Carl Eos: Konservatism som eviga värden eller motstånd mot utopism

Västerländsk konservatism kan ses ur, minst, två perspektiv. En skepsis mot varje försök att härleda politiken ur abstrakta principer och en vilja att försvara de källor – filosofiska, juridiska och religiösa – som gör ett gott liv möjligt. Spänningen mellan dem är inte en brist utan det som gör konservatismen relevant.

Det går att se konservatismen som två breda fält som ibland möts, ibland går förbi varandra och ibland står i öppen spänning. Bilden är förenklad men kan ändå vara hjälpsam för att förstå både dess historiska spänningar och dess samtida uttryck.

Det ena fältet knyter i första hand an till motståndet mot politiska utopier och mot rationalism i politiken. Det andra söker västerländska värden tillbaka till antiken och den judekristna traditionen. Båda är närvarande i dagens debatt, och båda har rötter i den tradition som uppstod som reaktion mot den franska revolutionen och de moderna ideologiernas anspråk.

Motståndet mot utopism

Det första fältet tog inte sin början men finner en av sina klaraste formuleringar hos Michael Oakeshott. I essän Rationalism in Politics skiljer han mellan teoretisk kunskap, det som går att skriva ned i böcker, regler och instruktioner, och praktisk kunskap, den som bara förvärvas genom att utföra handlingen. Inom vissa mänskliga verksamheter dominerar den ena formen, men ofta krävs båda. Politik, menar Oakeshott, är till stor del praktisk kunskap.

Den rationalistiska frestelsen består i att tro att man kan frigöra sig från omgivningen och härleda institutioner ur principer, som om politiken kunde börja från ett tomt ark. Det kan den inte. Man kan läsa allt om bilkörning och ändå inte kunna köra. På samma sätt kan man formulera den antaget moraliskt rätta konstitutionen och ändå inte få den att leva. Politik är ett hantverk, ett försök att med hjälp av erfarenhet hantera varje ny situation. Den konservativa startpunkten är här och nu, det som finns. För Oakeshott är konservatismen i grunden en disposition snarare än en doktrin. Det är en benägenhet att föredra det faktiska framför det eventuellt möjliga.

Joseph de Maistre uttryckte en besläktad tanke redan i skuggan av revolutionen. I Essai sur le principe générateur des constitutions politiques avfärdar han idén att en konstitution kan skrivas à priori. Det som människan nedtecknar kan enbart få politiskt liv om det redan har stöd i det aktuella samhället. Makten måste komma före lagen. Historien, med dess sedvänjor, religion, geografi och karaktär, är den plats där den politiska formen måste gro. En konstitution gjord för människan som princip är gjord för ingen.

Den brittiska empiriska traditionen, från Hume och Burke, rör sig i samma riktning. Burke kunde bejaka den amerikanska revolutionen samtidigt som han avvisade den franska, just därför att de historiska förutsättningarna skilde sig åt. Ideal är ingenting värda om de inte får fäste i en tradition.

Detta motstånd mot rationalism i politiken går delvis emot vad delar av den amerikanska konservativa traditionen kommit att argumentera för, och det går definitivt emot liberalismens syn på konstitutioner som dokument härledda ur rättigheter eller förnuft. När försöken att upprätta liberal demokrati i Mellanöstern misslyckades var det bland annat denna naivitet som uppenbarades. Verkligheten och historien måste komma först.

Konservatismens jakt på det rätta

Det andra fältet söker något annat. Simon Westbergs Västerlandets motståndsrörelse beskriver konservatismen som ett försvar av den västerländska legeringen av Aten, Rom och Jerusalem. Där fanns det filosofiska sanningssökandet, rättsstatens ordning och den kristna människosynen. Det är inte nostalgi, utan ett antagande att människan är kapabel till både stordåd och avgrundsdjupt mörker, och där försöket att börja om i år noll därför är farligt.

Konservatismen blir här västerlandets motståndsrörelse mot den franska revolutionen och dess arvtagare. Westbergs beskrivning är inte alls väsensskild från den anti-utopiska konservatismen, men i amerikansk tradition har denna sökan tagit formen av ett försök att återupprätta objektiv moral mot relativism och socialkonstruktivism. Leo Strauss återvände till de grekiska filosoferna för att komma bort från den värderelativism han såg som ett hot. Allan Bloom beskrev i The Closing of the American Mind hur den liberala öppenheten riskerade att bli en nollpunkt, en populärkulturell nihilism där allt är lika giltigt. För både Strauss och Bloom var återupprättandet av en objektiv moral och en västerländsk universalism centralt. Relativismen, menade de, leder till nihilism, och nihilism gör samhällen oförmögna att försvara sig.

Neokonservatismen utgör i detta sammanhang ett särskilt instruktivt exempel. Den försökte vara både politiskt universalistisk och arbeta med politisk rationalism. Den sökte en grund i naturlig rätt och klassisk filosofi som skulle stå över historisk relativism, och denna grund skulle i sin tur legitimera en politik som exporterade liberal demokrati och västerländska institutioner.

Amerika framställdes som den första nationen grundad på rationella principer snarare än på blodsband, sedvänjor eller historisk tillfällighet. Politiken kunde därmed börja i teorin om den rätta ordningen och sedan tillämpas. Resultatet blev en form av konservatism som i praktiken närmade sig det den ursprungligen reagerat mot, nämligen föreställningen att institutioner kan härledas och införas oberoende av den historiska verklighet de ska leva i. När denna politik misslyckades i statsbyggande i Mellanöstern och på andra håll visade sig gränsen mellan försvar av värden och rationalistisk ingenjörskonst vara svår att upprätthålla.

När korsas fälten?

Konservativ politik tar sin början i historien, traditionen och kulturen. Det är inte ett avståndstagande från att vissa ordningar är bättre än andra, utan ett erkännande av att det bättre inte kan tvingas fram genom att man först formulerar det teoretiskt och sedan implementerar det. Det är också ett erkännande av att vi inte alltid vet vad detta ”bättre” är.

de Maistre och Burke, liksom den empiriska traditionen, insisterar på att den politiska formen måste växa fram ur det som redan finns. Oakeshott understryker att praktisk kunskap föregår den teoretiska. Carl Schmitt påminner om att makten kommer före lagen och att liberalismen ständigt söker en legitimitet i det rationella som den aldrig finner. När konservatismen själv börjar söka legitimitet i universella principer riskerar den att förlora just den ödmjukhet inför historien som är dess styrka.

När västerländsk konservatism är som bäst framstår motsättningen mellan de två fälten som skenbar. Skepticismen mot rationalism i politiken, mot föreställningen att man på teoretisk väg kan avgöra vilka institutioner som alltid är att föredra, utesluter inte att man söker och försvarar moraliska och kulturella källor utanför politikens sfär. de Maistre avvisade möjligheten att tänka fram moral à priori, men han såg historien som den plats där Gud visar sig. För en sekulär konservativ kan historien vara den plats där nycklar till ett gott liv visar sig.

Oakeshott kunde avvisa ideologier utan att förneka att traditionen bär på praktisk visdom. Strauss och Bloom sökte objektiv moral just därför att de såg relativismen som ett hot mot den kultur som gör ett ordnat politiskt liv möjligt. Motstånd mot politisk universalism är inte samma sak som motstånd mot existensen av rätt och fel. Objektiv moral kan sökas i filosofi, religion och kultur utan att den förvandlas till ett politiskt program. Politik förblir praktisk och historisk. Värden och moral kan samtidigt sökas i de traditioner som formar människan. Den konservativa hållningen tillåter att man bejakar djupare källor utan att göra dem till politik.

Å andra sidan riskerar en konservatism som vidgar idén om politik som hantverk till alla mänskliga sfärer att bli relativistisk. Om praktisk kunskap och historisk erfarenhet görs till den enda måttstocken även för moral, kunskap och kultur, försvinner möjligheten att säga att något är bättre än något annat oberoende av vad som för tillfället fungerar. Traditionen kan då bara rättfärdiga sig själv.

Den burkeanska historicismen, som Strauss kritiserade just för denna risk, kan glida över i en position där alla former av liv är lika giltiga så länge de är historiskt givna. Det är en annan form av nihilism, mjukare än den moderna men inte mindre upplösande. När skepticismen mot politisk teori blir till en allmän skepticism mot varje anspråk på sanning eller värde förlorar konservatismen den substans som gör motståndet meningsful

Dagspolitik visar skillnaderna

Spänningen blir oförenlig ofta först när konservatismen intar dagspolitiska positioner. Det är där de två fälten tvingas välja, eller åtminstone prioritera. Att försvara en viss ordning kräver då argument som går utöver det som för tillfället finns, samtidigt som varje sådant argument riskerar att förvandlas till just den rationalistiska ingenjörskonst man en gång avvisade.

Neokonservatismens öde är här fortfarande det tydligaste exemplet. När försvaret av västerländska värden övergick i en politik för att införa dem där de saknade historisk jordmån, förlorade neokonservatismen den ödmjukhet inför det givna som Burke och Oakeshott såg som konservatismens kärna. Samtidigt visar den motsatta frestelsen, att reducera allt till lokal praxis och historisk tillfällighet, hur lätt man kan förlora förmågan att säga att vissa samhällen är bättre än andra.

Roger Scrutons senare arbete kan ses som ett försök att hålla båda trådarna samman utan att låta endera ta över. Konservatismen blir för honom ett försvar av den västerländska civilisationen mot dess inre och yttre motståndare, men inte som ett universellt program som ska exporteras, utan som ett arv som måste vårdas just därför att det är vårt. Det är en position som erkänner att goda ting är lättare att förstöra än att skapa, och att politiken därför bör inrikta sig på att bevara snarare än att konstruera.

När dagens konservatism är som starkast rör den sig i denna riktning. Den avvisar nollpunkten utan att förfalla till relativism, och den söker sina källor utan att förvandla dem till ett recept som ska tillämpas politiskt. Bilden av två fält är förenklad, men den kan hjälpa oss att se varför dagens konservativa kan vara både tvärsäkra och skeptiker. Konservatismens uppgift är inte att lösa spänningen en gång för alla, utan att leva med den.

Carl Eos är Senior Fellow vid tankesmedjan Oikos