Erik Herbertson: Madon lyfter kulturrelativisternas svek

Med hedersmorden på de kurdiska kvinnorna Pela Atroshi 1999 och Fadime Şahindal 2002 inleddes i Sverige en intensiv debatt om hedersförtryck och hedersrelaterat våld. De vid tiden få som ville belysa problematiken möttes av hårt och omfattande motstånd från de som förnekade, förringade och relativiserade förtrycket och kom med rasistanklagelser. De senare fanns bland politiker, journalister, socialsekreterare, universitet, myndigheter och kvinnojourer. Sedan fanns det de som av rädsla för att stämplas som rasister undvek att ta strid mot förtrycket.

Om detta svek mot de som drabbats av hedersförtrycket och hur debatten förts fram till idag har den liberala skribenten Sakine Madon skrivit i boken Sveket – Hederskulturen och förnekarna (Fri Tanke förlag 2026). Madon har kurdiskt ursprung och föddes i Turkiet. Hon flyttade med familjen till Sverige när hon var fem.

Madon skriver om i nutid återkommande larm om bland annat tomma bänkar i skolan efter skolloven där flickor har försvunnit ur landet, bortgifta barn i Sverige och rapporter om könsstympade flickor. Hedersförtrycket finns omkring oss i landet. Madons främsta syfte är dock inte att redovisa statistik utan att belysa det ideologiska motståndet hos många mot att se, erkänna och bekämpa hedersförtrycket och där man ständigt gjorde relativiserande jämförelser med andra typer av våld och social utfrysning.

Bland dessa finns kända namn som Gudrun Schyman, Nooshi Dadgostar, Alexandra Pascalidou, Kurdo Baksi, Masoud Kamali, Margareta Winberg, Mona Sahlin (som dock svajade i frågan) och Jan Guillou (som märkligt nog längre tillbaka tog upp problemet).

Det största motståndet mot att erkänna hedersproblematiken har funnits inom vänstern, i synnerhet Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ (numera Feministerna). Det har dock funnits de inom dessa partier som tagit upp hedersförtrycket, men som motarbetats stort, exempelvis Amineh Kakabaveh och Maria Hagberg.

Från det att Schyman lämnade Vänsterpartiet för att vara med och grunda Feministiskt initiativ 2005 var Hagberg aktiv där i tre år. Hon hade genom sitt jobb som socialsekreterare kommit i kontakt med kvinnor som utsatts för hedersvåld. Men hon lämnade partiet då det inte tog tydligt avstånd från hedersvåldet. I Sydsvenskan sa Hagberg: ”Den kulturrelativistiska linje man har valt, det är den som är ytterst rasistisk och nationalistisk. Och den drabbar kvinnor.” I Expressen skrev hon att ”Schyman och så kallade feminister borde skämmas” och att genom att fastställa teorin om könsmaktsordningen som enda förklaring till våld har man missat de kulturella orsakerna, menade hon. Hagberg gick med i Vänsterpartiet men mötte fortsatt motstånd i frågan.

2012 röstade den rödgröna majoriteten i Malmös kommunfullmäktige ner en motion från Moderaterna om att kartlägga hedersförtrycket. Liknande motstånd har funnits i andra kommuner.

Bland de andra som lyft hedersförtrycket finns kända namn som Nalin Baksi (tidigare Pekgul och Kurdo Baksis syster), Sara Mohammad, Dilsa Demirbag-Sten, Gulan Avci, Nyamko Sabuni och Ulf Kristersson (som socialborgarråd i Stockholm). Flera har av motståndare fått nedsättande epitet som ”husblattar”.

Madon själv hör också till dem som sedan länge lyft frågan. I boken skriver hon:

”Det som särskiljer hedersvåldet är planläggningen och att det bärs upp av ett kollektiv. Medan mäns dödliga våld mot kvinnor utförs av en individ och är kollektivt fördömt är hedersmord kollektivt planerat, kollektivt utfört och kollektivt sanktionerat.

Hederskulturen är särskilt stark i samhällen utan erfarenhet av upplysning och en fungerande stat. Där staten inte fungerar träder klanstrukturer in. Dessutom utövas hedersförtrycket inte bara av män, och offren är inte alltid kvinnor. Hbtq-personer är särskilt utsatta. Även funktionsvarierade personer.”

Madon skriver att hedersförtryck funnits i tusentals år över hela världen och är äldre än världsreligionerna. Såvål icketroende som olika religiösa grupperingar har utövat det. Det hämtar dock sin näring från religion, menar hon.

Madon tar upp hur kulturrelativismen och angränsande teorier dominerade i förnekandet av hedersförtryck som fenomen, och har överhuvudtaget varit framträdande sedan 70-talet. Men de sista åren har det svängt och allt fler tar upp och kritiserar hedersförtrycket. En del av de som tidigare förnekade problemet framställer sig idag felaktigt som att de bekämpat det hela tiden.

I slutet av boken skriver Madon att om hon inte hade haft så progressiva föräldrar hade hon själv kunnat drabbas av förtrycket. Hon har sett och hört om det på nära håll. Det är en väldigt angelägen bok hon skrivit. Det är en skam att så många inflytelserika personer har svikit de som utsatts för hedersförtrycket.

I ett tal i riksdagshuset i november 2001, två månader före sin död, sa Fadime Şahindal om de utsatta flickorna: ”Jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”

Som Madon skriver var det precis vad många makthavare skulle komma att göra.

Erik Herbertson arbetar inom bokbranschen. Han bloggar på http://herbertson.wordpress.com och twittrar som @ErikHerbertson