Sten Niklasson: Cause célèbre

Engelsmännen har länge odlat en ganska självbelåten bild av sig själva som en nation av överlägset civiliserade människor som med torr humor och ett stort mått av bulldogslik envishet överlever allehanda nationella problem, inklusive förlusten av ett imperium. I sällsynta stunder av självinsikt kan de medge att den genomsnittlige engelsmannen också präglas av oförlösta begär och emotionell ofullkomlighet. Någon har sagt att det är just britternas uppdämda passioner som gör att nationen med jämna mellanrum skakas av eruptiva skandaler som är enastående i fråga om omfattning och konsekvenser. Många av dem innehåller den oemotståndliga kombination av sex och celebritet som tabloidpressen vällustigt vältrar sig i.

Ethel Margaret Whigham föddes 1912 som enda barn till en skotsk miljonär. Den bortskämda flickan tillbringade sina första fjorton år i New York, där hon levde ett ombonat liv med privatundervisning i hemmet. Efter att ha återvänt till England gjorde hon sin debut i Londons societet arton år gammal. Redan då hade Margaret skaffat sig amorösa erfarenheter som innefattade prinsen och playboyen Ali Kahn, miljonären Glen Kidston, baronen von Brabus och Max Aitken, arvtagare till ett stort förlag. Under en semestervistelse på Isle of Wight 1928 hade hon sexton år gammal haft en tillfällighetsaffär med den unge David Niven som resulterade i graviditet och hemlig abort.

Kort efter debuten kungjordes hennes förlovning med Charles Guy Greville, den 7 earlen av Warwick. Bröllopet kom emellertid inte till stånd, eftersom hon strax efter förlovningen blev förälskad i en amerikansk golfspelare vid namn Charles Sweeney. 1933 gifte hon sig med Sweeney och fick tre barn med honom.

När äktenskapet med Sweeney upplösts, var Margaret en kortare tid förlovad med en bankir från Texas. Bankiren ersattes av kuratorn vid Metropolitan Museum of Art, den intellektuelle och

arrogante Theodore Rousseau. De två gifte sig aldrig men träffades från och till under en lång följd av år.

Den vackra, välklädda och omsvärmade Margaret blev skvallerpressens älskling. Men hon var ytlig och fåfäng. Hon strödde frikostigt banala uttalanden kring sig av typen: ”En

pudel och ett treradigt pärlhalsband är de mest väsentliga tingen i livet.” Båda dessa ting skulle på gott och ont bli hennes speciella kännetecken.

Bröllopet den 22 mars 1951 mellan Margret och den redan två gånger skilde Ian Douglas Campbell, den elfte hertigen av Argyll, var årets händelse i kändisvärlden och fyllde spalterna i flera månader. Livet lekte för den nyblivna hertiginnan och härskarinnan över slottet Inveraray i västra Skottland. Hon var nu ingift i en av Skottlands mäktigaste klaner med rötter i 1200-talet och var den klarast lysande stjärnan på Londonsocietetens himmel.

År 1963 anklagade hertigen sin hustru för otrohet och ansökte hos rätten om äktenskapsskillnad. Rättegången blev en högtidsstund för den ständigt skandalhungriga brittiska pressen. Som bevis för otroheten förelade hertigen domstolen en serie polaroidbilder, i vilka hertiginnan avbildades endast iförd sitt treradiga pärlhalsband. På bilderna förekom också två nakna manskroppar, vilkas huvuden emellertid hamnat utanför bildytan. Hertiginnan och en av de ansiktslösa männen ägnade sig med synbar entusiasm åt fellatio, medan den andre mannen tillfredsställde sig själv.

Bildserien var försedd med de handtextade noteringarna ”Before”, ”Thinking of you”, ”During- Oh!” och ”Finished”. Det framgick inte vem som skrivit, men mycket talade för att någon av männen använt kamerans självutlösare.

Bevisningen innefattade också en noggrant upprättad lista över åttioåtta män, med vilka hustrun enligt hertigen haft intimt umgänge under deras drygt tioåriga äktenskap, däribland två regeringsledamöter, tre medlemmar av kungahuset samt ett antal Hollywoodstjärnor.

Under ett stormigt regeringssammanträde konstaterade den brittiske försvarsministern Duncan Sandys, Winston Churchills svärson, att han i massmedia påstods vara en av de ansiktslösa männen på polaroidbilderna, att påståendet var absurt, men att han, för att inte skada förtroendet för regeringen, önskade bli befriad från sitt uppdrag. Premiärministern Harold MacMillan övertalade honom emellertid att stanna kvar på sin post, eftersom det inte företetts några bevis för spekulationerna. Ett viktigare skäl till MacMillans önskan att behålla försvarsministern var att regeringens trovärdighet redan skadats allvarligt av den samtidigt pågående Profumoaffären, vilken inte stod Argyllfallet långt efter i fråga om skandalösa inslag.

MacMillan hade, medan ryktena om Profumo var som hetast, bett den ansedde juristen lord Denning att utreda affären. Denning bekräftade sanningshalten i ryktena i sin rapport, som

offentliggjordes i september 1963. MacMillan hade vidare bett lord Denning att försöka fastställa identiteten hos de nakna männen på polaroidbilderna i Argyllfallet, för att om möjligt rentvå Duncan Sandys namn.

Denning, som var en lika slug som praktisk person, inbjöd fem huvudmisstänkta till finansdepartementet i London och bad om hjälp med ett ”delikat ärende”. De fem var, förutom Sandys, skådespelaren Douglas Fairbanks jr, officeren Peter Combe, den amerikanske affärsmannen John Cohane samt diplomaten Sigismund von Braun, bror till raketexperten Werner von Braun. Vid ankomsten till departementet fick samtliga skriva in sig i

besöksliggaren. Deras handstil jämfördes sedan av grafologisk expertis med anteckningarna på polaroidbilderna. Resultatet blev att Douglas Fairbanks jr identifierades som den nakne man som varit föremål för hertiginnans ömma omsorger.

Det såg ut som om Duncan Sandys klarat sig ur skärselden. Men trettio år senare anförtrodde Margaret Campbell en nära vän, att den enda polaroidkameran i England år 1957, då de

komprometterande bilderna togs, fanns på försvarsdepartementet, där Duncan Sandys var chef.

Argyllrättegången avslutades som väntat med att rätten beviljade hertigen äktenskapsskillnad. Domaren, lord Wheatley, konstaterade i sin sammanfattning att Margaret Campbell var en helt och hållet promiskuös kvinna, vars sexuella aptit bara kunde stillas genom umgänge med många olika män. Pressens tolkning av domen var att hertiginnan var ett omättligt erotiskt rovdjur, medan hennes män var maktlösa offer. Få, om ens någon, brydde sig om det faktum att männen i hennes liv var utrustade med ett stort mått av initiativförmåga, viljestyrka och lust.

Margaret själv lämnade i samband med rättegången en märklig förklaring till sitt handlande. Vid ett besök hos sin manikurist 1943 hade hon råkat falla ner i ett hisschakt och skada sig allvarligt. Hon sade sig därvid ha temporärt förlorat sitt smak-och luktsinne och ådragit sig en hjärnskakning, som lett till ett abnormt och permanent erotiskt begär. Men hänsyn till hennes vidlyftiga amorösa aktiviteter också före fallet, ansågs emellertid förklaringen inte särskilt trovärdig.

Samma år som den famösa skilsmässorättegången pågick gifte hertigen om sig för fjärde gången, denna gång med en amerikanska. Den före detta hertiginnan Margaret skrev en memoarbok

med titeln Forget not, som publicerades 1975, men som avfärdades av recensenterna på grund av mängden snobbiga referenser till namn och titlar. Hennes extravaganta livsstil och oförmåga att hantera pengar utarmade gradvis hennes ekonomi. Hon tvangs öppna sitt hem på Upper Grosvenor Street i London för guidade turer, men ökande skulder tvang henne att mot slutet av sitt liv bo på hotell. Till slut kunde hon inte betala sina hotellräkningar, och hennes två barn förflyttade henne till ett sjukhem för äldre i Pimlico, där hon avled utfattig 1993.

Sten Niklasson är författare och tidigare gerenraldirektör