Claes Sjölin: Äganderättens fortsatta dilemma
Att äganderätten är en central grundpelare i ett fritt rättsstatligt samhälle är de flesta ense om. Men när det gäller den konkreta frågan hur noggrant man vill värna äganderätten kommer man inte undan ideologiska och moraliska frågor när vackra tankar skall omsättas i praktisk politik och välfungerade lagregler.
Naturrätten (idén om universella, förnuftsbaserade eller naturliga rättigheter som gäller oberoende av statens lagar) har gett ett starkt stöd för äganderätten, men olika naturrättsfilosofer motiverade den på olika sätt. Med John Locke i spetsen ansåg dock de flesta att äganderätten är en naturlig rättighet som existerar före staten. I svensk idéhistoria brukar naturrättens syn på äganderätten ofta sammanfattas som att ägandet är en moralisk rättighet, medan senare rättspositivistiska teorier i större utsträckning ser äganderätten som något som definieras och regleras av staten.
När Socialdemokraterna kom till makten 1920 tillsatte man en statlig utredning för att undersöka hur samhället skulle kunna ta kontroll över produktionsmedlen. Utredningens ordförande, Nils Karleby, valde en annan väg än ett öppet förstatligande av näringslivet. I stället formulerade han en strategi där staten successivt skulle få kontroll över produktionens resultat genom skatter, regleringar och inskränkningar i äganderätten. Även om företag och annan egendom formellt förblev privata innebar modellen att staten i allt större utsträckning skulle styra över hur ekonomiska värden fick användes och fördelades.
Att staten sedan dess succesivt flyttat fram sina positioner med åtföljande konflikter känner vi väl. Det finns numera en växande oro för hur svenska myndigheter och domstolar tillämpar grundläggande rättsstatliga principer. Trots att äganderätten skyddas i både regeringsformen (RF) och Europakonventionen ser man i praktiken ofta att skyddet inte håller, och att staten med förslagenhet aktivt underminerar skyddet av äganderätten. Exemplen är många och ofta kopplade till natur- och viltvård, artskydd och strandskydd, där markägare förlorat stora värden utan ersättning. I flera uppmärksammade fall har myndigheter och domstolar inte ens gjort den grundläggande proportionalitetsbedömning som lagen kräver.
Så hur värnas skyddet av äganderätten egentligen idag? Europakonventionen, som ger ett mer omfattande skydd än RF, är tydlig: det krävs lagstöd, ett legitimt allmänt intresse, proportionalitet och marknadsmässig ersättning för att ett ingrepp ska vara godtagbart. Sverige har tidigare brutit mot dessa regler. Redan 1982 fälldes Sverige i de viktiga Sporrong–Lönnroth-prejudikaten. Där handlade det om fastigheter som hade försetts med långvariga byggnadsförbud av expropriationsliknande slag, utan möjlighet till domstolsprövning. Europadomstolen slog ned på både bristande äganderättsskydd och avsaknad av rätt till domstolsprövning. Fastighetsägarna tillerkändes omfattande skadestånd och ersättning för rättegångskostnader. Domarna tvingade Sverige att införa den senare så kritiserade lagen om rättsprövning – en lag som visserligen på papperet ger möjlighet till domstolsprövning i Högsta förvaltningsdomstolen, men först efter långsam omväg med överklagande till regeringen och sedan med omfattande processuella begränsningar i strid med Europakonventionen och Högsta domstolens praxis. Lagen om rättsprövning tillkom som ett politiskt hastverk med syftet att värna statens intressen men inte äganderätten.
För att säkra rättsstatens grundprinciper krävs därför betydande lagändringar. Vi behöver en ordning som garanterar att enskilda kan få sin sak prövad i allmän domstol – inte någon förvaltningsdomstol – så fort en konventionskränkning skett och utan att först behöva gå en tidsödande och dyr omväg via regeringen, och som säkerställer en rättvis rättegång. Aldrig så pompösa rättighetsregler blir tomma på mening när procedurregler lägger hinder i vägen; en kedja blir aldrig starkare än dess svagaste länk.
I somras tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté (Dir. 2025:70) som skall se över hur äganderätten kan stärkas. Kommittén har uppdraget att undersöka om RF bör ge bättre skydd för den som drabbas av att staten begränsar hur man får använda sin mark. Regeringens initiativ är i och för sig lovvärt, men att uppdraget begränsas är olyckligt. Det finns andra lagar som gröper ur äganderättsskyddet och som borde inrymmas i kommitténs uppdrag.
Direktiven är oroande och svårbegripligt snäva. Kommittén skall bedöma om reglerna om ersättning i RF bör ändras och föreslå de grundlagsändringar man anser motiverade. Direktiven begränsar dock uttryckligen möjligheterna att föreslå ändringar i annan lagstiftning. Det sägs visserligen att kommittén kan ta upp frågor om egendomsskyddet mer generellt, men den får inte föreslå ändringar i andra lagar än just RF. Att bakbinda kommitténs arbete är olyckligt. Regeringen har haft möjligheter att utvidga uppdraget och utfärda nya kompletterande direktiv. Men så har det inte blivit.
Mot den bakgrunden är frågan vad årets äganderättskommitté faktiskt kan åstadkomma. Sporrong–Lönnroth-domarna bygger inte på RF utan på Europakonventionens artikel 6 och dess första tilläggsprotokoll, som redan är gällande rätt i Sverige. Frågan är därför vilken praktisk betydelse en utredning – med begränsat mandat till enbart RFs regelverk – egentligen kan få.
Att riksdagspartiernas kommittéledamöter skulle kunna enas om att ”tänja” direktiven är inte troligt. Det såg vi förra året i den senaste parlamentariska äganderättsutredningen (SOU 2025:2), där man i sak över huvud taget inte kunde enas om någonting alls. Om årets utredning skall lyckas bättre skall bli spännande att se. Kommitténs arbete skall redovisas i augusti.