Olle Edborg: Det stora språnget bakåt

Kina ses alltmer som en blivande supermakt. Genom marknadsekonomi och statlig kontroll har man lyckats skapa ett system som är oroväckande framgångsrikt. Landets ledare Xi Jinping verkar dock inte vilja föra landet framåt. Personkult, ideologisk kontroll och centraliserad makt har åter blivit kärnan i den kinesiska maktapparaten.

I höst har Kinas president Xi Jinping suttit vid makten i hela 13 år. Han leder ett land som är på allas läppar. I decennier har vi levt och verkat i den unipolära världen, där USA som ensam supermakt i hög grad dikterat världssamfundets utveckling. Denna idé tycks numera betraktas mer som illusion än fakta.

I ett antal avseenden har den amerikanska hegemonin sakta reducerats. Ofta talas det om Rysslands geopolitiska åtaganden som den största indikationen för denna utveckling. Men det är en förlegad syn, kalla kriget är över sedan nästan fyra decennier. USA:s nya nemesis finns inte i Moskva, utan i Beijing.

Efter Mao Zedongs maktövertagande 1949 slog Kina in på en ny bana. Mao och kommunistpartiet tog snabbt kontroll över den stora, tusenåriga civilisationen och förändrade den i grunden. Mao skulle på kort tid komma omforma hela landet efter sin egen avbild. Redan 1945 institutionaliserade han sin personkult genom den första partiresolutionen som gjorde Maos tänkande, Maoismen, till partiets officiella politiska ideologi.

Denna personkult kom nu att påverka hela Kina och resultatet visade sig snabbt. I strävan mot att modernisera ett land som fortfarande hade hög grad av analfabetism och fattigdom drev man igenom reformer som snällt kan beskrivas som drastiska. Genom “det stora språnget” på 50- och 60-talet förintade man i stort sett det som var kvar av den autonoma näringen och strukturerade om jordbruket, vilket ledde till svält och miljontals människors död. Under 60-talets kulturrevolution tog man sedermera itu med alla forna delar i det kinesiska samhället. Under kulturrevolutionen fick rik och fattig, gammal och ung, kommunist eller inte sätta livet inför Maos terrorregim och den institutionaliserade paranoian.

Efter Maos död 1976 fanns ett stort sår i kommunistpartiet. Med rädslan för att låta den terror och skräck som hade funnits under Maos tid vid makten fortsätta lade landets nya ledare Deng Xiaoping fram en ny partiresolution 1981. Denna reform kom att förändra Kina i ett antal avseenden och lägga grunden för det land vi idag känner.

Man skapade politiskt mandat för nya relationer, rationalism och marknadsreformer. Trots att man i hög grad gick ifrån Maos politik var man något mer givmild i receptionen av honom och bedömde att han hade rätt till 70% och fel till 30%. Ett rätt vågat påstående med facit i hand. Det moderna Kina skulle med åren växa fram och utvecklas till den industrialiserade  moderna nation det är idag.

Xi Jinpings väg till presidentskapet har verkligen inte varit en dans på rosor. Trots att hans far var en del i kommunistpartiets absoluta toppskick var han en av många som fick betala ett dyrt pris under kulturrevolutionen. Han fängslades hela i åtta år för misstänksamhet då han hade sympatiserat med en “antipartistisk bok”. Den då tonårige Xi fick lämna elitskolan i Beijing och arbeta under hårda förhållanden på landsbygden i Shanxi.

Den unge Xis storhetstid skulle dröja till efter ordförande Maos död. På universitet bildade han sig inom kemiteknik, juridik och marxistisk ideologi. Det sistnämnda kom han senare att doktorera inom vid Tsinghuas universitet.  Under 80- och 90-talet började hans politiska bana ta fart på allvar. Han tog flera regionala uppdrag i Hebei och Fujian för att till sist bli partisekreterare i Shanghai. Shanghai skulle bli hans sista stopp innan han 2012 valdes till Kinas president.

Trots sina erfarenheter av maktmissbruk och förtryck dolde han inte vad han ämnade att göra av sin makt. Kort efter att han blivit vald centraliserar han mer och mer makt till sig själv. Kommittéer byts ut, ministrar sparkas och politiska rivaler fängslas. År 2021 kulminerade detta i att Xi, likt Mao och Deng, skrev en ny resolution. Xis resolution var knappast en fortsättning på moderniseringen från Deng. Snarare liknar det Maos synsätt, bokstavligen. Hans resolution förenade partiets hållning och agerande bakom ett typ av tankesätt: Xi Jinpings tänkande.

Xi är inte vilken diktator som helst. Han leder vad som med all sannolikhet är på väg att bli en supermakt. I boken Kina den nygamla supermakten (2011) pekar nationalekonomen Klas Eklund ut Kina som en kommande supermakt. Han gjorde detta 2011, hela ett år innan Xi Jinping tillträder som Kinas president. Detta får man säga var en klok observation. För att sedan dess har denna tes blivit alltmer accepterad som fakta. Sedan 2012 har Kinas medelinkomst, försvarsbudget och BNP mer än fördubblats. Landet har tillsammans med USA kommit att bli världsledande i utvecklingen av artificiell intelligens. Konsekvent har man med åren gjort tydliga anspråk på Taiwan, Hong Kong och Tibets självbestämmande.

Kinas transformation till en supermakt har onekligen påskyndats av Xi Jinpings tid vid makten. Det är tydligt att han inte aspirerar att fortsätta den tradition av decentraliserat ledarskap som många av hans företrädare levde ut, snarare vill han tillbaka till Maos dagar. Vart Xis supermaktsambitioner tar vägen återstår att se. Det har under de senaste åren blivit tydligt att hans intressesfär sträcker sig till Arktis, Afrika och nu också Östersjön.

Xi Jinping är vår tids Mao Zedong. Till skillnad från sina företrädare leder han dock inget U-land med jordbruk som huvudnäring och grov anaflabetism. Istället styr han världens mest framgångsrika diktatur. Xis stora språng bakåt är därmed något som bör oroa alla som strävar efter en fri och säker värld.

Olle Edborg är är student i Religionsvetenskap och redaktionsmedlem hos Svensk Tidskrift