Amanda Wollstad: Framtidens svenska veteraner

Den 29 maj högtidlighålls Veterandagen. Allt fler orter i Sverige håller egna ceremonier, vid egna minnesmonument, och under allt större högtidlighet. I Malmö väntas kronprinsessan delta, i Västerås prins Carl-Philip. Sedan 2018 är dagen dessutom allmän flaggdag, vilket förhoppningsvis märks över hela Sverige.

Utvecklingen kring Veterandagen är välkommen, vi har tidigare skrivit om de tusentals svenska soldater som kommit hem med fysiska och psykiska ärr efter sina uppdrag – eller inte kommit hem alls. De förtjänar all heder och respekt – framför allt förtjänar de hjälp och stöd från den stat som skickade ut dem och det samhälle de tjänat. Det är fortfarande si och så med den saken.

Hjälpen är svår att få, och ofta än svårare att söka. Den som vill fortsätta sin karriär i Försvarsmakten drar sig ofta för att göra sina svårigheter kända för arbetsgivaren. En viss grad av machokultur bidrar säkerligen, även om mycket har hänt även där.

Men samtidigt som dagen fortfarande håller på att finna sin form håller delar av ramverket på att spela ut sin roll. I Malmö är minnesmonumentet inskriberat med texten ”För veteraner som tjänstgjort för fred och frihet under FNs mandat”. Det ger lätt känslan av kompromiss för att förslaget skulle passera igenom kommunfullmäktige. Redan då hade dock en icke föraktlig andel svenska veteraner tjänstgjorde i NATO-ledda insatser, om än med FN-mandat, eller insatser ledda av EU.

Idag håller verkligheten på att sudda ut den skarpa gränsen mellan utlandsveteraner och övriga försvarsmaktsanställda. Man söker inte längre till en mission, packar väskorna och tillbringar ett halvår i Afghanistan eller Mali – man roterar helt naturligt ut till Lettland och Finland, tjänstgör vid staber runt om hos våra Nato-allierade och tränar med samma allierade runt om i norra Europa. Gränsen mellan skarp verksamhet i fjärran land och vardagslunken hemma är på god väg att suddas ut – i skärgården, till havs och i luften kan läget plötsligt bli nog så skarpt även kring Sveriges gränser.

I samband med vårens stora övning Aurora 26 övades för första gången sedan femtiotalet krigsgravtjänst – gravsättande av stupade soldater och sjömän, med tillhörande ceremoni. Femhundra fiktiva stupade soldater skulle gravsättas på ett fält i närheten av Väddö kyrka, med den respekt och eftertanke som en skarp situation skulle kräva.

Det är svårt att föreställa sig vad ett sådant uppdrag kräver. Svårt att föreställa sig vad det betyder för ett samhälle. Svårt, men nödvändigt. För kriget utspelar sig inte längre i länder långt borta, utan bara några timmar bort. I Ukraina, där alla saknar någon som givit sitt liv eller sin frihet för Ukrainas frihet. Kring Östersjön, där kriget ekar genom Ukrainas attacker mot den ryska oljeexporten, genom Rysslands närgångna skuggflotta, genom hybridangrepp, drönare och luftrumskränkningar. Sverige och våra allierade kring Östersjön förbereder sig på det värsta.  

Sverige är ett land som haft turen att leva i fred och frihet i över 200 år. Vi är också ett land som under Kalla Kriget stod i ständig beredskap att försvara den friheten, på bekostnad av freden om så var nödvändigt. Kostnaden var tidvis hög, framförallt svenska flygare betalade det yttersta priset för att vara redo att försvara sitt land.

Nu är vi där igen. Beredda att försvara vår och våra allierades frihet, i Sverige och kring Natos yttre gränser. Det är där framtidens svenska veteraner skapas, och de förtjänar också all respekt.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift