Olle Edborg: Ode till glädjen

Glädje, sköna gudagnista, Dotter av Elysium, Vi går in i din helgedom, Berusade av ditt ljus, o Gud! Det är första delen av en svensk översättning av den tyska romantiska poeten Friedrich Schillers (1759-1805) mästerverk “An die Freude”. Dikten populariserades av Ludwig Van Beethoven (1770-1827) som lät den bli en del av den nionde symfonin. Melodin vars noter för tankarna till Europeiska unionens “nationalsång” och Clockwork Orange har blivit en slående symbol för Europas enighet och en utopisk dröm om fred. En längtan vi alla fortfarande känner.

Under Europas historia har vi inte sällan befunnit oss i schismer gentemot varandra. Under det trettioåriga kriget höjde vi svärden för att bestämma relevansen i våra trossatser, under 1800-talet stod vi emot Napoleons stormaktsvansinne och under 1900-talet behövde vi göra upp med Hitler och nazismens ondska. Som Montesquieu skriver så kommer vår tillvaro och miljö också att prägla oss människor. Jag själv tillhör Generation Z, den tillsammans med Generation Y och tyvärr även Generation A kommer troligtvis vara de mest krisdrabbade generationerna på flera decennier.

Om jag har turen att i framtiden föra nya människor till denna värld så kommer det knappast vara några ljusa och utopiskt pacifistiska fraser som jag kommer bruka för att beskriva världen som min ungdom präglades av. Detta tror jag knappast att jag är ensam om. Det räcker med att läsa närmsta tidning vars innehåll omfattar omvärldsrapportering. Det pågår i skrivande stund ett förfärligt krig i Europa. Ukraina och dess befolkning utsätts just nu för folkrättsliga övergrepp av en illegitim och totalitär diktatur. 8:e maj är därmed en viktig dag, inte bara för Europa utan för hela världen. Idag firar vi minnet av slutet på andra världskrigets tragedier, en sorglig och fruktansvärd våldsteater som vi alla har ett ansvar för att aldrig låta spelas igen.

Det tillstånd av fred i Europa vi länge åtnjutit har dock varit desto mer avlägset i mellanöstern, där det snarare är krig och misär som länge varit normen för många länder. Jag sätter verkligen mina förhoppningar till att denna fredsplan håller och att Hamas aldrig mer får inflytande i Gaza eller någon annanstans. Samtidigt har vi många problem som märks av bortom vapenvarslandet. Vi har en utveckling av teknik som kanske för första gången i människans historia är till synes bortom vår fulla kontroll. Även ifall de tidigare nämnda problemen fått överspela det nästkommande så törs jag ändå påstå att vi människor fortfarande står i skuld till moder jord, vilken vi behandlar som om det vore en engångsartikel från en dålig lokal handlare. Man kan lätt undra vad det ska bli av dessa djur som leker gudar i vilka vi homo sapiens faktiskt är.

Men det finns också anledning att känna hopp. Världen blir inte sämre i någon linjär deterministisk riktning. Idag är det allt färre människor som svälter, faktum är att kapitalismen lyft hundratals miljoner människor ur extrem fattigdom sedan år 2000. Vår innovationskraft talar för att vi har goda möjligheter att åtminstone långsiktigt kunna förhålla oss till klimatproblemen som står inför oss. Kriget i Ukraina fortgår tyvärr fortfarande, men det är tydligt att Putin får det allt svårare att hålla sitt politiska korthus till maktbas.

Jag sätter mina förhoppningar till att den fred som en dag förhoppningsvis når Ukraina i högsta möjliga grad är på det ukrainska folkets villkor och inte Putins. Det är viktigt att i dessa tider av apokalyps inte tappa fattningen och vara stark i sina principiella ideal, det är det enda sättet att säkerställa att vi tar oss ur detta med världsordningen i behåll. För bortom denna realitet finns det förhoppningsvis något ljusare. Det jag själv drömmer om är riktig fred, inte bara nedläggandet av vapen utan fred som gör livet här på jorden meningsfullt för alla människor. Jag hoppas verkligen att den drömmen kan bli verklighet en dag. Drygt tre decennier efter kubakrisen, Berlinmurens byggnation och Kennedys död kom internet, sovjet försvann och apartheidregimen föll. Världen blir bättre men det vilar på oss som befinner oss i den. Vi har ett ansvar att faktiskt våga drömma och våga hoppas på en bättre framtid.

Trots omvärldens mörker så kan vi konstatera att det knappast är första gången som Europa och världen varit i lika stor dystopi som idag. Vi har klarat liknande utmaningar förut, och jag vågar hoppas på att vi kommer göra det igen. Det har gått över 200 år sedan Beethoven komponerade sitt odödliga mästerverk, men ändå berör det oss som om det skrevs i går. Låt oss därmed sörja och minnas det förflutnas tragedier men ta dem med oss när vi formar framtiden. Idag lyssnar jag på Ode to Joy för att minnas men framförallt, för att hoppas.

Olle Edborg är är student i Religionsvetenskap och redaktionsmedlem hos Svensk Tidskrift