Olof Ehrenkrona: Avregleringarna och privatiseringarna en stafett mellan regeringar

Politisk historia kan skrivas på många sätt. Forskare letar gärna efter forskningsluckor för att hitta ett nytt ämne eller åtminstone en ny infallsvinkel. Timbro som är en tankesmedja i häradet mellan politik och forskning har lyckats överraska positivt. Det enklaste sättet att få uppmärksamhet i debatten är provokationen, att utmana i åsiktskorridoren. Men när stridslarmet har lagt sig kvarstår oftast en daterad text som har lämnat relevansen bakom sig.

Timbros skrift gör tvärtom. Den provocerar inte utan manar till eftertanke och att reflektera över tidsandans skiftningar och institutionernas svar på nya samhällsförhållanden. För ändamålet har Timbro engagerat en av de skarpaste analytikerna i kretsen av borgerliga skribenter. Fredrik Johansson som, genom sin förmåga att borra i motsidans argument och dra ut konsekvenserna av logiken bakom dessa, har blivit den mest effektiva kritikern av den politiska vänstern i Sverige.

Skriften, Mer ordning, Mindre kontroll – Svensk liberalisering under tre decennier, Timbro förlag, Falun 2026 handlar om socialiseringar, avregleringar och privatiseringar. Titeln är dock väl anspråkslös. Bokens tidsomfång är längre än tre decennier. Skildringen sträcker sig bakåt ända till 1960-talet fram till dagens debatt om friskolorna. Framställningen är en redogörelse utan överord för historiska sakförhållanden på 10 samhällsområden – kreditmarknaderna, apoteken, bemanningsområdet, bilprovningen, taxi, telekom, elmarknaden, inrikesflyget, järnvägen samt välfärdsområdena skolan, vården, omsorgen.

Johansson låter fakta tala, om de sparkar eller inte låter han läsaren bedöma efter eget tycke. Resultatet blir en redogörelse utan den vanliga, partipolitiska laddningen. I stället bidrar det långsiktiga perspektivet till att sätta fokus på kontinuiteten i processerna.

Socialiseringarna som behandlas är klassiska förstatliganden som drabbade bland annat apoteken och järnvägarna och funktionssocialiseringar. Metoden som Socialdemokraterna valde efter att, under de första efterkrigsåren, ha förlorat debatten om planhushållningen. Politiken tog sikte på regleringar som överförde ägarmakten, men inte ägandet i sig, till det allmänna. En utveckling som, förutom att drabba bankernas utlåningsverksamhet och bemanningsföretagen, präglade mark- och bostadspolitiken. Det sista är dock ett område för regleringar och statssubventioner som Johansson inte behandlar.  

Emil Uddhammar visade redan för många år sedan hur de borgerliga partierna oftast gav efter för Socialdemokraternas krav på statlig kontroll inom välfärdssektorerna. Fredrik Johansson visar upp en delvis motsatt tendens. Hur Socialdemokraterna under trycket av verkligheten till slut tvingades att medverka till avregleringar och privatiseringar. Statens kontroll och offentliga monopol ledde till allt större effektivitetsförluster på områden som samtidigt ställde krav på en allt större del av samhällets samlade resurser av arbetskraft och kapital.

Författaren beskriver hur dysfunktionella regleringar, tvingade fram kompensatoriska regler och därtill fick spridningseffekter på andra områden. Det uppenbara exemplet är kreditmarknadsregleringarna som ursprungligen fyllde en keynesiansk stabiliseringspolitisk uppgift men som snabbt användes för att styra kapitalflödena till politiskt prioriterade områden som kommunalt bostadsbyggande och marksocialiseringar.

Även de stora exportföretagens kapitalförsörjning och investeringar gynnades, medan kreditåtstramningar hämmade tillväxten i små- och medelstora företag. Efter rekordåren i mitten av 1960-talet blev situationen till slut ohållbar. Strukturomvandlingen i näringslivet hotades och nya investeringar påstods kräva så mycket kapital att det översteg den privata marknadens utlåningskapacitet. Därför måste staten träda in som ägare. Begreppet den nya näringspolitiken föddes och Statsföretag AB bildades. Ett statligt konglomerat som skapades för att ad hoc lösa politiska problem snarare än strukturella. 

Johansson beskriver hur Statsföretag efter år av misslyckade satsningar till slut investerade svenska skattemedel för att efterforska ett spanskt skeppsvrak från den tidigmoderna erans transporter av ädelmetaller över Atlanten. Kulmen nåddes dock några år senare under Fälldinregeringarna när Staffan Burenstam Linder visade att fartygsplåten som kördes in till Svenska varvs anläggningar i Göteborg var mer värd än när den kom ut därifrån som stora oljetankers. Det var näringsminister Per Westerberg som till slut under regeringen Bildt avvecklade de sista resterna av konglomeratet.

Då hade socialdemokratiska regeringar redan tvingats avveckla valuta- och kreditmarknadsregleringarna och ett drygt decennium dessförinnan öppna marknaden för bostadsrätter för de boendes privata lånefinansiering. 

Turerna kring etableringen av privat verksamhet inom vård, skola och omsorg visar ett delvis annat mönster. Där klarade de offentliga monopolen inte av att möta kraven på kvalitet i verksamheterna. Det började med förskolan. Försöken med etableringsförbud för att stoppa privat verksamhet strandade på föräldrakooperativen som man inte gärna kunde vara emot. Så småningom rämnade systemet när kommunerna introducerade en barnomsorgspeng och sedan skolpengen infördes i den kommunaliserade skolan.

Inom vård och äldreomsorg växte privata alternativ fram som idag har så många klienter att tjänsterna i praktiken knappast kan återsocialiseras, även om en ny rödgrön regering nog försöker straffa ut dem med hjälp av försämrade arbetsvillkor. 

Avregleringarna och privatiseringarna under det förflutna halvseklet framstår i skriften som en stafett mellan socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Pragmatismen har i huvudsak tillåtits dominera över dogmatiken. Notabelt är att socialdemokratiska återställare aldrig omfattade kreditmarknaden och de kollektiva löntagarfonderna.

Vilket blir då nästa stora avregleringsprojekt? Ett stalltips är att det blir en rensning i miljöbalken för att kompensera för sviktande globala försörjningskedjor. 

Olof Ehrenkrona är diplomat och författare