68-kyrkans revolution

Hur gick det till när en liten grupp revolutionsromantiker kopplade greppet om Sveriges största organisation och förvandlade den till en aktiviströrelse med syfte att förändra världen? Anders Eriksson har läst den nyutkomna ”68-kyrkan”.

Politiseringen av Svenska kyrkan har pågått i många år. Upprop och aktioner får numera många att uppfatta kyrkan mer som en politisk kamporganisation än en religiös gemenskap. Ämnet har varit märkligt förbisett inom forskningen men har nu fått en genomgripande belysning av idéhistorikern Johan Sundeen i den stora monografin ”68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989”, Bladh by Bladh 2017.

Arbetet är en del av det stora projektet Arvet efter 1968, finansierat av Ax:son Johnsonstiftelsen och lett av Svante Nordin och Lennart Berntson. Projektets olika bidrag blottlägger 68-vänsterns inflytande inom media, politik, förvaltning, utbildningsväsende och kyrka. Tidigare redaktören för Svenska Dagbladets kulturredaktion Peter Luthersson är ansvarig för projektet. I en intervju i Svensk Tidskrift 22 november 2013 säger han att den del av projektet som fått honom att lyfta på ögonen är insikten om 68-vänsterns tydliga formering inom Svenska kyrkan. ”Just att man uppträdde som grupp, agerade som grupp, strödde manifest omkring sig och hur upprorsmännen får framträdande positioner”.

Gruppen får i Sundeens framställning beteckningen 68-kyrkan. Sundeen är begreppsmässigt inspirerad av vetenskapsfilosofen Ludwig Flecks begrepp tankekollektiv och tankestil, termer användbara i studier av avhandlingar och vetenskapliga texter. Men eftersom det källmaterial Sundeen studerar är dagstidningsinlägg och tidskriftsartiklar, pamfletter, debattskrifter och populärvetenskapliga framställningar väljer han att istället beteckna 68-kyrkan som ett åsiktskollektiv. Gruppen är en politisk-religiös formation i offentligheten.

Undertiteln markerar åsiktskollektivets gemensamma ideologi: Mötet mellan kristendom och marxism som ofta utmynnade i försök att skapa en syntes dem emellan. Den tidsmässiga avgränsningen 1965-1989 motiveras med att det är en sammanhållen historisk period under vilken ett beständigt åsiktskollektiv kan följas. Efter murens fall 1989 förändrades förutsättningarna för den ideologiska debatten vilket gjorde att 68-vänstern genomgick en serie transformationer. Även om antiamerikanismen och antikapitalismen bestod, växte nya samhällsfrågor fram såsom multikulturalism, postmodernism, HBTQ-frågor, feminism och ekologism. Sundeens ambition att följa åsiktskollektivet under den nämnda perioden får som konsekvens att han inte låtit sig styras av vilka som efter 1989 visade sig vara de mest framträdande 68-orna. Det tydligaste exemplet här är naturligtvis den röde ärkebiskopen K. G. Hammar, som endast marginellt framträder i det undersökta materialet. Sundeen har i sin framställning låtit det historiska materialet tala för sig självt samtidigt som han genom dialog med centrala kontexter strävat efter klargörande tolkningar och analyser. Ambitionen är grannlaga eftersom stora delar av materialet är polemiskt, självrättfärdigt och nedlåtande gentemot andra kristna. När det gäller inställningen till totalitära stater och dessas människofientliga natur har Sundeen som bekännande kristen och historiker inte kunnat iaktta strikt neutralitet.

Studien är uppdelad i åtta innehållsrika kapitel. Det första kapitlet presenterar den kristna vänstern som en del av det större arvet efter 1968. Insiktsfullt placerar författaren in 68-kyrkan i den större europeiska vänsterscenen där den mytomspunna revoltmånaden maj 1968 ledde till en omgruppering av vänsterns nätverk till nybildade ytterlighetspartier, som syftade till en renässans för leninismen och ett uppsving för intresset för 1917 års ryska revolution som modell för maktövertagande. Kapitlet avslutas med en mycket gedigen översikt över den internationella forskningen om 1968 års händelser och arvet efter det röda decenniet.

I ”den politiska väckelsens generation” presenteras den nya kristna vänstern. Med politisk väckelse menas en sekulärreligiös tendens inom sextiotals- och sjuttiotalsvänstern i allmänhet och dess sekteristiska yttringar i synnerhet. Den politiska väckelsen uppvisar samma iver, samma patos och samma misstag som tidigare väckelser. Till misstagen hör tendenser till sekterism, och strävan efter ideologiskt och teologiskt monopol med allt vad det innebär i form av likriktning, utfrysning och utstötning. Liksom den politiska vänsterrörelsen utanför kyrkan väcktes man av fattigdomen i tredje världen och speciellt den amerikanska krigföringen i Vietnam. Olik tidigare kristna väckelserörelser var omvändelsen till Kristus inte en framträdande del i budskapet. Avgörande betydelse fick Världskyrkomötet i Uppsala 1968, ett arrangemang i regi av Kyrkornas världsråd. Varje kväll anordnades Club 68 där de äldre deltagarna ställdes mot väggen av den unga generationen, vilket blev ett tacksamt forum för FNL-aktivisternas USA-kritik. Ett annat viktigt forum var bulletinen ”Hot News” som gavs ut av de ledande vänsterprofilerna Martin Lind och Per Frostin, senare biskop i Linköping och teologiprofessor i Lund. Hot News förespråkade att kyrkorna skulle sluta upp bakom marxismens revolutionära budskap.

Det revolutionära marxistiska budskapet sammanfattades i den betydelsefulla lilla pocketboken ”Kristen vänster” 1969. Omslaget pryds av en Kristusgestalt där glorian talande har ersatts av texten ”Med FNL för Vietnamns folk”. Innanför pärmarna möts läsaren av det radikala budskapet att Kristi sanna efterföljare kanske inte är kyrkfolk som knäpper händer och böjer knän, utan de demonstranter som marscherar under röda fanor, skriker slagord och bär FNL-märken på kläderna. I en nyckelmening proklamerar sedan författarna Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingmar Näslund att ”den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism”. Den historiska kyrkan betraktas med stor misstro, den liknas av Näslund vid en sönderrostad maskin och en trolldoktor, och ses som ett organ för den borgerliga klassens försök att försvara utsugningen och söva arbetarklassen. Inspirerad av leninistiska tankar överväger så Näslund tänkbara handlingsalternativ, att stöpa om kyrkan inifrån, att lämna kyrkan och grunda en ny progressiv kyrka eller att genom ett slags dubbelspel visa sig kompromissvillig, samtidigt som man infiltrerar kyrkan i väntan på att ett revolutionärt samfund kan etableras.

I det tredje kapitlet presenteras det möte mellan kristendom och marxism som sammanfattas med rubriken ”Evangelium enligt Marx”. På den europeiska kontinenten hade dialogsamtal hållits under många år. Men den katolske teologen Karl Rahner ställde sig avvisande till föreställningen att den kristna gudsrikesidén kunde översättas till idealet om ett klasslöst samhälle. I Sverige hade de kommunistiska organisationerna inte varit lika intresserade av att samtala med den kristna vänstern. Med hänvisning till sekulariseringsteologin hävdade de kristna företrädarna ett krav på att visa ett ”totalt samhällsengagemang”. Sundeen beskriver snarare en situation där de kristna företrädarna varit så imponerade av de marxistiska företrädarna att de istället för en dialog snart kom att ägna sig åt en monolog som syftade till en syntes mellan kristendom och marxism. Sitt kanske tydligaste uttryck fick detta i teologiprofessor Per Frostins akademiska lärobok Kristendom och marxism, 1971. Under flera år studerade man marxistisk teori som en del av teologin i Lund. Frostin var medveten om den förföljelse av kristna som pågick i Sovjetunionen, men tenderar att förminska och förringa den. Han såg statens tvångsåtgärder mot en bakåtsträvande grupp snarare som en konsekvens av deras ”ovilja att engagera sig i samhällsarbetet”.

När insikterna om den totalitära sovjetregimen blivit alltför uppenbara vände sig många av de vänsterkristna till länder längre bort som tänktes förverkliga den politisk-teologiska utopi som de utlovats av den marxistiska ideologin. Drömmen om detta himmelska rike skildras i kapitel fyra. Biskop Jonas Jonson skriver att ”med Kina, Kuba, Tanzania och Nordvietnam som inspirerande exempel trodde även många kristna att någon slags socialistisk samhällsordning var den bästa”. Jonson blir en av de revolutionsromantiker som alltför okritiskt ser den revolutionära socialismen som redskap i Guds verk genom att plantera rättvisans och solidaritetens frö i samhällen som tidigare präglats av brist på respekt för människan. Han blir 1976 uppmärksammad för att under det Allmänna kyrkliga mötet i Falun 1976 ha sagt att ”Marxismen kan i många avseenden vara kristendomens kusin”. I historiens backspegel är det svårt att förstå hur skräckväldena under Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot inte verkat avskräckande på den stora gruppen proselyter även i kristna kretsar. Hundratusentals kristna internerades i Kina mellan 1955 och 1975, många torterades och dog i fångenskap. Jonsons försvar av regimen är att de kristna inte förföljdes på grund av sin religionsutövning utan därför att de ägnade sig åt kontrarevolutionär verksamhet. Precis samma förklaring som den maoistiska propagandan gav sina anhängare.

Under 1980-talet väcktes nya förhoppningar om en politisk väckelsevåg. Förhoppningarna knöts dels till kärnkraftsfrågan och dels till säkerhets- och fredspolitiken. I centrum för kapitlet ”Med Gud mot kapitalism och krig” står den kristna fredsrörelsen och dess tidskrift ”Fred och Framtid”. I tidskriften diskuteras regelbundet frågor om makt, resursfördelning, decentralisering och olika försök att ersätta det kapitalistiska produktionssystemet. Här vävs samman tankar från sextiotalets politiska väckelse med 80-talets alternativrörelser. Inom den kristna fredrörelsen kan man identifiera tre utvecklingsfaser: en första kristen våg, en andra liberal med betoning på öppenhet mellan nationer och en tredje socialistisk som betonar jämlikhet och rättvisa. Sundeen beskriver ingående var och en av dessa faser. Särskilt intresse riktas mot den revolutionära 68-kyrkans fortsatta inflytande. Fredsrörelsen utvecklas till en yta för samverkan mellan kristna och marxister, ofta inom ramen för prosovjetiska plattformar. I många fall innebar detta att man klart tog ställning för den sovjetiska sidan i spänningen mellan det kalla krigets två kärnvapenmakter. Den kristna fredsrörelsen mötte exempelvis 1984 vid ett möte i Uppsala, efter en inbjudan av biskop Lars Carlzon, den kristna fredskonferensen, en Pragbaserad frontorganisation med prosovjetiska ställningstaganden och en marxistisk-leninistisk ideologi. Detta trots att Svenska kyrkan efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 tagit avstånd från organisationen och påpekat att rörelsen alltmer blivit ”ett instrument för kristen-kommunistisk propaganda”.

I det sjätte kapitlet presenteras den latinamerikanska revolutionen med teologiskt ansikte. I centrum står befrielseteologin, den latinamerikanska vänsterns mest stabila och inflytelserika projekt. Den utgår från ett principiellt ställningstagande för de fattiga. Kyrkan görs till en aktör i klasskampen. Detta ställningstagande får naturligtvis konsekvenser för den traditionella kristna uppfattningen att kyrkan är de troendes universella gemenskap. Per Frostin hävdar exempelvis att ”kritiken av den västerländska teologin är en aspekt av den antiimperialistiska kampen”. Tolkningen av Guds vilja är endast tillgänglig för den som identifierar sig med de fattiga. Vilket å andra sidan innebär att Frostin förkastar uppfattningen att alla kristna som har ett aktivt trosliv skulle kunna få veta Guds vilja, denna uppfattning förkastar han som en i Västerlandet etablerad villfarelse.

Biskopen i diktaturens skyltfönster heter Lars Carlzon. Han var en av Svenska kyrkans fredspolitiska ideologer och valdes 1987 till ordförande för Förbundet Sverige-DDR, en organisation som av historiker beskrivs som en propagandaorganisation för det kommunistiska Östtyskland. När den kommunistiska diktaturen faller talar han bekymrat om ”en svår tid” för det östtyska folket. I en ledare i Sverige-DDR medlemsblad 4, 1989 (vi har nu kommit till fotnot 1628 i den faktaspäckade framställningen) försäkrar biskopen att Förbundet Sverige DDR:s ”beundran kvarstår för allt det goda som ändå uträttats”. För att förstå dessa oförbehållsamma hyllningar till den regim vars ”antifascistiska skyddsvall” just hade öppnats, det som vi andra brukar kalla Berlinmurens fall, måste man förstå den leninistiska vändning som skedde i slutet av 1960-talet. Och med den ett återtåg i riktning mot Sovjet. Carlzon skriver att utan denna skyddsvall (Berlinmuren)mot skadliga influenser från Väst hade inte Östtyskland kunnat utvecklas till ett framgångsland.

I det avslutande kapitlet, ”den kristna vänstern och 1989 års händelser”, summerar Sundeen den revolutionära 68-kyrkans eftermäle. Christian Braw hävdar att 68-orna måste anses vara ”djupt komprometterade människor” eftersom de har tigit om förtryck och massmord som ägt rum i av dem till mönstersamhällen upphöjda totalitära stater. Men till skillnad från den genomgripande omprövningen av sextiotalsradikalismen inom den politiska vänsterrörelsen, med dess avgreningar i mediavärlden och inom akademin, så tycks den sortens offentliga omprövningen sakna sin motsvarighet bland de sextiotalsradikala kristna. Sundeen skriver att det honom veterligen inte finns någon emeritusbiskop eller namnkunnig teolog att placera tillsammans med avfällingar som Göran Rosenberg, Klas Eklund, Svante Nordin, Håkan Arvidsson och Bo Gustafsson.

Hur ska man kunna förstå denna brist på omprövning? I en intervju på Studio Axess, ”Kyrkbröllop mellan marxism och kristendom”, besvarar Sundeen frågan. Ett skäl kan vara att man helt enkelt skäms och inte vill ta fram i ljuset vad man en gång har sagt. Ett annat kan vara att man fortfarande håller fast vid sin socialistiska övertygelse. Under läsningen av 68-kyrkan träffar jag Martin Lind och frågar honom om han fortfarande kan skriva under på nyckelmeningen i Kristen vänster, ”den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism”. Hans svar är att han fortfarande anser detta. Ett tredje skäl som jag själv skulle vilja tillägga är att den marxistiska omvandlingen av den kristna tron till en politisk ideologi även tjänar syftet att legitimera makten för det största partiet i Kyrkomötet. 68-kyrkans tro har blivit den ideologiska överbyggnaden för Socialdemokraterna i Sveriges fortfarande största medlemsorganisation.

Anders Eriksson är docent i retorik och i teologi vid Lunds universitet