Print Friendly, PDF & Email

1989 är en påminnelse till oss alla

Av Gunnar Hökmark | 15 november 2019



Det vilar något magiskt över den 9 november 1989, en påminnelse till oss alla om vad människans strävan efter frihet kan åstadkomma. Men frihet och demokrati är inte alltid enkelt, konstaterar Gunnar Hökmark.

Det vilar något förtrollat över 1989. Den senaste veckan har vi sett många prov på det. Förtrollningen får nämligen sin största skärpa när vi idag blickar tillbaka på när Muren den 9 november rämnar inför människors krav på frihet. Det finns dels de som ser tillbaka på detta och den tiden med odelad glädje, dels alla dem som har lite svårare att förhålla sig till det som skedde under detta år eftersom de antingen då hade förlikat sig med förtrycket – eller till och med hyllat det.

De som har velat gråta lite grann över deras brustna vision, eller understryka att det ändå inte blev så bra, som om de vill mena att diktaturen ändå inte var så dum, har varit förbluffande många. Var östtyskarna ändå inte lyckligare och rätt glada?

Det är som om den breda vänsterns historiska perspektiv döljer en acceptans av diktatur som de säger sig ha lämnat för länge sedan. I den ekonomiska kollapsen, i den moraliska ruinen av förtryck, fängelser, avrättningar, övervakning, angiveri, förräderi, fattigdom och köer fanns inget att glädja sig åt ens för en kommunist. Det är som att det bland krönikörerna, skribenterna, journalisterna som vridit på stenar för att pröva om det inte till och med blev värre med förtryckta nationers nationalism och förändringarna från den gamla planekonomin finns en bristande förståelse för demokratin de säger sig värna.

Det är förbluffande för 1989 var en demokratins och frihetens triumf som visar att demokratin och friheten alltid kan vinna över kortsiktigheten, de auktoritära och despoterna.

Allt som hände 1989 handlar om en verklighet som inte kunde ha skrivits mer poetiskt och fantasifullt helt enkelt därför att verkligheten här överträffar dikten. Det finns något av Sagan om Ringen kring den utveckling som föregick murens fall och sedan befrielsen. Mörka krafter som i utsatta länder överallt hade en makt att styra över människors liv och små modiga människor som trotsade faran och hotet.

De sjöng och höll varandra i händerna, som två miljoner balter den 23 augusti sommaren 1989, för att markera att Molotov-Ribbentrop-pakten på dagen 50 år tidigare saknade legitimitet och för att manifestera att de trots alla KGB, GRU och stridsvagnsförband ville ha sin frihet åter. De skrev långa och komplicerade texter om legaliteten i deras egna staters suveränitet och den illegitima ockupationen, jagade av mörkrets många olika krafter. Sanningen och rätten var deras ring.

I Polen ställde de många små upp mot en filial till Europas starkaste militärmakt Sovjetunionen och vann de första fria valen just sommaren 1989 samtidigt som orcherna i form av kommunisternas medlöpare röstades ut ur Sejmen. Och på en annan plats i Europa ställde sig de modiga människorna vid järnridåns öppningar och tog sig över där det gick. Åter andra stod vid den mur som symboliserade ondskan och den föll till slut den 9 november 1989 av deras drömmars kraft.

Det är ett mod och en beslutsamhet som bara kan förstås om man till detta lägger att verkligheten var långt grymmare än denna romantisering av befrielsens sista våg mot friheten.

Deportationer av närmare 300 000 balter till läger som var som dödens riken. Den stora svälten som Stalin orkestrerade fram som tog mellan sex och sju miljoners liv. Terrorn och massavrättningarna från andra världskrigets slut till Chrusjtjov tiden, som tog ytterligare 30 till 40 miljoner liv. Berlin 1953, Budapest 1956, Prag 1968 och Polen 1981. Däremellan en ständig Gulag, välkända tortyrkammare, förföljelse och avrättningar av misshagliga, allt under gratulationer från den diktaturhyllande vänstern i Sverige och övriga Västeuropa.

Och ej att förglömma, vår och andras passivitet till diktaturerna i dessa våra grannländer, den svenska tanken på att försona sig med diktaturerna i en Gemensam Säkerhet, kampanjen för att göra demokratierna värnlösa genom en ensidig nedrustning för att blidka Sovjetunionen. Attackerna på dem som ville kräva fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa som ”återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”. De var ensamma våra vänner under mörkrets styre på andra sidan järnridån. Men de hade modet. De gjorde det som måste göras.

När förtrollningen blev till verklighet fanns inte längre någon förtrollning utan bara verklighet. Efter befrielsen kom friheten. Fria samhällen är ingen dans på rosor. Det är hårt arbete, konflikter, valsegrar och valförluster, steg framåt men också steg tillbaka. Men fria samhällen ger människor och nationer möjligheter som ingen diktatur kan ge. Möjligheten att växa, att ständigt reformera, att ständigt välja väg och mångfalden av idéer, innovationer och företagande som skapar ett bättre liv.

När jag mötte en av den estniska frihetsrörelsens ledare vintern 1989 sa han: ”Gunnar, I long for the day when Estonia is just as dull country as Sweden.” I den drömmen låg ingen längtan efter ett tråkigt liv utan efter en politik som är tråkig, förutsägbar och stabil och som lägger grunden för människor att själva, med familj och i gemenskaper forma sin lycka bortom statens kontroll och politiska kast, i den trygghet som gäller när lagar styr och inte despoter.

I dag har Estland liksom flertalet av de länder som befriades fått en frihet som ger en vardagens tråkighet med livets lycka som möjlighet. Men det är en ständig strävan. I motsats till diktaturen är demokratin asymmetrisk. Den ger frihetens fiender samma frihet som frihetens vänner medan diktaturen bara förtrycker de förtryckta. Det faktum att diktaturen är ett helvete gör inte demokratin till ett paradis. Däremot till ett samhälle där människor kan odla sina drömmar om ett bättre liv och där de förverkligar dem.

Så demokratin är en ständig strävan, inte en nyckel till lycka och välgång. Den bygger på öppenhet för allt det som driver ett samhälle framåt liksom en öppenhet mot var och en som vill leva livet på sitt sätt. Det ligger i frihetens natur att öppenheten gäller också dem som vill stoppa, hindra eller förmena andra rätten att leva som man vill. Det vi alla borde insett var att efter förtrollningen och de magiska dagarna 1989, följda av åren 1990 och 1991 då Sovjetunionen upphörde att existera, låg ett fortsatt arbete för friheten i nya motsättningar, en ständig rörelse för befrielse och ett ständigt försvar mot de krafter som vill underminera friheten.

Det är nationalisterna som vill sätta nationen över människornas val. Det är socialisterna som vill sätta staten över medborgarnas frihet. Det är de renläriga som vill underordna individen sina högre mål därför att de själva är så övertygade om sin lösning. Islamister i Mellanöstern driver terror även mot oss men driver även hatet till oss, som vi nu ser i en växande antisemitism i Sverige. Det är plutokraterna som vill använda den ena eller andra av dessa ideologier för att skydda de förmögenheter de skapat ur den laglöshet de själva format. De som menar att den liberala demokratin är obsolet går i tanken tillsammans med dem som menar att klimatfrågan kräver lite Kina även här, eller en global despoti. De har alla det gemensamt att de underminerar demokratin och rättsstaten.

De är nog starkare i Central- och Östeuropa, där friheten efter befrielsen kom så plötsligt. I Ungern och Polen men även i Rumänien som tyvärr många glömmer bort när de sorterar tillvaron efter partifärg istället för demokrati och rättsstat. Men de finns även här.

De har emellertid alla en sak gemensamt. De är rädda för den liberala demokratin. Annars vore de inte så angelägna om att underminera den eller att säga att den är obsolet. När de låter poliser slå ner fredliga demonstranter i Moskva eller i Hongkong är det för att de är rädda, för annars hade de inte brytt sig. När de vill kontrollera media är det för att de är rädda för den bevakning som följer av den fria pressens mångfald och otrohet till den politiska makten. När de vill legalisera eller normalisera korruption är det för att de är rädda för att rättsstaten underminerar deras möjlighet att bygga förmögenheter och försvara makt.

Den liberala demokratins vänner bör i dessa dagar minnas att den är precis så stark som despoternas rädsla för den är stor. Den har sin kraft i alla de väl fungerande samhällen vi ser, i hur antalet människor i absolut fattigdom idag är färre än någonsin, i en internationell handel och rättsordning som gör att handel, ekonomi och finanser skapar en integration av människor och välstånd.

Det faktum att människor vill leva i frihet, inte under despoternas styre, är det tydligaste uttrycket för att förtrollningen och magiken finns som en kraft mitt i vår verklighet. 1989 års förtrollning lever. Den nionde november 1989 är en magisk påminnelse till oss alla.

Gunnar Hökmark är ordförande för Frivärld och tidigare Europaparlamentariker

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism