Print Friendly

Valets verkningar

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VALETS VERKNINGAR
Exc. Erlanders förhandlingar med bondeförbundet om regeringssamverkan runno ut i sanden. Man vet inte riktigt, om den tilltänkta uppgörelsen till sist strandade på allmän misstro hos bondeförhundarna mot socialism eller på oenighet i någon viss· fråga.
Tydligen spelade mjölkpriset och frågan om socialiseringspaus
in, likaså bondeförbundets fruktan för följderna av ett förbud
för partiet att vid 1950 års val delta i en borgerlig kartell. Men
troligen blevo bondeförhundarna betänksammare för var dag som
förhandlingarna drogout på tiden och de hemmavarande ståndsbrödernas opinion pejlats. Den dag då förhandlingarna genom
bondeförbundet avbrötos torde dess beslut ha varit enhälligt.
Det är emellertid anmärkningsvärt att allmänheten kunnat hållas ovetande om regeringsförhandlingarnas bud och motbud. Mera
intetsägande än denna-gång kunna aldrig ledarnas kommunikeer
eller uttalanden under och efter förhandlingarna ha varit. Den
folkmajoritet, som står bakom de bägge tänkta kollaboranterna,
tycks dock vara fullt nöjd med den hemliga partidiplomatien.
Vid de flesta liknande tillfällen annars har det getts åtminstone
någon vägledning om vad förhandlingarna gällt. Man vet nu
inte ens, huruvida någon underhandsuppgörelse mellan de bägge
partierna träffats om ömsesidigt stöd i vissa frågor. Väljarna ha
dock en legitim rätt till information rörande spelet om landets
öde. Sedan vi fått ett majoritetsparti, vilket mellan skål och
vägg träffat de avgörande besluten, ha partimötena fått en större
vikt än de offentliga riksdagsförhandlingarna. Om samma sekretess skall läggas över förhandlingarna vid regeringskriser, avlägsnar sig den svenska demokratien allt längre från den hävdvunna offentlighetsprincipen.
Det är också intressant att iaktta, att socialdemokraterna till
en början knöto de ljusaste förhoppningar till koalitionsprojektet.
Vid närmare besinnande hade »valsegerns» bräckliga underlag
konstaterats och behovet av att staga den gamla regeringen blivit
uppenbart. Det sades t. o. m. att bildandet av en koalitionsregering
skulle bli inledningen till en tioårig epok i svensk politik, präglad
av de två stora intressepartiernas förtroendefulla samverkan. Det
459
Valets verkningar
är dock farligt att spå. Det gick med det tioåriga »arbetare ocl:
bönder»-programmet som med Hitlers tusenårsrike. Allt stannadE
vid önsketänkande. Det är emellertid nästan oförklarligt att
socialdemokraterna ända in i det sista kunde känna sig så övertygade om att regeringssamverkan skulle komma till stånd.
Bondeförbundet måste först ha varit långt ute för att sedan hastigt
backa ur.
Bondeförbundet hänvisade till en början till en samlingsregering som den naturliga utvägen i krisen. Folkpartipressen och
senare även hr Ohlin ha skänkt tanken på en samlingsregering
sitt oreserverade gillande; förvisso med rätta förstodo de, att
socialdemokraternas anbud till bondeförbundet syftade till att
isolera folkpartiet trots – eller kanske på grund av – dess valseger och ej blott momentant utan även för den närmaste framtiden. Socialdemokraterna avvisade dock tvärhugget alternativet
med samlingsregering. Om denna partiets hållning mest var betingad av dess ostentativa motvilja mot samarbete med folkpartiledaren eller av principiella skäl är svårt att klart urskilja.
Sannolikt ha bägge motiven medverkat.
I denna tidskrift ha många gånger principi’ella uttalanden
gjorts till förmån för en samlingsregering ej blott som en krisföreteelse utan även som en normal form för utövningen av regeringsmakten och hävdandet av alla demokratiska partiers ansvarighet. Å ven som en kristidsföreteelse skulle en samlingsregering nu kunna motiveras med bärande skäl. Socialdemokraterna
kunna inte heller påstå att de borgerliga nu skulle vilja springa
ifrån sitt ansvar. Uppenbarligen skulle hr Erlander, om han haft
den goda viljan till verkligt samarbete, nu kunnat få en bred
regeringssamverkan till stånd. Om Per Albin Hansson menade
något allvar med sin principiella rekommendation av samlingsregerande, måste han i nuvarande ekonomiska beträngda läge ha
funnit att förutsättningarna för detta regeringssätts realiserande
åter varit för handen. Men socialdemokraterna ha i sin slitning
mellan känslor av självtillräcklighet och parlamentariskt hjälpbehov pendlat över till självtillräcklighetens yttersta gränsmärke
så fort debatten kretsat kring samlingstanken. Det ligger också
en bister logik i konstaterandet att ansvaret för att dra »kärran
ur dym i främsta rummet åvilar dem som kört kärran dit. Socialdemokraternas ansvarighet för det bristfälliga förutseendet och
den samhällsekonomiska balansens försämring är ju en och odelbar.
Exc. Erlander har anfört ett skäl, som skulle tala för samlings- 460
.’

Valets verkningar
regeringens olämplighet just nu. En regering måste vara enig,
och någon enighet vore nu knappast möjlig att åstadkomma i de
omstridda ekonomiska frågorna, menade han i remissdebatten.
Detta yttrades samtidigt som han – felaktigt – ville urgera att
oppositionen i stort skulle ha accepterat regeringens 8 punkter.
Denna högofficiella utgångspunkt för debatten om regeringsproblemet är dock ohållbar. Målet måste väl tvärtom vara att söka
inrikta alla ansträngningar på att skapa en formel, enligt vilken
alla större partier och samhällsgrupper skulle kunna bringas till
att samverka om ett krisprogram. Kunde en dylik formel genom
ömsesidiga hänsynstaganden ställas upp, borde utsikterna att mobilisera alla starka krafter för krisens bekämpande bli avsevärt
större. Den sittande minoritetsregeringen är inte föremål för en
sådan allmän dyrkan och kärlek, att den kan spontant utlösa alla
dessa krafter, och den har alltför smal bas i väljarkåren för
att tåla några hårdare törnar. Men regeringen har hittills notoriskt vägrat att göra ens en ansats till en nationell krispolitik,
för vilken de stora partigrupperna skulle svara en för alla och
alla för en. Den närmaste framtiden får betyga, om regeringen
överskattat sina krafter eller ej. Det finns åtskilliga som befara
att socialdemokraternas tro till den egna förmågan även i fortsättningen kommer att stå landet dyrt.
Regeringens 8 punkter ha ännu så länge ej konkretiserats.
Deras räckvidd och effekt kan därför inte slutligt bedömas. Det
står dock fast att punkterna i stort sett innefatta samma allmänna
målsättningar som vintern 1947 vid partiledareförhandlingarna
krävdes från borgerligt håll. När man först nu får läsa dem som
regeringsprogram, ledas tankarna lätt till det första världskriget,
då socialdemokraterna överhöljde den då sittande Hammarskjöldska regeringen med anklagelser för »systemet för sent». Så allmänt och evasivt som punkterna formulerats är det dock fara
värt att de ge rum för de mest maktfullkomliga dirigerande och
strukturförändrande regeringsingripanden i näringslivet. Ingreppen kunna t. o. m. bli mer omvälvande än under krigets nödtvång.
I stället för att regleringarna bli avvecklade bli de troligen mera
invecklade. Och därtill kommer den sedvanliga risken att varje
reglering genom delning förökar sig till flera. Även om för målsättningen ett långtidsprogram behövs; måste de obegränsade
regleringsperspektiv detta program öppnar vålla den starkaste
oro hos dem, för vilka näringslivets frihet ej är en slentrianmässig
fras utan uttrycket för en djup samhällsåskådning.
461
.’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner