Print Friendly

U 68 – ingenting för skolpolitikerna

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LENA NORBERG:
U 68 – ingenting för
skolpolitikerna
U 68:s diskussionspromemoria ”MJl för
högre utbildning” är snarare ett allmänpolitiskt aktstycke än ett underlag
för diskussionen om den högre utbildningens dimensionering och struktur,
skriver fil kand Lena Norberg.
I och för sig hade det varit mer logiskt
om en sJ politisk pamflett hade fJtt
en mer renodlat programmatisk utformning – och lagts fram direkt i samband med socialdemokraternas vJrkampanj – men som läget är idag fJr
man hoppas att U 68:s promemoria inte
enbart analyseras av skolpolitikerna
utan utsätts för en allmän ideologisk
granskning.
UKAS är bara en administrativ reform – när vi genomfört den, kan vi
ta itu med det pedagogiska innehållet.
Så har statsrådet Palme försökt lugna
såväl dem, som upprest sig mot de förmodade konsekvenserna av UKAS, eller
PUKAS som den ”tredje versionen” populärt kallas, som dem som reagerat mot
att propositionen nu trumfats igenom på
nolltid synbarligen för att rädda ansiktet på Palme.
Med tanke på de besynnerliga uttryck
vissa studenters diskussionslust tagit sig
under det senaste året kan man i och för
sig förstå utbildningsministerns iver att
få UKAS-reformen ur världen så snart
som möjligt. Men den lättnad han eventuellt kan ha erfarit efter den 19 mars,
då riksdagen under visst knorrande
anammade hans proposition, måste ha
varit kortvarig. För nu blossar striden
upp kring U 68, den allra senaste universitetsutredningen, som nyligen framlagt ett något dubiöst ”diskussionsunderlag”, betitlat ”Mål för högre utbildning”.
Att formulera utbildningsmål har varit något av en modevåg sedan den stora grundskolediskussionens år. Detta är
självklart något positivt; i ett samhälle
i snabb utveckling är det nödvändigt att
tämligen ofta fråga sig vart utbildningspolitiken syftar. Men alla målsättningsformulerare utför en riskabel balansgång
där de ömsom löper risken att trampa
över i truismer ömsom i diffusa antydningar. U68 :s diskussionspromemoria
trampar glatt över i båda riktningarna.
Har man en misstänksam läggning, ser
man kanske sidstegen som uttryck för
en kluven ambition hos utredarna. Dels
anser de sig förpliktade att ta upp de
”fundamentala” problemen – i långt
högre utsträckning än direktiven föreskriver – dels kamouflerar de sina
paroller i förmodanden, hypoteser och
omskrivningar kanske i åminnelse av all
kalabalik, som kan uppstå när utbildningsdebatt övergår i en allmän samhällsdebatt.
Innan man närmare granskar ”Mål
för högre utbildning” kan det emellertid vara intressant att se vilka direktiv
utredarna fick att arbeta efter, när
gruppen tillsattes i höstas: att se över
”den eftergymnasiala utbildningens dimensionering, struktur, organisation och
lokalisering”.
Det är därför litet anmärkningsvärt
att man omedelbart kastat sig in i ett
diskussionsarbete där utbildningsmålen
för att inte säga själva samhällsutvecklingen ställs under debatt. I inledningen
till betänkandet, som närmast är en
pamflett, meddelas att denna redan diskuterats i de referensgrupper, som är
knutna till utredningen, och att ”företrädare för de borgerliga partierna inom
den parlamentariskt tillsatta referensgruppen uttryckt tvivel om promemorians ändamålsenlighet”.
Orsakerna till tveksamheten redovisas inte – för att vara ett diskussionsunderlag visar den lilla broschyren en
klar motvilja mot att säga B när den
135
sagt A – men nog kan man ifrågasätta
om U 68 är rätt forum för så pass allmänpolitiska resonemang, som där vädras.
Vem skall formulera målen?
Det finns en tendens i dag för diskussioner om avgörande frågor att svällaut
till allmänt visionära samhällsanalyser.
Ofta förutsätter man då, ibland helt felaktigt, att det existerar gemensamma
värderingar – som att privatbilism bör
avskaffas eller att allt innehav av hyreshus bör kommunaliseras – och resonerar enbart om medlet att uppnå detta
mål. Eller också pekar man på t. ex. utbildningspolitikens roll i gestaltningen
av vår kommande miljö och låter därför hela samhällsplaneringen sortera
under skolfrågorna.
Denna utveckling är i många avseenden beklaglig, men frågan är om inte de
politiska partierna måste bära en stor
del av ansvaret för de vildvuxna former, som stadsplanerings-, miljö-, kultur- och utbildningsdebatterna oftafått.
Det är svårt för en politiker i dag att
vara visionär; såvida han inte kan bygga sina visioner på en dogmatisk teori
som den marxistisk-leninistiska.Men visioner av det slag, som mindre tar formen av profetior än av politiska programförklaringar där utvecklingsmomentet räknats in, är en nödvändighet i
all långsiktig politisk planering. Eller
som U 68:s PM uttrycker det:
Numera har behovet av en aktiv långsiktig planering av samhällets ekonomiska
136
och fysiska utveckling erkänts. Dagens samhällsproblem är emellertid inte bara dessa
frågor om ekonomi och fysisk miljö. Problem som rör sociala relationer mellan människor och mellan grupper av människor
är därutöver i hög grad aktuella. Planering rörande sociala relationer och diskussion av de värderingar, som är så intimt
förknippade med dem måste få minst lika
stark ställning som den ekonomiska och fysiska planeringen. Debatten om dagens
stadsplanering ger belägg för det rimliga i
ett sådant krav. Värdemönster och därmed
sociala relationer tycks också ha en tröghet,
som i en tid av mycket snabb teknisk och
ekonomisk utveckling kan leda till stora
klyftor mellan ett eftersläpande värdemönster och de aktuella fysiska förutsättningarna
för människans situation.
Att planera morgondagens samhälle
är givetvis en rent politisk uppgift och
att lägga upp den delen av utbildningspolitiken, som avser att påskynda samhällsutvecklingen i en viss riktning –
att forma morgondagens personligheter
– är således också en allmän politisk
uppgift. Men trots sin tro på nödvändigheten av att ”planera sociala relationer” tycks U 68 vilja spela med dolda
kort. I samma kapitel uttalar man sig
klart mot att ”bestämda politiska mål
uppställs för samhällets utveckling under ett antal decennier, varefter utbildningens mål fastställs för att direkt tjä-
na dessa”. I själva verket är det just
detta krav, som U 68:s skrift andas
mellan varje rad.
Utbildningsmålen och samhällsvisionen
I vad mån är det då rimligt att utbildningsmålen anpassas efter vår samhällsvision? I många avseenden är det
just detta som genomsyrat uppläggningen av grundskolan och de gymnasiala stadierna. Vi behöver en smidig arbetsmarknad med människor, som inte
är låsta i strikta yrkeskategorier – därför lägger vi an på kommunikationsfärdigheter och allmänkunskap mer än på
yrkesutbildning. Vi tror oss behöva en
människa med ett realistiskt och skeptiskt förhållande till propaganda och
masspåverkan – därför har vi infört
mer samhällskunskap/sociologi och argumentationsanalys i läroplanerna. Vi
tror att kontakterna mellan människor
inom olika socialgrupper, olika miljöer,
olika länder måste förbättras – därför
utökas undervisningen i moderna språk,
bekämpas aktivt olika typer av fördomar och görs försök att skapa en mer
markerad gemensam referensram för
alla elever. Allt detta baseras på politiska, inte på pedagogiska värderingar.
Varför har vi då tvekat att ta upp de
verkligt brännande politiska frågorna
och inte inarbetat dem i läroplanerna? I
halvkvädna visor föreslår U 68 att skolan bör lära ut att samarbete är socialt
överlägset konkurrens, att socialistisk
ekonomisk teori är ett likvärdigt alternativ till den blandekonomi vi har i dag
och att jämlikhetsbegreppet, ”som
många anser helt otillräckligt” med det
innehåll det har i dag, kan vidgas till att
betyda ”t. ex. ekonomisk, social och kulturell jämlikhet, frånvaro av status- och
inflytelseskillnader, likalön, lika reell
tillgång till möjligheter att uppleva alla
olika kulturyttringar”.
Hittills har inget politiskt parti gått
så långt i sin utbildningspolitik. I första
hand beror detta kanske på att socialdemokratin tvekat att renodla eller förenkla sitt program i sådan utsträckning.
De ledande inom regeringspartiet har
med vänsterns ord varit för ”konservativa” och moderata. Men det som ytterst
hindrat oss från att betrakta läroplanerna som tillåtna plattformer för politiska
budskap har varit en slags överideologi
för undervisningspolitik – i den mån
skolan sysslar med attitydbildning och
personlighetsutveckling skall det vara
för att främja de moment som ingår i
våra gemensamma referensramar, t. ex.
demokrati, respekt för oliktänkande eller för att skapa en allmänt prövande
inställning till information och fenomen i vår omvärld.
ökande utbildningspolitisering
Har denna samförståndens epok börjat nalkas sitt slut? U 68 kan ses som
ett av tecknen på att så är fallet. Den
prövande attityd som grundskolans och
gymnasiets undervisning skall förmedla
till eleverna skulle bl. a. baseras på en
analys av en i möjligaste mån objektiv
framställning. I tongångar som hämtats
från nya vänstern och i synnerhet från
dess profet Herbert Marcuse gör nu
U 68 gällande att allt tal om objektivitet är blå dunster i ögonen på allmänheten. Kven rent faktiska beskrivningar
av verkligheten innehåller kraftigt vär- 137
derande moment genom vokabulär, faktasammanställningen och inte minst underlåtenhet att relatera ett fenomen till
det stora antal andra fenomen, som det
samverkar med. Framställningssättet är
förrädiskt därför att det synbarligen
tycks leda fram till att varje sanning är
subjektiv och vi därför måste välja den
sanning som bäst främjar våra syften.
I själva verket har problemet sedan
länge uppmärksammats av pedagogerna,
som redan i läroplanerna för den lägre
utbildningen hävdat att den ”objektiva”
undervisningen inte kan uppnås av en
lärares försök till ofärgad framställning,
utan förutsätter att eleverna konfronteras med många olika kanske polemiskt
utformade synpunkter. Men det är tyvärr möjligt att den metoden blir mindre framkomlig i framtiden då ett statligt
läromedelsmonopol kan bli resultatet av
Sö-förlaget, TRU och andra statliga
läromedelsprojekt med i särklass gynnsamt konkurrensläge.
Tiger partierna?
Visst kan man föra denna form av
extremt utvidgad måldiskussion – man
kan till och med föra den i så Marcusianska termer som i ”Mål för högre utbildning”. Men att etikettera den som
”utbildningspolitik” och i synnerhet som
diskussion om den högre utbildningens
”dimensionering, struktur, organisation
och lokalisering” måste kallas falsk ursprungsbeteckning. Snarare hade det varit naturligt om resonemangen tagits upp
t. ex. under socialdemokraternas pågåen- 138
de vårkampanj om jämlikheten, presenterats som ett program i stället för som
halvkvädna visor och blivit föremål för
en allmänpolitisk måldiskussion. Och en
sådan debatt är i dag i hög grad nödvändig. Som läget är i dag är det fara värt
att organisationer, partier och andra remissinstanser slentrianmässigt lämnar
över promemorian till sina experter på
universitetsfrågor, vilka inte torde ha
alltför mycket konkret att uttala sig om
i själva sakfrågorna. Därefter är fältet
fritt för en ny förvirrad diskussion ala
UKAS-SUKAS-MJUKAS-PUKAS, där
ämnet sällan specificeras och de politiska instanserna i stort sett tiger.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner