Print Friendly

Tysklands historiska syndabockar

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TYSI(LANDS
HISTORISKA SYNDABOCI(AR
Av HISTORICUS1
ETT historiskt dokument av allra största vikt är det långa brev som
tyske f. rikskanslern dr Brlining tillställde utgivaren av »Deutsche
Rundschau». I detta brev behandlar han dc politiska krafter och händelser som ledde till weimarrepublikens undergång och till Hitlers
och nationalsocialismens »Machtergreifung».2 Det är första gången
som Brlining i den historisk-politiska dikussionen kastar in sin intima
kännedom om dessa till sina konsekvenser världsskakande preludier.
Men brevet är också rent mänskligt av djupaste intresse och kan inte
läsas utan att man blir uppskakad. Med den lidelsefulla kärlek till
sanningen, som karakteriserar denne statsman, låter han de dåtida
handlande personerna- och i deras mitt Hindenburgs gestalt- framstå för läsaren i klara konturer. Han uppfattas av Brlining fullständigt sine ira et studio (i politiskt avseende den forne rikskanslerns
på en gång styrka och svaghet), detta trots att det till slut var Hindenburg som gjorde ett brått slut på Briinings statsmannaverk Briining anser inte Hindenburg på något sätt vara genial; med sin höga
ålder var denne ej vuxen det fruktansvärda ansvaret, men i karaktär
och handlingssätt tedde han sig ändå stor och ärevördig. Och därmed
borde det en gång för alla vara slut med det bekväma påstående som
beskäftiga politiker och fortfärdiga historiker satt till världen: att
Hindenburg skulle ha varit Hitlers stigbygelhållare. Det heter ju att
det var Hindenburg som den olycksaliga dagen 30 januari 1933 lyfte
Hitler till makten. Dels av senilitet och dels av reaktionär ondska
skulle ju Hindenburg – under inflytande av den kamarilla som räckte
från Oldenburg-Januschau till Franz von Papen – ha gjort sig till
huvudansvarig för det nationalsocialistiska tyranniet och de förhärjande följderna av dess brottsliga maktutövning.
Förspelet, utvecklingens drivkrafter och den andel i den förvirrade
tyska situationen 1932/33 som de då handlande personerna ha i denna
utveckling – och framför allt då Hindenburgs roll – te sig i stället
för Brlining på följande sätt: Det råder inget tvivel om att det tyska
folket i alla sina skikt före 1933 mer och mer bestämt vände sig till
den farlige sydtyske demagogen Hitler, i vars väsen man rakt inte
kan finna något fridericianskt eller preussiskt. Tillfälliga bakslag
vid nyval hade inte kunnat ändra det faktum att nationens vilja med
allt starkare eftertryck krävde statsmakten åt Hitler och hans an- 1 Den tyske författaren, som föredragit att skriva utan utsatt namn, har livliga
förbindelser med svenska historiker genom sina forskningar om Karl XII.
2 Publicerat i julihäftet 1947 av »Deutsche Rundschau».
578
..
Tysklands historiska syndabockar
hängare. Med detta fastställande befinner man sig vid roten till
ansvaret och samtidigt vid den nationalsocialistiska pestens infektionshärd. Enligt ordalydelsen och andan i weimarförfattningen måste
rikspresidenten förr eller senare överföra statens ledning till det
lavinartat växande nationalsocialistiska partiet, trots det djupa misstroende som Hindenburg instinktivt visade en så traditions- och rotlös
gathörnspolitiker. Huruvida Hindenburg till en viss grad lät blända
sig av Hitlers sätt att maskera sina tyranniska maktanspråk och sin
nihilistiska världsåskådning i den tyska patriotismens och preussiska
traditionens former- en sak som han med glänsande demagogi, oerhörd suggestionskraft och slutligen med överväldigande framgång
förespeglade den tyska nationen- det låter sig än i dag inte med sä-
kerhet klarläggas i alla detaljer. Det är emellertid fullständigt klart att
»den gamle herrn» så länge som möjligt sökte undvika det tvång som
tyska rikets författning med en månad för månad ökad kraft utövade
på honom, ty med nödförordningsparagrafer gick det ju inte att i
längden regera. Eljest hade han förvisso inte försökt sig på experimentet med kabinetten von Papen och von Schleicher mellan regeringarna Briining och Hitler. Naturligtvis hade Hindenburg i yttersta
nödfall kunnat blockera Hitlers makttillträde genom författningsbrott och statskupp samt undertrycka det nationalsocialistiska partiet med militärmakt. Som Hans Delbriick senare påvisat umgicks
Bismarck kort före sin avgång med tanken på en statskupp, men dels
var den inrepolitiska situationen då inte jämförbar med den som
rådde 1932/33, och dels förkastade Bismarck tanken, trots sitt vulkaniska politiska temperament. Hindenburg var nu ingen Bismarck,
överhuvud taget inget kraftfullt politiskt ingenium. Han var en man
i spetsen för nationen, vilken – liksom förr en gång kejsar WilhelmI-genom sin värdighet och med sitt exempel utövade en betydande auktoritet. Till hela sitt väsen var Hindenburg fullständigt
främmande för tanken att man kunde – under omständigheter t. o. m.
måste – rädda fäderneslandet från kommande olyckor genom att
bryta sin ed. Därtill var han mer än ett decennium längre upp i gubbåldern än den store riksgrundaren, då denne år 1890 ställdes inför ett
liknande svårt beslut. Den tragiska betydelsen av detta rent biologiska faktum understrykes starkt i Briinings redogörelse. Hindenburg, liksom många av hans både ansvariga och icke ansvariga rådgivare, hade räknat med att när den store demagogen väl ställdes i
spetsen för regeringen skulle han mycket snart vara förbrukad. Därför hade den kloke general von Schleicher, som under sin korta
kanslertid inte helt utan skäl kände sig som ett Hindenburgs offer,
sedan länge rått rikspresidenten att i rättan tid anförtro Hitler kans~
lerposten. Den nationalsocialistiske ledaren skulle, med tanke på den
dåtida statsledningens inre svårigheter, nöta ut och snabbt förlora
den politiska prestige han vunnit genom sin skrupelfria opposition.
Kabinettet Hitler omfattade också som bekant ett flertal icke-nationalsocialister, vilka tilltänkts funktionen som bromsklossar. Man kunde
därför på goda grunder räkna med att tämja den nationalsocialistiska
diktaturlystnaden och inskränka excesserna.
579
f’
i
Historicus
Det är således inte den 30 januari 1933 som är den ödesdigra vändskivan för den tyska vägen ner i avgrunden, utan snarare den olycksdigra dagen då fullmaktslagen (Ermächtigungsgesetz) antogs. Denna
sena marsdag 1933 kapitulerade riksdagen som hypnotiserad av blicken från en basilisk, kapitulerade i ett slags panisk sinnesförvirring
för den hänsynslöse äventyraren och avstod från de författningsenliga inskränkningarna i rikskanslerns fullmakter. Här måste dock
tillfogas att det enligt Briinings uppfattning redan var riksdagshusbrandsdekretet av 28 februari som upphävde de medborgerliga friheterna, möjliggjorde undertryckandet av varje politiskt parti och därmed gav all demokrati förlorad i Tyskland, samtidigt som rikspresidenten helt utlämnades till Hitler och dennes makt. Dessa delar av
Briinings brev, med sina avslöjande fakta och sin tvingande politiska
logik, höra till det allra viktigaste materialet när man vill bedöma
fenomenet »Machtergreifung». Det tyska ödets växel var i varje fall
redan och oåterkalleligen omlagd då den store gamle mannen i rikets
spets började långsamt dö bort. Sedan nu Briinings brev offentliggjorts kan man inte längre med framgång hålla upp fantomen om
fältmarskalken och rikspresidenten som en syndabock för Tysklands
katastrof och Europas förstörelse.
I tredje Mosebok är syndabocken – en av de intelligentaste och
framför allt bekvämaste uppfinningarna för umgänget mellan Gud
och människa – en gåva som Gamla Testamentets Gud i en nådig
stund skänkte israeliterna: Jehova bjuder Moses att hans broder
Aaron skall »kasta lotten över tvenne bockar» och den av de två bockarna, på vilken »Herrans lott faller, skall offras som syndaoffer».
Sedan blodet från denna bock renat Templets allra heligaste »från
Israels barns orenhet och försonat deras överträdelser», skulle Aaron
lägga sina händer på den andra bockens huvud, på den bekänna alla
Israels barns missgärningar, lägga dem på bocken och låta honom
löpa ut i öknen, »på det att bocken må bära alla deras missgärningar
ut i ödemarken». Senare blev syndabocken s. a. s. sekulariserad och
vorden till symbol. Bocken antog människaanlete och hans användbarhet för samlevnaden människorna emellan blev genom denna metamorfos oändligt vitt, brett och bekvämt utdragen. I och med sagda
omvandling kunde denna användbara djursymbol, i ständigt ny och
växlande människogestalt, glädja sig åt en allt större popularitet
hos de syndiga människorna och folken i alla tidsåldrar, så snart det
gällde att avvältra skuld och ansvar eller hålla sig själv borta från
sådant.
Sedan syndabocken blivit människa fick den två funktioner att utöva: en för samtiden och en för historien. Den klaraste prototypen
för syndabocken kan man säga är – trots att det historiska livet
eljest frambragt så många – den i dag nästan bortglömde generalen greve Adam Ludvig Lewenhaupt, en av Karl XII:s paladiner i
hans kamp mot tsar Peter. Denne tappre krigare skulle föra den för
konungen oumbärliga trossen till den djupt inne i Ryssland kämpande
svenska hären, men misslyckades med det företaget. Senare, då slaget
vid Poltava avgjorde hela den svenska stormaktens öde och den kung- 580
Tysklands historiska syndabockar
lige krigsguden svårt sårad kom ur räkningen, kapitulerade Lewenhaupt med resterna av svenska armen. Måhända hade det varit möjligt för honom att trots allt föra trossen igenom, kanhända hade han
också vissa möjligheter att föra den hårt åtgångna svenska hären till
Turkiet, som Karl XII befallt. Men den verkliga orsaken till det
svenska sammanbrottet på de ukrainska slätterna var utan tvivel den
politik, som sedan länge försummat anpassningen efter de verkliga
maktförhållandena, och en krigföring, som vida översteg de egna krafterna. Karl XII har emellertid, säkerligen i god tro, gjort sin general
till syndabock, och historieskrivningen har – om också inte alltid
och aldrig utan en viss protest – hållit med kungen. Detta änskönt
historien eljest plägar att i utjämnande syfte med detektiviskt raffinemang nästan alltid avslöja syndaboekslegenderna.
Redan efter första världskriget ville många tyskar i Bismarck och
Fredrik den store se den egentliga orsaken till deras dåvarande, genom egna synder och fel förorsakade onda, »på det bocken skulle bära
alla deras missgärningar ut i öknen». Den gamle Hindenburg, vars
gestalt tycktes bjuda så mycken vördnad, vågade man då i Tyskland
inte »lägga alla Israels barns missgärningar på och låta honom löpa
ut i öknen». Han hade dock på kronrådet i Spa övertagit ansvaret
för att det utsiktslösa kriget avbröts innan folk och land helt gått
under, och kejsare samt folkrepresentation hade fogat sig.
Typen för den »historiska syndabocken» består alltså bl. a. däri att
några stora män i förgången tid göras ansvariga och deras minne
hämtas fram när senare släkten på grund av egen oduglighet fått
allting att gå galet. Ungefär som då i en familjs generationsöde en
duktig förfader belastas med skulden för att en vanartig ättling förslösar arv och gods. Med det fortskridande läkandet av krigsföljderna
sjönk emellertid i Tyskland efter första världskriget syndabockens
onda skråpukansikte undan för undan ner i den orgie av självbesmutsning, ur vilken denna för en rubbad politisk, moralisk och andlig
jämvikt så typiska fantom börjat sticka upp.
Under det andra världskriget fanns det ingen Hindenburg, som
medelst kapitulation i rättan tid hade kunnat bringa den fruktansvärda förstörelselavinen att stanna. Tyskland var inte, som 25 år
tidigare, organiserat i en i och för sig sund om också genom bismarckarvingarnas oduglighet försvagad statsform. Den tyska nationen hade själv av eget beslut anförtrott sitt öde åt en rot- och hämningslös manisk människa. Den tyska armen leddes inte av män som
Gneisenau, Moltke och Hindenburg, utan av landsknektar som saknade
varje antydan till starkt, djupt och omfattande bildningsfundament,
grundat i en obruten, levande tradition. Så kom det sig att de sista
kraftresterna hos ett dåraktigt, hållnings- och hjälplöst folk slösades
bort i ett vanvettigt va banque-spel, att hela landet utlevererades till
den glupande moderna krigsfurian och att i ett sista självmördande,
förtvivlat amoklopp även den yngsta generationen i form av barnsoldater kastades i gapet på det barbariskt urartade krigets Molok.
Följderna av en sådan förvildad politik och krigföring voro oundvikliga: en fullständigt ruinerad folksubstans, ett oerhört elände överallt,
581
.’
‘ .’ ..,
——~·~–
Historicus
Erich Reger är utan tvivel en av de skickligaste politiska publicisterna i Tyskland, även om hans skarpa dialektik alltför ofta, ja
egentligen alltid, tyder på svåra hack i eggen. I sin av uppsatser
sammanställda skrift »Vom kii.nftigen Deutschland», tillverkar han
av Bismarck och hans riksgrundande en fantom, mot vilken han inte
utan effekt övar sin dialektiska ordfäktarkonst. »Vilket avf;ltånd från
Bismarck, den bildade realpolitikern, till Hitler, den inbilske tokskallen- och ändå, vilken betecknande likhet i växtgrund, natur och
målsättning!» … »Visserligen har aldrig Bismarck ordagrant sagt det
honom tillskrivna yttrandet om ‘makt går före rätt’, men han är och
förblir prototypen för ett väsen som utvecklar lagen ur makten, i stället för att göra som andra folk: utveckla makten ur lagen.» Beger
hävdar rent av: »Den metodik, som fick sitt uttryck i riksdagshusbranden 1933, skiljer sig från den bismarckska endast i förgrovningen
och genom att den sista lilla resten av samvete slängts bort.» Så var
den bismarckska eran »ingenting annat än en egendomlig prägling av
våldsmetoder och världsmannagester, av fint spunnet godtycke och
anfall av ändamålsbetingat högmod, av suverän behärskning och brakande utfall, av filisteri och bildning, av hänsynslös inskränkthet och
skenbart frimodig anständighet.»
Varken hos Gasser, Röpke eller Beger finner man ett enda ord
om att på 1800-talet den tyska nationens naturliga rätt till en enda
nationalstat – i vilken form Bismarck än må ha önskat eller förverkligat den – var ett politiskt anspråk av högsta moraliska legitimitet. Inte heller ett ord om att detta anspråk, under de då rådande
maktförhållandena, inte kunde genomföras på annat sätt än via den
bismarckska vägen – en sak som frihetskrigets och 1848 års revolution nogsamt bevisat i sina utverkningar. De nämnda skribenterna
ha också minst sagt bagatelliserat den stora politiska vändning som
Bismareks statskonst åstadkom efter riksgrundandet, i det han helt
underställde den tyska utrikespolitiken det stora målet att upprätthålla den europeiska freden. Ett mål vilket han som bekant uppnådde
med fulländat mästerskap.
För att bilden av det i dagens Tyskland och annorstädes så vanliga upputsandet av syndabockar från det förgångna skall bli mera
avrundad, skall här anföras ännu ett par markanta prov ur Regers
skrift. Enligt honom är Gneisenau ingen man som Tyskland bör erinra
sig med kärlek! Just samme Gneisenau vars strålande genius och
mänskliga storhet förtrollar envar som närmare sysslar med honom,
t. ex. handledd av Hans Delbriick, hans biograf som förvisso inte var
någon preussisk-tysk hovhistoriograf. Och vad skall man säga, då
Beger överflyglar sin egen politiska dialektik med följande måttlöshet: Det »tyska rikets» historia var från första början imperialistisk;
den förste »förkroppsligaren av rikstanken» var Otto I som lade under sig Danmark, Polen, Ungern, Böhmen och Italien, den siste var
Adolf Hitler, »vars storhetsvansinne grep mot Suezkanalen och Kaukasus för sitt ‘Stortyska rike’ och därmed har den sortens historia
fört sig själv ad absurdum». Beger projicerar alltså fullkomligt godtyckligt den moderna imperialismen baklänges in i den tidigare medel- 584
.,•
Tysklands historiska syndabockar
tiden och – skulle man tro något sådant~ – nedvärderar Sachsenkejsaren Otto I till andlig stamfader för folktribunen från Braunau!
Då det gäller så långa historiska avstånd, i detta fall inte mindre
än ett helt årtusende, leder denna metod själv ad absurdum för var
och en som vid läsningen gör det minsta lilla uppehåll i och för eftertanke.
Det behövs således inte alls att Hindenburg eller någon annan storman ur det tyska förflutna plockas fram som syndabock, för att få en
förklaring till det nuvarande tyska ödet. Det måste nog tyvärr förbli
därvid att tyska folket självt bär ansvaret, och gör det bl. a. därigenom att det förnekat sina stora egenskaper, genom falska avvikelser från sitt stora förflutna. Därför bär också tyska folket i alla dess
skikt ansvaret för all den olycka, som det av folket på sköldarna upphöjda systemet Hitler ställt till på denna arma jord. Därmed är inte
sagt att segerstaterna, som nu tagit ifrån tyskarna tyglarna till deras
eget öde, ha moraliskt legitimt anspråk på rollen som den skändade
mänsklighetens domare över detta straffade folk. segermakterna ha
dessa anspråk och denna rätt endast gentemot de tyskar som personligen enligt gudomlig och mänsklig lag gjort sig skyldiga. Ty även
de andra nationerna och deras statsmän bära en tydlig del av ansvaret för den store tyrannens uppstigande till makten.1 Detta är emellertid en annan sak, viktig och värd att noga genomtänkas av alla
utanför Tyskland levande människor som känna sitt ansvar. Däremot hör den saken inte till det här uppskisserade aktuella temat
syndabocken, lika litet som till de samtida tyskarnas kompetens.
Varför är syndabocken ett så farligt gift för en olycklig, i eländets
hysteri störtad nations försvagade kropp~ Därför att den avvänder
ett folk från de stora männen i det förflutna, och på så sätt gör folket historielöst eller historiefientligt. Vidare därför att den som en
ny frestare vill lura de nu levande skuldbelastade generationerna att
med falska bevekelsegrunder avbörda sig det ansvar de enligt Guds
vilja måste bära. Så har Karl J aspers endast alltför rätt när han
med största allvar och eftertryck framhåller att skuldfrågan i dag är
den tyska själens livsfråga.
Inget folk kan i längden förneka de stora männen i sitt historiska
förflutna, utan att därmed avsäga sig sina kulturuppgifter i världen.
England, Frankrike och Förenta Staterna ha inte gjort det, och lika
litet Sovjetryssland.
1 Om detta finnas i Briinings brev mycket positiva uppgifter, som tydligt peka
på utlandets svåra medskyldighet i att Hitler och hans parti kom till makten.
585

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner