Print Friendly

Trettiofem års penningvärdeförsämring och några av dess lärdomar

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Riksdagsman HENRIK ÅKERLUND:
Trettiofem
försämring
lärdomar
o
ars
och
penningvärdenågra av dess
35 års penningvärdeförsämring
sammanfaller i huvudsak med den
socialdemokratiska regeringens
maktinnehav, konstaterar i denna
artikel riksdagsmannen, docent Henrik
Akerlund. Regeringen har också
genom markvärdesstegringspropositionen på ett lättillgängligt sätt
offentligt erkänt storleken av penningvärdeförsämringen. Denna mäts med
1914 års konsumtionsprisindex,
en måttstock som i och för sig är
diskutabel, men enligt vilken 1914 års
krona populärt uttryckt i dag är värd
18 öre. Med ett löneindex skulle
den knappast vara värd mer än en
tioöring. Riksdagen har nyligen på
regeringens förslag beslutat att borttaga
silvret ur våra en- och tvåkronor.
Skall kopparkronan och sedelkronan
kunna stabilisera penningvärdet
under 1960-talets sista år? Förf. tror det
inte och uppmanar envar, som litar
på regeringens ekonomiska politik, att
studera 1914 års indexserie för de
gångna 35 åren.
Från många synpunkter är markvärdestegringsskatten en ytterst intressant
konstruktion. Inte minst gäller det för
den fråga, som denna uppsats handlar
om. När man nämligen beslutat sig för
att bryta med den tidigare principen att
upprätthålla en tidsgräns, utöver vilken
realisationsvinstskatt inte uttages, och
införa en s.k. evig beskattning, har det
inte varit möjligt att i ett samhälle med
föränderligt penningvärde undgå att beakta denna föränderlighet. Visserligen
tillämpas evighetsprincipen också i aktievinstbeskattningen, men där har problemet kringgåtts genom att ge skatten
karaktär av omsättningsskatt. Markvärdestegringsskatten avskaffar inte och
motverkar heller inte m.arkvärdestegringen. Den gör endast samhället delaktigt i värdestegringen och därtill fiskalt
intresserat av densamma. Som alla skatter bromsar den inte utan sparkar på
penningvärdeförsämringen, åtminstone
på längre sikt. Den torde vara den första skatt i vårt land, som har fast uppbyggda regler för mätning av penningvärdeförsämringen och torde därför också kunna bli normgivande på många
andra områden, när det gäller att beräkna priser, ersättningar o.dyl. i offentliga
och privata sammanhang. Som bekant
har juristerna alltid hävdat, att en krona
är och förblir en krona, men den principen har de högsta juridiska instanserna i
många fall tvungits frångå. Med markvärdestegringsskattens explicita mätningsregler har den juridiska ståndpunkten otvivelaktigt ytterligare försvagats.
Tvivelaktig metod
För att mäta förändringen i penningvärdet har statsmakterna i detta fall stannat för 1914 års konsumtionsprisindex.
Ehuru det visst inte är självklart, att just
detta index riktigt och rättvist speglar
förändringen, togs frågan om måttstocken aldrig upp till allvarlig diskussion i
t.ex. riksdagens debatter. Det finns dock
många andra indexserier, och 1914 års
tillhör inte de bättre. Denna serie, som
nu fått stor praktisk betydelse visar vid
utgången av fjolåret talet 550, vilket
med ett mera populärt uttryckssätt gör
”kronan av 1914 värd 18 öre i dag”. Med
ett löneindex skulle dagens krona knappast vara värd mer än kanske en tioöring. Nu kan man naturligtvis fråga efter skälen för att inte följa ett konsumtionsprisindex. Ett sådant skulle i varje
fall kunna tillmätas vikt, nämligen det
att det är både naturligt och vanligt att
förvärva en fastighet i relativt unga år,
inneha den för familjens skull och sälja
den på gamla da’r samt ha den som sparform. Just på ålderdomen när behovet av
personliga tjänster gör sig gällande på
allvar, har dessa dock blivit mer fördyrade än de relativt umbärliga varorna,
och därvidlag torde framtiden inte ge
andra utvecklingstendenser än de hittillsvarande. Hänsyn till detta sakförhållande tages inte i fråga om markvärdestegringsskatten. Bristen ligger som redan antytts hos vårt ofullkomliga indexberäknande. Det sagda är anfört för att
visa, att även om penningvärdeförändringen principiellt erkännes av statsmak- 259
terna, är sättet att mäta den inte odisputabelt och konsekvenserna i tillämpningen inte säkert rättvisa.
Socialdemokratiskt ansvar
Trettiofem års penningvärdeförsämring
sammanfaller i stort sett med den nuvarande socialdemokratiska regenngens
maktinnehav. Det är också denna, som
lade markvärdestegringspropositionen
på riksdagens bord och därmed offentligt erkände på ett lättillgängligt sätt
storleken av penningvärdeförsämringen.
Den s.k. uppräkningsfaktorn ligger på
3,6 och kronvärdet därmed i 28 öre av
vad det var vid övertagandet av makten
år 1932. Nu har emellertid socialdemokraterna aldrig tillmätt frågan om penningvärdet någon särskilt stor och i varje fall aldrig någon avgörande betydelse.
Finansminster Strängs uttalande härom
året om en treprocentig årlig prisstegring såsom tolerabel har tidigare paralleller i uttalanden av finansministrarna
Wigfors och Sköld. Det har varit oppositionen och främst högerpartiet förbehållet att kämpa för penningvärdets upprätthållande, vilket är helt i enlighet med
strävandena hos ett parti, som förfäktar
den privata äganderättens princip. Den
borgerliga riksdagsmajoriteten från 1914
till 1932 bär sålunda ansvaret för en vä-
sentligt mindre penningvärdeförsämring
än den som inträffat därefter. Index för
1932 stod inte högre än i talet 155.
Under återstoden av 1930-talet och
fram till andra världskrigets utbrott för- 260
blev penningvärdet någorlunda stabilt.
Stötarna utför kan därefter sammankopplas med vissa händelser, vilka inte
kunnat undgå att utöva ett negativt inflytande, vilket parti som än suttit vid
makten. Däremot är det visst inte uteslutet, att bättre resultat i meningen stabilare penningvärde kunnat åstadkommas
med en därpå klart målinriktad politik,
utan att därför andra väsentliga mål av
t.ex. socialpolitisk natur behövt skjutas
åt sidan.
skördetiden
Under andra världskriget ledde de tvenne första åren till en ganska stark penningvärdeförsämring. Därefter stabiliserades detsamma från år 1942, vilket
säkerligen till stor del kan tillskrivas det
i slutet av detta år införda pris- och lö-
nestoppet och den starka känsla av samhällslojalitet, som under krigets tryck
kunde mobiliseras. När kriget var över
proklamerades den socialistiska skördetiden, och penningvärdet hörjade åter
falla. Det gick emellertid ganska långsamt i början, enär den förda penningoch valutapolitiken medvetet offrade
skyddet för kronans yttre värde, dvs. de
under 30-talet och krigsåren uppbyggda
tillgångarna av guld och valutor. Undergrävningsprocessen slutade i 1949 års devalvering, vilken tillsammans med det
år 1950 utbrutna Koreakrigets prishöjningar på internationella stapelvaror
framkallade den beryktade ”engångsinflationen”, vilken på två år sänkte penningvärdet med en fjärdedel. 1950-talets återstående del kännetecknas av en
fortgående mera krypande inflation och
penningvärdeförsämring. 1914 års index
steg från 324 år 1952 till 391 år 1959.
Men 1960-talet skulle bli värre. De nationalekonomiska tillväxtfilosoferna
fick i president Kennedy en mäktig förespråkare. Vårt nuvarande decenniums
industriländer fick till ekonomisk målsättning att växa till med fem procent om
året. Hänsynen till ett jättelikt krig i
sydöstasien, kommunistisk undermineringsverksamhet överallt och svältande
människomassors behov i u-länderna
borde ha fått de insiktsfulla att inse, att
en dylik målsättning för den industriella
världen ävensom för vårt lands del måste
leda till förlyftning. Från 1950-talets
sista år har index också stigit från 391
till nu 550, vilket är ca 40 procent räknat
från detta decenniums inträde eller i genomsnitt fem procent om året. För varje
decennium, utom det första, under de
förflutna 35 åren har kronan tappat
hälften av sitt ingångsvärde. Det allvarligaste i denna utvecklingsprocess synes
ligga däri, att takten icke avtager utan
snarast förefaller öka. Beaktas andra
världskrigets väldiga förödelse, varåt
ingen ekonomisk politik kunnat göra
mycket för att dämpa dess negativa inverkan på penningvärdet, är det 60-talets utveckling i vårt land, som är den
mest deprimerande från penningvärdets
synpunkt. Tidigare års kan om än icke
till alla delar ursäktas så dock rimligen
.förklaras.
Nödmynt
På allra senaste tid har yttringarna av
penningvärdefallet tagit sig klassiska
former. Själva organisationen av penningväsendet har kommit i blickpunkten
på olika sätt. På det internationella planet har frågan om penningsystemets anknytning till metallisk bas tagits upp till
diskussion. Frågan har ställts om guldet
bör demoneriseras och därmed den hittillsvarande basen ersättas med papper,
som förgyllts genom att ges namnet pappersguld. På det nationella området har
steg tagits för att avlägsna ädelmetallen,
dvs. silvret, från alla mynt i inhemsk cirkulation. Detta är fallet i vårt land.
Övergången till nödmynt kamoufleras
nödtorftigt genom användning av annan silverliknande metall främst nickel.
Det behöver inte nödvändigtvis göras
gällande, att avsikten med ädelmetallernas borttagande från penningväsendet är
att kontinuerligt sätta ned penningvärdet såsom hittills eller ännu snabbare.
Möjligheter härför skapas dock vid övergång till pappersmyntfot över hela linjen – internationellt såväl som nationellt. Däremot står det utom allt tvivel,
att utsikterna till uppbromsning av penningvärdefallet radikalt försämras. Historien känner inget exempel på att det
lyckats att ens på kort sikt stabilisera
penningvärdet utan stöd av en ädelmetall. När det emellertid blivit aktuellt
med en målmedveten ansträngning att
stabilisera detsamma, har det så gott som
undantagslöst skett genom fastare anknytning till en ädelmetall- även i mo- 261
dern tid. Så skedde t.ex. med Frankrike
år 1958.
Två företeelser bör här särskilt kommenteras. Vid valutamötet i Lidingö nyligen begärde Frankrike, att frågan om
det internationella penningsystemet och
guldets roll däri skulle tas upp till prövning i hela dess vidd. Då detta vägrades
av de övriga staterna, drog sig Frankrike
ur. Inget land utom Tyskland torde ha
så bittra erfarenheter av penningvärdeförsämringens förödande konsekvenser
som just Frankrike. Principiellt har detta
land nu valt att hålla fast vid guldet och
den metalliska principen för att söka
hindra ett upprepande av tidigare penningvärdefalL Från konservativ synpunkt kan det då inte finnas berättigad
anledning att rikta kritik mot Frankrikes val av linje.
Kopparkrona och sedelkrona
I vårt eget land åter har riksdagen nyligen på regeringens förslag beslutat, att
silvret skall borttagas ur en- och tvåkronorsmynten. I fortsättningen skall dessa
myntvalörer präglas av koppar samt på
bägge sidor förses med en blankpolerad
nickelyta. Anledningen härtill uppges
vara att silvervärdet i våra nuvarande
en- och tvåkronor är ungefär detsamma
som namnvärdet. Det har också tidvis
överstigit det sistnämnda, och risk för
nedsmältning av mynten uppges föreligga. Betydelsen av denna risk förefaller
emellertid att vara starkt överdriven i
varje fall i jämförelse med betydelsen av
den sannolika konsekvensen av att präg- 262
ling av kopparkronor påbörjas. Nyttan
för ett land av ett myntbestånd består i
att mynten cirkulerar och inte förvandlas till skattegömma. Det finns i vårt
land ungefär 250 miljoner kronor silvermynt i cirkulation. Om nu en eller annan
miljon av dessa mynt skulle smältas ned
och upphöra att göra sin tjänst att underlätta köp och försäljningar, är det ingen
större olycka skedd. Om de däremot
skulle gå ned i byrålådorna försvinner i
helt annan skala myntbeståendet ur
praktiskt bruk och tillskapas en stillaliggande silverskatt av 700 000 kg i
svenska folkets gömmor. Att smälta ned
dessa mynt när präglingen därav upphör
är emellertid en mycket dålig affär, ty
mynten kommer omedelbart att få självständigt knapphetsvärde utöver metallvärdet. En svensk en-krona av den tidigare 80-procentiga kvaliteten har ett silvervärde av två kronor men ett handelsvärde som troligen är dubbelt så högt. Ett
amerikanskt en-dollarmynt har ett silvervärde motsvarande åtta kronor men
handlas i USA i dessa dagar ända till
femton kronor, trots att detta land icke
helt demonetiserat silvret.
En viktig lärdom av mera allmängiltigt slag kan dragas av dessa exempel.
Det är penningens värde som faller vid
demonetisering – inte metallens. Det
kommer pappersguldets värde också att
göra, om guldet demonetiseras. Metallismen i penningväsendet har emellertid
aldrig – och det förtjänar understrykas
– lyckats hindra penningvärdefallet,
men det har bromsat det!
Den som tror, att kopparkronan tillsammans med sedelkronan skall stabilisera penningvärdet under 60-talets sista
år, bör kanske också betänka, att den socialdemokratiska regeringen föreslagit
och föreslår följande ökningar av rätten
att ge ut sedlar för åren 1966-68: 200
miljoner kronor, 600 miljoner kronor
och 1 500 miljoner kronor. Jag tror det
inte.
Den som litar på att regerings ekonomiska politik skall göra underverk tillrådes studera 1914 års indexserie för de
gångna 35 åren.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner