Print Friendly

Thede Palm; Amerikansk utrikespolitik

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Amerikansk utrikespolitik
Under valkampanjen förra hösten fårklarade
den blivande presidenten Reagan, att hans
utrikespolitik skulle bli en annan än hans
företrädares. Detta har i år bekräftats av
utrikesminister Alexander Haig. Fil dr
Thede Palm analyserar i denna artikel olika
uttalanden, som Haig gjort, ochforklarar
vad denne menar med att terrorismen forst
måste bekämpas innan det är möjligt att
hävda mänskliga rättigheter. En sådan
bekämpning behöver inte leda till krig, minst
av allt till kärnvapenkrig, men däremot leder
den till ökade rustningar. Det gäller tydligen
att återställa balansen mellan supermakterna
innan man med utsikt tillframgång kan
börja fårhandlingar i avspänningens tecken.
l en artikel i våras (SvD 10 april) skrev
John Kenneth Galbraith om Syrien ”som
nu har ett till synes oumbärligt stabiliserande inflytande på det en gång odiskutabelt kapitalistiska Libanon”. Samma dag
rapporterade tidningens utrikessida att
tungt syriskt artilleri och stridsvagnar
bombarderat staden Zahle i Libanon, där
emellertid invånarna på kvällen samma
dag får första gången på en dryg vecka
kunnat lämna skyddsrummen. En bräcklig vapenvila hade åter tillfälligt ingåtts.
Samtidigt ökade Israel sina militära insatser. Också en framstående kommentator
som Galbraith kan tydligen ha svårt att
förutse den närmaste utvecklingen i en
ostabil värld.
Politiska principer brukar däremot vara
någorlunda fasta, hur de än sedan tillämpas. Exempelvis är Bresjnevdoktrinen
oböjlig och hård, det senare i ordets alla
bemärkelser: kommuniststyrda länder har
rättighet och skyldighet att hjälpa ett regerande kommunistparti i ett annat land
att behålla makten, även om det är i minprilet och skulle förlora i demokratiska val.
Hjälpen kan vara vilken som behövs, inklusive militär sådan. De polska kommunisterna befinner sig i ett beträngt läge.
När Sovjetunionens regeringschef i början
av april reste till Prag för överläggningar,
var det uppenbarligen för att diskutera en
invasion i Polen. Denna sköts upp tills
vidare, inte av brist på intresse hos östtyska och tjeckiska regeringar, som lever
av Bresjnevdoktrinens nåde, utan av två
vägande, reella skäl. Det ena var att ryssarna är alltför engagerade i Afghanistan,
248
ett land som ockuperats for ett och ett
halvt år sedan, falskeligen i Bresjnevdoktrinens namn, men där motståndet ännu
kräver insatser av närmare l00 000 man
får att hållas nere. Det andra skälet var
med största sannolikhet att ryssarna inte
velat, eller vågat, utmana president Reagan så nära efter hans tillträde. Hans utrikespolitiska doktriner är nya och tål tydligen att tänka på.
Det har redan från vissa håll
den kände kommunistiske professorn
Cholmsky har bland andra gjort sig hörd
– höjts kritiska röster mot Reagans både
utrikes- och säkerhetspolitiska program
och mot hans utrikesminister Alexander
Haig personligen. Den senare har ju varit
general och kallas alltså krigshetsare. Som
ofta annars när det gäller en målinriktad
propaganda – målet är att misstänkliggö-
ra den nya amerikanska regeringen – ställer den de faktiska forhåBandena på huvudet.
Arvet efter Carter
En kommentator i en av de stora amerikanska tidningarna påpekade for någon
tid sedan, att Reagans kritik av Sovjetunionen och de ovanligt starkt fordömande
ordalag han därvid använt inte tycks ha
berört ryssarna på minsta sätt. ”Jag känner ingen ledare i Sovjetunionen som inte
eftersträvar en världsrevolution”, sade
Reagan vid sin forsta presskonferens, och
”den enda moral de erkänner är den som
gagnar dem själva … och de reserverar
for sig rätten att begå vilka brott som
helst, att ljuga och bedraga”. Detta var ju
kraftigt tilltaget. Trots detta har Bresjnev
foreslagit ett möte på toppnivå for att diskutera avspänning och ökat ekonomiskt
samarbete. Att herrarna i Kreml skulle
handla i enlighet med kristen etik och löna
ont med gott forefaller högst osannolikt.
Den amerikanske forfattaren har for sin
del dragit den slutsatsen, att det passar
ryssarna att veta var de har sin motpart,
vilket de aldrig visste med Carter.
President Carters utrikespolitiska engagemang började, kan man säga, med högt
syftande planer for utveckling av de
mänskliga rättigheterna i Helsingforsmö-
tets anda; for ryssarna måste det ha varit
forbryilande att någon tog sådana frågor
på allvar. Mot slutet av sin ämbetsperiod,
i samband med det ryska överfallet på
Afghanistan, fick presidenten anledning
att hänvisa till sin nya Carterdoktrin, varefter han drog sig tillbaka får att tänka
över vad denna borde innehålla. Hans regeringstid kom att skapa ett vakuum, som
Kreml gjorde sitt bästa for att fylla.
När Reagan tillträdde kunde han konstatera, att ryssarna i Afrika är herrar i
Angola i väster och Etiopien i öster och
placerat inhemska kommunistregeringar i
andra stater. l Främre Orienten behärskar
de Jemen och därigenom inloppet till
Röda havet. De fortsätter erövringen av
Aghanistan. Vietnam är helt beroende av
dem, och de infiltrerar Kampuchea. De är
ivrigt sysselsatta med att öka sitt inflytande i Irak och i Syrien. Därtill kommer
naturligtvis deras lydland Cuba och hel•
den kommunistiska verksamheten i Me!
lanamerika.
Denna utrikespolitiska situation, ett resultat av den ryska imperialismen som visserligen också lidit bakslag på sina håll i
Afrika, är det arv, som Reagan övertagit
från sin företrädare. Ur Kremls synpunkt
är det naturligtvis nödvändigt att se hur
han reagerar. Därfår anlägger man en avvaktande, rent av avspänd attityd. Dc senaste åren har gett goda resultat får
världskommunismens utbredning, vilken
som bekant enligt rysk doktrin till sist skall
omfatta alla jordens länder. Amerikanska
presidenter kommer och går. Det säkra
med dem är att de, normalt, byts ut efter
fyra eller åtta år. U nder Reagans tid är det
kanske lämpligt att konsolidera läget vid
1981 års ingång får att invänta vad som
händer 1984 och vem som tillträder 1985.
Två principer av tre
Utrikesminister Haig har formulerat sin
åsikt om amerikansk utrikespolitik så, att
den bör utmärkas av konsekvens, pålitlighet och balans. Av dessa tre principer är
den fårsta lättast att tolka. Konsekvens
innebär, att linjer skall fastläggas och sedan följas: inga nya påfund varje dag.
Principen är en reaktion mot president
Carters sätt att leda och torde mest vara
avsedd får inrikes bruk.
Pålitligheten, reliability, har en mer komplicerad innebörd. I fårsta hand vill den
säga, att USA står fast vid sina vänner. Så
har den med rätta tolkats inom ATO.
Där finns ett behov av att få veta hur
Washington ser på en allians, inom vilken
249
den ena parten, den europeiska, inte fullgjort alla sina åtaganden medan den andra, den amerikanska, fårväntats göra detta
trots alla sina egna bekymmer. Sedan
Vietnamkriget avslutats med dess prestigefårlust får USA, uppstod bland amerikaner en allmän olust mot att ens tänka på
löften och skyldigheter gentemot utlandet.
Detta är vad som kallats ett Vietnamtrauma, ett sår som öppnats genom chocken att kriget förlorats, genom att krigfå-
ringen utsattes får kritik inom och utom
USA och genom att frågan ställts: vad
hade vi där att göra? Såret har börjat läka
och Haig, som varit en uppskattad cheffår
de militära styrkorna inom NATO, kan
fårbättra kontakten med Europa igen.
Han vet hur ekonomiskt besvärligt det är
får flera NATO-länder att infria sina löften om en viss militär standard. Ur allmän
europeisk synpunkt är det tillfredsställande, att fårutsättningarna nu finns får att
USA skall vilja stärka banden inom
NATO.
Ett annat land, som kommer att ha nytta av pålitlighetsprincipen, är Kina. President Nixon, också han republikan, lyckades överbrygga den långa kinesisk-amerikanska konflikten. President Carter fortsatte samma politik, men Reagan råkade
under valrörelsen fårsäkra att han också
ville hålla uppe vänskapliga fårbindelser
med Taiwan, ett uttalande som var välment men som han förmodligen ångrat.
Han fick rent av engagera förre presidenten Ford får att lugna kineserna i Peking.
Till pålitligheten hör också ett nytt drag
i den amerikanska politiken. Det väckte en
250
del uppseende då den förste utrikes besö-
karen i Vita Huset kom från Sydkorea, ett
land sorn,inte precis regeras enligt demo·•kratiska principer. Men i Haigs omgivning
har saken fårklarats så, att man i Washington numera är mer angelägen om att ha
som vän en autoritär regering, även om
dess sätt att gå fram inte alltid motsvarar
höga ideal och mänskliga rättigheter, än
man vill få en sådan regim avlägsnad, nästan alltid med en kommunistdiktatur som
efterträdare. Därfår kan också ett amerikanskt närmande till Sydafrika väntas,
även om det måste ske fårsiktigt med hänsyn till Reagans svarta väljare. Men enligt
pålitlighetsprincipen är det bättre att ha
och eventuellt stödja den nuvarande regimen än att lämna den åt sitt öde, vilket
skulle innebära ett slutligt fritt fram mot
Sydafrika får kommunisterna i Mozambique, Angola och förmodligen Namibia.
Att den senare utvecklingen är önskad i
Moskva gör den inte mer eftersträvarisvärd i Washington.
Den viktiga balansen
President Reagan använde efter sitt tillträ-
de i januari vid flera tillfållen ordet terrorism – USA skall bekämpa terrorister.
Det dröjde tills det blev klart vad som
menades; organisationer av typ Röda brigaden eller PLO förefaller knappast vara
förstahandsmål får en amerikansk president att bekämpa. Vad presidenten och
hans utrikesminister avser är den typ av
”befrielserörelser”, som med organiserat
stöd från kommunistiskt håll och ytterst
från Moskva fårsöker erövra makten i ett
land får att placera in detta i det kommunistiska blocket. Därmed rubbas balansen
mellan den fria världen och den ofria. Åtminstone vissa av dessa balansrubbningar
förefaller vara intolerabla får USA av 1
dag.
Så fårklaras det amerikanska engagemanget i El Salvador. De regeringsfientliga styrkorna där har fått vapen från
Cuba, vilket fårutsätter ett medgivande
från Moskva: detta hade inga amerikanska
delegationer behövt resa till Europa får att
förklara. Ingen vettig människa betvivlar
ju uppgiften. Inte heller är det svårt att
fårstå att USA inte önskar ett nytt Cuba,
nu i Mellanamerika. Emellertid får Washington i stället ge stöd i form av vapen –
och ett kraftigt sådant stöd tycks det vara
– åt en inte bara autoritär utan också
brutal regim, något som inte höjer amerikansk prestige. Men, får att citera Haig i
ett uttalande, i hans inte alltid särskilt klara formuleringar, om var USA ser sina
motståndare: ”internationell terrorism
kommer att träda i stället får mänskliga
rättigheter får oss, eftersom terrorismen
innebär det slutliga övergreppet mot
mänskliga rättigheter.”
Det ena måste alltså balanseras mot det
andra, och den verkliga balansakten gäller
fårhållandet mellan USA och Sovjetunionen. I avspänningens tecken har ryssarna
fått uppträda aggressivt var det bäst passat dem. Cuba, PLO och andra har uppträtt som deras agenter, Östtyskland är
deras leverantör av vapen och instruktÖorer. Resultaten är uppenbara. Denna u
veckling måste enligt Reagan ha ett slut.
Balansen mellan de två supermakterna
måste återställas.
Hur detta skall gå till har inte dolts:
med vapen. Därmed menas inte ett hot om
användning av kärnvapen. Sådana har
båda sidor tillräckligt många får att kunna
forstöra varandra och oss alla. Men passerade former av kärnvapen och framfår allt
av vapenbärare kommer att ersättas av
andra, med fårändrad teknologi. Inte heller avses användning av konventionella
vapen i vilken utsträckning som helst. Visserligen har ordfåranden i Joint Chiefs of
Staff, general Jones, fårklarat att en sovjetrysk invasion av Iran skulle kunna mötas
någon annanstans, kanske i form av angrepp mot den sovjetryska flottan i Indiska oceanen. Att USA skulle gå i krig med
Sovjetunionen får att hjälpa Iran kan visserligen fårefalla egendomligt bara några
månader efter det att den amerikanska
gisslan släppts. Men det gäller naturligtvis
inte Iran utan oljan kring Persiska viken.
Hur som helst skall man inte fåsta får
mycket vikt vid ”hårda” uttalanden av
den här typen. Vad presidenten tycks vilja
är att en sådan arsenal av vapen och vapenbärare tillverkas och eventuellt delas
med andra som vapenhjälp, att den balanserar den sovjetryska nuvarande överlägsenheten och därmed verkar både avskräckande och framfår allt återhållande på
Moskva. Först då kan äntligen nya SALTfårhandlingar bli meningsfulla.
Detta är tydligen en politik på sikt. Det
tar tid att tillverka nya vapen i nedlagda
vapenfabriker. Det är lätt att tala om att
251
ett atomdrivet slagskepp skall tagas fram.
ur malpåsen. Men arbetet att få fartyget
rustat lär inte kunna avslutas på mindre
än ett par år. Till saken hör också att den
amerikanska flottan, liksom de andra vapengrenarna, lider av svår personalbrist.
Utbildningsfrågorna måste läggas till materielproblemen.
Den närmaste tiden
I början av april, kort efter attentatet på
presidenten, reste Haig på sin fårberedda
fårsta längre resa till Främre Orienten och
till Västeuropa. Det står klart, att USA
kommer att fortsätta att stödja president
Sadat. Om amerikanska soldater placeras
som skyddsvakter längs den nya gränsen i
Sinai, är detta inte bara fårdelaktigt får
Egypten utan får freden i allmänhet. USA
ikläder sig ett ansvar, och ryska soldater,
om sådana erbjuds, blir överflödiga. Haig
bekräftade också vänskapen med Saudiarabien och andra arabstater. Israel kom
på viss mellanhand, vilket kan fårklaras
med den nuvarande regeringens svaghet
och av därav fåljande nyval till parlamentet ijuni. Möjligheten att få fred i Libanon
diskuterade Haig mer i Paris än i Jerusalem.
På det hela taget påminde Haig under
sin resa om Kissinger, vilket inte kan förvåna efter hans nära arbete under denne.
Och Kissinger var som bekant en intensiv,
om än stundom temperamentsfull bärare
av fredsbudskap.
Det är betecknande att FN inte aktualiserats i dessa sammanhang. Ingen tilltror
252
numera hr Waldheim förmågan att uträtta
något; kriget i Libanon borde annars ha
kunnat inspirera FN:s generalsekreterare
till att ingripa mer än som skett. Genom
Waldheims passivitet har FN i det hela
kommit i skymundan, och flera uttalanden
av Reagan redan under valrörelsen tyder
. på att USA kommer att fullfölja sina
intressen i världen så direkt som möjligt,
med mindre formedling av internationella,
och därmed oberäkneliga, organ.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner