Print Friendly

Synpunkter på marinen i vårt framtida förvsvar

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SYNPUNKTER PÅ MARINEN I VÅRT
FRAMTIDA FÖRSVAR
DEN FRAMTIDA utformningen av vårt
totala försvar är beroende av vissa
grundfaktorer, vilkas inflytande
måste granskas var för sig. Först
härefter kan man bilda sig ett slutomdöme. De viktigaste av dessa faktorer är:
krigets sannolika natur;
strategiska och tekniska förutsättningar; samt
sannolika angreppsmetoder mot
vårt land.
Ett framtida krigs natur
Den livliga diskussionen om
massförstörelsemedel och moderna
robotvapen hopar ett rikhaltigt studiematerial. Många uttalanden
måste emellertid ses som ett led i
det alltjämt pågående »kalla kriget». En omsorgsfull sovring är därför nödvändig för den som söker
största möjliga objektivitet.
Det torde emellertid vara klart,
att den på vätevapnen grundade terrorbalansen nedbdngat risken för
ett globalt krig mellan öst och Väst.
Man är i stort sett ense om, att
detta läge kommer att bestå så
Av viceamiral Stig H:son-Ericson
•>Navigare necesse est,
vivere non est necesse.
länge balansen råder. Detta kan antas bli fallet under den närmaste
framtiden, även om de ryska satelliterna i dagarna vållat en viss oro.
Terrorbalansen kan däremot icke
anses ha samma avskräckande förmåga ifråga om lokala och begränsade konflikter, enär ingen stormakt rimligen kån tänkas vara beredd att sätta igång en vätevapenduell med anledning av en begränsad konflikt, särskilt inte i ett för
dem sekundärt område.
Av denna anledning måste man i
framtiden räkna med möjligheten
av sådana konflikter i olika delar
av världen. Det kalla kriget kan
plötsligt flamma upp till ett lokalt
varmt krig. Rikliga konfliktanledningar finns, en del i vår omedelbara närhet. Polens och östtysklands lägen är fortfarande labila.
Finland befinner sig i ett utsatt geografiskt läge. NATO: s planer på
upprättande av ett östersjökommando utgör ett ur östs synpunkt
irriterande moment. Den väst-östtyska frågan pockar på sin lösning.
Om en lokal konflikt utbryter, är
det sannolikt att båda maktblocken
554
med alla medel söker kapsla in den
för att hindra ett tredje världskrig.
Främst politiska, ekonomiska och
psykologiska ingripanden kommer
att tillgripas. Militära medel- särskilt i form av »polisaktioner» –
kan dock inte uteslutas, särskilt om
ifrågavarande stater har ett svagt
försvar.
Frågan om insats av kärnvapen i
begränsade konflikter diskuteras
livligt. Trots viktiga åsiktsbrytningar bör man utgå från att situationer kan uppstå, då taktiska atomstridsmedel kommer att insättas,
även om viss risk för atomkrigets
utbredning måste tas.
Om ett krig trots alla ansträngningar går mot en global konflikt,
blir en vätevapenduell mellan de
båda blocken en tänkbar krigsutveckling. Med hänsyn till dess förödande verkningar för båda parter
är det dock föga sannolikt, att den
insättes i krigets början. Det blir
överhuvudtaget mycket svårt att avgöra, när en lokal konflikt utbrett
sig så mycket att steget till en
världskonflikt är förestående. Först
om den ena parten tvingas in i ett
ohållbart läge synes den totala vä-
tebombinsatsen bli aktuell.
För att förhindra en så katastrofal utveckling är det möjligt, att ett
framtida krig kommer att kännetecknas av relativt begränsade krigsmål samt att krigföringen i anslutning till dessa mål tar formen av
etapper, åtskilda av diplomatisk aktivitet i syfte att få ett slut på konflikten (eller att få bättre utgångslägen för nästa etapp). Så här har
amerikanske marinchefen amiral
Burke (1957) uttryckt det: »Vad
som mycket sannolikt kommer att
hända är mer lokala krig – i likhet
med Korea, Suez, Indo-Kina, Taiwan – lokala konflikter som var
för sig är allvarliga och som var för
sig snabbt kan råka ur kontroll.
Vår uppgift är att vara förberedda
– politiskt, psykologiskt, ekonomiskt och militärt – för att effektivt ta hand om dessa konflikter och
att begränsa dem till lokala så-
dana.»
Terrorbalansen öppnarsålundaåtskilliga nya perspektiv för den krigföring, som kan komma att äga rum
i dess skugga. Många tecken tyder
på att vi i framtiden har att räkna
med lätt uppflammande men begränsade konflikter. Kan en sådan
konflikt inte kapslas in, bör man i
första hand räkna med krigföringsformer, som syftar till att om möjligt undvika en för bägge stormaktsblocken förödande vätevapenduelL
Man gör därför klokt i att förutsätta, att ett framtida krig blir till
tiden relativt utdraget. Ett kort
krig, där den ömsesidiga insatsen av
vätevapen skulle utgöra det huvudsakliga och avgörande momentet, är
mindre sannolikt. Talesmännen för
det längre kriget har på senare tid
blivit allt fler. Man framhåller också
i detta sammanhang betydelsen av
sjökommunikationerna och deras
skydd för att åstadkomma erforderlig uthållighet och bereda möjligheten att överleva. Bland dessa har
—————~——~~—–
särskilt Lord Montgomery uppmärksammats. Mera självfallet, men
icke desto mindre värdefullt är det
auktoritativa uttalandet av ovan citerade marinchef, att »det finns inte
något havsområde i världen, som
den fria världen skulle kunna ha
råd att överlämna till fienden- ens
temporärt».
Strategiska och tekniska förutsättningar
Vårt läge
Vårt militärgeografiska läge beskrivs ofta som ett randstatsläge,
vilket närmast leder tanken till en
lång landgräns mot en presumtiv
motståndare. Bilden är illa vald.
Sveriges läge karakteriseras främst
av att landet utgör större delen av
den havsomflutna skandinaviska
halvön, som endast längst uppe i
norr har landgräns. Det enda riktigt fasta och oföränderliga i försvarsdiskussionen är vårt geografiska läge. Dessbättre har naturen
givit oss utmärkta förutsättningar
att försvara Iandet främst tack vare
de omgivande haven.
För att med någon grad av snabbhet nå landets vitala delar måste en
fiende komma över vår sjögräns eller genom luften. Detta betydelsefulla faktum måste hållas i minnet
vid diskussioner rörande försvarets
utformning.
Vårt insulära läge medför dessutom, att vi måste kunna hålla våra
nödvändiga sjöförbindelser med
vänskapliga nationer öppna.
555
Den västtyska upprustningen
Vårt läge påverkas även av den
militärpolitiska utvecklingen utomlands, särskilt av den som pågår i
vår omedelbara närhet.
Den västtyska upprustningen utgör den faktor, som kommer att
göra sig mest märkbar under de
närmaste åren, förutsatt att läget i
övrigt vid östersjöbäckenet icke undergår några väsentliga förändringar.
Redan om två a tre år beräknas
den västtyska krigsmakten ha tillgång till bl. a. 12 armedivisioner, 10
attack- och 8 jaktflottiljer samt en
flotta om 8 jagare, 7 eskortfartyg,
30 motortorpedbåtar jämte ett antal
ubåtar och fartyg för renhållning.
Efter hand avses denna flotta växa
ut till drygt det dubbla. Detta innebär i stora drag, att Västs försvar
av östersjöutloppen blir allt starkare bl. a. genom att försvaret av de
danska öarna kan förstärkas.
Det sannolika målet för öst att
tilltvinga sig genomfart från Östersjön till Atlanten, främst för sina
ubåtar, blir allt svårare att uppnå,
vilket kan leda till att man i stället
omgrupperar dessa sjöstridskrafter
i god tid före ett krigsutbrott.
Härigenom minskas samtidigt
sannolikheten – åtminstone i början av ett krig – för ett snabbt
framträngande av öst kring östersjöutloppen. Konfliktanledningarna
i detta område, och därmed ett arrfallshot mot Sverige, kan härigenom få minskad aktualitet.
556
Därmed ökar emellertid östs behov av basutvidgning till norska
nord- och västkusten, varför risken
att Sverige blir inblandat ändock
kvarstår. Det är icke heller otänkbart att Mellansverige i högre grad
än tidigare kommer att vara utsatt
för invasionsrisker såväl genom luften som framförallt över sjön.
Utvecklingen utomlands
Vid utformningen av vårt försvar
måste i stor utsträckning hänsyn
tas till utvecklingen inte bara i länder, som kan bli våra motståndare,
utan även i sådana, där färska
krigserfarenheter tillämpas vid nydaningen.
Ett studium av ett antal europeiska med oss jämförbara länder
visar, att man där tillmäter marinen ungefär samma betydelse som
vi f. n. gör i vårt land. I den mån
tendenser kan spåras, peka de på
oförändrad eller något stigande andel för marinen i försvarsbudgeterna.
En radikal nedskärning av den
svenska marinen skulle sålunda stå
i bjärt kontrast mot utvecklingen
utomlands.
I sammanhanget må dessutom
ånyo pekas på den västtyska upprustningen, särskilt med tanke på
dess marina inriktning mot östersjöområdet. Där bygger man upp en
flotta, som blir starkare än vår egen
i dagsläget och som sammansättes
av ungefär samma fartygstyper som
den svenska. Jåmsides härmed bygger man upp ett attackflyg.
Man anser sålunda att båda slagen av stridskrafter erfordras för
ett försvar till sjöss i oss omgivande
farvatten. Detta bör utgöra en tankeställare för dem, som gärna
skulle se att vårt eget försvar till
sjöss i huvudsak föres av enbart
flygstridskrafter.
Atomstridsmedlens inflytande
Tidigare har konstaterats, att
taktisk insats av atomstridsmedel
är möjlig i de flesta former av ett
framtida krig. Den viktigaste konsekvensen härav är att våra stridskrafter måste operera under ett
ständigt atomhot.
Det är i hög grad önskvärt, att
även vi kan utöva ett motsvarande
hot mot en anfallande fiende. Så
blir emellertid icke fallet under en
följd av år framåt. Vår alliansfria
politik medför dessutom, att vi icke
kan erhålla förberedd hjälp utifrån
med atomvapen. Om spontan hjälp
kommer till stånd, tar den sannolikt i första hand formen av strategiska operationer. Insatser på
svenskt territorium eller i taktiska
sammanhang skulle kunna bli ytterligt tveeggade. De är föga sannolika om ens möjliga i början av
ett krig.
Den anfallande är därför vid operationer på svensk mark icke tillnärmelsevis lika utsatt för atomhot
som våra egna stridskrafter, vilket
medför att vårt markförsvar måste
kämpa under synnerligen ogynnsamma betingelser.
Den strategiska och operativa
rörligheten till lands blir dessutom
starkt begränsad, vilket medför att
möjligheterna att möta en fiende
tilllands på rätt tid och på rätt (av
fienden vald) plats blir begränsade.
»Om det finns någon som tror att
det nuvarande underhållssystemet
kommer att fungera efter det att
tusentals atomvapen har insatts så
är han tokig. Efter det att de första
atomvapnen insatts kommer ingenting av nämnvärd storlek att kunna
förflyttas i de områden, där dessa
vapen har exploderat eller exploderar. Kanske är transporter av nämnvärd storleksordning endast möjliga till sjöss. Därav betydelsen av
makt till sjöss.» (Fältmarskalken
Montgomery.)
Även de marina stridskrafterna
– flottan och kustartilleriet – blir
givetvis utsatta för atomhot. Genom
att dessa stridskrafter rör sig på
den oförstörbara havsytan eller i
stor utsträckning är skyddade i
berg hotas deras insatsmöjligheter
endast i begränsad utsträckning.
Härutöver kan nämnas, att de
marina basområdena är utspridda
över sammanlagt flera tusentals
kvadratkilometer, vartill kommer
skydd för fartyg och förnödenheter
i berganläggningar. Våra fartyg har
därför vissa möjligheter att undandra sig atomhotet genom spridd och
rörlig basering i förening med maskering, skenanläggningar o. d.
Till sjöss uppträder fartygen likaledes starkt utspridda, men har hela
tiden förmåga till snabb koncentration vid stridskontakt med fienden,
557
varvid atomhotet av naturliga skäl
tillfälligt upphör. Det starka skrovet hos ett örlogsfartyg utgör ett
icke föraktligt skydd mot stöt- och
värmevågen i en atomexplosion.
Vattnet är en dålig ledare av radioaktivitet. I stället är en riklig vattenbegjutning ett utmärkt preventivt medel.
Inom kustartilleriet kombineras
de enskilda anläggningarnas räckvidd och eldkraft med ett mot atomhotet särskilt avvägt fortifikatoriskt
skydd. Förbanden kan samtidigt ges
betryggande spridning i förening
med maskering och skenanläggningar.
De marina stridskrafterna är så-
lunda påtagligt mindre känsliga för
atomstridsmedel än de flesta andra
stridskrafter.
Angreppsmetoder
Flyg- och fjärrvapenanfall
Vapenutvecklingen medför ökade
möjligheter för flyg- och framförallt fjärrvapenanfall mot vårt land,
samtidigt som luftförsvarets möjligheter att möta sådana anfall åtminstone tillfälligt tenderar att
minska.
Det radikalaste försvarsmedlet är
onekligen att »gå till roten med det
onda» genom direkta anfall mot
flygbaser och utskjutningsstationer.
För vår del ligger en sådan insats
praktiskt taget utom möjligheternas gräns. Däremot är förutsättningarna för passiva motåtgärder,
v- . ”‘· !~
;,. ‘·
558
främst bergskyddsrum, utrymning
och utspridning, sällsynt gynnsamma i vårt land. De måste i full
utsträckning tillvaratas i skydd av
ett till omfattningen rimligt aktivt
luftförsvar.
En fiende får under sådana förhållanden svårt att snabbt betvinga
vårt land enbart genom flyg- och
fjärrvapenanfall, varför utnyttjandet av enbart denna metod får anses
som mindre sannolik. En fiende
torde dessutom knappast ha intresse
av att genom total krigföring förstöra allt, som senare skulle kunna
bli av värde för hans egna syften.
Olika slag av mål, särskilt sådana
av militär betydelse kommer emellertid alltid att vara utsatta för
dessa angreppsformer. Utvecklingen
leder till en successiv förskjutning
från flyg- mot fjärrvapenanfall, vilket ökar hotet mot stora stationära
mål. På grund av fjärrvapnens
sämre möjligheter till »precisionsskjutning» minskar samtidigt hotet
mot lättrörliga sjöstridskrafter och
transportfartyg ävensom mot små
och välskyddade mål som kustartillerianläggningar och andra liknande befästningar.
I sammanhanget må dessutom
särskilt framhållas att ubåtar kan
tjänstgöra som utskjutningsstationer för robotar.
Flyg- och fjärrvapenanfall kommer således sannolikt att insättas
med särskild inriktning mot mål av
militär betydelse. Denna anfallsform kommer däremot knappast att
användas som ensam betvingelse- ….-_
metod, förutsatt att möjliga passiva
skyddsåtgärder vidtagits. Marinstridskrafterna utgör svåråtkomliga
mål för fjärrvapenanfalL
Invasion
Som tidigare nämnts utgör en invasion mot Mellansverige i framtiden ett farligt alternativ. Fienden
har härvid att välja mellan luftoch sjövägen.
Möjligheterna till lufttransport
ökas otvivelaktigt undan för undan.
En närmare undersökning visar
dock, att transportmöjligheterna
har sin begränsning bl. a. med tanke
på den ringa tillgången på för landning lämpliga flygfält i vårt land.
Det erfordras exempelvis tre å fem
flygfält för att urlasta och underhålla en division.
I för oss aktuella områden blir
dessutom sjötransport snabbare än
flygtransport vid förflyttning av
större förband än en brigad. Under
åtskilliga år ännu kan man därför
räkna med att lufttransport av
trupp kommer att ske endast som
komplement till en sjö- (eller
gräns-)invasion samt vid smärre
företag med begränsat syfte.
Det farligaste invasionsalternativet blir sålunda en i huvudsak sjö
buren invasion.
Avspärrning
östs sjömakt är efter allt att
döma utformad bl. a. med tanke på
att kunna isolera Europa från den
amerikanska kontinenten. Även vi
måste därför vara beredda att bli
—~-~-~–~—-
utsatta för avspärrning, som i kombination med andra angreppsformer
avsevärt kan påskynda ett betvingande av vårt land.
Västs tillgång på för sjöfartsskydd lämpade eskortfartyg är under överskådlig framtid ytterligt
knapp i relation till det avsevärda
hotet mot sjöförbindelserna över
Atlanten. Sovjet har idag omkring
500 ubåtar i tjänst. Tyskland började andra världskriget med 57.
Väst kommer därför att få svårt att
skydda sina egna konvojvägar, vilket medför att vi själva måste svara
för skyddet av värt »stickspåu genom Skagerack och Kattegatt. Detta
gäller såväl om vi bli indragna i kriget som om vi kan förbli neutrala.
»Lejdtrafik»-problemet kan få helt
andra lösningar än vad fallet var
under det andra världskriget.
Avvägningsprinciper
Behandlingen av ovan berörda
grundfaktorer har visat, att vissa bestämda krav måste ställas på vår
försvarsorganisation.
slagkraft – uthållighet – beredskap
Med hänsyn till att ett framtida
krig med största sannolikhet blir
relativt utdraget måste vår krigsmakt besitta icke blott slagkraft
utan även uthållighet samt, icke
minst, ett betydande mätt av beredskap.
Marinen kan utveckla stor slagkraft på kort tid. Av naturliga skäl
559
är dess beredskap hög, prövad och
befunnen god vid krigsfara och mobiliseringsövningar.
Sjöstridskrafterna besitter stor
motståndskraft mot de moderna
stridsmedlen och har genom sin relativt okänsliga underhållsorganisation samt storleken av ombord medförda förråd avsevärd operativ uthållighet.
Även kustartilleriet besitter stor
strategisk och operativ uthållighet.
Marinstridskrafterna fyller därför särskilt väl kraven på beredskap, slagkraft och uthållighet, vilket medför att marinen bör inneha
en framträdande plats i vår försvarsorganisation vare sig vi planerar för ett kort eller- mera sannolikt – för ett utdraget krig.
Ytförsvar – periferiförsvar
Ur stridsekonomisk synpunkt är
det en stor fördel, om man kan
oskadliggöra en anfallande fiendes
lantstridskrafter redan till sjöss,
där de icke har möjlighet att utveckla sin inneboende slagkraft.
Härtill kommer en naturlig önskan
att i möjlig mån söka förlägga avgörande stridshandlingar utanför
värt territorium.
Dessa förhållanden talar för en
avvägning inom försvaret, som ger
särskild tyngd åt periferiförsvaret.
Den marina delen av detta vapensystem bör bygga på ubåtar och
lätta övervattensstridskrafter, utrustade med för bekämpning av
modernt invasionstonnage särskilt
lämpade vapen. Det rörliga försva- 560
ret bör stödjas på mineringar och
kustartilleri.
Den marina delen av periferiförsvaret till sjöss måste kompletteras
med flygstridskrafter. Ingen av
dessa komponenter på, under och
över ytan kan ersätta någon annan.
Samtliga erfordras för att skapa ett
fullvärdigt system utan allvarliga
luckor.
Ett så uppbyggt periferiförsvar
kan ingripa mot en invasion i alla
aktuella farvatten och är särskilt
väl lämpat för försvar mot det farligaste invasionsalternativet – mot
Mellansverige.
Dessa marinstridskrafter kan
även delta i skyddet av den kustsjöfart, som sannolikt måste upprätthållas med anledning av sönderslagna landkommunikationer samt
för förbindelserna med Gotland.
Luckförsvar – balanserat försvar
Om en försvarsgren bortfaller eller allvarligt reduceras återstår ett
s. k. luckförsvar.
Under krigsförhållanden kan en
sådan försvarsorganisation accepteras endast i länder, som är anslutna
till en militärallians, där luckan
planenligt fylls ut av en allierad nation. Alliansen som helhet måste
dock ha ett balanserat försvar.
För det alliansfria Sverige är därför lockförsvarsprincipen icke tilllämplig. En invasion mot vårt land
skulle härigenom avsevärt underlättas och förenklas – även om de
andra försvarsgrenarna görs relativt starka.
Om luckan åstadkoms genom en
nedskärning av marinen, underlättas – med hänsyn till de aktuella
anfallsformerna-ett betvingande,
enär vi icke kan räkna med förstärkningar av sjöstridskrafter utifrån.
Vår alliansfria politik medför
dessutom att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt vårt neutralitetsförsvar.
Dess samlade styrka skall inge
respekt, men samtidigt måste olika
former av neutralitetskränkningar
kunna mötas. Genom att demonstrera vår förmåga att kontrollera
och skydda våra gränser mot så-
dana kränkningar, som i själva verket är riktade mot någon av de
krigförande parterna, erhålls erforderligt stöd för neutralitetspolitiken. Vår regerings handlingsfrihet i
allvarliga politiska lägen är beroende av våra försvarskrafters
möjlighet att stöda dess beslut. Om
försvaret är ensidigt uppbyggt och
behäftat med uppenbara luckor blir
regeringens handlingsfrihet beskuren. Man tvingas måhända till farliga eftergifter i avsaknad av lämpliga styrkor för att demonstrera allvaret bakom de lösningar, som ur
politisk synpunkt eljest varit de
mest lämpliga. Neutraliteten kan
upprätthållas endast om den stödes
av ett försvar, som dels icke medger
en angripare en billig seger, dels är
så mångsidigt att det täcker olika
tänkbara situationer. Ett neutralt
lands villighet till egna försvarsanstalter skapar också förutsättningar
””””
för hjälp från likasinnade stater i
nödens stund. Ett sådant försvar är
icke billigt, men det är värt sitt
pris.
Det torde utan vidare stå klart,
att marinstridskrafterna måste tillmätas avgörande betydelse i detta
sammanhang.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att vår krigsmakt såväl i krig
som vid neutralitet måste vara utformad som ett balanserat försvar,
där marinen intar sin självklara
plats i systemet.
Slutord
Marinen måste således beredas
skäligt utrymme i vår försvarsorganisation. Det är att tala mot
bättre vetande att förutsäga minskad betydelse för sjömakten i vår
tid. Genom tillkomsten av atomdrift öppnas nya oöverskådliga perspektiv. Om alla väsentliga faktorer
tas med i beräkningarna blir resultatet att marinens relativa andel av
försvarsbudgeten f. n. bör bibehållas
vid minst nuvarande ca 20 %. Det
är ett faktum att marinstridskrafter — i samverkan med övriga
stridskrafter – är ett vapen som
med jämförelsevis liten kraftinsats
kan få ut stora resultat. Marinen är
som en lång hävstång; det behövs
liten kraft för att lyfta en stor
tyngd. De marint betonade länder,
främst Storbritannien, som förstått
39- 373448 Svens”k Tidskrift H. 9 1957
561
att tillämpa denna fysiska lag, har
dragit stor nytta av den.
Liksom alla andra stridskrafter
måste marinen anpassas till den
fortlöpande utvecklingen med tanke
såväl på framtida krigföringsformer som på utvecklingen av motståndarens anfallsmedeL sjökrigsmedlen måste utnyttja den teknik,
vars tillkomst gjort det alltför lätt
att förklara dem föråldrade. Det
fordras med andra ord betydande
omläggningar och fortlöpande modernisering både i stort och smått.
Det urgamla talet om att nya vapen,
lämpliga att sänka varje övervattensfartyg, nu till sist sett dagens
ljus, spökar återigen. Men nya vapen har alltid mötts med nya motåtgärder. Detta gäller hela försvarsmakten, såväl som marinen. Det ligger därför en allt överskuggande
vikt på att inga fördomar får förhindra den utveckling och de förändringar, om än aldrig så radikala,
som erfordras för att vi skall få ut
det mesta möjliga av ett svenskt
försvar.
Detta innebär inte krav på en
plötslig revolution. Men undan för
undan måste reformarbetet fortgå
med inriktning på att vi behåller en
väl balanserad, för vår alliansfria
politik lämplig krigsmakt.
Denna artikels motto, Pompejus
2000-åriga appell, har i alla tider
hört till världshistoriens odödliga
sanningar. Tiden är inte inne för
dess avlivande.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism