Print Friendly

Sverige – ett ganska konservativt land?

Av Peter J Olsson | 1 juni 2018



Är Sverige världens mest extrema land – eller är det de som anser sig representera oss som sticker ut? Peter J Olsson har läst Markus Uvells ”Bakslaget” och funderar över hur frisinnade vi egentligen är.

Ni har sett den, ideologikartan där Sverige hamnar ensamt uppe i högra hörnet som det mest modernistiska, det mest individualistiska och mest progressiva landet i världen. Ett land som skiljer sig även från näraliggande länder, som vi annars uppfattar som ungefär som vi. Det är en extremposition vi nådde ungefär vid millennieskifte, och som snarast verkar förstärkas.

Det är också en av utgångspunkterna i Markus Uvells nya bok ”Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare” (Timbro 2018).

Den tycks handla om att det ändå, trots värderingskartan, ser ut att finnas en pågående reaktion åt höger i det svenska samhället. Han ser ett slags pendlingsrörelse, om än inte naturgiven.

Men man kan ju undra över om det inte finns en generell trend eftersom eftersom det finns paralleller i andra länder. Den svenska populismen är dock som vanligt mer vattenkammad.

Det kanske ska sägas att det inte är helt självklart att det finns en sådan svängning i Sverige, om man bortser från den politikförändring i migrationsfrågorna som tvingades fram av flyktingkrisen 2015. I SOM-institutets mätningar är trenden från 2010 snarast åt vänster. Samtidigt slutar deras siffror oftast slutar 2017 – samtidigt som det traditionellt konservativa partiet befann sig i en djup kris. I dag är läget annorlunda, och i den allmänna debatten syns en förändring.

Markus Uvell verkar emellertid mena att det hela tiden funnits ganska stabila grundläggande värderingar, medan det främst är eliten som radikaliserats. Och att den klyftan nu kan leda till vad som kan kallas populistiska opinionsstormar.

Mycket har de senaste åren handlat om huruvida höger-vänster-skalan måste kombineras med en ny dimension, som ofta kallas GAL-TAN. I den står GAL för grönt, alternativt och libertarianskt, medan TAN är traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Att detta är mer eller mindre nys, åtminstone i Sverige, står klart. Liksom vår höger-vänster-skala i stort sett handlar om attityd till offentlig sektor och skatter kan den nya dimensionen i Sverige reduceras till en enda fråga: migrationen.

Det har inget med auktoritära idéer, libertarianism eller alternativt att göra. Människor som vill ha en reglerad invandring är inte autoritära, Vänsterpartiet är inte libertarianskt.

Uvell bygger sin bok bland annat på en undersökning där han försöker pejla in svenskarnas ideologiska grund. Och hur den ser ut i olika partier.

Han noterar först att svenskarna har inga problem att definiera sig i de traditionella ideologiska termerna: 30 procent kallar sig liberaler, lika många socialister, 16 procent är konservativa, nationalisterna är sex procent medan fyra är gröna. Bara sju procent är osäkra.

Sju procent väljer också olika former av förtydligande eller blandningar, de som ofta partier använder: socialliberaler och socialkonservativa till exempel. Och tråkigt nog liberalkonservativ, som jag ibland kallar mig – de flesta föredrar ett ord, fast de förstås i sig kan uppvisa blandningar. Markus Uvell själv säger sig ha både konservativa och liberala drag, och så är det nog för många.

De 16 procenten som betecknade sig som konservativa återfanns främst i tre partier, den största gruppen var de 31 procent av moderaternas väljare som kallade sig konservativa, medan det i KD är 54 procent av väljarna och i SD identifierar sig en fjärdedel av sympatisörerna som konservativa.

Men det är också andra frågor som Uvell använder för att konstatera klyftan konservativt folk och radikalt etablissemang. Och det är attityder till etablissemangets symbolpolitik.

Han frågar om påståendet ”Politikens uppgift är att lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte att tala om för medborgarna hur de ska leva.” I detta instämmer 37 procent av svenskarna. Flest i SD med 57 procent, medan M, L och KD ligger kring 50 procent. Väljarna från C, S, V och MP vill tydligen i större utsträckning att politiken ska styra människors vardag.

Ungefär samma partifördelning kan ses när påståendet är ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera”. Det är färre som instämmer helt, men 59 procent av väljarna instämmer i någon grad.

På samma sätt anser 60 procent av väljarna att ”Det är inget fel på traditionella könsroller, så länge man väljer dem själv.” 75 procent av moderata väljare anser detta, lägsta siffrorna återfinns hos MP och V.

Svenskarna är, visar andra undersökningar, ytterst toleranta mot variationer i folks vilja att leva sina liv. Men uppenbarligen är de ändå inga vänner av programmatisk normkritik eller försök att framställa den med mer traditionella syn som omoderna eller felande.

Det som möjligen kan noteras att omvandlingen av Centern verkar ha gått längre än man kan ana när man träffar deras kommunpolitiker. Centren har i dag traditionella värderingar i betydligt lägre grad än de övriga allianspartierna, och de tenderar dessutom i högre grad än dessa att anse att politiken ska förändra människors sätt att leva. Snarare än ett nyliberalt parti verkar C ha gått i riktningen mot ett radikalt parti bestående av samhällsingenjörer. Visserligen är det, som Uvell påpekar, lika stora spänningar inom Socialdemokraterna. Men det kan ändå leda till slitningar.

Markus Uvell är kortfattad i sina förutsägelser. Det tycks mig som att han ser att eventuella konvulsioner inom Alliansen är betydligt mindre än de i samhället i stort.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner