Print Friendly

Stig Strömholm; Behovet av forskningspolitik I

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
Behovet av forskningspolitik I
I detta ochföljande nummer skriver professor
Stig Strömholm, numera prorektor vid
Uppsala universitet, om svensk
forskningspolitik. Han är visserligen kritisk
mot själva ordet, men det går inte att komma
ifrån att det täcker något som existerar.
Dennaförsta artikel handlar
huvudsakligen om högskoleväsendets
nuvarande innehåll, så som det ter sigför
studerande ochför lärare. Han skriver inte
att verkligforskning blivit satt på undantag,
men han beskriver vilka svårigheter den
möter, till stor del på grund av brister i de
studerandes grundutbildning. Han menar
emellertid att en vidgadförståelse för
betydelsen av verkligforskning kan skönjas.
Det gäller att tillvarataga denna situation,
samtidigt som behovet inom olika
åldersklasser av vidgad högre undervisning
tillfredsställs.
Det främta syftet med en rubrik är rimligtvis
att ange vad som kommer att avhandlas och
att göra det så kort som möjligt. I sakliga
sammanhang får man därför vid rubrikvalet
acceptera att hålla sig till allmänt språkbruk,
även om man ogillar det. Därför, och enda t
därför, har jag valt ordet ”forskningspolitik”
som beteckning för de frågor jag avser att
diskutera i det följande.
Må det efter denna brasklapp från början
vara sagt, att ”forskningspolitik” är en term
som jag finner olycklig av åtmin tone tre
skäl. Det första är låt oss säga yrkesetiskt:
ordet ”forskning” har under de senaste tio
åren kommit att nyttjas på ett sätt som riskerar att diskreditera och skapa missförstånd om den vetenskapliga verksamhetens
natur. Allsköns triviala förehavanden av
enklaste slag och, kanske än värre, allsköns
med ”forskningsanslag” bedrivet ovederhäftigt profeterande har betecknats med denna
prestigeladdade term. Det ofta minst lika
krävande och lika nödvändiga men mindre
spektakulära arbete som det innebär att inhämta solida kunskaper och att oavlåtligt följa den verkliga ”forskningens” framsteg
knuffas på ett oförtjänt sätt ut ur det glamorösa begreppets betydelsesfår.
Det andra skälet har samband med det
första: att tala om ”forskningspolitik” innebär risk för att den talande anses acceptera
en klyvning mellan olika delar av vad som i
grund och botten är och måste vara en och
samma oskiljaktiga kunskapsprocess. Det är
en vanlig men helt orimlig föreställning, att
man kan bedriva en ”forskningspolitik” och
samtidigt en annan ”utbildningspolitik”. Det
finns inte heller en ”forskningspolitik” och
~n ”högskolepolitik”, som skulle kunna beJandlas på olika sätt.
Till slut: orden har sin magi. Det gäller
inte minst ordet ”politik”. Alltför lätt smyger
;ig den föreställningen in att om man blott
bedriver en god ”forskningspolitik”, kommer den goda forskningen av sig själv. Det
förhåller sig alls inte så. Snarare borde man
tala om ”skapandet av gynnsamma betingelser för forskning” (eller, mer hädiskt, om
”undanröjandet av politiska hinder för
forskning”). Till sådana betingelser hör mycket mer än åtgärder inom utbildningsdepartementets ansvarsområde. skattesystemet
kan vara ett exempel så gott som något.
Forskningspolitik
Ämnet är i hög grad aktuellt. Sedan man i
årtionden ägnat utredningar och ingripande
förändringar åt de åtminstone mest mångsidiga och personellt mest betydelsefulla
forskningsanstalternas – universitetens och
högskolornas – organisation och verksamhet i fråga om s k grundutbildning, har på
enaste tid forskning och forskningsorganisation kommit i brännpunkten. Två betydelsefulla utredningsbetänkanden har under år
1977 behandlat resurs-, personal- och ledningsfrågor inom den svenska forskningsverksamheten i stort. Man kan anställa kritiska reflexioner om den logiska ordningen
mellan alla dessa bemödanden, men det är
inte svårt att se varför den under lång tid
ganska förstrött behandlade forskningen på
ganska kort tid blivit högaktuell. Vikande
rekrytering till forskarbanan, framför allt på
de särskilt svåra och krävande vetenskapernas område, oroande kostnadsutveckling
363
mom v1ssa forskningsfält, inte minst den
ibland planlöst, kvalitetsmässigt föga kontrollerade och rentav modebetonade s k sektoriella forskning som bedrives eller betalas
av olika myndigheter, och – i sista hand –
gryende insikt om att det fortsatta välståndet
i ännu högre grad än förut kräver internationellt konkurrenskraftig forskning har
slutligen förmått de politiskt ansvariga att
ägna sin uppmärksamhet åt forskningens
villkor och former.
Allt detta har avtecknat sig redan för
länge sedan och också framhållits av klarsynta företrädare för vetenskapen. Det
märkliga, och trots det sena uppvaknandet
hoppingivande, är att man från politiskt håll
– inte minst i de båda nyss nämnda betänkandena – tycks vara beredd att verkligen ta
den vetenskapliga verksamhetens problem
på allvar. De floskler och fördomar, som
gjort läsningen av så mycket av de senaste
tio-femton årens svenska högskoledebatt
och utredningsprosa till en pina, har åtminstone till en del fått ge plats åt realistiska
överväganden. Det var hög tid.
Fråga är emellertid om den politiska viljan
och det politiska modet kommer att räcka till
för en nyorientering, som kan vända den
svenska forskningssituationen till det bättre.
Visserligen har vi, enkelt och brutalt, inte
råd att avstå från förbättringar. Men många
starka och väl företrädda intressen måste
förmås att maka åt sig och sedan länge ingrodda attityder och föreställningar i myndigheter och förvaltningar måste förändras
för att tillräckligt effektiva och radikala förbättringar i det vetenskapliga arbetets villkor
skall kunna genomföras.
364
Högskoleväsendet
Det kan vara skäl att först söka karakterisera
några grundläggande drag i det svenska
högskoleväsendets utveckling under de senaste tio åren. Detta högskoleväsen måste
nämligen med all sannolikhet förbli den organisatoriska ram med vilken forskningspolitiken har att arbeta. Ingen realistisk forskningspolitik kan bortse från sambandet med
både organisation och innehåll i den del av
högskoleutbildningen som man numera kallar ”grundutbildning”, dvs studierna fram
till kandidatexamen (motsv). Man kan för
övrigt lika litet bortse från de förberedande
studierna, skolväsendet.
Den mest uppenbara och grundläggande
förändringen i det svenska högskoleväsendets utveckling under den senaste tioårsperioden är den kvantitativa. Den är en reflex
av motsvarande utveckling på det högre
skolväsendets område. Så gott som alla andra förändringar kan direkt eller indirekt
föras tillbaka på ”utbildningsexplosionen”,
låt vara att man kan konstatera olika stadier i
den process som igångsattes av den kvantitativa explosionen. En enkel siffra får tala för
många: Uppsala universitet hade vid mitten
av 1950-talet 6-7 000 studenter; omkring
1970 låg antalet över 20 000 och har efter en
vågdal mot mitten av 1970-talet stannat omkring 18 000.
Det vot·e högst egendomligt, om en så
komplicerad och sårbar organisation som
högskoleväsendet skulle ha genomgått en så
explosionsartad kvantitativ utveckling utan
konsekvenser i fråga om verksamhetens
former, innehåll och kvalitet. Dessa frågor
kan förefalla ut~atade, men jag tror att det
är nödvändigt att peka på vissa utgångspunkter, utan vilka en bedömning av den
framtida forskningspolitiken måste bli orealistisk. Man kan inte så sällan i debatten höra
och läsa uttalanden, som ger ett intryck av
att debattörerna bygger på erfarenheter
från ett universitetsväsen, som i själva verket
inte längre existerar. Dagens svenska högskola är i väsentliga hänseenden något helt
annat än 30-, 40- och t o m 50-talets universitet.
Den mest inflammerade frågan är den om
både elevernas – dvs förkunskapernas och
arbetsförmågans – och utbildningens kvalitet. Det har blivit en vattendelare mellan två
grundattityder till de skedda och pågående
förändringarna: i vissa sällskap och sammanhang avfärdas alla negativa omdömen som
reaktionärt gnäll medan i andra kretsar kvalitetsförsämringen är ett axiom. Ofrånkomligen har också dessa båda attityder åtminstone i regel kommit att få politiska kopplingar.
Att förändringar inträtt vore det enligt min
på ganska bred erfarenhet byggande mening ohederligt och enfaldigt att förneka.
Men dessa förändringar kan bli föremål för
beskrivningar, som är helt olika utan att därför vara felaktiga. En fullkomligt korrekt,
och glädjande, beskrivning är sålunda au
medan för trettio år sedan en eller annan
procent av landets befolkning överhuvudtaget kom i någon som helst kontakt med hög·
re utbildning och forskning, når dessa ting
nu ut till en mycket stor andel av framför allt
årsklasserna under ~ugufem. Lika sant är
emellertid, att man för några år sedan vid en
universitetsinstitution i moderna språk på
försök använde en studentstil från 1940-talet
som tentamensprov för studenter, som genomfört de akademiska studier som krävs
för anställning som gymnasielärare; resultatet, i termer av underkända, var så ödeläggande att man inte kunde fortsätta med
prov på denna nivå. Lika sant är det att
blivande modersmålslärare på gymnasiet
an es klara sig med ett par veckors studier av
antikens och medeltidens litteratur, att de
tekniska högskolorna under de senaste fem
åren nödgats notera en alarmerande hög
frekvens studieavbrott beroende främst på
otillräckliga förkunskaper och att rekryteringen till forskarutbildning i de ”tunga” naturvetenskapliga ämnena sviktar påtagligt.
är man påtalar de förhållanden som illustreras av de senaste exemplen svaras gärna,
att studenterna i stället lärt sig ”något annat”. De har, heter det, blivit mer frimodiga
i den aktiva muntliga hanteringen av främmande språk, fått djupare insikter i och mer
levande intresse för samhällsproblem liksom
de helt allmänt visar större och mer allsidig
liv erfarenhet än sina timida och skyddade
föregångare. Detta är möjligt, och frågorna
är under alla förhållanden så omfattande
och komplicerade att det vore lättsinnigt att
tvärsäkert förkasta svaren. I fråga om de
påstådda förbättrade aktiva språkkunskaperna (i ett språk, medan för tjugu år sedan
läskunskaper i tre kunde förutsättas) anser
jag mig från egen lärarverksamhet ha underlag för åtminstone stark skepsis i avvaktan på säkra bevis. ågot liknande gäller
samhällsengagemanget. Ibland kan man
inte värja sig mot intrycket att det helt enkelt
skett ett byte av slagord: från mer traditionellt akademiska eller konservativa till ”radi- 365
kala”, ungefar lika ”kritiskt” och självständigt anammade.
Värdet av jämf’örelser
Ett par synpunkter måste beaktas, som både
försvårar jämförelse över åren och minskar
tilltron till alla påståenden om att dagens
studerande skulle vara lika väl rustade för
högre studier som årskullarna före 1955-60
men detta på något hemlighetsfullt ”annat”
vis. Den första hänför sig till de svåra, inflammerade och som det förefaller alltjämt
inte klart utredda frågor som hänger samman med den statistiska begåvningsfördelningen. Uttryckt med stark förenkling förefaller det i avvaktan på säkra data rimligast
att antaga, att en tre-, fyr- eller femdubbling
av antalet människor, som ägnar sig åt en
förhållandevis krävande verksamhet, måste
medföra en mer än proportionell ökning av
antalet sådana, som har små förutsättningar
att genomföra verksamheten med framgång. Om det fanns en, låt oss kalla det
utrustningsmässig tröskel för akademiska
studier före år 1960 Gag menar här en rent
saklig, inte en av onödigt uppskruvade formella krav betingad tröskel), förefaller det i
brist på bevis om motsatsen avgjort mest sannolikt, att om 500 individer bland 5 000 före
1960 ej nådde tröskelns nivå, antalet sådana
individer i en grupp om 20 000 idag är större än de 2 000 som skulle svara mot de tidigare proportionerna. Med ”utrustningsmässig” tröskel menar jag då, väl att märka, inte
”begåvning”, utan det totala paketet av förutsättningar för framgångsrika studier. Att
talrika, alltifrån kollektiva, ideologisk-poli- …. _
366
tiska till individuella, mänskligt-psykologiska, motiv gör denna ståndpunkt inacceptabel (eller åtminstone fullt begripligt bitter
och svårsmält) för många människor försvagar naturligtvis inte ståndpunktens teoretiska valör; däremot kan den vara svår att öppet hävda.
Den andra synpunkten är att de senaste
tjugu åren bevittnat den explosionsartade
utvecklingen av en egen, kommersiellt högeligen intressant och exploaterbar ”ungdomskultur”, som åtminstone till stora delar har
karaktären av ”subkultur”. Att aktivt leva
med i en sådan egenvärld – och det gör
otvivelaktigt de flesta unga, frivilligt, under
gruppens tryck eller i brist på bättre – måste
rimligtvis ta tid och krafter i anspråk på ett
sätt som allvarligt konkurrerar med utbildningsväsendets krav. Men härtill kommer
delaktighet i den omfattande, likaledes tidsoch kraftkrävande ”vuxna” fritidsindustrin .
Det finns säkert anledning misstänka, att en
stor del av detta ”något annat”, som dagens
studerande säges ha fått med sig på vägen i
stället för de försvinnande skolkunskaperna,
just utgöres av dels det material som bildar
denna speciella ungdomskultur, dels det gemensamma stoffet från fritidsindustrin. Att
detta är ”livserfarenhet” av ett eget slag och
att moment av både kunskaper och fårdigheter ingår i utrustningen kan naturligtvis inte
förnekas.
Men den fråga som här behandlas är om
och i vilken utsträckning dagens studerande
för med sig ett bagage som är likvärdigt med
tidigare årskullars, för det första i fråga om
förutsättningar för teoretiska studier på en
viss nivå och för det andra beträffande fortsatt självständig forskningsverksamhet på
grundval av dessa studier. För au i görligaste
mån undvika ställningstaganden, som kan
anses värdeladdade, nöjer jag mig med på-
ståendet att utgångsförutsättningarna idag i
varje fall är helt andra än för 20 år sedan.
Förändringar i utbildningen
Den kvantitativa explosionen och den kvalitativa förändringen har i högskoleväsendets
organisation och arbetsformer fört med sig
vissa förändringar, som är lätt konstaterbara
och inte gärna kan bli föremål för någon
kontrovers.
studieorganisation och utbildningsformer
har radikalt förändrats i r-iktning mot en
fastare och mer skolmässig studiegång. De
organisatoriska förändringar som genomfördes 1977 – efter den utdragna s k U 58-
debatten – innebar, med vissa undantag
som jag skall återkomma till, knappast nå-
gon revolution i dessa hänseenden. Förändringen var redan ett faktum. Från
forskningspolitisk synpunkt är det framför
allt två faktorer i denna utveckling som förefaller betydelsefulla. Det nya systemet med
studier indelade i successivt avtenterade avsnitt om 5 eller lO poäng – där l poäng står
för en studievecka – innebär klart större
möjligheter, eller risker, för att studerande
med ringa förutsättningar för egen vetenskaplig verksamhet lotsas fram till den
punkt där forskarutbildning kan påbörjas
än det tidigare systemet med massiva entermins- eller t o m tvåterminer avsnitt, som
blev förem ål för tentamen på en gång.
Viktigare är emellertid kan ke att universiteten i realiteten fått två åtminstone i typfallen klart skilda lärarkarriärer. Båda går
visserligen över doktorsexamen (vars jämförbarhet med den gamla studiegången över
lic-examen och doktorsgrad varierar ganska
starkt från ämne till ämne), men därefter
åtskils vägarna. Den ena går över förordnanden på grundutbildningsnivå, ev pedagogisk
specialutbildning, till universitetslektorat,
som är rena lärartjänster med så stor undervisningsskyldighet att någon egen forskning
ej kan krävas och oftast inte heller är möjlig.
Den andra leder över docentförordnande
och fortsatt forskning till professur. Det må
vara, att tillskapandet av rena undervisningstjänster var en nödvändig åtgärd för
att möta de radikalt ökade kraven på mer
skolmässig akademisk undervisning. Till en
början, då de nya tjänsterna ofta besattes
med ej sällan professorskompetenta docenter, som eljest skulle ha nödgats förr eller
senare lämna högskoleväsendet, var den nya
organisationens effekter inte fullt märkbara.
Med tiden blev det emellertid klart, att man
hade fått en dubbel akademisk lärarkarriär
med bl a helt olika befordringsgrunder.
De nya tjänsterna kom snart att antalsmässigt överflygla de traditionella professurerna
och docenturerna. Uppdelningen är såvitt
jag förstår mycket olycklig. Förutom den uppenbara risken för att den anknytning till
aktiv forskning som alltid varit universitetsväsendets livsnerv går förlorad på grundutbildningsnivån, innebär en kategoriklyvning
av detta slag en outsinlig källa till otrivsel och
prestigetänkande inom en sådan yrkeskår
som de akademiska lärarnas. Man kan inte
bortse från att forskning vid universiteten
367
traditionellt åtnjuter högre prestige än undervisning och utbildningsadministration.
För lektoraten har ”pedagogisk skicklighet”
blivit den dominerande befordringsgrunden, och såsom pedagogiskt meriterande
räknas i första hand verksamhet på grundutbildningsnivå, till skillnad från handledning
av yngre forskare. För docenturer och
professurer krävs främst ”vetenskaplig
skicklighet”. Det finns en klar tendens i utnämningspraxis att i brist på bättre låta tjänsteåren i grundutbildning tjäna som det utslagsgivande kriteriet på pedagogisk skicklighet. Den rent vetenskapliga banan är
otryggare. Den som efter disputationen vill
ägna sig åt denna typ av verksamhet tar större risker än den som slår in på den pedagogiska banan. Samtidigt måste ett val mellan
de båda linjerna ske så gott som omedelbart.
Det är vid rådande konkurrensläge knappast möjligt att parallellt skaffa sig en slagkraftig kompetens för dem båda.
Kategoriklyvningen av den akademiska
lärarbanan är ett av de första stora problem
som en framgångsrik forskningspolitik måste söka lösa. Ett enligt min mening beaktansvärt förslag framlades år 1977 av forskarutbildningsutredningen (FUN), som ville sammansmälta lektorat och docenturer till permanenta tjänster, vilkas innehavare i fri tävlan med varandra skulle kunna göra anspråk på den ledighet för forskning som
idag står docenterna men inte lektorerna till
buds. Förslaget hade den avsevärda nackdelen, att alla befintliga lektorat skulle förvandlas till tjänster av den nya typen, medan docenturerna skulle successivt försvinna allteftersom innehavarnas förordnandetid
368
löpte ut. Vidare beaktades inte den mycket
stora gruppen extralektorer, ungefär lika
talrik som de ordinarie befattningshavarna.
Kollisionen mellan trygghetskrav från de berörda och förnyelsekrav från vetenskapens
sida framstår i dessa lösningar i skarp relief.
Trots sina svagheter förefaller FON-förslaget att på lång sikt innebära en betydande
förbättring. Förslagets vidare öde är emellertid, efter delvis mycket kritisk remissbehandling, ovisst.
De äldre studerande
En andra, klart konstaterbar förändring är
den starka ökningen av antalet studerande,
som söker sig till universiteten icke för att
genomgå en fullständig studiegång, som leder till examen, utan för att följa någon kortare kurs. Ofta rör det sig här om äldre
studerande, som har behörighet till akademiska studier på grund av de nya tillträdesreglerna (25 års ålder och minst 4 års yrkeslivserfarenhet). Även inom de fullständiga
utbildningslinjerna har emellertid gruppen
vuxenstuderande visat en markant ökning,
och gällande intagningsbestämmelser –
med ett invecklat system, där de inträdessö-
kande till spärrade linjer inte tävlar individuellt utan tilldelas olika kvotgrupper – medför att denna ökning oftast sker på bekostnad av de studerande som kommer direkt
från gymnasiernas normalt universitetsförberedande linjer. Ett resultat har varit att
medelåldern inom särskilt eftertraktade
högskoleutbildningar drastiskt ökat. Förhållandena inom läkarutbildningen, där genomsnittsbetyget 5 från treårig naturvetenskaplig gymnasielinje vid den första intagningen enligt det nya systemet inte var tillräckligt, diskuterades livligt i den offentliga
debatten under hösten 1977.
Det är inte min avsikt att vare sig försvara
eller kritisera de nya tillträdesvillkoren eller
ökningen av vuxenstuderande i ett längre
perspektiv. När det gäller tillträdesvillkoren,
är det ännu för tidigt att tala om effekterna.
Man torde få nöja sig med konstaterandet,
att det finns en punkt, på vilken alla synes
vara eniga: det vidgade tillträdet får inte
medföra någon sänkning av utbildningskvalitet och kunskapskrav. Att tyst acceptera en
sådan utveckling vore ett skoj både mot de i
så fall endast skenbart gynnade nya studerandegrupperna, mot övriga studerande
och mot samhället-skattebetalarna. Beträffande den stigande medelåldern hos nyintagna är det tydligen inte minst ett samhällsekonomiskt problem, en fråga om fördelning av knappa resurser.
Något annorlunda ligger det till med utnyt~andet av smärre enstaka kurser. l den
mån sådana besökes av personer med bristande förkunskaper, kan resultatet bli ett
tryck både på den använda pedagogiken och
på kursinnehållet, som kan bli till förfång
för utbildningen av de i samma kurser deltagande yngre studenter, för vilka den ifrågavarande kursen utgör ett led i en planmässig
yrkesutbildning. Samtidigt måste det slås
fast, att tillströmningen av redan yrkesverksamma pekar på uppdämda, tidigare otillfredsställda utbildningsbehov, som det av
både samhällsekonomiska och sociala skäl är
viktigt att söka tillgodose.
I detta sammanhang skall jag nöja mig
med att peka på ett konkret dilemma, i vilket
den alltmer heterogena studeranderekryteringen erfarenhetsmässigt försätter ansvariga universitetsorgan. I fråga om ”vanliga”
ungdomsstuderande går utvecklingen i hög
grad mot intensifierad lektionsmässig undervisning. Hur främmande denna utveckling än ter sig för den som haft förmånen att
en gång bedriva verkligt fria studier av traditionellt akademiskt snitt – vad det ändå var
härligt! – måste det förmodas, att detta kanske är universitetens enda säkra väg att möta
den kvantitativa explosionen och den kvalitativa förändringen.
För den växande kategorien vuxenstuderande bereder däremot intensifierad schemalagd undervisning stora svårigheter. Det
rör sig ofta om människor som försöker förena akademiska studier med familjeliv och
partiell yrkesverksamhet. För dessa är ”halv- 369
fartskurser”, kvällsundervisning och nya
verksamhetsformer med gles men intensiv
undervisning förlagd till veckoslut o d vä-
sentligt mer lockande. Vid rådande resursknapphet är universitetsinstitutionernas
möjlighet att tillgodose båda dessa anspråk
starkt begränsad. Valet måste – åtminstone
inom klart yrkesinriktade utbildningar –
nog för det mesta falla så att den större
gruppens, f n de ”vanliga” ungdomsstuderandes, intressen får sättas främst. Detsamma måste, där saken ställes på sin spets,
också gälla utformning och innehåll i utbildningen. Så länge de vuxenstuderande är en
någorlunda liten grupp, får man hanka sig
fram med individuella dispenser och andra
arrangemang. Men i längden blir en sådan
ordning otillfredsställande, och inom vissa
utbildningar, med tex laborativa inslag, är
det knappast en framkomlig väg.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism