Print Friendly

Skattefritt sparande

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


SKATTEFRITT SPARANDE
Från en österrikisk finansexepert, d:r Wilhelm König, vilken sedan några
år uppehåller sig i Sverige, ha vi mottagit nedanstående inlägg. Det kan tillläggas att hrr Håstad och Hjalmarsson vid årets riksdag väckte en motion
med yrkande om skyndsamma åtgärder för ett skattefritt sparande; motionen ledde ej till någon riksdagsskrivelse, då bevillningsutskottet i ett välvilligt utlåtande sade sig förutsätta att regeringen ägnar problemet all uppmärksamhet.
OM EN finansminister inbillar sig vara allsmäktig och ändå försöker att pressa ut mera ur ett folkhushåll, så kan det lyckas honom endast skenbart för ögonblicket. Han är nämligen ovedersägligen tvungen att genast till folkhushållet återleverera det som
han pressat ut för mycket. Denna återleverans kan ta form av
subventioner eller genom att se genom fingrarna med skatteskolkare och ökade skatterestantier. Den kan också ta direkt form som
t. ex. genom att gäldenären avlastas medelst penningvärdeminskning under en sedelinflation, eller genom andra lika skadliga som
urspårade valutamanipulationer, eller rent av medelst centraldirigerad planhushållning – d. v. s. i varje fall medelst konstgjord
nedtryckning av existensminimum antingen för hela folket eller
för enskilda skikt inom folkhushållet. Inget av dessa lönlösa försök mot naturen förlöper dock framgångsrikt, eller utan allvarliga
och mestadels länge efterverkande skador på hela näringslivet som
ofta nog skakar statsväsendets struktur.
Riktig är endast sådan skatt som kan bestridas av varje folkhushållsindivid ur hans löpande inkomst, utan att därför hans prestationsduglighet inskränkes. D. v. s. en beskattning som tar hänsyn till det individuella existensminimum, men för all del inte existensminimum på fattighus- eller ålderdomsnivå. Ty existensminimum för en till alltför stor lagerhållning tvingad köpman, industriföretagare eller bankir är nu en gång ganska annorlunda än
en daglönares eller hantverkares. Och man bör beakta att från
skattesynpunkt sett är företag av varjehanda slag, alltså även
juridiska personer, som skattesubjekt individer med var och en
sitt specifika existensminimum.
Men även om finansministrarnavoro insiktsfulla nog att ta hänsyn till den nämnda järnhårda lagen, så vore därmed endast de
335
; …. .;·.
skattefritt sparande
grövsta och hotfullaste skadorna på näringslivet, folkhushållet,
undvikna. Ty om verkligen hela det maximum som nämnda lag
anger tas ut, skulle näringslivet ändå stagnera: det blev ju ingen
marginal för något som helst fortskridande. Å ven det permanenta
upprätthållandet av produktionsapparaten vore omöjligt, i betraktande av konkurrensen från ekonomiskt framåtskridande stater.
Alltså, även då yttre omständigheter kräver maximal beskattning måste man, utöver det specifika existensminimum, också ta
hänsyn till ett spar-minimum. D. v. s. det måste möjliggöras att
av de konsumtionsvaror som frambringas under en produktionsperiod – och vilka i sin helhet bildar socialprodukten för samma
period – insparas en del, för försörjning av de arbetare som å sin
sida inte framställa konsumtionsvaror, d. v. s. varor som inte under samma eller en av de allra närmast följande perioderna konsumeras, utan i stället skola tjäna den framtida produktionen.
Det är dessa tillgångar som vanligen betecknas som kapitaltillgångar.
En parentes. Med »sparandet», ett nästan alltid missförstått
begrepp, är det nu samma sak som med nästan alla andra nationalekonomiska fenomen. Man betecknar med ett enda uttryck företeelser som innehåller ett när man betraktar dem från privatekonomisk synpunkt, och något helt annat när man ser dem ur
nationalekonomisk synvinkel. Privatekonomiskt sett är det mycket riktigt sparat då en folkhushållsindivid inte konsumerar hela
sin inkomst, utan inskränker sin konsumtion för att med en del
av sin inkomst köpa t. ex. statsobligationer och på detta sätt reserverar en inkomstdel för eventuella fordringar under en kommande
ekonomiperiod. Nationalekonomiskt sett är därmed emellertid
ingenting sparat. Ty om staten ger sig till att med summan för
de till spararna sålda obligationerna betala sparandets kontrollanter eller att avlöna andra improduktiva statstjänstemän (som å
sin sida använder dessa samma pengar för konsumtionsändamål)
så har folkhushållet inte sparat ett dugg! Vad som skett är inget
annat än en förskjutning av faserna i konsumtionen och en förändrad fördelning av konsumtionsvarorna under den ifrågavarande perioden. Ett folkhushåll har sparat endast då en del av
socialproduktens konsumtionsvaror användes till försörjning av
de arbetare, som erfordras för framställning av varor vilka tjänar
den kommande produktionen. Endast då har ett folkhushåll sparat när dess produktionskapacitet höjes under ifrågavarande
period, liksom då den private spararen medelst sina insättningar
336
Skattefritt sparande
stärker sin kapacitet. – Hos höga finansmyndigheter råder det
i dessa saker nästan överallt en oroväckande brist på förståelse,
en nästan rörande naivitet som härrör sig från att man i den
nationalekonomiska terminologin mestadels försummar att klart
säga ut om man betraktar ett visst fenomen ur privatekonomisk
eller ur nationalekonomisk synpunk. Eljest skulle man riktigast
tala om ett »p-sparande» om det gäller privatekonomiskt sparande,
och om »f-sparande» då det gäller folkhushållningssparande; liksom man borde tala om »p-kapital» eller om »f-kapital».
Allt detta var endast en anmärkning inom parentes. Det är
nära nog tragikomiskt att iaktta hur ljuset från fakta och de
oföränderliga företeelserna slutligen bryter igenom begreppens
virrvarr och den nationalekonomiska dimman. Men enbart lustigt
tycks det när just precis finansdiktatorerna, som försöker lösa
cirkelns kvadratur och vill plocka av skattesubjekten mer än deras
samlade inkomst under den ifrågavarande produktionsperiodent,
samtidigt med oskuldsfulla miner bedriver sparpropaganda. Därvid förbiser de helt och hållet att beskattning utöver det i den
järnhårda lagen om skatteförmåga oföränderligt stipulerade
maximum är helt enkelt oförenligt med sparande.
Först på allra senaste tid skymtar man vissa ansatser till vad
jag skulle vilja benämna instinktivt riktig förståelse även på
sparandets område. Först på senare tid börjar det propagandistiskt enda effektiva slagordet att slå igenom: Skattefritt sparandel
I Danmark blev, i samband med ungkarlsskattens införande,
en specialkategori gynnad med ett visst skattefritt sparande, och
i Schweiz har en liten grupp egentligen mer välmenande än insiktsfulla gåpåare (Gotthardbund) skrivit skattefritt sparande på
sitt baner.
Denna tanke måste tas på allvar. Vad det gäller inkomstbeskattningen har redan överallt tanken på att ta hänsyn till existensminimum slagit igenom, men tyvärr endast formellt. Vissa
minimibelopps frihet från inkomstskatt, lika för alla skattepliktiga, motsvarar inte på långa vägar de nationalekonomiska fordringarna. Tendensen att ta hänsyn till individuella omständigheter, som t. ex. familjestånd o. a., kan inte förnekas. Det krävs
emellertid en fullständig omformning av skatteväsendet, för att
pålagorna äntligen till en viss grad automatiskt skola kunna
1 Observera alla de rent nationalekonomiskt sett löjliga försöken till effektiv kapitalbeskattning och de städse förhärjande följderna därav.
337
·,
!’
i
Skattefritt sparande
specifieras, alltså utan att låta skatteapparaten svälla ut i det
omåttliga och utan att uppställarrdet av taxeringslängderna blir
till en för vanliga dödliga obegriplig vetenskap.
Men sparminimum, till vilket hänsynstagandet inte är mindre
viktigt än till existensminimum, är ännu ingenstans skattefritt,
änskönt sparandets befriande från skatt just är varje starkt skattetrycks korrelat. Man må inte låta sig förvillas. Maximal beskattning utan skattefrihet för spararrdet är något ogörligt och leder
ovedersägligt inte bara till kriser utan också till statsekonomins
sammanbrott. Sparpengarnas befrielse från skatt är också den
enda verkligt verksamma formen för sparpropaganda, i en tid
då förtroendet till statshushållningen och valutan är rubbat. Endast denna befrielse förmår att återställa förtroendet till det statsfinansiella handlandet.
Tekniskt sett är skattefriheten lätt genomförbar. Envar tillerkännes rätten att i en av de för detta ändamål privilegierade
bankerna låta utfärda en speciell skattefri sparbok. I denna sparbok inklistras årligen en talong på vilken den för ifrågavarande
år skattefriförklarade sparsumman är angiven. Denna talong
kunde skattemyndigheterna bifoga debetsedeln (perforerad och
gummerad) och å densamma skulle utom spararens namn, adress
och skattekontonummer även den skattebefriade summan utskrivas. Om lagen ifråga frigivit t. ex. 5 % av inkomsten för skattefritt sparande, hade bokinnehavaren rätt att under skatteåret (i
belopp efter behag) insätta upp till den på talongen angivna summan. Uttagningar på boken skulle naturligtvis vara tillåtna när
som helst, och endast det vid årets slut effektivt insparade beloppet- noterat av banken och av densamma bekantgjort till skattemyndigheterna- få avdragas vid nästa deklaration och taxering.
Blir denna summa under följande skatteår genom uttag förminskad, så blir minusdifferensen påförd taxeringsbeloppet. Blir
den genom ytterligare insättningar ökad, så är det nysparade
beloppet bara att dra utav. Varje av banken vid slutet av ett
skatteår annoterat tillgodohavande kan – såvida boken också
sedan uppvisar det härtill erforderliga tillgodohavandet – efter
tre eller fem år på bokinnehavarens begäran överlämnas till
denne, eller överföras till ett fritt konto eller skattepliktig sparbok, utan att denna transaktion involverar en höjning av taxeringen. De skattefria sparinsättningarna måste väl också förräntas på sedvanligt sätt, enär eljest under omständigheter folk
skulle föredra en mera bekvämt hanterlig sparbok framför en
338
skattefritt sparande
skattesparbok. De privilegierade bankerna åligger det att vid
slutet av varje skatteår till finansministern meddela den samlade
summan av sina skattefria sparinsättningar.
Mot dessa förslag kan måhända tvenne invändningar göras.
Framför allt den, att förut insparade belopp kunde användas för
insättning på den skattefria sparboken, med följd att skattelättnaden också tillerkändes »kapitalister» utan att nysparande därmed åstadkoms. Nu kommer väl ingen, som är i stånd att spara
på nytt och därtill med skattelättnad, att avhålla sig från sparande därför att han förfogar över äldre sparsummor, tillräckliga
att tillförsäkra honom skattelättnad även utan nysparande. Av
denna engångsmöjlighet komma väl endast de att göra bruk som
visserligen förfoga över äldre sparsummor, men som inte med
bästa vilja i världen äro i stånd att spara på nytt. Sådana sparare kunna vara väl unnade denna i och för sig måttliga lindring,
ty de äldre spararna ha hittills varit statskassans verkliga styvbarn. Värdet av deras tidigare sparinsättningar blev ju genom
det ständigt stigande skattetrycket och genom den oupphörliga
penningvärdeminskningen oskäligt och oblygt minskat, och om nu
dessa lurade för en gångs skull finge en liten recompense skulle
det endast vara att hälsa med glädje.
En annan invändning kunde vara den, att härmed hotar ytterligare belastning av skattemyndigheternas och bankernas tjänstemän; alltså ytterligare en stegring av den redan betänkliga byrå-
kratiseringen. Nu finns det emellertid redan, för genomförandet
av det skattefria sparandet, en speciellt kvalificerad tjänstemannakår i offentlig tjänst. Det kan väl inte råda några som helst tvivel
om, att förr eller senare avskaffas det Krångelsveriges missfoster
som kallas motboken. Därmed blir en hel kår förebildligt skolade
och rutinerade offentliga tjänstemän lediga, en kår för vilken det
under alla förhållanden på något sätt måste sörjas. För dessa
tjänstemän vore handhavandet av de skattefria sparböckerna en
lätt uppgift. Antalet skattefria sparare må bli större eller mindre
än antalet motboksinnehavare nu är, insättningarna och uttagningarna kommer givetvis inte att ens tillnärmelsevis bli så täta
som då det gäller användandet av motboken. Kanhända skulle
denna nya uppgift åt Systemets effektiva tjänstemän rent av
underlätta motbokens avskaffande – vilket skulle vara en önskvärd biverkan av det skattefria sparandet.
339

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner