Print Friendly

Robert L. Wolkoff; Vilken värld skall vi ha

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VILKENVÄRLD SKALLVI HA?
ROBERT L. WOLKOFF
David Owen, en före detta labourpolitiker från Storbrittanien och numera världssamfundets
utsände i krigets Bosnien, talar om ”mästerlig inaktivitet” när han beskriver sina diplomatiska
arbetsmetoder. Men vad hjälper det mot massmord, etniska utrensningar och våldtäkter? Och vad
skulle Raoul Wallenberg ha sagt?
I
en artikel publicerad nyligen i Judisk krönika, forsökte jag analysera
konflikten i Bosnien ur en judisk
synvinkel. Mycket kortfattat, drog
jag tre slutsatser:
1. Etniskt hat måste mätas i århundraden och årtusenden, snarare än i månader
och år.
2. Högteknologin till trots, forblir
krigföring, grund och botten,
massvåldtäkt, tortyr, svält. Etnisk rensrung.
3. Det internationella samfundet är,
även under de bästa omständigheter, ett
grovt, långsamt och opålitligt instrument.
Jag tog upp detta spörsmål i samband
med de pågående forhandlingarna i Mellanöstern, eftersom dessa fakta naturligtvis inte ignoreras av staten Israels politiska ledning. Detta är dock endast en aspekt på den betydligt större fråga jag här
Rabbin ROBERT L. WOLKOFF är samhällsdebattör.
vill behandla, nämligen: Vad innebär
konflikten i Bosnien for världens framtid? Eller, rättare frågat: Vad innebär världens handfallenhet inför denna konflikt
for världens framtid?
Moralisktforpliktigande
Kärnan i denna fråga är punkt tre ovan,
det internationella samfundets opålitlighet. Världen kan under rätta omständigheter samla oemotståndliga krafter. Så var
fallet exempelvis under kriget i Persiska
viken. Denna handlingskraft är emellertid moraliskt förpliktande: Inför ett brott,
måste den som kan agera göra det. Den
som vägrar göra så är moraliskt sett skyldig.
Att världen av olika anledningar inte
gör det i fallet Bosnien öppnar således en
moralisk klyfta vars forödande konsekvenser vi idag bara kan ana.
Hur djup denna moraliska klyfta är
framgår däremot klart av ett aktuellt uttalande av den brittiske diplomaten David
SvEN sK TmsKRIFT 95
Owen, som tillsammans med Cyrus
Vance medverkade som FN-medlare i
konflikten. Trots att hans medling helt
misslyckades, beskrev han sin diplomati
som om den var en stor sucd:. Detta for- ~änar närmare granskning.
Owen sade att ”mästerlig inaktivitet”
(”masterly inactivity”) var kanske det
bästa tillvägagångssättet när det gäller
omvärldens agerande i etniska konflikter
typ Bosnien. ”Konsten”, sade han, ”är att
se lugn ut utan att vara självbelåten, att
agera makligt men att vara beslutsam,
även om beslutet är att inte göra något
alls”.
Diplomatisk vanmakt
Denne var mannen vars ansvar det var att
forsöka hindra massmord?! En mer cynisk syn på diplomatiskt agerande är svår
att tänka sig. Att han öppet skryter med
sin diplomatiska vanmakt, i stället för att
till vaije pris dölja den som skamlig,
måste räknas som oförskämd fräckhet av
sällan skådat mått. Hur häpnadsväckande
detta uttalande än är, måste det poängteras att det inte bara beskriver Owens
egen attityd, utan hela det diplomatiska
samfundets. Om jag i fortsättningen kritiserar Owen vid namn, menar jag egentligen hela den diplomatiska kåren. Eftersom dessa är våra representanter, är vi
delaktiga i deras uttalanden – och deras
brott. Vi bör således forstå precis vad som
pågår.
Låt oss bölja med O wens ”konst”.
”Konsten”, måste man fråga sig, for vem?
säkerligen inte for de bosniska muslimema. Inte ens for serberna, eller åtminstone for den del av den serbiska befolkningen -jag antar att det är en ganska stor
majoritet- som äcklas över dödarrdet och
våldtagandet. Owens ”konst” tillfredställer precis två grupper. Den tillfredställer diplomaterna, samt de i västvärlden
som betraktar sina diplomaters främsta
uppgift att tjäna som politiskt lugnande
medel; och, mer träffande, tillfredsställer
Owens ”konst” mördarna. Dessa är väl
medvetna om att det enda som kunde
hejda dem är västvärldens vapen. De är
lika väl medvetna om att dessa vapen, så
länge diplomaterna (med ”mästerlig inaktivitet”) snackar vidare, inte kommer i
spel.
Alltså kan våldtagandet och ”förhandlingarna” fortsätta oavbrutna, till allas belåtenhet. Förutom offrens.
Vända bort blicken
Det är, märk väl, inte så att Owen hyser
agg mot muslimerna. Tvärtom. Han hävdar att etablerandet av en muslimsk stat i
det delade Bosnien gör situationen i Europa ”i och for sig mer stabil”. Dessutom,
efter bosniernas långa lidande, ”är vi
skyldiga dem åtminstone en säker och
trygg framtid som en del av den europeiska kontinenten”. Om det nu finns
några kvar.
Frågorna staplar upp sig. I ljuset av allt
som hittills (inte) skett, hur hoppingivande kunde Owens tal om ”säkerhet
och trygghet” vara for de förföljda? Åter
måste man anta att det inte är de forföljda
han riktar sig till. Hans publik är snarare
96 SVEN SK TIDSKR.I FT
de som vill vända bort blicken från den
fasansfulla verkligheten. För att skapa en
psykiskt buffert, forsöker dessa, med
diplomaternas hjälp, föreställa sig den
fredliga framtiden som ”säkert” kommer
– detta redan idag, medan dörlandet alltjämt fortsätter.
Ånyo häpnas man över Owens
eurocentriska tafånga. Mitt i eländet och
mitt i Europas impotens inför detta, är
det en moralisk kretin allena som kan
undvika att fråga sig vilken sorts heder
det egentligen är att tillhöra ”den europeiska kontinenten”. Är meningen att
muslimerna bör se fram emot den tid då
de också kan sitta med armarna i kors
medan någon annan i Europa blir offer
for massmord? Får vi spekulera att
muslimska diplomater i framtiden kommer att fa hedersplats i delegationer av
kavajklädda män med allvarliga ansikten,
som är väl skolade i ”konsten” att vackla
medan andra- smutsiga, desperata, hjälplösa – dör? Visserligen något att se fram
emot.
Krigets makt
Att Owens resonemang är kortsiktigt behöver kanske inte ens nämnas. Det
minsta man kan säga är att den serbiska
ledningens tröst över nya erövringar, av
anledningar såväl ”externa” om ”interna”, med stor sannolikhet kommer att
öka, snarare än att minska. Större territorium, och större befolkning (med beledsagande ”etnisk rensning”) betyder givetvis större makt. För detta ändamål står
Makedonien, Kosovo, Kroatien m fl i
kö. Lika viktigt är det faktum att den serbiska ledningens makt är forknippad med
själva kriget. Som en serbisk (!) officerare
nyligen beskrev det, ”Mina ledare har
forstört mitt land, därfor att detta var det
enda sättet for dem att bibehålla makten.
Så länge kriget fortsätter, stannar de kvar
på tronen. Då freden kommer, klarar de
sig inte länge.”
En större fara är att balkaniseringen
sprider sig utanfor denna krigshärjade
halvös gränser. Ungern, Rumänien, till
och med norra Italien kunde går samma
väg, for att inte nämna ett halvdussin republiker i f d Sovjet. Ännu värre är emellertid budskapet som världen i stort far
från västvärldens, och i forsta hand Europas, förlamning. Den nya världsordningen verkar faktiskt vara den nya
världsoordningen. Det enda man tycks
behöva for att ostörd kunna fora krig är
1. etnicitet och 2. berg.
Ett nytt Vietnam
Den konventionella klokheten, att konflikter mellan stater på något sätt är
prydligare än konflikter mellan etniska
grupper är bara struntprat. Etnicitet är
dock tillräckligt effektiv som bortförklaring for att Owens ”konst” skulle
komma i spel och omöjliggöra effektivt
ingripande. Ovannämnda ”berg” är en
anspelning på det nu ökända uttalandet
från en amerikansk militär som sade, beträffande skillnaden mellan Bosnien och
Irak – ”We do deserts. We don’t do
mountains.” Detta återspeglar i sin tur
det lika ökända – och i själva verket löjSvE N sK TIDsKRI FT 97
liga – argumentet att ett ingripande i
Bosnien skulle leda till ”ett nytt Vietnam”.
Som om det fanns det minsta i jämfö-
relsen mellan Bosnien (befolkning 4 miljoner, areal 500 kvadrattnil, i Europa,
utan allierade) och Vietnam (befolkning
64 miljoner, 3265 kvadratmil, i Asien,
med stöd av dåtidens Sovjet). Detta utan
att ens nämna den abstrakta aspekt som
heter ”folkets kampvilja”, vilken i Vietnam var otrolig och i Serbien minst sagt
begränsad.
Det finns idag 6170 språk, och antagligen nästan lika många etniska grupper.
Inte mindre än hälften av världens 171
nationer har enligt Walker Conner haft
”etnisk inspirerad dissonans”. De flesta av
dessa etniska grupper far dessutom antas
befinna sig i länder med berg. I ljuset av
allt detta, far den som fortfarande låter sig
tröstas av Owens diplomatiska ”konst”
skylla sig själv då han själv dras in i den
etniska konfliktens malström.
Obscen diplomati
Det räcker emellertid inte att beskriva
Owen som kortsiktig. Hans ”diplomati”
är faktisk obscen. Man behöver inte vara
jude for att inse detta, men det hjälper.
Inte för inte har judarna i USA varit
bland de forsta och mest högljudda att
kräva världens ingripande i Bosnien.
Judarna har ju hört Owens resonemang tidigare. På grund av sex miljoner
offer under förintelsen, vet vi mer än
man bör veta om diplomater som kan
”konsten” att vara beslutsam även om
beslutet är att ”inte göra något alls”.
Muslimemas situation idag är givetvis
inte fullt lika förfårlig som judarnas då.
Den är dock förfårlig nog.
För judar, och, om jag inte misstar
mig, för en ganska stor del av den västerländska befolkningen som är medveten
om andra världskrigets fasor, har orden
”aldrig mer” haft en viss betydelse. George Shultz, USA:s f d utrikesminister,
uttryckte det så här: ”Då vi säger ‘Aldrig
mer, aldrig mer’ vad menar vi? Vad är det
som aldrig skall glömmas? Naturligtvis,
judarna i Tyskland. Vi vet vad som händer då antisemitismen går ur kontroll. I
ett bredare perspektiv menar vi, att konsekvenserna då intoleransens krafter löper
amok helt enkelt är outhärdliga.” Detta
bör störa vår sömn, om nu inte David
Owens.
Förintelsens fortsättning
Det räcker emellertid inte att beskriva
Owens ställningstagande som obscent.
Det är inte mindre än hädelse, ett ord
som tyvärr har förlorat mycket av sin
kraft i detta hädelsens århundrade. Elie
Wiesels ord skulle kanske hjälpa: ”Ett
nytt forsök måste, efter förintelsen, göras
för att definiera människans förhållande
till G-d och människans förhållande till
sig själv.Jag skulle dock poängtera människans förhållande till andra människor.
Härigenom skulle hon också ändra sitt
forhållande till G-d.”
Med andra ord: Sedan förintelsen
lämnat ett svart hål där den traditionella
teologin hade varit, finns det ett enda sätt
98 SVENSK Tt DS KRIFT
att någorlunda reparera det brutna sam- veteskvalen, den fria världens ledare sade
bandet mellan människan och G-d. Detta ‘Vi visste inte’, talade de inte sanning. De
är att se till att forinteisen aldrig upprepas. visste. Andra sade att de visste men var
Att vägra göra det, att acceptera något maktlösa. De talade inte heller sanning.
svm helst svepskäl eller någon som helst De var inte maktlösa. Det klaraste bevibortforklaring for handfallenhet infor set? Raoul Wallenberg.”
ondskan, är att fortsätta Hitlers arbete, att
döda människor, forvisso, men att också
döda G-d. Det är detta som våra diplomater, i Owens anda, gör.
Diplomatins gåva
Enligt en gammal judisk legend var det
ett tecken på Herrens kärlek att han skapade människan till sin avbild; och ett
ännu större tecken på Herrens kärlek att
han gjorde människan medveten om det.
Om man far tillämpa en sådan teologisk insikt på svenska forhållanden,
kunde man kanske mutaris mutandis säga
så här: Det var ett tecken på Herrens kärlek att han gav vissa människor (den äkta,
moraliska) diplomatins gåva; och ett
ännu större tecken på Herrens kärlek att
han gjorde människan medveten om det.
Hur viktig for mänskligheten är denna
gåva och denna medvetenhet? Elie Wiesel har klargjort det: ”När, efter helSkapar olika världar
Mitt i mardrömmen visade Wallenberg
att den moraliska länken mellan människor inte irreparabelt hade brutits – och
därmed visade han att länken mellan
människan och G-d inte heller irreparabelt hade brutits.
Vi bör fundera över vad Wallenberg
skulle tycka om Owens ”mästerliga inaktivitet”, menjag misstänker att vi inte orkar göra det. Klyftan är for stor. De kommer från olika världar, de återspeglar
olika världar. Det väsentliga är emellertid
att de skapar olika världar.
När allt kommer omkring kan alla frå-
gor beträffande katastrofen i Bosnien så-
ledes reduceras till en enda, oundviklig
och forpliktande: Vilken värld skall vi,
och våra barn, leva i: Wallenbergs eller
Owens?
SVEN SK TIOSKRI FT 99

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner