Print Friendly

Riksbankens kris

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RIKSBANI(ENS KRIS
DEN 27 november inlämnade riksbanksfullmäktiges ordförande,
envoyen Dag Hammarskjöld sin ansökan till regeringen om befrielse från uppdraget som fullmäktiges ordförande. Som skäl för
detta steg åberopades i en utförlig motivering den stora arbetsbördan som vice ordförande i den europeiska samarbetsorganisationens i Paris exekutivkommitte – ett uppdrag som under ett
års tid icke utgjort hinder för ordförandeskapet i riksbanken. Hr
Hammarskjöld, som spelat en stor roll i samband med kronkursens
höjning i juli 1946, synes ha blivit alltmer reserverad mot den
politik, som bär hr Wigforss’ signatur. Det är känt, att han som
förutsättning för kronapprecieringen satte en löne- och prisstabilisering redan sommaren 1946, att han åtminstone delvis var motståndare till hr Wigforss’ skattereform 1947 och begärde, att kvarlåtenskapsskatten icke skulle införas, samt att han är anhängare
av en rörlig räntepolitik med en räntehöjning i nuvarande läge.
Till hans efterträdare har regeringen utnämnt landshövding Conrad Jonsson i Västerås, som tidigare varit fullmäktig.
Den 4 december inlämnade även riksbankschefen Ivar Rooth,
som varit chef för banken i över 19 år- sedan år 1929 -sin avskedsansökan. Ä ven han lämnade en utförlig motivering för sitt
steg. Tidsintervallen av en vecka mellan ordförandens och chefens
avgång kan inte dölja sambandet mellan de båda avskeden eller
karaktären av kris inom riksbanken. Riksbankschefens avgång
bottnar i en djupgående motsättning av principiell natur mellan
den politik, som hr Wigforss för, och den som hr Rooth skulle
önska bliva förd.
Den akuta anledningen till det uppseendeväckande steget var
ett av fullmäktigemajoriteten den 11 november fattat beslut om
höjning av kurserna på vissa obligationer, d. v. s. en räntesänkning. Verkställigheten av detta beslut, vilket fattats mot hr Rooths
bestämda protest och tillkännagivande om hans avsikt att avgå,
så snart kurserna höjdes, uppsköts emellertid på obestämd tid.
Det är lätt att inse, att hr Rooths ställning i banken måste bli
outhärdlig, på detta sätt ställd som han var under ett Damoklessvärd.
598
.:
Riksbankens kris
Anledningen till beslutet får tydligen sökas i en avsikt att återföra ränteläget till 3-procentsnivån. Sedan detta skett och därmed
penningmarknadens krav på höjd ränta förklarats avförd från
dagordningen, räknade man tydligen med att med större utsikt
till framgång ingå i de av finansministern önskade s. k. förhandlingarna med olika penninginstitut för att genomföra en kreditreglering. Denne hoppas tydligen, att de för den statsreglerade byggnadsverksamheten erforderliga krediterna skulle kunna anskaffas,
utan att sparandet behöver uppmuntras genom höjning av inlå-
ningsräntan, om den uteslutande dispositionsrätten till sparinstitutens inlåningsökningar och försäkringstagarnas premieinbetalning)lr kunde erhållas.
Hr Rooth hänvisade till riksbankens faktiska obligationsköp om
958 milj. kr. 1947 och 558 milj. kr. under de första elva månaderna
1948 som bevis för sparandets otillräcklighet och hävdade, att
obligationsköpen icke skulle kunna bringas att upphöra med
mindre kurserna sänktes och räntan höjdes. Det borde enligt hans
mening vara en förutsättning för att begära penninginstitutens
medverkan, att man hade utsikt att nå framgång, d. v. s. få slut
på de inflationsdrivande obligationsköpen och vinna garantier för
ett bevarat penningvärde. För alla penninginstitut; som anförtros
förvaltningen av allmänhetens medel, måste det vara en central
fråga ur såväl moralisk som ren självbevarelsesynpunkt att icke
ingå i engagemang, som kan äventyra de dem anförtrodda medlen
eller sakinnehållet av desamma. Hr Rooth har icke trots sina
egna reservationer förmått hindra förlusten av riksbankens verkliga tillgångar, men han har vägrat att medverka till att andra
institut skola dragas in i dess olyckor.
Den nu aktualiserade schismen är emellertid av äldre datum.
Hr Rooth hänför den till hösten 1946 och den då vidtagna utvidg~
ningen av bankernas utlåningsmöjligheter, som han själv motsatte
sig. Det då av honom uttalade behovet av en kreditåtstramning
var emellertid en konsekvens av beslutet om kronkursens höjning.
Allt mer framstår i de senaste årens händelseutveckling det sistnämnda som skiljepunkten. Blott fjorton dagar tidigare hade
nämligen dåvarande statsministern i ett tal i Halmstad spelat upp
melodien för den socialdemokratiska valkampanjen 1946 och anvisat en fortsatt inflation under lönehöjningarnas täckmantel som
regeringens väg. Höjningen av kronans yttre värde var ett steg
stick i stäv mot statsministerns deklaration för en sänkning av
dess inre. Det har vid olika tillfällen framhållits, att regeringen
599
..f ‘ .’ >
Riksbankens kris
inte kan föra en ekonomisk politik och riksbanken en annan, och
resultatet bli gynnsamt. Sanningen härav kan inte bestridas, men
i allmänhet har man dragit den alldeles felaktiga slutsatsen, att
regeringens skulle råda. Detta är den totalitära uppfattningen.
Lagen står dock över regeringen, och grundlagen föreskriver, att
det är riksbankens mening, som skall råda i denna speciella fråga
om penningvärdet. Hr Rooth har med all rätt tolkat sina skyldigheter i enlighet med lagens mening och anda. Såsom fullmäktig
i riksbanken kan han ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan av riksdagen allena, står det i § 111 regeringsformen, och riksdagen har konfirmerat beslutet om kronkursens
höjning. Den är då också skyldig att taga konsekvenserna för
riksbankens del och därmed får regeringen nöja sig.
Först i september 1947 föreslog hr Rooth, att riksbanken skulle
upphöra med sina obligationsköp, d. v. s. höja räntan. Två frågor
inställa sig osökt vid detta tillkännagivande. Varför dröjde hr
Rooth i nästan ett helt år med att yrka på en åtgärd, som borde
ha vidtagits senast vid årsskiftet 1946/4n Krav på räntehöjning
framfördes då också i riksdagen från auktoritativt högerhåll. Vilka
voro omständigheterna kring hr Myrdals famösa framförande av
importregleringstanken inför Nationalekonomiska föreningen i december 1946~
Förklaringen till första frågan kan vara den ändrade inställning
till guldet som bas för vårt inhemska penningväsende, som vissa
teoretiskt inriktade kretsar hyste och som möjligen även påverkat
hr Rooth därhän, att han funnit tidpunkten inne för en ändrad
räntepolitik, först när guldet försvunnit. I september 1947 återstodo endast 330 milj. kr. Obligationsköpen hade då pågått i
nästan ett år. Något försvar av guldkassan från riksbankens sida
har aldrig ens ifrågasatts, och i detta hänseende bär även det
privata bankväsendet sin dryga del av ansvaret genom att icke
ha yrkat därpå.
Svaret på den andra frågan kan väl icke erhållas förr än någon
av de initierade i regeringen skrivit sina memoarer, men frågan
kan ställas, öm hr Myrdal skickades fram för att känna opinionen
på pulsen, och när utslaget blev så kraftigt ogynnsamt som det
blev, han helt enkelt offrades. Den osympatiska och som det sedermera visade sig i praktiken ineffektiva metoden för försvaret av
guldkassan – importregleringen – infördes sedan efter några
månader under intryck av de katastrofala guldförlusterna. Det
är naturligtvis därmed inte sagt, att en räntehöjning i och för
600
Riksbankens kris
sig förmått helt hindra guldutflödet men det börjar allt mer stå
klart, att man inte kan klara sig utan de penningpolitiska vapnen,
som dock äga en högst påtaglig skärpa.
Den ändrade uppfattningen om guldets roll i penningväsendet
har haft till konsekvens, att det inhemska sedelomloppet mycket
snart kom att sakna icke blott en reell och substantiell täckning
i samma mån som guldet försvann utan även en automatisk bindning. Ställd inför detta dilemma har hr Rooth fallit tillbaka på
regeln om en högsta gräns uppåt för sedelutgivningen. De tidigare bestämmelserna kände icke någon sådan, blott riksbanken
såg till att skaffa sig tillräckligt med nytt guld. Det är emellertid
hans förtjänst, att det överhuvud taget finns någon som helst
övre gräns för sedelutgivningen, vilket bl. a. den nye riksbankschefen funnit överflödigt. I praktiken torde väl lagbestämmelsen
om ett till en viss summa maximerat sedelomlopp komma att visa
sig vara ett bräckligt skydd mot en fortsatt förstöring av penningväsendet.
Hr Rooths avgång har aktualiserat frågan om riksbankens ställning. Författningen har sökt skapa garantier för en fri och oberoende sådan särskilt mot obehörigt inflytande från regeringens
sida. Vad som har hänt, är emellertid, att denna med stöd av sin
parlamentariska majoritet i riksdag såväl som i fullmäktige ingripit i riksbankens självklara rätt att bestämma diskontots höjd
på den ansvarige chefens förslag. l!..,ormellt sätt äro fullmäktigeledamöterna obundna men i praktiken är detta icke fallet. Tydligast framkommer detta i regeringssidans presskommentarer till
riksbankskrisen, där underkastelse under regeringens i valrörelsen
tillkännagivna mening bestämt hävdas. Skulle en sådan uppfattning godtagas på borgerligt håll, blir konsekvensen av en borgerlig valseger, att en av en sådan regerings första åtgärder vid
makten måste bli att tillförsäkra sig greppet om bankofullmäktige
för att därmed få kontrollen över pengarna. Fördelarna därav
äro betydande, ty även om en regering inte i längden kan undvika
att t. ex. föreslå nya och impopulära skatter, är tidpunkten härför
ingalunda likgiltig, i synnerhet om ett riksdagsmannaval är omedelbart förestående. Ur demokratiens och dess partiers synpunkt
skulle detta vara att starkt beklaga, ty pengarna och penningvärdet få icke bli en lekboll i partipolitikens tjänst. Hr Rooth har
velat med skärpa understryka denna sanning. Från olika håll
har därför den tanken kommit fram att vid sidan av kungamaktens och riksdagens representanter i bankofullmäktige skulle pla- 601
Riksbankens kris
ceras representanter för olika intressen, som äro särskilt starkt
berörda av penningvärdet, t. ex. sparare, försäkringstagare och
konsumenter. En sådan reform skulle onekligen innebära ett steg
i riktning mot en ökad grad av korporativism inom vårt samhälle.
Emellertid är frågan om pengarnas vård en livsfråga för demokratien och så viktig, att den förtjänar en ingående prövning.
Hr Rooth har varit riksbankens chef i nära 20 år och under
denna tid stått på en av landets viktigaste poster under tre allvarliga kriser, den svåra depressionen i början av 30-talet, då
guldmyntfoten övergavs, krigsåren med dessas allvarliga inflationsproblem, som dock bemästrades förhållandevis väl, och nu
den senaste tidens valutakris. I sin avskedsskrivelse framhåller
han att han icke kan medverka till åtgärder, »vilka medföra menliga konsekvenser för bl. a. det obligationssystem, som uppbyggts
till gagn för staten, kommuner och enskild verksamhet». Härigenom skulle en av de framgångar, som nåddes under krigsåren,
delvis omintetgöras. Att medverka därtill måste bli för mycket.
För riksbanken är hans avgång en svår förlust, ty genom sina
goda utländska förbindelser och sin rika erfarenhet skulle han
ännu kunnat göra sitt land stora tjänster vid de uppgörelser med
främmande makter och intressen, som i nuvarande läge äro viktigare än någonsin. Det är att hoppas, att han skall fortsätta att
tjäna sitt land i enlighet med sin övertygelse.
Till ny chef för riksbanken valdes chefen för utrikesdepartementets handelsavdelning, envoy{m Klas Böök, som tidigare varit vice
riksbankschef. Hr Böök, som var en av förhandlarna om kreditavtalet med Sovjetunionen, förmodas vara anhängare av den lågräntepolitik, som hr Wigforss företräder. Det återstår att se, om
han även i andra frågor kommer att finna sig i att gå i regeringens
ledband, eller om han kommer att söka hävda en självständig
mening i avsikt att vårda penning- och kreditväsendet. Högern
uttryckte allvarliga farhågor inför hans val, därför att detta
framdrivits av regeringen i stället för att vara ett uttryck för
en samlad opinion hos riksbankens uppdragsgivare, riksdagen, och
lät dessa farhågor komma till synes genom att avlämna blanka
röstsedlar i riksdagen vid hans val till fullmäktig, liksom i en
av partiledaren utfärdad kommurrike mot fortsättande av den nuvarande räntepolitiken.
602

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner