Print Friendly

Presidenten och framtiden

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Presidenten och framtiden
När president Johnson några dagar fö-
re valet i november kungjorde bombstoppet, drog åtskilliga iakttagare den
slutsatsen att tidpunkten valts för att
hjälpa demokraterna och Hubert
Humphrey. Det är långt ifrån säkert,
ja knappast troligt, att det förhöll sig
så, men så djupt hade alltså misstron
gått mot denne president. Vicepresident
Humphrey, som under fyra år identifierats med sin politiske chef, vars minsta vink han lojalt har följt, hade alltså en svår tyngd att släpa på i sin egen
kampanj. Så mycket märkligare var
hans personliga prestation att trots detta, och trots den skandalösa nomineringen och den illa skötta valrörelsen,
rycka fram till närmaste närhet av segern. Han är förtjänt av en honnör när
han nu, sannolikt för lång tid, träder
ut ur historien.
Vad beträffar den tredje mannen, mr
Wallace, var det tidigt uppenbart att
han skulle splittra rösterna men icke
kunna vinna. Att han skulle få en majoritet var aldrig att vänta. Om mr Wallace själv haft tankar på någon verklig
framgång, bör han ha förstått vad som
skulle hända då han sett reaktionen på
den kandidat till vicepresident, som han
fick infallet att lancera.
Aven segraren, mr Nixon, bör ha
haft anledning att begrunda sitt val av
eventuell efterträdare. Det taktiska draget att utse en tämligen okänd guvernör, som skulle fånga röster särskilt i
sydstaterna, visade sig vara misslyckat.
En enhällig opinion bland insiktsfulla
iakttagare fann snart nog att mr Agnew vore ytterligt olämplig som president, och att vara redo att taga över
den uppgiften är ju hans skyldighet.
Mr Nixon själv fick sätta munkavle
på sin blivande närmaste man. Detta
innebär icke, att mr Agnew behöver
vara olämplig för att tilldelas något
verksamhetsområde inom den nye presidentens regering. Tvärtom kan en enkelspårig grovhuggare ibland vara en
tillgång. Men tilltron till mr Nixons
omdöme blev skakad då han utsåg sin
vicepresident.
Utifrån föreföll detta vara nästan det
enda beslut som mr Nixon fattade sedan valkampanjen börjat. Denna sköttes maskinmässigt hårt. Kandidaten visades upp på bestämda tider, och han
höll färdiggjorda, till intet förpliktande
tal. Han vägrade att gå in i diskussion,
tydligen i minnet av vad som en gång
hände honom, då han diskuterade i TV
med John F. Kennedy. Hans kampanj
tycktes i övrigt i sin precision vara
kopierad på den, som en gång förde
den senare till Vita huset. Men ett fattades nu: den levande, fantasieggande
personligheten.
Därför framstår ”den nye Nixon”
som ett oskrivet blad, och på många
håll i världen ser man icke utan oro
fram emot hur detta blad skall fyllas.
När man i viss svensk press redan i
förväg fördömt president Nixon som
reaktionär, beror detta på att han är
republikan och att man ej förstår att
ändra sina klicheer. Lika meningslöst
är att, som också har gjorts, tala om att
presidenten kommer att ställas inför en
”fientlig” kongress. Ingen kongress är i
sig mer fientlig mot presidenten än en
annan, och ingen kongress är tilltalad
av att taga emot order, utan det beror
på politiskt handlag om presidenten och
kongressledarna kan komma fram till
brukbara kompromisser.
Den nye presidenten har intet avundsvärt arv att övertaga. Inåt är USA
fullt av djupa motsättningar, mellan
olika raser, mellan fattiga och rika,
mellan dem som med förfäran ser
brottsvågen stiga och dem som utnyttjar den. Utåt har världen genom en
propaganda, som söker sitt motstycke
i fredstid, blivit lärd att med misstro
betrakta icke bara USA:s gärningar,
t.ex. i Vietnam, utan dess avsikter. De
förbundna i NATO vet egentligen blott
477
att USA svårligen kan fullgöra sina
åtaganden vid en konflikt i Europa i
dag och att fortsatt fred kanske är
avhängig av en hemlighållen överenskommelse över de mindre staternas huvuden mellan Washington och Moskva.
Förtroendegapet är ej något speciellt
för den avgående presidentens person.
Det kännetecknar den politiska situation, som han lämnar efter sig.
Det fordras mer än blott skicklighet
och erfarenhet för att få USA ut ur
dess nuvarande svåra läge. Vad Richard
Nixon kan ge, vet vi alltså ännu ej. Vi
kan bara hoppas för det amerikanska
folkets, för alla folks skull, att han
skall bli den som lyckas. Själv är han
säkerligen medveten om hur många som
hoppas att han skall misslyckas, så att
världen kommer ännu ett steg närmare kaos.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner