Print Friendly

Per Lindeberg; De får inte vara oskyldiga

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETT POLITISKT KORREKT JUSTITIEMORD
De får inte
vara oskyldiga
I media dömdes obducenten och allmänläkaren snabbt i styckmordsmålet. Ännu snabbare
dömdes den i våras utkomna boken om processen, Döden är en man. De två läkarna
kan framöver få rättslig återupprättelse av domstol. Men kan medierna ge det också?
l av Per l indeberg
T
V Å LÄKARE I TRETTIOÅRsÅLDERN häktades
hösten 1987 i Stockholm misstänkta för
mord på en kvinnlig prostituerad narkoman,
vars kropp hittats styckad i svarta plastsäckar tre år tidigare. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning skulle läkarna ha dödat och styckat
den 28-åriga kvinnan på den ena läkarens arbetsplats,
rättsläkarstationen på Karolinska Institutets område i
Solna. Styckningen skulle ha bevittnats av den andre
läkarens blott arton månader gamla dotter och själva
styckningsakten fotograferats. Plastsäckarna med kvinnans kvarlevor hade sedan dumpats i ett grönområde
intill Karlbergs slott och i ett industriområde nära Karolinska sjukhuset, platser där det var uppenbart att de
snart skulle påträffas. Filmrullar med bilder på kvinnans
styckade kropp skulle ha lämnats in för framkallning
och kopiering i en fotobutik i Solna Centrum och sedan
hämtats av den läkare, vars lilla dotter bevittnat den
hemska akten.
Att det rörde sig om ett sexualsadistiskt mord var
uppenbart för alla som följde massmediarapporteringen
om fallet. I kvällspressen antyddes att det skulle ha funnits rituella inslag i dädandet och skändningen av kvinnans kropp och att de försvunna bilderna kunde vara
avsedda för medlemmar av en hemlig manlig sekt som
ägnade sig åt sexuellt våld mot kvinnor.
Problemet som åklagaren stod inför var emellertid
att det inte fanns någon bevisning som på ett övertygande sätt knöt de två häktade läkarna till det beskrivna
brottet. Det fanns i själva verket inte ens någon fastställd
dödsorsak som visade hur kvinnan tagits av daga. Man
kunde alltså inte vara säker på att hon faktiskt hade blivit mördad. Det åklagaren kunde stödja sig på var ett
antal sakkunnigutlåtanden, vilka på polisens begäran
utfärdats av rättsmedicinsk, ortopedisk, barnpsykiatrisk
och kriminalteknisk expertis. Utlåtandena tycktes styrka att kvinnan förmodligen hade styckats av någon som
var läkarutbildad och med just sådana redskap som fanns
på en rättsläkarstation. Barnpsykiatrikern och barnpsykologen ansåg att det arton månader gamla barnet tydligen utsatts för en skrämmande upplevelse, som mycket väl kunde vara just styckningen av en kvinnokropp.
Efter det att medierna börjat rapportera om gripandet av de två läkarna, kontaktades polisen av vittnen,
somnu-tre år efter kvinnans död – kunde berätta om
iakttagelser som förstärkte misstankarna mot läkarna
och som senare i rättssalen skulle övertyga nämndemän,
journalister och allmänhet om deras skuld.
D
EN RÄTTSLIGA BEHANDLINGEN av fallet kom att
omfatta två rättegångar i Stockholms tingsrätt,
innan läkarna sommaren 1988 till slut friades från misstanke om att ha bragt kvinnan om livet. Emellertid fann
tingsrätten det lämpligt att i den formellt friande domens
domskäl påstå att de båda männen överbevisats om att
ha styckat kvinnans kropp, ett påstående som läkarna
aldrig kunde få prövat i högre rätt, eftersom domskäl
inte kan tas upp till förnyad prövning. styckningsbrottet var vid det laget preskriberat och föranledde därför
ingen påföljd.
Tingsrättens påstående om styckningen gav nu
Socialstyrelsen anledning att efter den friande domen
begära att de två läkarna skulle delegitimeras. Ärendet
prövades först i ansvarsnämnden och därefter två gånger i kammarrätten, innan läkarna till slut 1991 berövades sina legitimationer. Deras försök att få yrkesförbudet
prövat i regeringsrätten och i Europadomstolen blev
framgångslösa.
iSvensk Tidskrift 11999, nr 41 g)
Under de fyra år, som domstolsbehandlingen av
styckmålet pågick, kom synen på rättsfallet successivt
att förändras. Kunde man inte- på grund av vad som
ibland beskrevs som överdrivna beviskrav-fä dem fällda i en allmän domstol för det brott som de misstänktes för, så fick en annan sorts rättvisa ta över. Domstolsprövningen kom i praktiken att samköras med en
massmedial folkdomstol, där läkarna beskrevs som psykiskt avvikande väldsmän och bevisningen för deras
skuld framställdes som helt övertygande. Genom att
skuldfrågan i ruediedebatten projicerades på läkarnas
könstillhörighet, föregivna persontigheter och sociala ställning, utvecklades styckmålet till en politisk process, där feministiska debattörer
och företrädare för olika vänstergrupper frän ideologiska
ståndpunkter ställde det samhälleliga rättssystemet till
svars. En patriarkalisk samhällsordning hade skyddat
två perversa och våldsbenägna män ur den maktbärande eliten. Det var
offret, kvinnan, som
hade blivit dömd, inte
förövarna.
”Hon visar på
maktförhållandet
mellan könen och
den yttersta konsekvensen av
kvinnoförakt
och kvinnahat”, skrev
psykoterapeuten
Hanna
Olsson
i sin
bok Catrine
och rättvisan, en skrift
som kom att fä utomordentligt
stort inflytande på opinionsbildningen
kring fallet och synen på de två läkarnas personligheter.
Klassrättvisan var sig lik, ansåg en företrädare för
extremvänstern som juristen Christian Diesen i stalinistiska KPML(r):s organ Proletären. En läkare kunde helt
enkelt inte fällas för mord, så länge han inte erkände.
Overklassen skyddades av systemet- ”staten lönade sina
goda medborgare, överklassen, genom att inte bestraffa
dem”, förklarade Diesen.
mlSvensk Tidskrift 11999, nr 41
FEMTON ÅR EFTER FYNDEN av de svarta plastsäckarna
publicerades i vintras min bok om styckmälet, Döden
är en man (Fischer & Co, 1999). Den bygger i väsentliga
delar på material ur polisutredningen, som tidigare inte
givits offentlighet. Vad dessa nya uppgifter tydligt visar
är att polisutredningen mot de två läkarna redan på ett
tidigt stadium var riggad. Enskilda polismäns förutfattade meningar i skuldfrågan tilläts styra utredningen i
riktning mot att misstänkliggöra först den ena läkaren,
senare båda. De vittnesuppgifter och sakkunnigutlåtanden, som i rättssalen gjorde ett övertygande intryck, ter
sig i ljuset av utredningsdata tvärtom ytterst dubiösa.
Jag har förstätt att min kritik mot polisutredningen numera- ett halvår efter bokens
publicering- i allt
väsentligt
delas av de
poliser som
under våren har
äterupptagit förundersökningen av
styckmälet. Utredarna vid Västerortspolisen i Stockholm har underkänt
den gärningsbeskrivning som det ursprungliga åtalet byggde på. Den
troliga tidpunkten för
kvinnans död har flyttats
frän pingsthelgen 1984 till
någon gäng i veckan efter
pingst, vilket får omvälvande
betydelse för alla de vittnesuppgifter som ursprungligen tillmättes så hög grad av trovärdighet.
Det förefaller som om polisen har
dragit samma slutsats som jag själv
efter arbetet med boken, nämligen att
de två läkarna inte haft något med
kvinnans död eller styckningen av hennes kropp att skaffa.
Detta är utan tvekan ett skakande
påstående. Det innebär att två oskyldiga
människor och deras familjer fått sina liv
och sociala relationer ödelagda till följd av
något som bara kan beskrivas som ett justitiemord. Man
borde kunnat förvänta sig att massmedierna skulle ta
upp fallet till förnyad granskning, att polis och åklagare
skulle ställas inför besvärande frågor, att de försvarsadvokater som misslyckats med att fä sina klienter rentvådda skulle ställas till svars för sina insatser, att de sakkunnigas expertis skulle ifrågasättas.
Men i verkligheten kom något annat att inträffa.
Debatten kom till en början att snarare handla om boken
än om rättsfallet, främst om en rad påstådda kränkningar
som boken och dess författare skulle ha utsatt andra för.
Flera debattörer med ett genusperspektiv på rättsfrå-
gorna hävdade att författaren inte bara hade kränkt
anhöriga, vittnen och sakkunniga, utan också kvinnor i
allmänhet.
KULTURJOURNALISTEN KRISTINA HULTMAN förklarade i ett starkt känsloladdat inlägg i Aftonbladet
att boken aldrig borde ha givits ut, bland annat på
grund av dess ”djupt förnedrande och kränkande personbeskrivningar” och för
att boken visade hur
”kvinnor och annat opå-
litligt slödder fortfarande
hatas i det här landet”. I
Expressen utnämnde kulturjournalisten Ulrika Milles bokens författare till
medlem av ”kukstimmet”
och förklarade att jag
”bidrog till att åter osynliggöra offret”, d v s den
styckade kvinnan. I det
första av flera angrepp på
boken i Dagens Nyheter
framställde Amnestyordförande Jesus Aleala- nära
lierad med psykoterapeuten Hanna Olsson i opinionsbildningen kring ett
annat uppmärksammat
rättsfall – bokens kvirrnobeskrivningar som pornografiska, som ”svepande
misstänkliggöranden och
rena spekulationer” eller
rentav ”rena tarvligheter”.
Aftonbladskrönikören
Yrsa Stenius kände sig personligen kränkt av bokens KRISTINA HULTMAN
porträttering av hennes
person och publicistiska insatser, och liknande reaktioner kom från hennes kollegor på Expressen Per
Svensson och Nina Lekander.
Per Svensson tyckte att Döden är en man beskrev de
nämndemän och juristdomare, som dömt i styckmålet,
”som något slags maneter, viljelösa geleklumpar som
genast guppar åt det håll medie- och opinionsvinden
blåser”. Och Svensson ironiserade: ”Det skulle betyda att
det är på landets redaktioner, inte i rättens sammanträ-
desrum, som domarna i samtidens stora och komplicerade rättsfall skrivs. Står det så illa till med landets
domarkår? Inte riktigt såååå illa, väl?”
Nina Lekarrder – som i likhet med Svensson och Stenius omnämns i ett mindre smickrande sammanhang i
Döden är en man – frågade sig vilken roll som denna bok
”med sitt stilistiska Sjövall-Wahlöö-Guillou-epigoneri och
sina slarv- och korrfel” var tänkt att spela.
Var kanske avsikten ”att avslöja de feministisk-psykologisk-konstnärliga konspirationer som styr svenska
medier, vilka i sin tur styr landets alla nämndemän, toppsnutar och höga jurister som knappt gör annat än att
driva häxprocesser mot oskyldiga män? Lindeberg (& Co)
avskyr uppenbarligen särskilt
kulturjournalistik och ‘psykologiserande’, trots att han
själv ägnar sig åt det senare
ganska så avsevärt.”
Den kränkning som
boken ytterst handlade om
– det rättsliga övergreppet
mot de två läkarna – hamnade därmed i skymundan.
I Moderna Tider raljerade
juristen Hans-Gunnar
Axberger, styrelseledamot i
DN:s och Expressens
moderbolag Marieberg AB,
över min analys av den riggade polisutredningen och
ifrågasatte likt en sentida
Planertz om det verkligen
kunde anses röra sig om ett
justitiemord, ifall de två
läkarna nu skulle visa sig
vara oskyldiga. De hade ju
formellt friats. Frågan om
yrkesförbudet tog Axberger
aldrig upp.
Ett liknande resonemang
förde också juristen Christian Diesen, som nu återinträdde i debatten kring
styckmålet i egenskap av
universitetslektor vid Stockholms universitet. Och på
DN:s ledarsida citerades Diesen med gillande av
ledarskribenten Charlotta Friborg, som betonade att de
två läkarna ingalunda kunde ses som offer för ett justitiemord, även om de skulle vara oskyldiga. Frågan om
deras legitimationer måste ses i relation till deras allmänna skötsamhet och moraliska vandel. Det framgick
av sammanhanget att både skötsamheten och vandeln
kunde ifrågasättas.
lSvensk Tidskrift 11999, nr 41 m
DEN HÄR ÅSIKTSALLIANSEN mellan välplacerade, ofta
kvinnliga redaktörer inom Mariebergspressen och
företrädare för den utomparlamentariska vänstern återkom snart också på Expressens kultursida, när kulturjournalisten Ann-Charlotte Marteus rapporterade från
ett opinionsmöte arrangerat av den antisexistiska gruppen
Mansvar, vars mål enligt Marteus var att ”torpedera patriarkatet”. I Expressen framställde Marteus bokens författare som en våldspornograf, som blind ”för sitt eget
maktperspektiv” själv ansåg sig vara ett ”offer i ett rike där
etablissemanget är blivet extremfeministiskt och rättssystemet kvinnotillvänt.” Synpunkterna återkom i den
utomparlamentariska stockholmsvänsterns organ Inform,
där männen i Mansvar kritiserade författaren till
Döden är en man för att tillsammans med de recensenter som uttryckt sig uppskattande om boken ha
dragit igång en antifeministisk kampanj. ”Det pågår
en back-lash mot feminismen från den här gruppen
av medelålders män”, meddelade den anonyma skribenten i Inform.
Snart framträdde emellertid tecken på frontförskjutningar i beskrivningen
av styckmålet som ett tydligt
exempel på hur patriarkatet
sanktionerade övergrepp på
kvinnor och skyddade den
sociala elit som läkarkåren
utgjorde. En del tongivande feministiska debattörer
ägnade sig nu snarare åt att
framställa de två läkarna
som allmänt olämpliga för
sitt yrke.
Med andra ord: Även
om läkarna skulle råka vara
oskyldiga till att ha mördat PER SVENSSON
och styckat den 28-åriga
kvinnan, så är det ändå rätt att de är delegitimerade,
eftersom de av andra skäl är moraliskt diskvalificerade
för läkarrollen.
Det obehagliga med den här delen av debatten är dess
tydliga förtalskaraktär. Angreppen på läkarna bygger inte
längre på juridisk grund, utan på ett moraliserande
känslotänkande. Man motiverar ett yrkesförbud med
självformulerade moraliska dekret, som saknar stöd i
lagar och förordningar.
lEJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 41
Att tyngdpunkten i debatten under de första månaderna så entydigt inriktades på bokens analys av kvinnapolitisk agitation och mytbildning i det aktuella rättsfallet kom att lägga andra viktiga frågor i skuggan. Detta
gällde t ex bokens granskning av försvarsadvokaternas
insatser, i synnerhet kritiken mot den s k allmänläkarens advokat. Försvarsadvokatens roll som garant för
den enskildes rättssäkerhet är så central i vårt rättssystem
att det är förvånansvärt att bokens kritik på den här
punkten har förbigåtts med tystnad. Såvitt jag känner
till har den bara tagits upp i förbigående av en Expressenkrönikör och av en programledare vid Sveriges Radio,
som utan framgång försökte få advokatens egna kommentarer till bokens beskrivning
av hans insatser.
I den mån Advokatsamfundets disciplinnämnd
känner ett ansvar för
granskningen av hur medlemmarna sköter sina åtaganden borde man kunnat
förvänta sig att frågan skulle komma upp på nämndens dagordning. I den
debatt som samfundet ordnade kring mediafrågor och
rättssäkerhet några veckor
efter bokens publicering,
förbigicks den här kritiken
med total tystnad.
De inledande reaktionerna på boken präglades av en
mycket påtaglig polarisering. Starkt berömmande
recensioner ställdes mot
rena fördömanden, där sakliga invändningar mot
bokens slutsatser oftast lyste
med sin frånvaro, men där
däremot författaren genomgående beskrevs som infam,
kvinnofientlig och som ett
ombud för läkarna. I flera
kvinnliga dagspresskrönikörers kommentarer till debatten fick sedan dessa epitet
också omfatta personer som hade uttalat sig erkännsamt
om boken.
A
••NNU HAR SÅVITT JAG VET ingen Samlad bedömning
gjorts av hur de fyra rikstäckande dagstidningar som
granskats i boken har reagerat på den kritik som boken
innehåller. Mitt eget högst subjektiva intryck är att Aftonbladet – som tillhörde de hårdast bedömda – både på
nyhetsplats och på kultursidan ägnat rättsfallet och
boken ett betydande utrymme utan att ha försökt styra
publiciteten utifrån någon förhandsuppfattning i skuldfrågan. Svenska Dagbladet – som klarat granskningen
betydligt bättre- har visat ett svalt intresse för rättsfallet,
men däremot givit utrymme för en mer generell debatt
om rättssäkerhetsfrågor, som givetvis har relevans också
för styckmålet.
Expressen har publicerat en rad angrepp på boken
och dess författare, vilket möjligen kan ses som en reaktion på den kritik, som tidningen utsätts för i Döden är
en man. På nyhetsplats har man inte satsat några större
resurser på att granska fallet, däremot har man satt en
erfaren researcher, journalisten Tomas Carlsson, på
att kartlägga författarens
personliga förhållanden.
Man får förmoda att avsikten har varit att om möjligt
få fram uppgifter som kan
användas för att ifrågasätta
författarens – och därmed
bokens – trovärdighet. Men
till bilden hör samtidigt att
Expressen har publicerat en
av de mest lovordande
recensionerna av boken,
skriven av författaren Per
Olov Enquist, själv en av de
opinionsbildare som kritiseras i boken.
Dagens Nyheter, slutligen, har målmedvetet styrt
debatten kring styckmålet i
riktning mot ett förnekande av att läkarna skulle ha
utsatts för ett rättsövergrepp. Bland annat har DN
refuserat inlägg som varit
positiva till boken, däribland från två advokater
som reagerade mot Jesus
Alcalas fördömande recen- YRSA STENIUS
sion och nominerade mig
till Advokatsamfundets journalistpris. Flera angrepp på
boken och dess författare har däremot slagits upp stort.
DN:s sätt att hantera debatten har i praktiken bekräftat den analys av opinionsbildningen kring rättsfallet,
som min bok ger uttryck för. I fråga om styckmålet framstår Dagens Nyheter i likhet med Mariebergskollegan
Expressen som massmedialt medvållande till den sociala skändning som de två läkarna och deras familjer utsattes för. DN:s funktion som plattform för den doktrinä-
ra svenska feminismen innebär utan tvekan ett besvä-
rande trovärdighetsproblem för tidningen.
Budskapet från de debattörer som har företrätt en
kvinnapolitisk eller vänsterpolitisk attityd i vårens
debatt om styckmålet är entydigt. De två läkarna får
inte vara oskyldiga. skulle det visa sig att bokens
beskrivning av det rättsövergrepp som läkarna utsatts
för är korrekt, framstår ledande opinionsbildare inom
kvinnorörelsen som medskyldiga till att ha förstört två
oskyldiga människors liv. Därför gäller det att fortsätta
att misstänkliggöra läkarna och även personer som i likhet med mig själv ser dem båda som offer för en allvarlig rättsröta.
PÅ SENARE TID har
debatten emellertid
breddats och fått en alltmer
sakinriktad karaktär. Tydligast demonstrerades detta
av en serie inlägg i Läkartidningen, där flera specialistkompetenta läkare och
en hög jurist nyligen ifrågasatte sakkunnigbedömningar i målet och den
rättsliga behandlingen av
legitimationsärendet
Ett annat tecken på en
attitydförändring har oväntat signalerats av krönikö-
ren Yrsa Stenius, som under
våren avfärdade Döden är
en man som undermålig
och mig själv som ”karaktärsmördare” med bland
andra henne själv som offer.
I en krönika publicerad i
Aftonbladet i början av
sommaren anklagade Stenius nu sig själv för att ha
varit medskyldig till att
läkarnas liv förstördes. Det
krävs mod för att på det sättet våga byta åsikt i en så
pass inflammerad fråga. Framtiden får utvisa om andra
ruedieaktörer törs göra avbön i samma prestigelösa anda.
Till hösten har en resningsansökan till regeringsrätten i legitimationsärendet aviserats. Debatten om rättsfallet är med andra ord långtifrån över.
Per Lindeberg (per.lindeberg@stockholm.mail.telia.com) är
författare.
lSvensk Tidskrift 11999, nr 41 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner