Print Friendly

Per Heister; Världsregeringen måste ta sitt ansvar

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

”Världsregeringen
o • ”
maste ta sitt ansvar
l av Per Heister
Sockenindelningen spelar inte samma roll i dag som när man levde hela livet i samma
by och bara lämnade den för att hitta en mor till sina barn i grannbyn. Men är det så
enkelt att man kan lösa dagens problem med nya regionindelningar och en annan
ansvarsfördelning mellan stat och kommun?
I
MITTEN AV STUTTIOTALET åtalades en advokat i
Malmö för att ha köpt matsilver i Köpenhamn för
mer än 6 000 kronor. Svenskar fick inte föra ut
större belopp än så men advokaten hade använt sitt
kreditkort för att handla där på andra sidan Sundet.
Svenskar var också förbjudna att öppna bankkonto
utomlands. Om svenskarna hade pengar utomlands
skulle de ju kunna kringgå den svenska modellen, rent av
sabotera det system vi byggt upp.
Den här typen av restriktioner är nu i huvudsak
detta inom allt större geografiska områden – de lokala
arbetsmarknadsregionerna tenderar att växa. Samtidigt
är den offentliga verksamheten ofta organiserad utifrån
traditionella administrativa gränser.”
Förr tog man i socknen gemensamt ansvar för det
man såg från kyrkbacken eller åtminstone hann gå till
under en förmiddag och ta sig hem ifrån under eftermiddagen. Ansvaret omfattade det man kunde överblicka
men också påverka. Och ansvaret var naturligtvis störst
för den egna familjen och den egna gården.
borta. I en öppen värld med snabba
kommunikationer går det inte att
hindra svenskarna från att föra
pengar över gränserna eller att förflytta sig själva.
”Kommer vi att ha löst
I dag har vår horisont flyttats
längre bort i fjärran, vi kan kommunicera blixtsnabbt med medmänsklighetens alla problem människor varhelst de befinner sig
på jorden och vi hinner nästan förinnan vi har nått fram till en flytta oss fysiskt runt halva jorden
VÄLFÄRDSSTATENS AMBITIONER
Men välfärdsstatens ambitioner
finns kvar. Restriktionerna har
världsregering?”
på den där förmiddagen. Men den
administrativa organisationen av
nationalstaten lever i huvudsak
ersatts av internationella överenskommelser för att hindra medborgarna från att göra saker staten inte gillar.
Det finns restriktioner, informationsutbyten och regleringar för pengarnas rörelser över gränserna. Transaktioner över ett visst belopp skall banken anmäla till riksbanken och skattemyndigheterna. Besparingar i länder
med banksekretess skall beskattas schablonmässigt så att
det inte skall löna sig bättra att ha pengarna i Luxemburg än i Lund. Ambitionen är att det inte heller skall
löna sig med bankkonto på Niue.
Det öppna informationssamhället gör det svårare för
myndigheterna att kontrollera oss, men ambitionerna
är oförändrade. Men dagens kontroller kan inte skötas
hemma utan kräver internationellt samarbete.
I direktiven till den ansvarsutredning som Mats Svegfors sedan ett år leder, skriver regeringen insiktsfullt att
”i dagens samhälle fördelar människor allt oftare boende,
arbete och fritid mellan olika kommuner. Dessutom sker
kvar i det förgångna. Samtidigt som det som kallas
gemensamt sväller och blir alltmer voluminöst.
Det som var gemensamt i socknen var det lilla och
överblickbara. Infrastrukturen bestod i stort av kyrkan
och de fattiga som saknade familj och anhöriga, eller
vars närmaste under inga omständigheter räckte till för
att föda ytterligare en mun. 1571 års kyrkoordning uppmanar socknarna att bygga sockenstugor. 1624 blev fattigstugorna föreskrivna i lag och 1628 fastslogs att varje
härad och socken har skyldighet att föda sina fattiga.
”FÖDA SINA FATTIGA”
Hospitalsförordningen 1763 bestämmer att ”var socken
och stad är skyldiga att föda sina egna fattiga på vad sätt
var församling finner för nyttigast vara.”
Kostnaderna skulle fördelas efter förmåga mellan
övriga invånare. Förmågan sviktade ofta. Gränsen mellan dem som skulle försörjas och de som hade ansvaret
Vl
J>
:5:
I
J>:
rrm
lSvensk Tidskrift [2oo3, nr 61 m
w
-‘
-‘
:c::(
I
~
c::(
Vl
för att försörja dem var flytande. Få levde med överskott.
Redan 1788 var rörligheten så stor och ansträngningarna i socknarna så omfattande att man tvingades
lagstifta om rätten att vägra inflyttning och mantalsskrivning för såväl inhysehjon som mindre arbetsföra hjon. Det stadgades att
den socken där hjonet senaste
antingen haft eget hemman eller
varit antecknad för skatt som tjänste- eller inhysehjon hade ansvaret.
Det blev viktigt att hindra potentiella försörjningsberoende från att få
in en fot i socknen.
Det var också viktigt att göra sig av
med dem man redan hade. Genom att förhandla in sitt hjon på anstalt flyttades ansvaret och kostnaderna uppåt och bortåt i samhällsorganisationen.
BESKATTNINGSRÄTT
1862 års kommunalreform gav kommunerna beskattningsrätt men samtidigt ett gryende ansvar för också
annat än fattigvården som varit den helt dominerande
uppgiften för socknarna; i praktiken kyrkan som ju var
den lokala instansen med resurser, som svarade för skatteuppbörden. Landstingen tillkom.
Kommunalordföranden blev den förste förtroendemannen och den förste kommunaltjänstemannen. Det
var ett hedersuppdrag, men medförde också ansvaret för
kommunens angelägenheter, vilket i första hand var de
fattiga. Ansvaret var mycket stort, arvoderingen liten.
Man valdes på fyra år, fick inte avgå under mandatperioden och få eller ingen ställde upp för omval.
Den geografiska utsträckningen hade ökat och i
någon mån också ansvarsområdet.
Utvecklingen därefter tog väldig fart. I takt med att
den geografiska rörligheten ökade ökade också behovet
av överblick. Kommunernas självstyrelse må vara grundlagsfäst men om rättvisa skall råda måste ju riksdagen
som har bättre möjlighet att jämföra över kommungränserna ta sitt ansvar. I takt med välståndsutvecklingen
ökar ju också kraven på hur ”hjonen” skall tas om hand.
Kostnaderna blir inte mindre utan större.
Visst har kommunsammanslagningar betytt att man
blickar över större fysiska områden och man kan åta sig
ansvar för större och dyrare verksamhet. Varje kommun
skall ha en gymnasieskola sägs ha varit måttstocken för
det tidiga sjuttiotalets sammanslagningar. Men kommunerna räcker inte till. I år har Kommunförbundets
ordförande t ex krävt att de funktionshindrade skall förstatligas. Att statens skall ta sitt ansvar som det heter.
Landstingen betraktas som alltför små administrativa enheter varför beslut successivt flyttats också från
1111Svensk Tidskrift !2oo3, nr 61
denna nivå ännu högre upp i systemet. Många, inklusive LO, vill förstatliga sjukvården. Några regioner med
bättre överblick har bildats. På senare år har regeringen
påtagligt ökat sina ambitioner att ta på sig beslut om
kommunernas verksamhet. Regeringen har ju bättre
överblick än kommunalpolitikerna.
I mycket ringa utsträckning har ansvaret
för försörjningen- det som var huvudproblemet förr – följt med uppåt.
Numera är det i första hand möjligheten till överblick, politikernas tro att ju högre upp i systemet man sitter desto bättre
beslut kan man fatta, som avgör
var besluten hamnar.
Utvecklingen tar inte slut i och med
att regering- och fortfarande ofta riksdagen
– bestämmer att alla kommuner skall göra på samma
sätt. Det finns ju de som har ännu bättre överblick, som
sitter högre upp och ser längre ut över världen.
Ett av de problem som ofta användes när region
Skåne föddes för ett decennium sedan var att indelningen
i landsting var administrativt orimlig. Den som åkte buss
från Malmö till Kristianstad tvingades byta i Höör – eller
var det Hörby? Sådan konstlad indelning kunde man
inte ha, sasdet i pläderingarna för en ny regional indelning. Med större administrativ räckvidd.
Men den geografisk baserade indelningen löser ju
inga långsiktiga problem om dessa inte är av geografisk
karaktär. Och allt färre av mänskliga problem är geografiskt betingade, allt färre måste stanna på den fysiska
plats de en gång föddes. Allt färre gifter sig i grannbyn,
allt fler träffar sitt livs kärlek utanför födelselandet. Men
det administrativa är inte anpassat.
SOCIAL TURISM
Den administrativa indelningen är naturligtvis intressant och viktig, men en ny kommunindelningsreform
eller ens landstingens avveckling löser inte alla eller ens
huvuddelen av människors problem. Om vi skall undvika
en ständigt utbyggd byråkrati och allt fler kontrollsystem och polisiära ingripanden för att få oss att betala
skatt och en successivt expanderande politisk sektor
måste en hel del av det som nu är gemensamt administrerat och organiserat återföras till medborgarnas fysiska
och virtuella sfär.
För en del år sedan vållade det stor uppmärksamhet
när Tyresö kommun beslutade att skicka tillbaka en stor
romsk familj till Finland varifrån den kommit. Många
var upprörda över Tyresös okänslighet men för kommunalrådet var det enkelt. Han hade bättre skäl än de
flesta kommunalordföranden och sockenstämmor på sin
tid att hävda rätten att tacka nej till försörjningsansvar
för en familj. Dels var den så stor att ansvaret skulle bli
betungande för kommunen men framför allt hade den
kommit för att sociala myndigheter i Finland tagit sitt
ansvar genom att betala biljetten till Sverigefärjan. För i
Sverige har kommunerna numera ansvar för alla som
bor i kommunen. Man kan inte förvägra någon att
utnyttja den ökade rörligheten genom att flytta.
Mänskliga problem blir alltmer virtuella. Vi rör oss,
som noterats i direktivet till ansvarsutredningen, över
allt större områden och i allt högre tempo. Visst behövs
det planering och administration för att byggandet av
vägar och liknande geografiskt stationära verksamheter,
men de stora administrativa problemen beror ju på att
staten och politiken lägger sig i så mycket annat. Den
vill sköta våra gamla, uppfostra och utbilda barnen,
vårda oss när vi blir krassliga och svara för vår kulturella mognad och mänskliga växt. Och det är inte längre
blott den fysiska omvårdnaden det handlar om. Det
handlar också om det ekonomiska ansvaret för mycket av
mänskligt liv. Pensionerna var till helt nyligen helt förstatligade, vården och utbildningen och snart nog barnomsorgen är helt finansierade via det offentliga. Kort
sagt omfamnar det offentliga mänskliga aktiviteter som
i dagens rörliga värld helt enkelt inte låter sig skötas av
politiken om man inte skall begränsa, kontrollera och
reglera våra liv i minsta detalj. Vem har rätt till ”svensk”
utbildning, till ”svensk” vård och ”svensk pappamånad”.
Vi har kommit långt från sockenstugan men ändå inte.
Organisationen är nästan densamma men de geografiska
begränsningarna tvingas man ompröva.
”Sammantaget har behovet av samplanering över de
administrativa gränserna ökat, liksom behovet av att i
ökad utsträckning leva upp till medborgarnas högt ställda
krav”, skriver regeringen i utredningsdirektiven. Men så
enkelt är det inte. Behovet av samplanering är oändligt
om det offentliga är oändligt. Och administrativa gränser är ett problem först om administrationen sköter oss.
Lösningen på problemet med bussbytet i Hörby är
inte en administrativ indelning som flyttar problemet
från Hörby till Bromölla, eller ens till gränslandet mellan Axel Oxenstiernas skapelser Kronobergs och Tönkö-
pings län. Lösningen är ju avvecklingen av landstingets
ansvar för busstrafiken. Den typen av gränsdragningar
uppstår inte i det civila samhället.
Min bil är försäkrad där min bil är, oavsett var den är.
Eller så har jag kommit överens med försäkringsbolaget
om vilka begränsningar som gäller. Min privata olycksfallsförsäkring och min privata livförsäkring följer mig
om jag rör mig där bolaget och jag kommit överens –
livförsäkringen gäller normalt där jag har mitt liv- utan
administrativa gränsdragningsproblem Betalningen brukar också lösas utan Europaparlamentet ingripande.
Problemen gäller pensionen, föräldrapengen, sjukpeng,
sjukvård, barnomsorg, utbildning för barnen och för allt
annat som det offentliga påtagit sig ansvaret. Och i
huvudsak fråntagit oss möjligheterna att ansvara för.
En inte obetydlig del av EU: s verksamhet består i att
hantera samplanering över ”de administrativa gränserna”. Visst finns det överenskommelser som ger mig
sjukvård om jag rör mig inom EU. Och om jag skriver ut
mig ur Sverige blir jag ju av med de svenska rättigheterna men kommer i åtnjutande av de lokala om jag rör
mig inom EU. Men den som tjänat ihop pension i Sverige, och föräldraledighet, blir av med dem om han flyttar hem till Grekland efter pensioneringen alternativt
flyttar till grannlandet under pappaledigheten. Man
måste väl förhindra social turism?
EU LÖSNJNGEN?
Men den här övergripande helikopterplaneringen borde
strängt taget inte behövas. Och i huvudsak löser den
bara kortsiktiga problem eftersom det endast är från
Bryssels horisont som rörligheten är inom EU. Redan
värmlänningar kan konstatera att rätt mycket resande
rör sig till tredje land- över unionens yttre gränser.
EU har nu fullt upp med att stoppa medborgare från
tredjeland och från de nya medlemmarna från att röra sig
över gränserna in i EU, men snart flyttas fokus. Man har
redan börjat grubbla över nästa utvidgning som skulle ge
än bättre överblick. Men var tar denna nya socken slut?
Miljöpartister förefaller vilja överlämna alltmer till FN,
som anses ha en bättre överblick. Kommer vi att ha löst
mänsklighetens alla problem innan vi har nått fram till
en världsregering? Säkert inte, och dessutom har vi då
gränsdragningsproblem mot ”tredje planet”. Och det
finns alltid behov för politiker att hitta någon att skylla
problem på. Däruppe eller därborta.
Den administrativa indelningen är viktig, men en ny
kommunindelningsreform eller ens landstingens avveckling löser inte ens huvuddelen av människors problem.
Om vi skall undvika ständigt utbyggd byråkrati och kontrollsystem och polisiära ingripanden för att få oss att
betala skatt och en successivt expanderande politisk sektor måste en hel del av det som nu är kollektivt återföras
till medborgarnas fysiska och virtuella sfär. Kanske är
det så enkelt att bilförsäkringen är en bra modell? Och
mindre kommuner? Och mindre stat.
Men vi får väl avvakta ansvarsutredningen. Kanske
fokuserar den på möjligheterna att slutgiltigt lösa det
socknarna inte klarade av, att ta hand om fattiga och
barnlösa. Men då gör den inte allt det direktiven begär.
Och löser inte regeringens problem. Men de kan å andra
sidan inte lösas förrän månen är en socken i världen.
Per Heister (pheister@europarl.eu.int) är redaktör för Svensk
Tidskrift.
(/)
)>
s::
:r:
)>:
r
r
m
lSvensk Tidskrift l2ooJ, nr 61 ~~~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner