Print Friendly

Om press och fördomar

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~~– – – -~~~
am press och fördomar
Fördomar är eviga – det är blott föremålen som växlar. Numera ser man lyckligtvis alltmer sällan tidningsrubriker av
typ ”Finne drog kniv” eller ”Zigenarslagsmål på restaurant”. Den skulle kunna bero på att vi blivit ett fridsammare
folk, men är det sannolikt inte. Den viktigaste orsaken är mera tekniskt betonad:
publicistklubben har rekommenderat
tidningarna att inte utan särskilda skäl
sätta ut nationalitets- eller rasbeteckningar på personer som figurerar i mindre smickrande sammanhang.
Glädjande nog följer tidningarna denna rekommendation i mycket stor utsträckning. Det finns självfallet ingen anledning att genom tanklös rubriksättning
underbygga eventuella fördomar om att
vissa nationaliteter eller vissa raser skulle
ha sämre moraliska egenskaper än andra
och således låta hela grupper lida för vad
någon enstaka individ ställt till med.
Men tidningarnas behov av dramatik
– eller kanske blott variation – i rubriker och ingresser är stort, och därför
riktas nu uppmärksamheten i stället mot
titlar och yrkesgrupper. Ordet professor
gör sig bra i en löpsedelsrubrik; sedan
spelar det tydligen mindre roll om titeln,
som hänt i ett fall, endast baseras på några föreläsningar vid ett amerikanskt universitet. Direktör är en annan titel med
smak av högvilt och näringslivstoppar;
låt vara att de flesta företag har direktö-
rer på en rad nivåer och åtskilliga direktörers företag är små eller närmast obefintliga. Framför allt är det dock läkare
och militärer som fått inta den knivdragande finnens plats som rubrikälskling.
Också härvidlag kan man med olika
grepp tumma på sanningen. En dr phil.
vid något europeiskt universitet är inte
nödvändigtvis läkare, men skriver man
”DOKTOR I SKATTERAZZIA” kan
okritiska läsare med tanke på ordets vardagliga betydelse inbillas tro, att det rör
sig om en speciell skatterazzia inom lä-
karkåren.
På samma sätt kan ett i och för sig befogat angrepp på några obskyra publikationer i rubrikerna förvandlas till ett
angrepp på en hel yrkeskår. Det sker genom att man skriver om ”vad MILITKRERNA läser” i stället för att dra intresset till publikationerna och helt utan hänsyn till att ingenting är bekant om hur
mycket vederbörande tidskrifter verkligen läses eller uppskattas.
Naturligtvis kan det många gånger
finnas skäl för att särskilt lyfta fram en
yrkesgrupp i rubrikerna; det finns yrken
och befattningar, där kraven på ett korrekt uppträdande är så stora att avvikelser har nyhetsvärde. Om en advokat begår mened eller en taxeringsintendent
falskdeklarerar kan jag förstå den journalist, som särskilt vill framhålla detta.
Men om yrket eller befattningen inte har
något direkt samband med den förseelse
som begåtts – om en arkitekt gör sig
skyldig till rattfylleri eller en läkare förskingrar – kan det inte rimligtvis få
framställas på ett sätt, som gör alla hans
yrkesbröder lidande för hans brott.
Den förföljelse mot vissa yrkesgrupper och titlar som nu pågår i pressen –
och särskilt i vissa tidningar- kan kanske någon gång bottna i tanklöshet, även
om man stundom tydligt ser försök att
spela på ett förlegat klasstänkande. Vad
jag vet finns ännu inga publiceringsregler som uttryckligt avråder från förfarandet. Ändå strider metoden helt mot
andan i publicistklubbens saneringssträ-
vanden. Avsikten med de nuvarande rekommendationerna är givetvis att ingen
POLITISKT ANSVAR
73
befolkningsgrupp skall behöva schavottera för vad en av dess medlemmar gjort
som enskild person och samma sak måste
givetvis gälla för alla minoriteter, det må
vara yrkesgrupper, raser eller nationaliteter.
Kort sagt: i dessa Du-reformernas dagar kan man väl begära att också pressen lägger bort titlarna.
Rolf Norberg
Obestridligen är det numera mycket ovanligt, att utanför den aktiva politikens
led auktoritativa och i sina ställningar ledande personer spontant göra uttalanden eller framkasta uppslag eller på annat sätt appellera till den allmänna opinionen.— Framför allt saknar man den friska positiva diskussionen, åtminstone innan det blivit för sent och personer ur andra läger med mindre hämningar redan tillägnat sig patenträtten till dem.
Svensk Tidskrift 1938

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner