Print Friendly

Om demokratisk ordning

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

am demokratisk ordning
En dansk utrikesminister, den numera
avgångne socialdemokraten Per Ha:kkerup, formulerade vid ett tillfälle målsättningen för dansk utrikespolitik: den
var att ”säkra Danmarks fortsatta existens som en självständig demokratisk
nation”. Tar man bort ordet demokratisk ur citatet, skall man finna att meningen blir oförändrad. skyldigheten att
säkra landets existens blir kvar, vare sig
man sätter dit ett honnörsord eller inte.
Ord används ofta slentrianmässigt.
De pryder sin plats. En annan sak är
vad orden innebär. Statsminister Erlander gjorde t.ex. i en TV-debatt med hr
Holmberg gällande, att demokratiska
spelregler inte skulle fordra att han och
hans regering skulle avgå, bara därför
att hans parti eventuellt förlorade valet.
Han satte därutöver som villkor, att han
skulle få förhandsgranska oppositionens
regeringsprogram. Iden verkade egenartad, eftersom det måste förutsättas att
han inte kan godkänna något annat program än sitt eget. Och vad förslaget hade med demokrati att göra är obegripligt.
I bakgrunden ligger naturligtvis,
halvt undermedvetet, tanken att makthavande socialdemokrater alltid vet
bättre. Vanligt folk förstår inte sitt
eget bästa. Därför bör de egentligen inte
få påverka regeringens sammansättning,
och om de säger ifrån i ett val att de
önskar en viss ändring, är det inte säkert
att denna bör komma till stånd. Medborgarna uppdelas i klass A, och de
andra. Till högsta klassen räknas de som
understöder de styrande. Vill någon en
förändring, får han finna sig i att bli
nedklassad. En socialdemokratisk tidning har uttryckt tankegången på ett
vackert sätt. Den (Nya Norrland 9/7)
påstod att den förordar samverkan
mellan regeringen och näringslivet, men
hur skall en sådan se ut ”om företagen
samtidigt medverkar till att motarbeta
regeringen?” Mera naivt tydligt kan inte
förmyndartanken framträda, mer aktningsfullt kan den inte accepteras.
Vi andra blir ibland irriterade inför
de maktägandes överlägsna attityd. Vi
är inte lika säkra på att alla statsråd –
inga namn skall här nämnas – verkligen duger till att styra. Vi begär inga
orimligheter. Ingen klok människa tror
att demokrati alltid skall vara lika med
jämlikhet. Jämlikhet finns inte så länge
folk är olika, vilket de lyckligtvis tills
vidare är också hos oss. Jämlikhet skall
finnas inför lagen, och på den punkten
klagar vi inte. Men det finns, för att
nämna ett enda exempel, ingen jämlikhet mellan en överingenjör och ett maskinbiträde, så länge som ansvarsfördelningen dem emellan är olika, förmågan
kanske också. Vad biträdet kan begära
av sin demokrati är att han skall ha en
chans, om han duger, att själv bli ingenjör.
På samma sätt får i en demokrati
statsrådsämbetena inte förbehållas ett
visst skikt eller en viss klass eller ett visst
parti. Folkviljan bör gälla även gentemot hr Erlanders partikamrater. Motsatsen skulle, utan jämförelse i övrigt,
316
allt för mycket påminna om den ordning
som gäller i öststaterna och som vi inte
vill veta av.
Som bekant innebär demokrati i västerländsk mening bland annat att folket
genom fria och hemliga val skall ha inflytande över hur det skall regeras, och
av vilka. Den s.k. demokratin i östlig
utformning förutsätter däremot att folket utan val accepterat – eller i praktiken påtvingats – existensen av ett härskande parti, som anses besitta insikten
om doktrinens sanning och vars ledare
uttolkar denna. Det är sant att uttolkarna ibland byts, men detta sker inte
efter val, där något annat parti haft
möjlighet att ställa upp, utan efter förändrade konstellationer inom partiet
självt. Vad som kallas den proletära demokratin och vad som benämns proletariatets diktatur förblir ett och detsamma. Huvudvikten ligger alltid på diktaturen.
Hur denna fungerar har världen fått
en otäck påminnelse om nu i sommar.
Det började med att inom den frihetsrö-
relse, som i ordnade former men med
stor kraft slagit igenom i Tjeckoslovakien, också framställdes en begäran att
flera partier skulle få ställa upp i val.
Särskilt ville man ha ett socialdemokratiskt parti som ett alternativ till regeringspartiet; mera reaktionär var man
inte. Men för kommunisterna blev det
för mycket. Det ryska partiets generalsekreterare, hr Bresjnev, meddelade i ett
tal att ett flerpartisystem i Tjeckoslovakien var intolerabelt. Redan detta uttalande var en grov inblandning i ett
annat lands politik, möjliggjort endast
genom det underordnade beroendeförhållande, i vilket satellitländerna hålls
nere. Men hans tal innehöll mer än så.
Som den förste, men tyvärr inte som den
siste, drog han upp temat Ungern. Han
tillät sig att påminna om vad som hände 1956, då Sovjetunionen ”broderligt”
kom till hjälp för att återställa ordningen. Vad som då framstod för hela världen som ett brott – stridsvagnarna på
Budapests gator, morden på försvarslösa
ungrare, den folkrättsvidriga avrättningen av Imre Nagy – skulle alltså
vara en möjlighet ännu i år, 1968, för
att hålla ett av folket förkastat parti vid
makten. Dessutom skulle det kallas att
utöva socialistisk demokrati.
Hur utvecklingen sedan blivit skall
inte beröras här. Det skall bara konstateras, att det är kommunistvärldens diktatorer förbehållet att vid sådana tillfällen använda ordet demokrati. Själva
slipper vi höra det. Hos oss har ingen
gått längre än till att leka med tanken
att skapa en teori, enligt vilken regeringsmakten bör förbehållas det socialdemokratiska partiet. Det skulle tillhöra
god demokratisk ordning att sopa rent
från sådana funderingar.
Thede Palm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner