Print Friendly

Nya skatter eller besparingar

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NYA SKATTER ELLER BESPARINGAR?
DEN UNDER våren 1958 tillsatta besparingsutredningen under ordfö-
randeskap av generaldirektör Karleby kom till stånd helt enkelt därför att det statsfinansiella läget blivit så pressat, att det icke var möjligt att motsätta sig en ordentlig
undersökning om möjligheterna till
besparingar på statsutgifterna. Uppgiften var enligt direktiven att gå
igenom statsbudgetens olika utgiftsposter och föreslå begränsningar i dessa »med en samlad besparingseffekt av någorlunda betydande storlek». Detta skulle ske
»förutsättningslöst», varmed åsyftades att utredningen skulle vara
helt oförhindrad att ur statsfinansiell synpunkt ompröva redan fattade utgiftsbeslut och, så långt det
nu går, arbeta utan hänsyn till partipolitiska konsiderationer. Resultatet, som framlades i augusti detta
år, präglades otvivelaktigt också av
ett allvarligt försök att uppfylla så-
dana intentioner, men utredningens
sammansättning med representanter från alla de demokratiska partierna gjorde det uppenbarligen
omöjligt att uppnå enighet om så
stora besparingar, som ter sig nödvändiga i nuvarande trängda fiAv direktör UNO MURRAY
nansiella läge. De allmänna betingelserna för mera betydande begränsningar av statsutgifterna förefaller inte vara särskilt gynnsamma. Att intresset är minimalt
framgick tydligt vid årets vårriksdag, som dock stod inför uppgiften
att ta ställning till en utgiftsstat
som med väldiga belopp överstiger
beräknade statsinkomster. Riksdagen beslutade utgifterna men undandrog sig tillsvidare att gå djupare in i finansieringsproblemen.
Den negativa inställningen till utredningens syfte har sedan ytterligare demonstrerats. Dess i anseende
till läget moderata rekommendationer har mötts av motstånd först av
finansministern själv och sedan i
den socialdemokratiska pressen och
en rad remissyttranden.
Den statsfinansiella krisen.
Budgetåret 1958f59 beräknas ha
slutat med ett underskott på driftbudgeten av mellan 400 och 500 miljoner kronor, och under nu löpande
år kommer driftutgifterna att överstiga statsinkomsterna med 735 miljoner. Budgetåret 1960f61 blir enligt
besparingsutredningen särskilt kri·
tiskt. Då springer nämligen underskottet upp till inte mindre än
2 200 miljoner. Sedan antas utvecklingen bli något lugnare, d. v. s. underskotten stiger med »endast» 100
a 250 miljoner årligen fram till
1963j64, men gapet mellan utgifter
och inkomster på driftbudgeten
kommer, som synes, att vidgas, om
inte motåtgärder vidtagas. Dessutom
kommer statens utgifter på kapitalbudgeten för investeringar att uppnå
eri sådan nivå, att medelsbehovet
på totalbudgeten, utöver vad som
täcks av skatter och andra löpande
inkomster, blir ungefär 4 miljarder,
d. v. s. mera än som motsvarar det
totala utbudet på kapitalmarknaden. Det inses lätt, hur allvarligt
detta är, om man betänker, att till
statens lånebehov kommer också
kommunernas och näringslivets.
Från en del håll har mot dessa
prognoser invänts, att utgiftsutvecklingen kanske inte blir så expansiv som utredningen antagit
och att statsinkomsterna kanske
kommer att stiga hastigare än den
räknat med. Det är också självfallet, att den i kalkylerna medräknade utgiften på några hundra miljoner för arbetslöshetsbekämpande
åtgärder kan väsentligt reduceras
vid fortsatt konjunkturåterhämtning under förutsättning givetvis
att rubriksättningen för denna post
verkligen har en reell innebörd, och
att det i själva verket inte är fråga
om åtgärder som måste vidtagas
oavsett konjunkturläget. Mera tvivelaktig är kritiken, då den gör
28- 593447 Svensk Tidskrift H. 81959
405
gällande, att utredningen tagit med
alla beräknade eller, rättare sagt,
befarade utgiftsanspråk och icke
tillräckligt beaktat den kraftiga
nedskärning av äskandena som regelmässigt sker vid statbehandlingen i departementen. De redovisade utgifterna hänför sig dock till
fattade beslut, föreliggande förslag
och pågående utredningar och motsvarar säkerligen vad vi har att
räkna med, om inte en radikal ändring sker beträffande anspråken på
statskassan. En eller annan post
kan möjligen skjutas från ett år
till ett annat, men någon mera betydande begränsning torde näppeligen kunna göras utan en ganska
radikal inskränkning i statsverksamheten. Gentemot dessa invändningar kan dessutom framhållas,
att det finns en hel del som utredningen icke tagit med bland utgifterna, exempelvis kostnaderna för
änkepensioneringen enligt vårriksdagens beslut, den automatiska ökning av skatteersättningen till kommunerna som sker, om dessa höjer
sin utdebitering, och synbarligen
icke heller den kraftigt ökade förräntning av statsskulden, som lånebehov av förut angiven storleksordning skulle föra med sig. I dessa
fall kan det röra sig om summor
på sammanlagt hundratals miljoner kronor.
Vad slutligen beträffar inkomstsidan utgår utredningen från en årlig 3-procentig ökning av skatteunderlaget, vilket utan nya eller höjda
skatter skulle automatiskt medföra
406
den intäktsökning som kalkylen
bygger på. Att i detta sammanhang
röra sig med siffror på 5 å 6 %, som
förekommit i diskussionen, förefaller vanskligt, bl. a. mot bakgrunden
av de uppenbara svårigheter vårt nä-
ringsliv står inför till följd av det
höga kostnadsläget och den hårdnande konkurrensen från utlandet.
Vi bör väl inte alltför lättsinnigt
slå oss till ro med förhoppningar
om att den automatiska stegringen
av statsintäkterna skall bli snabbare än som ungefärligen motsvarar förhållandena under en någotsånär normal konjunkturutveckling. Det är icke skäl att i detta
läge kalkylera med just sådana inflationstendenser som hela politiken går ut på att undvika.
För nu löpande budgetår och budgetåret 1960/61 får Karleby-utredningens bedömanden betraktas så-
som ganska säkra. Däremot är det
naturligtvis svårare att överblicka
utvecklingen längre fram i tiden.
Det framlagda materialet ger dock
en allvarlig bild av tendenserna och
understryker vikten av att åtgärder
snarast möjligt vidtagas för att
bringa statsfinanserna i balans.
Utredningens analys av orsakerna till den väldiga statliga utgiftsexpansionen under efterkrigstiden är intressant och anmärkningsvärd såsom ett enhälligt bedö-
mande av representanter från samtliga demokratiska partier. De drivande krafterna har varit ett få-
tal stora poster, nämligen försvaret, barnbidragen, bostadspolitiken,
sjukförsäkringen, folkpensioneringen, vägväsendet, skatteersättningen
till kommunerna och jordbruksprisregleringen, tillsammans representerande inte mindre än mellan 60 och 70% av statsutgifterna.
I övrigt består dessa – förutom av
den stora utgiften för undervisningsväsendet – av ett eller annat
tusental smärre poster, på vilka
det, enligt utredningens mening,
finns begränsade möjligheter att
uppnå besparingar av nämnvärd
statsfinansiell betydelse. Man får i
betänkandet vidare den intressanta
upplysningen att de s. k. transfereringarna via statskassan genom
bidrag och understöd åt olika håll
numera motsvarar bortåt 50% av
statsutgifterna. Utredningens slutsats är, att några besparingar av
betydelse icke kan uppnås, med
mindre man är beredd att ompröva
redan fattade beslut och därvid i
främsta rummet vända sig mot de
dominerande anslagsposterna.
Karleby-utredningens förslag.
Karleby-utredningens förslag innebär dels nedskärningar av nuvarande utgifter på vissa poster och
dels beträffande andra poster en
minskning av den beräknade takten
i utgiftsökningarna. I sistnämnda
fall kommer alltså även enligt förslaget utgifterna att öka i förhållande till nu utgående belopp. Totalt sett kommer Karleby-utredningens nu siffermässigt fixerade
förslag, från de utgångspunkter den
själv haft, uppenbarligen att medföra, att vi ändock till och med
budgetåret 1963/64 får årliga underskott på driftsbudgeten på ca
1,5 miljarder.
Mot bakgrunden härav ter sig
den kritik som riktats mot de besparingar som föreslagits något
chockerande. I stort sett innebär
för övrigt dessa besparingar otvivelaktigt ett steg i rätt riktning,
eftersom de åsyftar att rätta till
ur allmänna ekonomiska synpunkter otillfredsställande förhållanden.
Detta gäller förslaget att genom
räntejusteringar för generella bostadssubventioner till äldre bostadsfastigheter minska den nuvarande hyressplittringen på bostadsmarknaden och samtidigt minska
kraven på statskassan. Kapitalsubventionerna för egna hem föreslås
minskade. Vidare rekommenderar
utredningen en successiv avveckling av driftsbidragen för statens
järnvägar för vissa icke bärkraftiga
linjer, som följaktligen bör nedläggas. Till de direlda utgiftsminskningarna hör också en föreslagen
beskärning av skatteersättningen
till kommunerna i samband med
ortsavdragsreformen. Naturligtvis
har detta väckt kritik från de håll,
där man ogärna accepterar en moderatare offentlig utgiftspolitik och
inte vill tänka sig, att också kommunerna måste spara. Men minskade anspråk från statens sida på
kommunala insatser på olika områden skulle säkerligen göra det
lättare för kommunerna. Slutligen
28*- 593447
407
har utredningen förordat besparingar på en rad smärre poster i
statsbudgeten, men man får intrycket, att utredningen undervärderat
möjligheterna att nå statsfinansiella resultat genom en hårdare gallring i den snårskog av småbidrag i
storleksordningen några miljoner
kronor, som så snabbt vuxit upp
under de senaste decennierna. Totalt sett skulle de föreslagna utgiftsbegränsningarna för helt budgetår betyda en besparing av 330
miljoner kronor, men för det kritiska budgetåret 1960J61 endast
120 miljoner.
Därutöver föreslås, som förut antytts, en begränsning av stegringstakten på ett par poster. Utredningen rekommenderar, att riksdagens flera gånger uttalade önskemål om en jämnare successiv höjning av folkpensionerna – dock
upp till de förutsatta beloppen
1968 – bör tillfredsställas, vilket
skulle medföra en minskning av
den hårda extrabelastningen 1960J
Gl. Dessutom rekommenderas en
lugnare expansionstakt i utgifterna
för vägbyggandet. I genomsnitt
kommer, synes det, utgifterna för
folkpensioneringen och vägväsendet att fram till och med 1963J64
enligt utredningens förslag dock att
stiga årligen med tillhopa ca 250
miljoner kronor.
Vid sidan av dessa konkreta förslag har Karleby-utredningen förordat omprövning och utredning
om en rad utgiftsposter under olika
huvudtitlar utan att själv komma
408
med några siffermässigt bestämda
rekommendationer. Dess tanke, att
den statliga lånegivningen för bostadsändamål skulle ersättas med
ett kreditgarantisystem, skall dock
medföra att belastningen på kapitalbudgeten skulle lättas med åtskilliga hundra miljoner kronor. I
alla dessa fall beror allt på statsmakternas villighet att igångsätta
de ifrågasatta utredningarna. Utan
en positiv inställning och snabba
åtgärder kan något resultat icke
uppnås inom överskådlig framtid.
Ett värdefullt uppslag av Karleby-utredningen, som borde kunna
omedelbart sättas i verket – oavsett vad man tänker och tycker på
olika håll om angelägenheten av att
spara på statsbudgeten – gäller
fortlöpande statsfinansiell långsiktsplanering. Enligt utredningens
mening bör således göras upp en 5-
årsplan för statsfinanserna på
grundval av prognoser beträffande
utgifter och inkomster samt den allmänna ekonomiska utvecklingen.
Denna plan underkastas årligen
översyn med sikte på följande 5-
årsperiod, varvid de ändringar och
kompletteringar göras som förhållandena ger anledning till. Man får
på så vis en rullande planering,
som tvingar till hänsynstagande till
en mera långsiktig utveckling, och
det bör på ett helt annat sätt än
hittills ge möjligheter, inte bara för
riksdagen utan även för folket i gemen att bedöma konsekvenserna ur
olika synpunkter av statsfinansiella
åtgärder. Det har hittills varit en
betänklig brist, att statsmakterna
så ofta fattat utgiftsbeslut för sociala eller andra ändamål med verkningar långt in i framtiden utan att
dc beslutande bildat sig någon klar
uppfattning om de ekonomiska
följderna. Såväl diskussionerna
mellan partierna som väljarnas
ställningstagande till förslag, som
framläggs, skulle genom en ordentlig långsiktsplanering bygga på ett
bättre underlag än hittills.
Ett tvångsläge.
Trots de värdefulla synpunkter
och förslag, som framlagts av
Karichy-utredningen nödgas vi så-
ledes konstatera, att den icke kunnat ena sig om rekommendationer
till utgiftsbegränsningar av tillnärmelsevis den omfattning som fordras för ett återställande av balansen i statsfinanserna. I all synnerhet är läget kritiskt för budgetåret
1959 j60, till vilket utredningen icke
alls tagit ställning, samt under budgetåret 1960/61.
Därmed är ingalunda sagt, att
kraven på ytterligare besparingar
måste uppges. Sakligt sett kan betydande sådana göras, utan att
detta skulle behöva medföra allvarliga sociala eller andra olägenheter.
Den för närvarande synnerligen
omfattande schablonmässiga och
icke behovsprövade bidragsgivningen för allehanda ändamål är
säkerligen alls inte nödvändig utan
ter sig ibland t. o. m. stötande mot
bakgrunden av den allmänna standardstegring och inkomstutjämning som kommit till stånd. Dessutom har uppenbarligen redan den
nuvarande beskattningen gjort
stora inkomsttagarkategorier betydligt känsligare än förut för det
ofrånkomliga faktum, att offentliga
förmåner i själva verket måste betalas av dem själva. Det är därför
inte orealistiskt att räkna med att
opinionen framdeles blir alltmera
mogen för en fördomsfri omprövning av socialpolitiska och andra
åtgärder, som går ut på att via
statskassan distribuera ekonomiska
fördelar på det schablonmässiga
sätt, som hittills har skett, och att
man därför också blir mera kritisk
mot stora delar av de nuvarande
statsutgifterna.
Men den eventualiteten, att framdeles större förståelse skall visas
för en begränsning av statsutgifterna, löser inte våra problem i det
akuta statsfinansiella krisläget innevarande och nästa budgetår. De
politiska förutsättningarna för att
på denna korta tid genomföra de
stora besparingar som nu erfordras
förefaller vara de sämsta tänkbara.
Högerpartiet har lagt fram besparingsförslag, som synas tillräckligt
stora för att åstadkomma balans i
statsbudgeten, men dessa förslag
har för det första mött utomordentligt kraftigt motstånd från socialdemokraterna och kommunisterna,
vilka tillsammans behärskar majoriteten i första kammaren och vid
de gemensamma voteringarna
riksdagen, och för det andra blivit
utsatta för en delvis häftig kritik
409
även av de båda övriga borgerliga
partierna, vilka tydligen icke vill
gå tillnärmelsevis så långt som hö-
gern i fråga om utgiftsbegränsningar på statsbudgeten. Den borgerliga splittringen, som väsentligen beror just på motsättningar i
fråga om statens utgifter för sociala
och andra liknande ändamål liksom på delvis skilda bedömningar
av det statsfinansiella läget, försvagar motståndet mot det enda alternativ som socialdemokraterna kan
tänka sig för åstadkommandet av
bättre budgetbalans, nämligen omsättningsskatten. Vi har råkat in i
ett tvångsläge, som öppnar föga
trevliga perspektiv.
Eftersom förutsättningarna för
en omfattande besparingsaktion på
tillräckligt kort tid ter sig så
utomordentligt begränsade, ja så
gott som obefintliga, är det inte så
underligt att man på vissa håll
inom näringslivet kommit på tanken att kanske trots allt ändå föredraga omsättningsskatten framför
en eljest oundviklig mycket betydande underbalansering av budgeten. En sådan skulle nämligen, med
de väldiga låncanspråk detta skulle
medföra från statens sida, kunna i
väsentlig grad avstänga kapitalmarknaden för näringslivet och
därmed lägga avsevärda hinder i
vägen för dess fortsatta tekniska
utveckling och för de rationaliseringsåtgärder som är nödvändiga
under ett skärpt konkurrenstryck
från utlandet. En icke obetydlig
faktor i debatten är väl för övrigt
410
också de praktiskt taget enhälliga
rekommendationerna från den nationalekonomiska expertisen till
förmån för en omsättningsskatt –
under förutsättning, nämligen, att
den inte kompenseras bort och därmed blir inflationsdrivande.
Naturligtvis skulle en sådan på-
laga ovanpå den redan förut hårda
skattebelastningen bli ett beskt piller att sluka för vårt folk. De därmed förenade riskerna är också uppenbara, i all synnerhet om omsättningsskatten blir ett nytt bestående
element i vårt skattesystem. Man
har- som förut antytts -påpekat
faran av öppna eller dolda lönekompensationer som skulle motverka skattens föregivna inflationshindrande effekt. Den ytterligare
kostnadsökningen skulle drabba
näringslivet och innebära ett hot
mot dess konkurrensförmåga från
andra utgångspunkter än de ovan
angivna. Med nya flödande skatteintäkter är det så lätt för riksdagen
att slå sig till ro och det spirande
intresset för bättre sparsamhet och
hushållning i den offentliga förvaltningen kan släckas. Ingen torde
heller kunna räkna med att, så
länge omsättningsskatten består,
sänkningar av de direkta skatterna
blir politiskt möjliga att genomföra. Att även denna lösning av
finanskrisen medför nya och svåra
problem är uppenbart.
Krisen politiskt betingad.
Om den slutsatsen kan dragas,
att huvudalternativen för statsmakternas handlande i rådande krisläge är kraftiga begränsningar av
statsutgifterna eller en betydande
skatteskärpning i form av en omsättningsskatt är det lika tydligt,
att så stor anslutning inom riksdagen för den ena eller den andra
av dessa båda linjer att beslutet
kan anses vila på en ur demokratiska synpunkter sett acceptabel
grund, icke föreligger för närvarande.
Under sådana förhållanden borde
det vara en naturlig sak att allvarligt pröva möjligheterna till en
kompromiss, till en överenskommelse om ett tillfälligt arrangemang, ofrånkomligt med hänsyn
till det statsfinansiella krisläget under innevarande och nästa budgetår men av sådan beskaffenhet att
det icke binder någon för framtiden. Nära till hands låge väl i så
fall en kombination av de besparingar, varom man nu kan enas och
en omsättningsskatt för att täcka
den återstående bristen under dessa
år – en skatt som i så fall gjordes
från början tidsbegränsad och förutsatte, att energiska och fördomsfria utredningar omedelbart fullföljdes rörande möjligheterna till
så stora ytterligare besparingar, att
budgeten fr. o. m. 1961/62 kan balanseras utan omsättningsskatt och
utan skärpningar av beskattningen
i övrigt. Därmed bleve intet parti
bundet för framtiden vare sig i
fråga om utgifts- eller skattepolitiken, men vi kunde någorlunda
bemästra den aktuella krisen.
Men denna är icke bara ekonomisk – då skulle den säkerligen
kunna klaras – utan framför allt
politisk. Det förefaller icke som om
socialdemokraterna ville gå med på
någon mera betydande begränsning
av statsverksamheten vare sig nu
eller framdeles. De vill i stället öka
skattebelastningen nu med en omsättningsskatt på 4 procent, vilken
anses ge en statsintäkt på ca l 400
miljoner. Näringslivet har att bereda sig på en skärpt prisövervakning, vilken jämte funderingar här
och där på investeringsavgifter tydligt ger oss en föraning om en återuppbyggnad av det mot produktionslivet riktade statliga regleringsväsendeL Typiskt är, att den
nya skattebördan skall bli kombinerad med – en icke obetydlig
ökning av statsutgifterna! Barnbidragen skall höjas och folkpensionerna förstärkas ytterligare utöver vad som förutsatts i hittills
antagna planer. Man inför m. a. o.
en ny skatt med föregivet syfte att
därmed beskära de enskilda medborgarnas inkomster och konsumtion för att bereda utrymme för den
offentliga förvaltningens alltför
högt uppdrivna anspråk, men samtidigt sätter man via statskassan nya
411
penningmedel i konsumenternas
händer. Vore det inte mot bakgrunden av rådande statsfinansiella läge
och med hänsyn till den målsättning som man påstår sig följa,
nämligen att sätta en spärr mot inflationsfaran, riktigast att icke
medge några som helst kompensationskrav utan via den allmänna
socialvården lämna stöd i begränsat antal fall där sådant efter behovsprövning visar sig ofrånkomligt?
Den nuvarande regimen har använt alla sorters motstridiga argument för en vidgad makt över samhällsekonomien och för en vidgad
bestämmanderätt över människornas ekonomi, investeringar och
konsumtion. Man får ett bestämt
intryck att den nuvarande, av regeringens egen politik förvållade
krisen kommer att begagnas på
samma sätt. Socialiseringens vägar
och smygvägar är tydligt skönjbara. Det är inte att förvåna sig
över att detta inom borgerliga partier, som inser faran och därför
icke kan uppge en bestämd opposition, befäst misstron mot regeringen och för deras vidkommande
omöjliggjort varje eftergift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner