Print Friendly

Namn att minnas – Sten Rudholm

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Sten Rudholm
Är 1963 accepterade Sture Petren – en
g~ng assessor i Svea hovrätt, men sedermera utrikesr~d och chef för UD:s rättsavdelning, envoye extraordinaire och ministre plenipotentiaire och slutligen bärare
av ambassadörs namn- godhetsfullt att bli
president i sin gamla hovrätt. När denne
orolige ande, mannen som förefaller att alltid vilja göra n~gonting annat, i hela tre ~r
härdat ut med vad som anses vara Sveriges
förnämsta domarämbete och i stället sökte
sig till världens – s~dant det nu är – genom att llta välja sig tillledamot av Internationella domstolen i Haag, gällde det att
finna en lämplig efterträdare.
Och helst en som skulle kunna tänkas
stanna litet längre och intressera sig litet
mera för hovrättens onekligen inte s~ exhilarerande rutin.
Det r~dde oro inom juristvärlden och särskilt inom Svea hovrätt, som med all aktning för Sture Petrens glänsande beg~vning
kände sig en smula besviken över den markerade distraktion, med vilken han fullgjort sina ämbets~ligganden.
Oron hade framför allt sitt upphov i de
rykten som ville göra gällande att justitieminister Herman Kling, utmattad av m~nga
sammanträden med Nordiska r~det och andra tyngande tjänsteplikter, s~g sig om efter
en reträttpost. Visserligen är det en allmän
mening bland juridikens spetsar att Kling
är den bäste justitieminister Sverige haft
efter Thorwald Bergquist – men hur mycket säger det egentligen, eller snarare hur
litet säger det egentligen inte? Svea hovrätt
hade utst~tt Zetterberg och undg~tt Lindell – eller som han i hovrättskretsar, där
man läste OBS! och fängslats av spenamnet
Blunden, brukade kallas: Blindell. Skulle
man nu drabbas av Kling?
Men Kling hade av n~gon obegriplig anledning f~tt för sig att han var som skapt
till diplomat och bestämt sig för att st~ ut
med regeringen Erlander, Nordiska r~det,
jordabalken och allt det andra ytterligare
n~gra ~r för att f~ bli ambassadör i Köpenhamn, en befattning som – inom parentes
sagt – torde passa honom sämre än de
flesta, inklusive justitieministerposten. Säga
vad man vill om den gamle generaldirektören i statskontoret: han var oslagbar p~
att utbetala ämbetsmännens löner och pensioner, men det speciella gemyt som erfordras av en svensk ambassadör i Danmark
förfogar han gutröste oss inte över. Hur
som helst – därmed undgick i alla fall Svea
hovrätt ·den chikan som det skulle inneburit
att till president f~ en person, som rullat
som hovrättsaspirant.
I stället fick man Sten Rudholm, som förvisso inte rullat som hovrättsaspirant, utan
i stället är en av de bästa jurister som i vår
tid fostrats av Svea hovrätt och som hovrätten följaktligen tog emot med öppna armar och en suck av lättnad. Han är inte
bara en utomordentlig kapacitet p~ sitt omr~de han är ocks~ – och här skall inte
direkt påst~s att n~got orsakssammanhang
föreligger – en klart borgerligt sinnad person. Han saknar med andra ord, precis som
Sture Petren, den främsta meriten för statlig befordran i dagens Sverige: partibok,
nota bene i socialdemokratiska arbetarpartiet. Och ändå har allts~ han, liksom före
honom Sture Petren, blivit president i Svea
hovrätt! Hur skall detta förklaras? Man
skulle gärna vilja säga att det finns vissa
personer, vilkas kvalitet är s~dan att de
inte kan förbigås till vissa ämbeten – men
erfarenheten har tyvärr lärt att det inte är
s~ i v~rt folkhem. Man f~r därför nöja sig
med att konstatera att även under regeringen Erlander slumpens skördar n~gon g~ng
kan ge ett gott resultat – och det vore ju
förskräckligt annars, med tanke på hur
länge den suttit. Sten Rudholm tillfr~gades
en onsdag, tackade ja en torsdag och utnämndes en fredag. Det var en av regeringen Erlanders snabbaste och – det kan
man lugnt säga – p!l. fackmannahall mest
populära utnämningar.
Sten Rudholm är lärarson fr!l.n Karlstad
och född 1918. Han tog jur. kand. i Stockholm 1942 och satt sedan ting i Uppsala
läns norra domsaga hos häradshövding Nils
Edling, känd för att aldrig anta en notarie,
som han inte var övertygad om skulle bli
minst hovrättsråd eller – i nödfall – juris
professor. Rudholms notariekamrater var
Erik Anners, Svante Bergström, Sven Ersman och Per-Erik Fiirst. Ersman är visserligen bara vice verkställande i direktör i
Grängesbergsbolaget, men nog kan det smälla lika högt som hovrättsr!l.det Fiirst eller
professorerna Anners och Bergström. Och
Rudholm kom inte sin gamle häradshövding
på skam utan blev som sagt president i Svea
hovrätt- i Edlings ögon säkert nästan lika
fint som att vara häradshövding i Uppsala
läns norra.
531
Till skillnad fr!l.n Kling kom Rudholm
allts!l. in i Svea hovrätt, blev fiskal 1945,
assessor 1954 och hovrättsr!l.d 1961. Under
tiden hade han hunnit med allt möjligt,
som var högeligen meriterande för en fram- !l.tsträvande jurist. Han var sekreterare i
straffrättskommitt6n, hade lagstiftningsuppdrag i justitiedepartementet, var juridiskt
biträde !l.t chefen för armen och därefter
!l.t ÖB och innehade slutligen nyckelposten
som lagbyråchef i justitiedepartementet.
Man kan följaktligen inte säga att han tjä-
nade sina sporrar när han år 1959 tillkallades som expert av den sandlerska författningsutredningen, men nog vässade han dem.
Han fick det otacksamma uppdraget att
försoka göra en lagtext av Elis Håstads och
Jörgen Westerståhis besynnerliga deskriptiva
grundlagstext, där man i långa avsnitt inte
kunde finna några lagbestämmelser alls –
och han lyckades. Om något gott finns att
532
säga angående den sandlerska författningsutredningen – detta berg som födde en
råtta – så är det Sten Rudholms förtjänst.
I den mån musen röt var det med hans röst.
När han år 1962 utnämndes till justitiekansler, regeringens kronjurist, var han den
självskrivne kandidaten, men blev det ändå.
Som JK sysslade han med mångahanda
– men framför allt med Wennerström·
affären, där han med oväld fördelade ansvaret för de många nästan ofattbara försummelser, som ledde till denna riksskandal.
Då vässades sporrarna ännu en gång och
ändå hade han modet att säga att ”vi får
inte utreda ihjäl oss”. Det svenska remissförfarandet är i och för sig förträffligt,
men det får inte leda till, hävdade denne
ovanlige justitiekansler, att enkla ärenden
– varmed dock inte avsågs Wennerströmaffären! – drar ut i åratal, så att vanliga,
hyggliga enskilda människor kommer i
kläm. Visst skall noggrannhet eftersträvas,
underströk han, men samtidigt snabbhet och
realism.
Det är inte att undra på att han med
denna bakgrund även när det gällde valet
av president i Svea hovrätt framstod som
den självskrivne kandidaten – man kan
bara, som ovan antytts, förvåna sig över
att han trots detta än en gång blev vad
han borde bli. När han tillträdde sitt ämbete erinrade han om vad 1809 års konstitutionsutskott i sitt memorial yttrat om
domstolarnas roll i samhället: ”De skall
vara självständiga under lagarna, men inte
självhärskande.” Det föll i god jord bland
hans medarbetare och det är ett gott uttryck för Sten Rudholms personlighet.
Den har dock andra facetter än juristens.
Han är en entusiastisk långfärdsåkare på
skridskor. Han åker skidor så snart tillfälle ges. Han spelar tennis regelbundet. Han
fäktar – inte bara i hovrätten. Han är –
förståss – djurgårdare. Och han har ett
torp i Roslagen, där han kan få utlopp för
sin överskottsenergi. Dessutom är han, som
så riktigt framhållits i den välunderrättade
tidningen Aftonbladet ”gift med sin fru”
– vilket onekligen ägnar och anstår en
president i Svea hovrätt. Hon heter förresten Eva och är själv jurist, byråsekreterare i riksgäldskontoret och paret har tre
raska döttrar, av vilka den mellersta fäktar
väl så bra som far sin.
Varför är han nu så märklig, denne Rudholm? Det finns flera jurister i Sverige som
är ändå skickligare än han. Jo, säger kännarna, det sammanhänger med hans klara
och kloka omdöme och hans mjuka och varsamma sätt. Kan man förebrå honom något
är det en viss brist på temperament. Men
i gengäld har han självständighet – ”självständighet under lagarna”, en självständighet som numera börjar bli allt ovanligare
i ämbetsmannasveriges toppskikt, en självständighet som aldrig låtit böja sig av enpartiväldet i Kanslihuset.
Det smygande förtalet påstår till och med
att han inte utan nöje tar del av Onkel H:s
expektorationer i Svenska Dagbladet.
G. U.
J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner