Print Friendly

Motsägelsen i planhushållarnas statsbegrepp

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MOTSÄGELSEN
I PLANHUSHÅLLARNAS STATSBEGREPP
ETT FÖRSÖK TILL BEGREPPSANALYS
Av fil. lic. BJÖRN SJÖVALL, Stockholm
VILKEN uppfattning om tillvarons mening ligger bakom strä-
vandet att förstatliga all verksamheU Svaret torde vara att man
väsentligen utgår ifrån, att en allmän och jämn tillfredsställelse
av en genomsnittsmänniskas behov utgör målet. Ett sådant mål
anser man kan uppnås bäst genom att en statlig planhushållning
genomföres och individerna inordnas som tjänstemän i staten. Vi
lägger här genast märke till två karakteristiska drag för denna
åskådning. För det första låter man individen representeras av
begreppet genomsnittsmänniska, för det andra låter man denna
genomsnittsmänniska helt gå upp i sina relativt enkla behov.
Vi har här att göra med två mycket påtagliga abstraktioner.
Det är inte riktigt att utgå från en genomsnittsmänniska, när
verkligheten visar oss en brokig blandning av sinsemellan mycket
olika individer. Lika oriktigt är det att endast räkna med människors behov av materiella förnödenheter och förströelser, vilka
kan sammanfattas under beteckningen st,lfiska värden. Varje
människa vill även skapa något och har sålunda behov av sådant
som kan bli ett medel för skapande verksamhet. Allt som gynnar
människans skapande verksamhet får karaktären av ett särskilt
värde, vilket vi till skillnad från de ovannämnda statiska värdena skall benämna dynamiskt värde. Vi konstaterar sålunda, att
ivrarna för förstatligandet i sin utgångspunkt gör sig skyldiga
till en stark snedvridning av verkligheten.
Det tillkommer emellertid nu också den kritiskt inställde att
ange en bättre utgångspunkt och därifrån försöka komma till
rätta med problemet staten. Såsom en grundprincip vill jag hävda,
att individens självförverkligande utgör det centrala i tillvaron.
Med självförverkligandet avses närmare bestämt att individen ut- 353
..
Björn Sjövall
vecklar sin naturs olika möjligheter i kampen mot ett motstånd.
Denna utgångspunkt upphäver begreppet genomsnittsmänniska.
Vi får inte räkna med en kvalitetslös massa utan endast med individer, vilka var och en har sin egenart. Att utveckla egenarten i
verksamhet blir individens främsta uppgift och plikt.
Men ännu skarpare skiljer sig denna utgångspunkt från statsivrarnas genom att den framför allt framhäver de dynamiska värdena. Detta betraktelsesätt utgör i själva verket en konsekvens av
den angivna grundprincipen d. v. s. individens självförverkligande.
Ingen kan någonsin förverkliga sin personlighet endast genom
att tillfredsställa sådana behov, vilka beröres av en materiell standardhöjning. Förverkligandet kräver en möjlighet för individens
skapande insats på olika områden. Arbetet framstår som ett mycket betydelsefullt dynamiskt värde i alla fall, då det är uttryck
för individens självförverkligande.
Låt oss nu med vårt sätt att se ta upp begreppet staten till
granskning. statsivrarna ser i staten ett speciellt värde, som det
är angeläget att göra alla delaktiga av genom att så mycket som
möjligt förstatliga all verksamhet. Denna åskådning bottnar dock
icke i någon romantisk syn på staten. Snarare skulle man kunna
säga motsatsen, ty statens uppgift anses helt vara att åstadkomma
en allmän och i största möjliga utsträckning jämn levnadsstandard
inom ett genomsnittsmänniskornas samhälle. staten själv framstår för statsivrarna icke som något annat än summan av individerna, när dessa betraktas som genomsnittsmänniskor. Vi kan
alltså kalla statsivrarnas stat för summa-staten, varvid det kvalitetslösa betonas med begreppet summa. Genom att denna åskådnings yttersta konsekvens är att alla människor blir tjänstemän i
staten kan den sägas i verkligheten göra allvar av abstraktionen
genomsnittsmänniska.
Staten som en kvalitetslös summa av genomsnittsmänniskor –
detta är kärnan i strävandet mot ett allmänt förstatligande. Men
om det förhåller sig så, hur kan då samtidigt statsivrarna få en
nimbus av idealitet över sig~ Hur kan de i själva förstatligandet
se ett värde, som ger en ny prägel åt det arbete, som utföres i statens regi~ Vi måste här ange en förklaring, som sannerligen ställer statsivrarna i en mycket egendomlig belysning. Det existerar
hos dem en dubbelhet i tankegången på så sätt nämligen att de
på en gång upprätthåller två olika begrepp om sttlten. Å ena
sidan gäller för dem summa-staten, och detta är i enlighet med
hela deras åskådnings konsekvens. Men å andra sidan har de en
354
Motsägelsen i planhushållarnas statsbegrepp
benägenhet att glida över i det romantiska tänkesättet att staten
som sådan är ett nytt värde, alltså något som är för mer än summan av individerna. Denna uppfattning kan sägas ge åt staten
samma innebörd som tillkommer en gestalt inom den s. k. gestaltpsykologin. En gestalt är nämligen för mer än summan av sina
delar. Den är sluten, och skulle något nytt moment tillkomma, då
skulle hela gestalten förändra karaktär. Annorlunda förhåller det
sig med en summa, som efter behag kan utökas utan att någon
kvalitativ förändring sker. Ett exempel på en gestalt är en melodi.
Denna är alltid mer än summan av de däri ingående tonerna, vilket bl. a. framgår därav att alla tonerna kan förändras genom
övergång till annan tonart utan att därigenom melodin förlorar
sin egenart som melodi, d. v. s. just sin gestalt.
I anslutning till gestaltpsykologins betraktelsesätt skall här införas begreppet gestalt-staten som motsats till summa-staten. Vad
jag alltså vill påstå är, att ivrarna för allmänt försttäligande trots
sin teoretiska anslutning till begreppet summa-staten icke är främmande för begreppet gestalt-staten. Dessa båda uppfattningar kan
sägas föra en oklar existens sida vid sida. Förklaringen härtill
torde vara, att en åskådning som icke har individens självförverkligande till grundprincip snart nog måste skära sig skarpt mot
verkligheten. För att råda bot härpå insmugglar man, utan att
själv vara medveten därom, kvaliteten i sitt tänkande. Då man i
staten ser det centrala, så är ingenting naturligare än att det från
individen bortrövade kvalitetsbegreppet kommer att tilläggas staten. Denna får sålunda kvaliteten på sin lott och begreppet gestaltstat insmyger sig i tankegången. Märk väl att detta sker helt inofficiellt, ty summa-staten är fortfarande teoretiskt det enda acceptabla för de demokratiska statsivmrna.
Det avgörande är emellertid, vilken åskådning som kommer att
bli bestämmande för statsivrarnas handlingar. Alltid när man
talar om teori och praktik som två skilda saker, sker det under
förutsättningen att det naturligtvis är teorin som i verkligheten
får ge vika. I vår analys av de demokratiska statsivrarnas tänkande finner vi, att summa-staten representernr teorin, medan
gestalt-staten mera närrnar sig verkligheten. Att den närmar sig
verkligheten beror därpå, att den upptar ett kvalitativt moment,
som saknas i genomsnittsmänniskornas summa-sammanslutning.
Vi kan få en uppfattning av gestalt-staten, om vi jämför den med
begreppet personlighet. En personlighet kännetecknas av vissa
åsikter, inställningar och handlingsnormer. Aven gestalt-staten
355
>’
Björn Sjövall
måste ha sina bestämda åskådningar och handlingsbanor, vilka
utesluter andra möjligheter. Vi ser då att gestalt-staten är detsamma som den totalitära staten. I vad avseende kan det då sägas,
att gestalt-staten bättre tillgodoser verklighetens krav än statsivrarnas summa-staU Detta kan kort sagt uttryckas så, att summastaten i statsivrarnas utformning – visserligen en rent abstrakt
konstruktion – helt står främmande för grundprincipen om individernas självförverkligande, medan däremot gestalt-staten delvis
bejakar denna princip. Inom ramen för en gestalt-stat finns det
alltid möjlighet för vissa individer att nå fram till självförverkligande, nämligen för sådana som helt kan göra sig solidariska
med statens riktlinjer. Detta är samma företeelse som att vissa
individer får utlopp för sin egenart inom t. ex. en religiös sekt,
vilken för flertalet människor skulle innebära ett olidligt förkvä-
vande av individualiteten.
Skall vi sammanfatta vad vi kommit fram till genom vår undersökning, får vi följande. Vi har hos de demokratiska ivrarna för
allmänt förstatligande avslöjat en dubbelhet i tänkesättet om staten. Sålunda har vi urskilt en teoretisk, verklighetsfrämmande
uppfattning och en uppfattning, som mera anknyter till verkligheten. Den sistnämnda uppfattningen har vi igenkänt som det
totalitära statsbegreppet. Enligt vad man kan kalla lagen om
teori och praktik synes den uppfattning, som sammanfaller med
det totalitära statsbegreppet, gestalt-staten, komma att bli den bestämmande för statsivrarnas verksamhet. De demokratiska ivrarna för ett allmänt förstatligande strävar sålunda uppenbart mot
ett mål, som de officiellt är de första att förneka. De fullföljer enligt vår terminologi utvecklingen: från summa-stat till gestaltstat. I denna sats markeras en bristfällighet i teorin, vilken är
ödesdiger för det praktiska genomförandet.
356

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner