Print Friendly

Miljökrisen och människan

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

—————————
Förste intendent KAI CURRY-LINDAHL:
Miljökrisen och
människan
Förste intendent Kai Curry-Lindahl har
sedan !&ng tid gjort sig känd som en av
naturvårdens främsta förespr&kare i
landet. Han diskuterar i tv& artiklar
i Sv.T. naturvårdens problem; i en
senare kommer han bl.a. att närmare
analysera behovet av ett särskilt
naturvårdsdepartement. Högerpartiet
har i betydande utsträckning använt
sig av Kai Curry-Lindahis kunnande,
vilket bl.a. avspeglas av det faktum,
att programskriften ”Miljö och hälsa”
till stor del ordagrant baseras p&
skrifter och PM av förf.
Luft- och vattenföroreningarna, biocidfaran och de höga kvicksilverhalterna i
växter och djur har under det senaste året
varit dominerande debattämnen. Ett
uppvaknande på naturfronten håller
äntligen på att inträffa. Men alltjämt
vägrar vissa myndigheter att erkänna att
vi befinner oss i en miljökris. Antingen
negligerar men medvetet besvärliga fakta
eller också förstår man inte situationens
allvar. Varken den ena eller andra förklaringsgrunden kan accepteras.
Naturkapitalets utnyttjande
För att rätt förstå dagens allvarliga situation är det nödvändigt att med perspektiv och djupträngande analys granska inte blott vad vi just nu betraktar
som aktuella miljöproblem utan också så-
dana frågor som av ekologiska skäl framstår som ytterst allvarliga och betydelsefulla, men som den allmänna debatten
hittills knappast ens snuddat vid. Härvidlag får vi emellertid inte så gå upp i
det viktiga nuet och den ännu betydelsefullare morgondagen att vi glömmer det
förgångna, som ger oss många lärdomar
om ursprungliga miljöers relationer till
natur- och kulturlandskapets utveckling.
Rent principiellt råder ingen tvekan
om att naturkapitalet skall utnyttjas.
Men det måste begagnas på ett ekologiskt
riktigt sätt, dvs. på lång sikt till människans eget bästa. Den ekonomiska vinsten
får inte i alla lägen vara utslagsgivande.
Vi har ingen rätt att anklaga föregå-
ende generationer för att de förrött stora
delar av jorden, ty de visste inte till vilka
34
konsekvenser deras ingrepp skulle leda.
Det vet vi emellertid i dag. Därför är det
ansvarslöst, då man mångenstädes alltjämt fortsätter i samma spår. Morgondagens generationer kommer med visshet
ej att bedöma våra misstag lika milt som
vi gör med dem som föregått oss.
Människan har den stora fördelen
framför andra djurarter att genom sitt
intellekt kunna ackumulera och utnyttja
erfarenheter och lärdomar även från
andra geografiska områden än dem vi
själva bebor. Detta sker också, men nästan uteslutande från rent teknisk synpunkt, samtidigt som vi alltmer avlägsnar oss från vårt biologiska ursprung,
glömmande att vi trots vår uppfinningsrikedom och makalösa tekniska omvärld
är beroende av den biologiska miljön.
Naturvård är sålunda ett begrepp med
mycket vid marginal. Bl.a. inrymmer den
människan. Att få henne att besinna att
hon inte kan springa ifrån sitt biologiska
beroende är faktiskt ett av de allra viktigaste naturvårdsproblemen. Det vore
ansvarslöst av moderna biologer, om de
inte ständigt påminde om detta faktum.
Tyvärr sker det i alltför liten skala, inte
minst i Sverige.
Likgiltighet
Trots att modern naturvård numera mö-
ter bättre förståelse och på månget håll
rentav respekt, är beslutande instanser
inom samhället av i dag i stort sett likgiltiga för naturvårdsproblemen. Detta
framgår praktiskt taget dagligen av åtgärder, som beslutes och verkställes.
Kortsynthet, oförstånd och negligerande
av biologiska fakta är de främsta hindren
för att naturvårdens synpunkter beaktas,
än mindre omsättes i praktiken. Den på-
gående misshushållningen med våra sjöar
och rinnande vatten är ett gott exempel
härpå. Kloaktömningar och industriella
föroreningar förstör vattnens produktionsförmåga (bl.a. fiskeavkastning),
omöjliggör sjöarnas utnyttjande som reservoarer för samhällenas vattentäkt och
som rekreationskällor för fiskande och
badande människor, vartill kommer att
förorenade vatten kan utvecklas till farliga sjukdomshärdar. Många sjöar och
träsk har också misshandlats genom drä-
neringsåtgärder, vilka i ett förbluffande
stort antal fall har haft enbart negativa
följder: sjunkande grundvatten, allt intensivare torka, sämre skördar på närliggande fastmarksjordar, utarmning av
den beskattningsbara faunan (fiskar och
fåglar), förlust av det rekreativa värdet
osv. Även grustäkter i åsar har visat sig
vara fatala för grundvattennivån.
Detta är endast några få exempel på
misshushållning inom blott en sektor av
naturen, nämligen sötvattnen.
Det är nödvändigt av samhälleliga
skäl att också naturvärdena läggs i vågskålen och objektivt bedöms. Framledes
måste naturvården möta upp som likaberättigad part vid förhandlingar med
industriella exploatörer, det må gälla
vattenregleringar, sjösänkningar eller
andra naturomställande ingrepp. På detta fält måste en helt ny giv utvecklas,
varvid grundsynen bör vara att naturvården likaväl som exploateringssidan
erkännes arbeta för den samhälleliga nyttan. Alla synpunkter och faktorer, baserade på grundliga utredningar, måste beaktas innan ett beslut fattas. Den föråldrade vattenlagstiftningen måste hyfsas
till. Natursidan har visserligen redan nu
många stabila argument att bygga sin opposition på, trots att denna part hittills
på grund av ekonomisk undernäring inte
haft möjligheter att lägga fram ett ens
tillnärmelsevis lika omfattande utredningsmaterial som motparten. Skulle ett
dylikt kunna framläggas, kommer sannolikt ytterligare en rad nu dolda faktorer att tala för naturvårdens sak.
Naturvårdarna ”fantaster”
Innan den statliga naturvården fann organiserade former så sent som 1963, var
det Kungl. Vetenskapsakademiens Naturskyddskommitte och Svenska Naturskyddsföreningen, som var naturvårdens
främsta talesmän. Med ytterst små ekonomiska resurser och tack vare storartade personliga uppoffringar av några få
personer lyckades dessa två organisationer med ansvar och tyngd föra naturvårdens talan i Sverige under ett halvt århundrade. När naturvårdens historia i
Sverige objektivt skall skrivas, måste det
konstateras att statsmakter, näringsliv,
sociala, ekonomiska och tekniska samhälls- och exploateringsplanerare alltför
länge- i själva verket ända fram till för
några år sedan – betraktade naturvårdens lilla grupp av talesmän som blåögda
fantaster, vilka man inte behövde ta på
35
allvar. När nu äntligen statsmakterna
sadlat om i denna fråga, har opportunistiska följesvenner plötsligt insett att naturvården är ”inne”. Härigenom fylls
administrationen i verk och länsstyrelser
delvis av nymornade herrar, av vilka ett
förvånande stort antal har ytterst diffusa ideer om vad naturvård egentligen
innebär. Sociala synpunkter på naturvården är förvisso viktiga, men de har hittills tillåtits dominera på ett i min mening
olyckligt och på lång sikt farligt sätt.
Man måste objektivt inse att naturvård
är detsamma som tillämpad ekologi. Naturen rättar sig inte efter vad människan
eller en politisk majoritet anser vara
lämpligt som definition av naturvård.
Sverige har inte råd att lättvindigt
handskas med oersättliga naturtillgångar. Det statliga naturvårdsämbetet har
nu existerat sedan fyra år tillbaka. Vad
har inte hänt på naturvårdsfronten under dessa år? Förgiftningar och föroreningar har fortskridit i en takt som nu
hotar folkhälsan. Det är främst de frivilliga naturvårdsorganisationerna som
fört kampen mot exempelvis kvicksilverbetat utsäde, mot vattenföroreningarna,
mot regleringen av Vindelälven. Naturvårdsverket har nu visserligen bytt chef
och nya signaler har kraftigt markerat
en aktiv och kraftfull naturvårdspolitik,
som ger framtidshopp, men de fyra gångna statliga naturvårdsåren, som vi hade
väntat oss så mycket av, har varit förlorade år, vilket kommer att stå samhället
dyrt. Man har tydligen ännu inte klart
för sig att naturvården utgör en för var
36
dag allt viktigare sektor av svenskt samhällsarbete.
En ny miljö
I en skiss av morgondagens miljö- och
naturvårdspolitik kan vikten av att noggrant och vaksamt följa den tekniska
och ekonomiska utvecklingens konsekvenser för vår omvärld inte nog understrykas. För varje år står det allt klarare
att effekterna av de s.k. framstegen kan
vara både oväntade och ofta besvärliga
i avseende på för människans överlevnadsmöjligheter vitala miljöer. Utarmningen av livsmiljöer genom bl.a. jordarnas försämring, förstörelsen av vegetationstäcken på slätter och berg, torrläggningar, giftbekämpningar är bara några
exempel på mänskliga åtgärder, vilka
alla på ett negativt sätt ingriper djupt i
mänskliga populationers långsiktiga försörjning. Också andra slags förändringar
av mänskliga livsmiljöer vållar allvarliga problem: vatten- och luftföroreningar, nedbrytning av rationellt uppbyggda
och väl balanserade ekosystem, landskapsförfulningen.
Vår dynamiska tid kännetecknas av
teknisk revolution och demografisk explosion, som framkallar en kollektiv livsmiljö och en ny livsstil, till vilka människan ännu inte hunnit anpassa sig. De industriella storstäderna utgör livsmiljöer
som påverkar oss på många sätt. De snä-
va utrymmena utlöser intensiv konkurrens, en högt uppdriven livsrytm, nya beteenden, nya värdeskalor, fysiska och
psykiska påfrestningar osv. Allt detta
påverkar individens konstitution och
mentalitet, men det artificiella levnadssättet har eliminerat vår arts möjlighet
att genom naturligt urval balansera vad
som för oss själva utgör nackdelar och
avigsidor.
Människans utnyttjande av naturtillgångar och livsmiljöer har hittills kännetecknats av åtgärder och självförvållade
följder, åt vilka det hittills ägnats mycket
litet uppmärksamhet, antagligen beroende på att vi tyvärr utgör en ekologiskt
illitterat generation. Naturvårdsmyndigheter på alla nivåer måste försöka få politiker, samhällsplanerare, sociologer,
ekonomer och andra yrkeskategorier,
som påverkar problemkomplex gällande
våra livsmiljöer, att ta hänsyn till ekologiska realiteter, men detta kan givetvis
inte ske om naturvårdens funktionärer
själva har en grumlig uppfattning härom.
Naturvårdsmyndigheterna måste vara
väckande och vägledande. Hittills har de
ofta handlat sömngångaraktigt och slentrianmässigt som om de vore utan kontakt med verkligheten, hade alltför stor
respekt för överordnade organ och dessutom kanske som en följd av det senare
har en benägenhet att sätta likhetstecken
mellan naturvård och socialvård. Kompetent naturvård kräver av sina utövare
dels förståelse för ekologiska sammanhang, som ofta är komplicerade och långsiktiga, dels oräddhet att uttala även obehagliga sanningar.
En sådan målsättning betyder på lång
sikt ett skydd för människan mot sig
själv. Vi kan aldrig komma ifrån att vi
som allt levande är beroende av naturmiljön, vi utgör en del därav och vårt
eget öde hänger på naturens livskraft och
långsiktiga produktivitetsförmåga. Man
plottrar med små skyddsåtgärder här och
där i tron att det är tillfyllest, när det i
själva verket krävs koordinerade insatser och en ordentlig planering över hela
komplexet av naturmiljöer. Det är effektiv naturvård för människans egen skull
som behövs, vilket är något helt annat än
det slags naturvård man tror sig bedriva
på många håll i världen.
Den svenska naturvården har en förskräckande men samtidigt stimulerande
lång lista av vitala problem att brottas
med. Så kommer det att förbli en lång
tid framöver.
Kemiska förgiftningar –
ett blint vapen
Människans kolonisering och gradvisa
uppodling av naturlandskapet är en process som pågått under årtusenden, men
händelseförloppet har under senaste århundrade accelererat med nästan svindlande fart. Vi accepterar dagens landskap som om det vore natur utan att besinna att det i själva verket utgör en extrem landtyp, ett resultat av vårt eget
förvandlingsarbete. Vi uppfattar kulturlandskapets avigsidor i form av insektsinvasioner, växt- och djursjukdomar,
ogräs, parasiter och dylikt, som naturliga
företeelser (vilket de otvivelaktigt är)
och beklagar oss däröver till synes utan
att inse att alla dessa negativa företeelser
framkallats av oss själva genom vår för- 37
vandling av landskapet. Ogräs, parasiter, växt- och djursjukdomar är oupplösligt förenade med den miljö vi skapat. De
skulle inte kunna ständigt eller periodvis
blomstra utan människan och hennes kulturväxter och tamdjur.
För att bemästra de nackdelar människan själv förorsakat har hon gradvis
letts till att använda allt hårdare motåtgärder. Under senare decennier har hon
spritt kemiska gifter i allt större kvantiteter och med alltmer letala effekter, tyvärr inte blott på parasiterna utan också
på en mängd andra organismer, vartill
kommer att de stabila gifterna ackumuleras i jorden och påverkar dess bakterier, vilka i sin tur utgör den första länken i en ny näringskedja, som ofta avslutas av människan.
En av de mest beklämmande följderna
av vår gränslösa strävan att rationalisera
odlingslandskapet är dess utarmning.
Allt större områden förvandlas till uniforma sädesfält eller skogskvadrater med
allt färre växt- och djurarter, medan
samtidigt ett fåtal växter och djur höggradigt gynnas och därigenom blir mycket talrikare, ofta på ett för människan
fatalt sätt. Hon har ovist förstört landskapets variation och artrikedom, som
visserligen i odlingens initialskede hämmade en omedelbar hög avkastning men
som i det långa loppet skulle ha erbjudit
betydelsefulla biologiska bundsförvanter
i kampen mot de parasiter och sjukdomar
människan hjälper fram och samtidigt
försöker undanröja genom allt giftigare
preparat. Vi har i dag knappast några
38
kunskaper alls om dessa gifters långsiktiga effekter på miljön och oss själva, än
mindre deras genetiska verkan på framtida generationer. Kndå har i åratal dessa gifter använts som om ingenting annat
angick oss än att vinna en omedelbar hög
ekonomisk avkastning av ett skördefält.
Om det sker på bekostnad av det vildas
Iiv eller av människans hälsa tycks ha
spelat mindre roll.
En betydande samhällsfara ligger i att
så många av myndigheterna utnyttjade
experter ser så ensidigt på problemen. De
betraktar sina avgränsade verksamhetsområden utan perspektiv och utan att i
sina konklusioner integrera viktiga fakta
från andra discipliner. Specialiseringen
är farlig och kan rentav bli katastrofal
då det gäller ekologiska sammanhang.
Organisationen av forskningsorgan inom
den statliga sektorn bidrar mycket till
denna begränsning. Deras vetenskapliga
undersökningar utförs vanligtvis på kort
sikt och isoleras till det problem som för
ögonblicket bedömes vara av ekonomisk
betydelse. Därtill utövas ofta press från
vissa intressegrupper på valet av forskningsobjekt. Man önskar omedelbara resultat och följden blir att de data och rekommendationer man presterar inte tar
hänsyn till ekologiska realiteter. Därigenom blir de, sett ur det allmännas synpunkt, ofta värdelösa eller destruktiva.
Regeln borde vara att kontrollåtgärder i
naturen med giftiga kemikalier eller med
andra medel aldrig bör företas på ett så
kortsynt sätt att de äventyrar allmännyttan, även om det antas vara välgörande för ett enstaka syfte, t.ex. en bondes
åker.
Den levande naturen –
en samhällstillgång
Utan sentimentalitet bör vi i Sverige betrakta den vilda landfaunan som en räntabel naturtillgång på samma självklara
sätt som vi ser på fiskarna i hav och sjöar.
En sådan syn hindrar givetvis ej att vi
som kulturnation bör finna det vara en
plikt att åtminstone någonstädes i vårt
land bevara de djurarter, som nu hotas
av utrotning samt se till att jaktmetoderna är humana. Till det räntabla hos faunan hör f.ö. också dess rekreativa värde,
en kreditpost som i en tid med ökande
befolkning och fritid får allt större betydelse.
. Ett rationellt utnyttjande av faunan
som en förnybar naturtillgång i alla delar
av vårt land kräver omfattande biologiska kunskaper. Målet bör vara att i harmoni med en sund mark-, skogs- och vattenvård tillvarata kulturlandskapets
möjligheter att härbärgera en artrik fauna. Detta kan inte ske utan en intensifierad forskning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner