Print Friendly

Markus Uvell; När Bill Gates möter Margareta Winberg

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

E
n av de viktigaste insikterna i hur politik
fungerar är att den
skapar sin egen efterfrågan. Inget samband
är for komplext, ingen frågeställning
for apart, for att ambitiösa politiker
ska kunna uppfinna ett skäl att ingripa.
De forändringar som kommer i
spären efter informationsteknikens
snabba utveckling är därfor Gefundenes Fressen for de politiska entreprenörerna. Äntligen ett nytt område att
sätta tänderna i, en ny och alldeles
ofOrdärvad (digital) kontinent att lägga till rätta!
Regeringen har därfor foga överraskande tillsatt ett särskilt IT-råd.
Det är ju så man numera gör for att
komma närmare ”verkligheten”:
man avlönar en handfull kändisar elMARKU S U VELL är projekt/edare på
Kreab. (markus.uvell@kreab.se) .
42
MARKUS UVELL:
När Bill Gates möter
Margareta Winberg
ler andra proffstyckare for att ha åsikter om något godtyckligt ämne.
Den här gången är det ”ungdomarna” som ska komrna till tals. De
representeras av fem ungdomar mellan 13 och 27 är som antas ha särskilt
god formåga att skåda in i den digitala framtiden.
Resultatet av Ungdomens IT-räds
arbete presenterades for en tid sedan i
en statlig utredning (SOU 1996:181)
med den oändligt fyndiga titeln
Mega-Byte (Den som inte fattar poängen tillhör antagligen en forlegad
generation och representerar stagnation, hierarki och gammal trött industrialism. Bara så Ni vet…).
Rapporten är positivt överraskande
på ett sätt. Den handlar inte – som
nästan hela den övriga politiska ITdebatten – om allt det osunda tekniken kan användas till.
Ungdomens IT-råd ägnar inte våra
skattepengar åt att varna for den
barnporr, de bombrecept och den
ner som använder internet och annan
digital kommunikation.
Vad de unga rapportfortattarna
stället gör, är att de tecknar en i allt
väsentligt optimistisk bild av informationsteknikens möjligheter. Sedan
– och det är betydligt mindre positivt
– ger de forslag på hur politiken kan
”hjälpa till” for att allt ska bli ännu
bättre.
Varfor en p olitisk uppgift?
Det finns flera, for SvT:s läsare välbekanta, skäl att vara skeptisk mot ett
sådant synsätt. För det forsta kan man
fråga sig om politiken verkligen behövs om dess uppgift ska vara att
uppmuntra det som redan sker?
Hade Microsoft varit ett än mer
framgångsrikt foretag om det haft
välmenande statliga utredare på sin
sida? Hade Spray och andra WWWcowboys tjänat ännu större pengar
om de haft lnes Uusmann i knät?
För det andra finns anledning att
allmänna omoral som antas vara hu- betvivla att politiken verkligen klarar
vudsaklig sysselsättning for de miljo- av att göra korrekta bedömningar av
SVEN S K TID SKRIFT
vad som är ”framtidens teknik” och
inte.
När jag gick i skolan – vilket i ITperspektiv var evigheter sedan – utsattes vi elever för den storsatsning
skolorna, via den förutseende statens
försorg, hade gjort på s k Compis-datorer. De ra som minns hur den tekniken fungerade vill nog helst glömma det.
Det är just detta – korsningen mellan den naiva optimismen inför teknikens möjligheter och det reflexmässiga propagerandet för politiska
”lösningar” – som gör rapporten
svårbegriplig. Och inte så lite komisk.
Det är lätt att förstå att politiker
lockas att tycka till om IT. Men den
kulturkrock som uppstår omöjliggör
all rimlig diskussion. 90-talets anarkistiska ”IT-hype” i en ofattbar
kombination med 60-talets centralistiska regleringsiver. Bill Gates möter
Margareta Winberg.
Lenin i IT-åldern
Rapportens idemässiga utgångspunkt
är den populära villfarelsen att industriell verksamhet är något i grunden
omodernt och onödigt, som inom
kort kommer att tyna bort. Denna
revolution beskrivs som mer dramatisk än industrialiseringen:
”Idag står återigen Sverige inför en
samhällsomvandling, den från industrisamhället till glokalsamhället. skillnaden på de två samhällsomvandlingarna är att det denna gång går avsevärt fortare – det kommer inte att ta
hundra år- och att vi nu kanske kan
se förändringarna tydligare.”
(Med ”glokalsamhället” menas det
samhälle där medborgama ”tänker
globalt men handlar lokalt”.)
Stormningen av industripalatsen
ska ledas av de unga, eftersom ”ungdomarna i dagens kvarleva av det dö-
ende industrisamhället för länge sedan insett nödvändigheten av förändringar i samhället.”
Jag tror det är Marx som träffande
påpekat att ”Historiska fenomen inträffar alltid två gånger – den första
gången som tragedi, den andra som
fars”. Nu börjar fas två. Nu är det
dags för Lenin att träda in i IT-åldem:
Industrialismen bär inom sig fröet
till sin egen undergång, den är egentligen redan död, deklarerar IT-rådet.
Vad som krävs är att den revolutionära förtruppen – ungdomarna –
agerar utifrån sitt klassmedvetande
och kastar det gamla styret över ända.
När avantgardet brutit igenom musig ut för att utforska det okända.
Rådet presenterar ett antal konkreta
förslag på vad som bör göras. Dessa
kan sammanfattas som ”gamla lösningar på inbillade problem”.
Exakt vari det problematiska i de
”problem” rådet identifierar egentligen består, är höljt i dunkel. De ”lösningar” som föreslås är desto klarare:
politiska ingrepp.
Reagerar med ryggmärgen
Rådet konstaterar t ex att den enorma informationsmängden på internet
utgör ett omfattande ”mediebrus”.
Och det är väl sant. Men det gäller
även den information som förmedlas
via andra kanaler. Också denna överstiger med bred marginal vad vi vanliga dödliga kan överblicka. Tänk all
världens reklam, alla världens telefonsamtal, TV-program, radiosändningar, faxmeddelanden, brev, vykort etc.
I stället för att ta fasta på det unika
ren kommer massornas ögon att öpp- med intemet som kommunikationsnas. De kommer då att inse att industri är ”av” och IT är ”på”, som det
numera heter.
I detta flammande revolutionära
perspektiv blir verkligheten ointressant. Hur den ”döende” industrin
kan envisas med att öka sin produktivitet varje år behöver man förstås inte fundera på. Inte heller hur de hundratusentals svenskar som arbetar i
tillverkande industri ska förvandlas
till IT-gurus.
Med denna digitala leninism i bagaget har regeringens utsända –
Ungdomens ”hypade” IT-råd – gett
SVENSK TIDSKRIFT
kanal – att den i sig själv erbjuder
omfattande möjligheter att sortera,
genomsöka, sålla och begränsa intaget av information – så reagerar rådet
med ryggmärgen. Lösningen blir ett
förslag om en ”Public Service-domän” på internet!
En sådan skulle syfta till att ”vara
ett stöd till allmänheten att sovra i informationsflödet”. Detta samtidigt
som det spontant och ständigt växer
fram nya och mer sofistikerade sökmaskiner som sållar och strukturerar
information. Samtidigt som möjligheterna att ra ”skräddarsydd” infor- 43
mation fråninternetsnabbt ökar. Nu
ska svenska myndigheter alltså konkurrera med Yahoo, Alta Vista, Meta
Crawler och allt vad de heter? Lycka
till.
!T-folkbildare
Ett annat ”problem” rådet observerar
är att alla inte har samma kunskap om
och tillgång till IT. Att den stenhårda
konkurrensen pressar priserna och i
rasande takt sprider tekniken över
landet har man uppenbarligen inte
tagit intryck av. Inte heller parallellen
med mobiltelefoner – som för tio år
sedan var en statuspryl för direktörer
och idag är en självklarhet för var och
varannan tonåring.
Nej, istället föreslår rådet att regeringen tar initiativ till en kader av
”IT-folkbildare”. Dessa ska utbildas
inom ramen för arbetsmarknadspolitiken (sic!) och verka genom bl a
skolor, föreningar och universitet.
Allt medan vanligt folk installerar sina egna internetpaket och ger sig ut i
cyberspace helt utan myndighetspersoner att hålla i handen.
Rådet är också oroligt för att politikens grepp om IT-utbildningen är
för svagt. Därför föreslår man – på
fullaste allvar, säkert utan en tanke på
den lätt östtyska formuleringen – att
regeringen tar fram ”ett nationellt
program för pedagogisk förnyelse”.
Som en insats för att främja utvecklingen av nya smarta IT-lösningar (sådana som i och för sig dagligen
44
uppstår spontant medan utredarna filar på sina förslag) vill rådet inrätta en
särskild ”IT-akademi”. Förutom att
uppmuntra till allmän påhittighet ska
denna akademi bl a sträva efter att
”stärka en jämställd och järnlik IT- ”Nu ska svenska mylldigheter alltså konkurrera med Ya/zoo, A/ta
Vista, 1\1/eta Cratuler
och allt vad de heter?
Lycka till. ”
användning och IT-utveckling”.
Så där håller det på. På tusen och
en punkter tycker sig rådet se ”problem” som måste ”åtgärdas”. Och
svaret är alltid detsamma: politik, politik och åter politik.
Särskilt underhållande är iden om
ett ”datakörkort”, som skulle utgöra
en ”allmän måttstock” på kunskaperna i IT- och datafrågor. Vad som
egentligen motiverar ett sådant körkort är oklart, det övergripande syftet
tycks vara att standardisera utbildningen på området.
Den nyfikne kan från rådets hemsida (www.ungit.se) ra några exempel
på frågor som skulle kunna ingå i ett
sådant prov. Efter en snabb genomläsning kan jag konstatera att jag för
egen del nog borde ha satsat på jordbruk eller någon enklare form av manuellt arbete. Jag lyckas nämligen
SVENSK TIDSKRIFT
varken göra kalkyler i Excel eller
konstruera databasprogram för mina
videokasetter därhemma. Jag är nog
en dataidiot. Hoppas ingen skvallrar
för min arbetsgivare.
Problemet med det arbete Ungdomens IT-råd presterat är enkelt uttryckt att man överskattar såväl konsekvenserna av IT som sådan, som
politikens möjligheter att reglera den
nya tekniken.
Det är naturligtvis inte så, som rå-
det påstår, att IT innebär ”en revolution som kommer att ra lika stora eller större återverkningar i samhället
än vad övergången till industrisamhället en gång var”.
Ständigt mer effektiv informationsteknik innebär stora positiva
förändringar – att kunna samla information, kommunicera, göra affärer
etc över hela världen med ljusets hastighet är förstås alldeles utmärkt bra.
Men det förändrar inte hela vår tillvaro.
Samtidigt som rådet överdriver
.”IT-revolutionen” är man skrämmande naiv i sitt sätt att se på politiken.
Historien ger oss entydigt negativa
erfarenheter av politiska försök att i
detalj styra teknik- och samhällsutvecklingen. Oavsett om det gäller
mer blygsamma projekt- som Compis-datorer, Teko-stöd och kommunala IT-satsningar – eller verkligt
ambitiösa försök, likt de som nyligen
avslutats i östra Europa.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism