Print Friendly

Maktbalans och demokrati

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

69
MAKTBALANs OCH DEMOKRATI
Vid årets riksdag har högerpartiet framlagt en partimotion, som
tar upp den svenska demokratiens
problem i ett sammanhang. I detta
diskussionsinlägg, ty ett sådant är
det snarare än en motion i egentlig mening, fäster man uppmärksamheten på en rad av de brister
som vidlåder den svenska folkstyrelsen och visar även hur dessa
skall botas.
Inledningsvis pekar man på, att
den alltför ofta förekommande användningen av ordet demokrati i
sammanhang, där det icke har att
göra, har skapat en förvirring beträffande demokratiens innehåll,
som utgör ett faromoment. Begreppet »folkdemokrati» i kommunistisk terminologi är ett exempel.
Andra är »ekonomisk demokrati»
eller »kulturell demokrati». I bägge fallen ligger bakom »demokrati» en speciell fördelningsideologi,
som varken innebär krav på eller
förutsätter demokrati i egentlig
mening, men som för att kunna
förverkligas bland annat förutsätter en långtgående statlig reglering
och dirigering. »Ekonomisk» respektive »kulturell socialism» är
alltså en korrektare benämning,
om man ser till avsikterna bakom
orden. Man kan vidare peka på en
sådan term som »skoldemokrati»,
vilken naturligtvis används lika
felaktigt som de relaterade exemplen,
Faran med denna språkförbistring ligger i att en viss åsiktslikriktning hotar att uppstå. Anhäng~
arna av en viss åtgärd skyndar
sig att beteckna denna som »demokratisk». De som är motståndare
stämplas lätt som antidemokratiska eller icke-demokratiska, och
därigenom försvåras i stor utsträckning en sakdiskussion av
många frågor i samhället, som borde underkastas en förutsättningslös debatt. Men det förvirrade
språkbruket kan också lätt leda till
svårigheter, om en krissituation
skulle uppstå, då det gäller att slå
vakt om de verkliga demokratiska
värdena, dvs. den politiska demokratien, folkstyrelsen.
För att underlätta diskussionen
knyter partimotionen an till den
danske statsvetenskapsmannen Alf
Ross’ kriterier på demokratien och
har granskat den svenska demokratien från hans utgångspunkter.
Beträffande intensiteten (omfånget av den personkrets som har
valrätt) har vår demokrati på sis- 70
tone försvagats. I den internationalismens tidsålder, vari vi lever,
ökar andelen utlandssvenskar
oupphörligt. Denna grupp medborgare berövas på ett otillbörligt sätt
sin valrätt. Regeringen har alltför
länge förhalat ett avskaffande av
»utlandsstreckeb. Principen måste
vara fullständigt likaberättigande
för svenska medborgare vare sig
de har sin gärning förlagd inom
eller utom landets gränser.
Men också den fria opinionsbildningen, en förutsättning för att
medborgarna skall kunna utöva sin
kontroll i en demokrati, löper allvarlig risk att försvagas. De nya
massmedia, som tekniken ställt till
vårt förfogande, måste hanteras
med största varsamhet. Varje monopolisering medför en försämring
av den fria opinionsbildningen och
kan i stället leda till åsiktslikriktning. Från den utgångspunkten ter
det sig nödvändigt att avskaffa radio- och televisionsmonopolet och
ersätta detta med ett system, som
tillåter frihet i etern.
Ä ven pressens frihet hotas emellertid av det partistöd-presstöd,
som genomdrivits i riksdagen. Om
pressen i en demokratisk stat rätt
skall kunna utöva sina bevakningsuppgifter gentemot statsmakterna,
en av dess viktigaste uppgifter, får
den icke tillåtas att bli beroende
av just dessa statsmakter. Talet om
pressen som en tredje statsmakt
blir en tom illusion, om den blir
beroende av välviljan hos den första och den andra. Från fri kritiker
förvandlas pressen till ett språkrör
för de organ, den borde kritisera.
Det slarvigt föreslagna tidskriftsstödet är i princip av samma karaktär, även om de praktiska verkningarna i detta fall blir mindre
omfattande.
Partistödet får emellertid än allvarligare återverkningar på sikt.
De politiska partierna blir inte
längre bärare av folkets fria vilja.
De blir beroende av statsmedel för
sin existens och riskerar att nedsjunka till halvstatliga institutioner bland andra. De enskilda medborgarna får därigenom betydligt
svårare att vinna gehör för sina
uppfattningar. Partibyråkratierna,
som »befriats» från beroendet av
partiernas medlemmar, får icke
längre samma intresse för dessa.
Det blir lättare att träffa en uppgörelse om förhöjt partistöd i riksdagen än att entusiasmera människorna till egen aktivitet och egna
uppoffringar. Medborgarnas uppfattningar kan komma att kanaliseras på andra vägar än genom
partierna, vilket i sig innebär en
ökad risk för utomparlamentariska aktioner och därmed utgör ett
hot mot demokratien.
Ett åsiktstvång föreligger också
genom den från demokratisk synpunkt djupt förnedrande kollektivanslutningen till ett visst parti.
Pressen på oliktänkande kan på
många arbetsplatser vara hård,
därom finns det alltför många vittnesbörd. Tillkomsten av storavdelningar har lett till att beslut om
kollektivanslutning på vissa håll
träffas av särskilda representantskap, där den enskilde fackföreningsmedlemmen icke ens har rätt
att vara närvarande. De väldiga
summor, som satsats från fackföreningshåll på Stockholms-Tidningen – till ingen nytta – ställer frå-
gan om de ekonomiska bidragen
i bjärt belysning. Det kan bli nödvändigt att lagfästa den enskilde
medborgarens frihet mot i synnerhet det övergrepp, som kollektivanslutningen utgör.
Även när det gäller effektiviteten och extensiteten (verkningsgraden av folkinflytandet och den
folkliga kontrollens omfattning)
kan den svenska demokratien uppvisa svåra brister. En utvidgning
av folkomröstningsinstitutet har
länge krävts av den borgerliga oppositionen men motarbetats av det
makthavande regeringspartiet. Närmast ter det sig angeläget att få
till stånd bestämmelser, som möjliggör för en minoritet av riksdagens ledamöter att påkalla en beslutande folkomröstning i frågor,
som avgjorts av riksdagens majoritet. Detta torde vara en av de få
möjligheterna att skapa ett effektivt minoritetsskydd. Det danska
exemplet kan tjäna som förebild.
För att förbättra grunden för den
svenska parlamentarismen och ge
demokratien bättre arbetsmöjligheter ter det sig vidare nödvändigt
att snarast genomföra en övergång
till enkammarsystem. Regeringens
förhalning av författningsfrågan
71
kan på ·sikt få allvarliga konsekvenser för folkstyrelsen.
I en tid, då centralistiska tendenser starkare än någonsin gör
sig gällande på praktiskt taget alla
områden är det ett livsvillkor för
en demokrati att motverka varje
form av maktkoncentration. Detta
kan endast ske genom att en verklig maktbalans kommer till stånd,
vilket i sin tur förutsätter en delning av makten och en decentralisering så långt det i varje enskilt
fall är möjligt. Regeringen har
emellertid valt att i stället främja maktkoncentrationen. Exempel
härpå är inrättandet av särskilda
planeringsorgan, som är undandragna offentlig insyn och folkets
kontroll genom riksdagen. Oppositionspartierna är överhuvudtaget
inte företrädda eller får någon möjlighet att ta del av vad som pågår
i dessa betydelsefulla organ. Ett
annat exempel är den nya departementsorganisationen, som förstärker regeringens och statsrådens
maktposition. Vidare erinras om
utredningsväsendets försämring på
senare tid. Allt fler utredningar
verkställs inom departementens
ram och undandras därmed folkets
kontroll, och åtminstone i några
fall har de parlamentariska utredningarna kännetecknats av låg
kvalitet, som t. ex. pressutredningen, vilken betraktats som ett »beställningsarbete» för regeringen.
Det är oroväckande, att utredningsminoritetens krav på hur utredningen skulle arbeta överhuvud in- 72
-te beaktades. I andra fall har regeringen helt nonchalerat kravet på
-utredning, soin t. ex. beträffande
]>arti- och tidskriftsstödet, och där- .med bl. a. satt det för sin noggrannhet med rätta berömda remissystemet ur spel, samtidigt som man
berövat oppositionen varje inflytande på planeringsstadiet.
I syfte att fördjupa demokratien
bör det även vara möjligt att vidta
-åtskilliga förändringar på det kommunala fältet, en fråga där högermotionen konkret endast tar upp
tanken på en riksdagens tredje ombudsman med uppgift att ägna sig
åt· de kommunala frågorna. Otvivelaktigt skulle detta stärka den
enskilde medborgarens rättssäkerhet. Annars finns det även många
andra reformförslag, som förtjänar
att diskuteras. Landstingen skulle
kunna förvandlas till effektivt arbetande »landsdelsriksdagan och
på så sätt utgöra en balanserande
.faktor gentemot en allt starkare
centralmakt. Detta förutsätter inte
bara en förändring av landstingens arbetsformer, utan också att
-nya arbetsuppgifter flyttas från
stat till landsting och även från
primärkommunerna till landstingen. I det senare fallet skulle det
särskilt gälla uppgifter som är aU
hänföra till kommunernas reglerade förvaltning. Även primärkommunernas ställning skulle kunna
stärkas. Vissa befogenheter skulle
kunna överlämnas till nyinrättade
stadsdels- eller sockenråd, varigenom den lokala självstyrelsen åter
skulle kunna få samma djupa förankring i folket som före 1952 års
kommunreform. Ett kommunalt
folkomröstningsinstitut skulle kun•
na aktivisera medborgarnas intresse för de kommunala frågorna. I
vissa fall bör också övervägas att
inskränka kommunernas befogenheter, så att t. ex. medborgarna kan
skyddas mot att kommunen engagerar sig i dyrbara markförvärv,
skrytbyggnader eller mer eller
mindre spekulativa företag av allehanda slag. Det borde också ifrå-
gasättas, om inte det nuvarande
samregerande! på det kommunala
planet skulle bringas att upphöra,
så att en effektiv »kommunregering» men också en effektiv kommunal opposition kommer till
stånd.
Frågan om den svenska folkstyrelsen kommer tack vare högerpartiets initiativ ordentligt i den politiska debattens förgrund. Det finns
förvisso anledning till påståendet,
att den svenska demokratien icke
fungerar tillfredsställande. Att
åstadkomma bot av missförhållan~
dena borde ligga i alla medborgares intresse, oavsett partipolitisk
åskådning, under förutsättning att
man bekänner sig till den politiska
demokratien. Det är betecknande,
att det kommit på högerpartiets
lott att gå i spetsen för en genomförd maktbalans och en fördjupad
folkstyrelse.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner