69 MAKTBALANs OCH DEMOKRATI Vid årets riksdag har högerpartiet framlagt en partimotion, som tar upp den svenska demokratiens problem i ett sammanhang. I detta diskussionsinlägg, ty ett sådant är det snarare än en motion i egentlig mening, fäster man uppmärksamheten på en rad av de brister som vidlåder den svenska folkstyrelsen och visar även hur dessa skall botas. Inledningsvis pekar man på, att den alltför ofta förekommande användningen av ordet demokrati i sammanhang, där det icke har att göra, har skapat en förvirring beträffande demokratiens innehåll, som utgör ett faromoment. Begreppet »folkdemokrati» i kommunistisk terminologi är ett exempel. Andra är »ekonomisk demokrati» eller »kulturell demokrati». I bägge fallen ligger bakom »demokrati» en speciell fördelningsideologi, som varken innebär krav på eller förutsätter demokrati i egentlig mening, men som för att kunna förverkligas bland annat förutsätter en långtgående statlig reglering och dirigering. »Ekonomisk» respektive »kulturell socialism» är alltså en korrektare benämning, om man ser till avsikterna bakom orden. Man kan vidare peka på en sådan term som »skoldemokrati», vilken naturligtvis används lika felaktigt som de relaterade exemplen, Faran med denna språkförbistring ligger i att en viss åsiktslikriktning hotar att uppstå. Anhäng~ arna av en viss åtgärd skyndar sig att beteckna denna som »demokratisk». De som är motståndare stämplas lätt som antidemokratiska eller icke-demokratiska, och därigenom försvåras i stor utsträckning en sakdiskussion av många frågor i samhället, som borde underkastas en förutsättningslös debatt. Men det förvirrade språkbruket kan också lätt leda till svårigheter, om en krissituation skulle uppstå, då det gäller att slå vakt om de verkliga demokratiska värdena, dvs. den politiska demokratien, folkstyrelsen. För att underlätta diskussionen knyter partimotionen an till den danske statsvetenskapsmannen Alf Ross' kriterier på demokratien och har granskat den svenska demokratien från hans utgångspunkter. Beträffande intensiteten (omfånget av den personkrets som har valrätt) har vår demokrati på sis- 70 tone försvagats. I den internationalismens tidsålder, vari vi lever, ökar andelen utlandssvenskar oupphörligt. Denna grupp medborgare berövas på ett otillbörligt sätt sin valrätt. Regeringen har alltför länge förhalat ett avskaffande av »utlandsstreckeb. Principen måste vara fullständigt likaberättigande för svenska medborgare vare sig de har sin gärning förlagd inom eller utom landets gränser. Men också den fria opinionsbildningen, en förutsättning för att medborgarna skall kunna utöva sin kontroll i en demokrati, löper allvarlig risk att försvagas. De nya massmedia, som tekniken ställt till vårt förfogande, måste hanteras med största varsamhet. Varje monopolisering medför en försämring av den fria opinionsbildningen och kan i stället leda till åsiktslikriktning. Från den utgångspunkten ter det sig nödvändigt att avskaffa radio- och televisionsmonopolet och ersätta detta med ett system, som tillåter frihet i etern. Ä ven pressens frihet hotas emellertid av det partistöd-presstöd, som genomdrivits i riksdagen. Om pressen i en demokratisk stat rätt skall kunna utöva sina bevakningsuppgifter gentemot statsmakterna, en av dess viktigaste uppgifter, får den icke tillåtas att bli beroende av just dessa statsmakter. Talet om pressen som en tredje statsmakt blir en tom illusion, om den blir beroende av välviljan hos den första och den andra. Från fri kritiker förvandlas pressen till ett språkrör för de organ, den borde kritisera. Det slarvigt föreslagna tidskriftsstödet är i princip av samma karaktär, även om de praktiska verkningarna i detta fall blir mindre omfattande. Partistödet får emellertid än allvarligare återverkningar på sikt. De politiska partierna blir inte längre bärare av folkets fria vilja. De blir beroende av statsmedel för sin existens och riskerar att nedsjunka till halvstatliga institutioner bland andra. De enskilda medborgarna får därigenom betydligt svårare att vinna gehör för sina uppfattningar. Partibyråkratierna, som »befriats» från beroendet av partiernas medlemmar, får icke längre samma intresse för dessa. Det blir lättare att träffa en uppgörelse om förhöjt partistöd i riksdagen än att entusiasmera människorna till egen aktivitet och egna uppoffringar. Medborgarnas uppfattningar kan komma att kanaliseras på andra vägar än genom partierna, vilket i sig innebär en ökad risk för utomparlamentariska aktioner och därmed utgör ett hot mot demokratien. Ett åsiktstvång föreligger också genom den från demokratisk synpunkt djupt förnedrande kollektivanslutningen till ett visst parti. Pressen på oliktänkande kan på många arbetsplatser vara hård, därom finns det alltför många vittnesbörd. Tillkomsten av storavdelningar har lett till att beslut om kollektivanslutning på vissa håll träffas av särskilda representantskap, där den enskilde fackföreningsmedlemmen icke ens har rätt att vara närvarande. De väldiga summor, som satsats från fackföreningshåll på Stockholms-Tidningen - till ingen nytta - ställer frå- gan om de ekonomiska bidragen i bjärt belysning. Det kan bli nödvändigt att lagfästa den enskilde medborgarens frihet mot i synnerhet det övergrepp, som kollektivanslutningen utgör. Även när det gäller effektiviteten och extensiteten (verkningsgraden av folkinflytandet och den folkliga kontrollens omfattning) kan den svenska demokratien uppvisa svåra brister. En utvidgning av folkomröstningsinstitutet har länge krävts av den borgerliga oppositionen men motarbetats av det makthavande regeringspartiet. Närmast ter det sig angeläget att få till stånd bestämmelser, som möjliggör för en minoritet av riksdagens ledamöter att påkalla en beslutande folkomröstning i frågor, som avgjorts av riksdagens majoritet. Detta torde vara en av de få möjligheterna att skapa ett effektivt minoritetsskydd. Det danska exemplet kan tjäna som förebild. För att förbättra grunden för den svenska parlamentarismen och ge demokratien bättre arbetsmöjligheter ter det sig vidare nödvändigt att snarast genomföra en övergång till enkammarsystem. Regeringens förhalning av författningsfrågan 71 kan på ·sikt få allvarliga konsekvenser för folkstyrelsen. I en tid, då centralistiska tendenser starkare än någonsin gör sig gällande på praktiskt taget alla områden är det ett livsvillkor för en demokrati att motverka varje form av maktkoncentration. Detta kan endast ske genom att en verklig maktbalans kommer till stånd, vilket i sin tur förutsätter en delning av makten och en decentralisering så långt det i varje enskilt fall är möjligt. Regeringen har emellertid valt att i stället främja maktkoncentrationen. Exempel härpå är inrättandet av särskilda planeringsorgan, som är undandragna offentlig insyn och folkets kontroll genom riksdagen. Oppositionspartierna är överhuvudtaget inte företrädda eller får någon möjlighet att ta del av vad som pågår i dessa betydelsefulla organ. Ett annat exempel är den nya departementsorganisationen, som förstärker regeringens och statsrådens maktposition. Vidare erinras om utredningsväsendets försämring på senare tid. Allt fler utredningar verkställs inom departementens ram och undandras därmed folkets kontroll, och åtminstone i några fall har de parlamentariska utredningarna kännetecknats av låg kvalitet, som t. ex. pressutredningen, vilken betraktats som ett »beställningsarbete» för regeringen. Det är oroväckande, att utredningsminoritetens krav på hur utredningen skulle arbeta överhuvud in- 72 -te beaktades. I andra fall har regeringen helt nonchalerat kravet på -utredning, soin t. ex. beträffande ]>arti- och tidskriftsstödet, och där- .med bl. a. satt det för sin noggrannhet med rätta berömda remissystemet ur spel, samtidigt som man berövat oppositionen varje inflytande på planeringsstadiet. I syfte att fördjupa demokratien bör det även vara möjligt att vidta -åtskilliga förändringar på det kommunala fältet, en fråga där högermotionen konkret endast tar upp tanken på en riksdagens tredje ombudsman med uppgift att ägna sig åt· de kommunala frågorna. Otvivelaktigt skulle detta stärka den enskilde medborgarens rättssäkerhet. Annars finns det även många andra reformförslag, som förtjänar att diskuteras. Landstingen skulle kunna förvandlas till effektivt arbetande »landsdelsriksdagan och på så sätt utgöra en balanserande .faktor gentemot en allt starkare centralmakt. Detta förutsätter inte bara en förändring av landstingens arbetsformer, utan också att -nya arbetsuppgifter flyttas från stat till landsting och även från primärkommunerna till landstingen. I det senare fallet skulle det särskilt gälla uppgifter som är aU hänföra till kommunernas reglerade förvaltning. Även primärkommunernas ställning skulle kunna stärkas. Vissa befogenheter skulle kunna överlämnas till nyinrättade stadsdels- eller sockenråd, varigenom den lokala självstyrelsen åter skulle kunna få samma djupa förankring i folket som före 1952 års kommunreform. Ett kommunalt folkomröstningsinstitut skulle kun• na aktivisera medborgarnas intresse för de kommunala frågorna. I vissa fall bör också övervägas att inskränka kommunernas befogenheter, så att t. ex. medborgarna kan skyddas mot att kommunen engagerar sig i dyrbara markförvärv, skrytbyggnader eller mer eller mindre spekulativa företag av allehanda slag. Det borde också ifrå- gasättas, om inte det nuvarande samregerande! på det kommunala planet skulle bringas att upphöra, så att en effektiv »kommunregering» men också en effektiv kommunal opposition kommer till stånd. Frågan om den svenska folkstyrelsen kommer tack vare högerpartiets initiativ ordentligt i den politiska debattens förgrund. Det finns förvisso anledning till påståendet, att den svenska demokratien icke fungerar tillfredsställande. Att åstadkomma bot av missförhållan~ dena borde ligga i alla medborgares intresse, oavsett partipolitisk åskådning, under förutsättning att man bekänner sig till den politiska demokratien. Det är betecknande, att det kommit på högerpartiets lott att gå i spetsen för en genomförd maktbalans och en fördjupad folkstyrelse.