Print Friendly

Litteratur Industrisamhället

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
Fil. kand. JAN-OLOF SUNDELL:
Industrisamhället
En av vår tids centrala frågor är kommunikationsproblemet, att kunna överföra
kunskaper och åsikter från en individ till
en annan. Det kan förefalla paradoxalt
med hänsyn till all den information som
vi bombarderas med från olika håll. Icke
desto mindre är detta ett centralt problem;
hur skall vi kunna göra oss förstådda, begripliga för våra medmänniskor. Genom
arbetets specialisering tvingas vi att syssla med en trång sektor där vi i bästa fall
själva kan bli experter, vare sig det gäller
ett manuellt eller ett intellektuellt arbetsområde.
Kommunikationsproblemet är inte blott
socialt utan i eminent grad politiskt. Först
måste experterna kommunicera med politikerna; dessa måste i sin tur kommunicera med väljarna, ”vanliga” medborgarna.
Alltför ofta brister det i sambandet, både
på expert- och politikersidan. När en betydelsefull bok på ett centralt politiskt
område – nationalekonomiens – utkommer, är det därför desto mer glädjande om
den skulle råka vara skriven på ett någorlunda förståeligt och levande språk. Den
välkände harvardprofessorn John Kenneth
Galbraith – författare till Överflödssamhället, American Capitalism m.fl. arbeten
– visar i sitt nya arbete ”Den nya industristaten” (Wahlström och Widstrand,
pris 42: 50 kr) en beundransvärd förmåga
att skriva begripligt om komplicerade ting.
I likhet med en del andra forskare med
motsvarande förmåga som Herbert Tingsten och A. P. Taylor vill han gärna ta kål
på största möjliga antal vanföreställningar
och fördomar, en strävan som ibland kan
te sig nästan löjeväckande. Men ofta träffar
hans analyser rätt, både åt höger och åt
vänster, och hans bok är bokstavligen tankeväckande.
Den nya industristaten utgör ett försök
till en ny syntes av hur det ekonomiska
systemet fungerar i Förenta Staterna i våra
dagar. När man läser den bör man dock
hålla i minnet skillnaderna mellan den
verklighet inom storföretagen i USA, som
Galbraith beskriver, och förhållandena i
Europa, enkannerligen Sverige.
Beslutsprocessen
Icke desto mindre innehåller ”Den nya industristaten” analyser av problem som äger
relevans även för vårt vidkommande. Här
skall uppmärksamheten koncentreras till
ett central område, nämligen om makten
inom företagen, hur besluten inom dessa
fattas. Traditionellt har den enskilde kapitalägaren och företagsledaren (tidigare
ofta en och samma person) haft möjligheter att fatta alla viktigare beslut. I dag
däremot har varken aktieägare, bolagsstyrelser eller ens i nämnvärd grad direktö-
rerna inom storföretagen någon större
makt att fatta viktiga beslut. Besluten fattas i stället kollektivt av personer med erforderliga kunskaper och informationer på
en lägre nivå inom företagen, inom ramen
för vad Galbraith kallar teknostrukturen.
Direktörerna utgör i regel en del av denna, men det är därmed inte sagt att de särskilt ofta fattar de viktigaste besluten. Dessa är ofta i realiteten fattade inom någon
annan gruppering inom teknostrukturen,
där valet mellan olika alternativ redan har
gjorts. Direktörerna (och någon gång styrelsen) har som regel att välja mellan att
säga ja eller nej till en viss åtgärd. Ofta är
det säkert inte möjligt att säga nej utan att
detta får vittgående konsekvenser.
Till saken hör att teknostrukturen enligt Galbraith är ett ömtåligt system. För
att fungera kräver den skydd mot inblandning utifrån, exempelvis från aktieägare eller banker. Den är också känslig för inblandning från statens sida. Till teknostrukturens mål hör därför oberoende och
att företaget går bra. Vinstmaximeringen
116
är dock inte något pnmart mål för storföretagen, vilket folk som regel tror. För
att kunna uppvisa stora vinster måste man
som regel ta risker, och risker är just vad
teknostrukturens medlemmar inte vill ta.
Risker kan påverka teknostrukturens
funktion. Om det går dåligt kanske en del
av dess medlemmar tvingas lämna företaget, något som är djupt motbjudande. Ett
annat viktigt mål för teknostrukturen är
därför förutom oberoende också trygghet
för dess medlemmar.
Ägaren utan inflytande
Galbraiths resonemang om teknostrukturen och besluten inom företagen är politiskt intressanta. Om de är korrekta så har
ju ägaren ringa inflytande. Av det följer
emellertid att socialistiska målsättningar
genom förstatligande av industrier blir skä-
ligen meningslösa. Den stora massan av anställda får inte större inflytande vid en socialisering för den skull. Och staten ställs
inför ett dilemma: antingen får man låta
de förstatligade industrierna sköta sig själva utan något större mått av parlamentarisk kontroll, eller också skall staten söka
påverka företagens skötsel, vilket enligt
Galbraith skulle leda till störningar inom
teknostrukturen och därmed negativt på-
verka företagets produktionsresultat. I sista hand skulle då hela produktionsutvecklingen bli lidande, med en mindre gemensam kaka att fördela. Och detta kan ju inte
vara någon meningsfull målsättning, inte
ens för socialister!
Vad som är bekymmersamt med Galbraiths analys även för en konservativ eller en liberal är dock att teknostrukturens
makt också berör strävandena att genom
personligt ägande och/eller företagsdemokrati skapa ökade möjligheter till inflytande och meddelaktighet för fler människor
än vad som nu är fallet. I sista hand bör
man dock erinra sig, som tidigare påpekats,
att Galbraiths resonemang inte är helt applicerbara på svenska förhållanden. Bankernas inflytande är exempelvis större i
Sverige än i USA. Att öka antalet meddelaktiga och medansvariga i vårt ekonomiska
system genom ägardemokrati och företagsdemokrati behöver därför inte vara nå-
gon omöjlig uppgift. Tvärtom, på dessa
områden återstår det mesta att göra.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner