Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SJÄLAVÅRD OCH SJÄLSVÅRD ~ OKLARA LINJER
Av professor HJALMAR LINDROTH, Göteborg
I våras utkom en bok med titeln »Själavård – Själsvård». Företalet upplyser om att den är utgiven av det tämligen nya Institutet
för medicinsk psykologi och psykoterapi, vars ledare är doktor Poul
Bjerre. Denne är också en av de tio författare som med var sin uppsats bidrager till bokens innehåll. De är, upplyses det, ansvariga var
och en blott för sitt eget inlägg; dock har den första uppsatsen,
skriven av institutets sekreterare, teol. och fil. kand. Olof Lindhe,
»vuxit fram ur gemensamma diskussioner bland institutets medlemmar». Där framlägges utförligt »riktlinjerna för utbildningen».
Det vill synas mig som om allmänheten har allt skäl att intressera
sig för den nya verksamhet som i boken får en så allsidig belysning.
Denna kännetecknas av två grundläggande principer: den vill vara
fullt vetenskaplig, och den innebär en gemensam utbildning av
läkare och teologer. Genom den senare principen åsyftas en utbildning av dessa båda kategorier till samarbete i själsläkekonsten. Om
detta samarbete, dess förutsättningar, former och mål säges mycket
av de skilda författarna, och detta så vitt jag kan se i gott inbördes
samförstånd på nästan alla väsentliga punkter. Av de tio bidragande
är fyra präster eller teologer, nämligen utom den redan nämnde
sekreteraren, kyrkoherde Chr. Duhne, läroverksadjunkt Giovanni
Lindeberg och teol. dr Ivar Alm; fem är psykiatriker och en en
kvinnlig »Dr phil.».
Alla som i boken uttalar sig om de fundamentala frågorna, tycks
vara överens om att själsläkekonsten hitintills inte bedrivits – och
inte k u n n a t bedrivas – på det mest önskvärda sättet. Och detta
har berott på att utbildningsmöjligheterna inte varit de bästa. Det
framgår för en läsare fullt tydligt, att den kategori av själavårdare
som institutets egentliga ledning representerar, finner mycket mera
att klandra hos den andra parten, teologerna, än hos sina egna. Detta
är begripligt. Men då anmäler sig en rad viktiga frågor: Är det
med fog, som den prästerliga själavården klandras7 Om så är, är
det uteslutande eller väsentligen genom facklig psykoterapi som den
skall förbättras7 Är ett verkligt, friktionsfritt och fruktbärande
samarbete mellan präst och läkare på detta område möjligt eller
önskvärU Vad skulle detta innebära av anpassning från den ena
partens sida till den andra~ Ty att de båda parterna, just i egenskap
av »yrkesmän», hitintills inte arbetat efter samma linjer, är uppenbart. Det är detta faktum som föranlett införandet (i Företalet) av
en åtskillnad mellan s j ä l a v å r d och s j ä l s v å r d. Det senare
ordet skall uttrycka »den förvandling den gamla [det vill främst
135
·•
.-..– -:~o.
j_
”$.:”.{ ~ ;r
;. J. -A~-·
Litteratur
säga den prästerliga] funktionen måste undergå, när den tillägnar
sig den moderna själsläkekonstens erfarenheter och söker bygga på
den empiriska grundval på vilken denna vuxit upp».
Man underkänner alltså den prästerliga, åtminstone den kyrkliga
själavården. Det talas om »en väldig klyfta mellan människornas
själsliga. nöd och kyrkans förmåga att hjälpa» (s. 15); prästerna
klandras för »tendensen att ··begränsa själavården till det rent religiösa» (s. 18), de menas ofta inte kunna bjuda annat än »tröst» (jfr
s. 25, 195); också i själavården faller de tillbaka på »de gamla förstelnade trossatserna» (s. 44) o. s. v. Man framhåller också direkt den
bristande psykologiska kunskapen. Även de medverkande teologerna
yttrar sig på liknande sätt (man märker dock Duhnes krav på en
särskild kyrklig själavård alltjämt). Det lär heller inte vara möjligt
att bestrida bristerna. i den kyrkliga själavården, och nog består de
till god del just i det som nyss sagts. Sådant vidgås ju av många
bland kyrkans egna. Men man får inte glömma, att kyrkan samtidigt
haft och alltjämt förfogar över utomordentliga själasörjare, och att
dessa ingalunda utövat sitt kall väl just i samma mån som de f r ig j o r t s i g från de kristna grundtankarna. Men dessa själasörjare
godtagas säkerligen inte heller av läkarna, ty det som nu kräves,
är en själslig vård »som passar det moderna livet» (s. 16).
Man kan efter de återgivna hårda omdömena undra över, att den
psykoterapeutiska sakkunskapen inte inriktar sig på att helt enkelt
slå prästerna ur brädet, och på att själv ensam övertaga själasörjarerollen. Detta så mycket mer som man, säkerligen med rätta, fastslår
att allt färre bekymrade människor uppsöker prästerna för att få
hjälp. Skälen till att man i stället vill ta sig an prästerna, och inte
»avsätta» dem (s. 43), är nog flera. Såsom e t t sådant framföres
påståendet att vi ännu länge måste räkna med en kristen kyrka, vars
ämbetsmän har att uppehålla andlig kontakt med människosjälarna
(s. i7). Då har man att försöka utvägen att göra prästerna mer
skickade för sitt värv än de nu är. Men man tar nog inte fel om
man påstår att också en djupare beräkning ligger under. Man syftar
helt enkelt till att efter förmåga a v k r i s t n a b å d e d e n l i v ss y n o c h d e n m e t o d v a r m e d s j u k a s j ä l a r s k a b o t a s.
På flera ställen i boken sägs detta rent ut, på ännu flera sker det
formellt sett mer indirekt och försiktigt. »Här [på själavårdens område] bryter sig i våra dagar gammalt och nytt oförsonligt mot vartannat» (s. 12). Kyrkan klandras för att hon driver metoden att föra
en skuldbetungad människa fram till korset, för att hon må bekänna
sin synd och få förlåtelse (s. 44); ty det är frågan om »en på det hela
taget redan död tradition» (s. 45). En av teologerna (Alm) vill dock
arbeta på »ett överbyggande av den gamla motsättningen mellan
religion och vetenskap» (s. 106), men att det därmed är slut med
kristendomen, inses om man hör att religionen nu, i anslutning till
C. G. Jung, skall »betyda relation till en medvetandetranscendent
[detta är ett vilseledande missbruk av termen transcendent] verklighet, ett realt ehuru inre objekt» (s. 142). Den kvinnliga författaren
anbefaller »helt andra vägar att gå» än de prästerliga, men dessa
136
Litteratur
kan beträdas »utan att brista i vördnad för kyrkan eller kristendomen». Men kristendomen får nu en gång icke, allra minst i vår
tid, nöja sig med vördnad.
Man vill sålunda bibringa prästerna »en ny mentalitet» (s. 38).
Jag vill inte kalla den väg varpå man från läkarhåll vill försöka
detta, direkt försåtlig. Ty ingen läsare som här känner sig ha andliga värden att bevaka, kan undgå att se vad saken gäller. Och det
är tydligt att psykiatrikerna kämpar för en ärlig övertygelse som
de med värme omfattar. På renheten i ledarens, dr Bjerres, syften
har jag aldrig tvivlat.
Man bekämpar kristendomen, men därmed menar man sig inte
bekämpa r e l i g i o n e n. Tvärtom; man arbetar för en renad, högre
religion, och har mycket att säga därom. Kristendomen kännetecknas
i angriparnas ögon främst av vissa orimliga dogmer, och därmed av
vanmakt och främlingskap inför det som har med en tidsenlig livsuppfattning att skaffa. Ån den nya religionen~ Här föreligger en
kärnpunkt vid bedömandet av hela förhållandet mellan kristendomen
och den nya »själsvården». Den religion som denna senare för på
tungan, ä r ingen verklig religion. Redan till sitt begrepp innebär
religion själens förbindelse med en högre, utom henne själv existerande makt – detta sista vare särskilt sagt i motsats till dr Alms
nyss citerade yttrande -, och detta en ömsesidig förbindelse av
givande och mottagande, belägen på ett högre, eller djupare, plan än
det magiska planet, som innebär vissa grepp avsedda att mekaniskt
påverka den makt varav man känner sig bero. Religion innebär förtröstan på ett personligt fattat »du», som jag kan vända mig till för
att få hjälp och kraft. Utan detta kan det på sin höjd bli fråga om
ofullgången eller om rudimentär religion – eller om »religiositet»,
en kosmisk stämning i själen, som till intet förpliktar. Nu är det
tydligt, att åtminstone ingen av bokens psykoterapeuter såsom verklighet accepterar vad som nyss sagts tillkomma all verklig religion.
Det hade då varit välgörande, om man klart och otvetydigt frånsagt
sig all gudstro i detta ords fulla mening. Institutet tycks ha grundat
skäl att hoppas att få teologer med på sin urvattnade s. k. religion.
Man tycks mena att denna är tillräcklig, eller åtminstone användbar
vid kontakt med »religiösa» patienter, såsom ett visst komplement
till fackpsykologin.
Naturligtvis menar man sig representera vetenskapens senaste
resultat gentemot kristen livsåskådning. Denna anses ohjälpligt föråldrad, och bör därför vika för en ny. Kanske står dock dessa vetenskapens »moderna» banerförare inte på en så fast grund som de
själva förmenar. Vet de inte om att naturvetenskapsmännen, t. ex.
biologer och astronomer, och detta flera av de största, nu yttrar sig
med en helt annan försiktighet än bara för ett eller annat årtionde
sedan, när de uttalar sig om världsordningen, om andens liv och
själens verkligheter~ År det inte att ta på sig ett för stort ansvar
detta, att i en tid då människorna i vånda ropar efter ett fäste utöver dem själva, i en tillvaro som för millioner liknar ett helvete,
på helt otillräckliga och hypotetiska grunder förklara d e t för
137
·•
…~-
Litteratur
illusion, som skänkt och alltjämt skänker trygghet och styrka åt
oändligt många både harmoniska och andligen nödställda människor,
och detta ingalunda bara åt mindre »upplysta» eller överhuvud
mindre högtstående~
Det är uppenbart att åtminstone ingen av läkarförfattarna, och i
synnerhet inte dr Bjerre, har tillräcklig erfarenhet av vad som är
det väsentliga i kristendomen. Ett exempel ur hans egen uppsats
(s. 175) må till en början visa detta. Uppsatsen utgöres av en kommenterad redogörelse för ett svårbotat fall, en kvinna som fastnat
i vissa tvångsföreställningar. Skulden därtill lägges av B. i mycket
på det hem där patienten vuxit upp. Modern var »troende» och »en
stark personlighet», som även fick sin make att »vända sin håg till
Gud». Därigenom »kom hemmet att präglas av sträng kristlig anda»,
och i sådana fall kommer den som där växer upp »att genomsyras
av ständigt tyngande och ständigt tärande skuldmedvetande». Konklusionen blir för B. naturligtvis den, att kristendomen är en mindervärdig, skadlig och livshämmande religion. Den »stränga» kristendomen i hemmet representerar tydligen för B. utan vidare just den
verkliga och typiska kristendomen, den som han (s. 198) karakteriserar som »en förgången tids dunkel»! Men den kristendom som är
värd sitt namn, är en k ä r l e k e n s religion; och att d e n n a kristendom skapar en helt annan anda, därom kunna många vittna som
vuxit upp i sådana hem. Ingen som helst vetenskaplig bevisning
hindrar oss från att tro på en Gud som söker oss i kärlek, och som
kan förläna oss av denna sin kärlek sådan den uppenbarats i Jesu
liv, eller från att tolka vissa av våra djupaste upplevelser som innebärande förbindelse med denna överjordiska kraftkälla. En annan
sak är, att det för en icke alltför ytlig människa kan vara förbundet
med svårighet och kamp att i denna tid alltid fasthålla en sådan tro.
»Som vi se saken är J esus här [nämligen som en kraft vid den ifrågavarande patientens tillfrisknande] beteckningen för det vi kalla
f ö r n y e l s e – det rör sig alltså om en relativt likgiltig terminologisk fråga», heter det (s. 194). Den som så säger, har inte fattat
mycket av kristendomens ande och kärna. (Till denna hör icke med
nödvändighet – må detta här vara sagt – föreställningen om Kristus
som ett väsen av annat ursprung än vi.) Dr Bjerres rationalism i
fråga om dessa ting är märkligt nog dock inte större, än att han
(s. 185) betecknar den förnyelse och frigörelse varigenom en själssjuk människa kan tillfriskna, och som han icke drar sig för att
omtala som en »djupgående och överraskande förvandling», med
ordet »livsmysterium». Men hur är det då beställt med vetenskapligheten i den livssyn i kraft varav han kategoriskt avvisar tron på
en personlig Gud – i en eller annan form~ Han bör nämligen inte
nöja sig med att förneka den gamle herrn med långt skägg.
Den nya s. k. religionen och den nya läkemetoden har att bevisa
sin upphöjdhet över den tro de bekämpar, nämligen genom de mål
de uppställer och genom sina bättre resultat. Den kristna själavården
har syftat till att föra människorna till Gud genom Kristus som
hans uppenbarare, och till att förhjälpa dem till ett nytt liv i en mot- 138
Litteratur
tagen ny kraft. Kristna själasörjare, lekmän såväl som präster, har
ofta i hög grad förfelat detta syfte, de har mycket ofta misslyckats,
och kanske rent av stjälpt och icke hjälpt. Detta kan, utom på personlig olämplighet eller otillräcklighet, verkligen bero på att man
skjutit abstrakta lärosatser framom det centrala. Till detta centrala
hör emellertid mycket av det som av den nya psykoterapins målsmän avfärdas som fantasier och illusioner: medvetande om personlig
skuld, både om eventuellt särskild skuld och om sådan allmän skuld
som har sin huvudrot i ens själviskhet (»Svagheten i vår tid är att
människorna sakna skuldkänsla», Söderblom); bön om och mottagande av syndaförlåtelse; förbehållslös överlåtelse till Gud, och
därigenom undfående av frid och kraft till ett liv på ett etiskt högre
plan än förut, i människokärlek och offervilja, och i a n d l i g
g e m e n s k a p med andra människor. Detta sista innebär att man
ryckes ut ur sin i vår tid så vanliga, ödesdigra a n d l i g a i s o l er i n g. Dr Ljunggren har verkligen ett par ord om detta, men knappast som mål för terapi. Liksom doktor Bjerre vågar också en kristen
tala om möjligheten av »förvandling» av människosjälar, eftersom
han u p p l e v a t att sådant kan ske, och detta just genom att kristendomen tas på allvar. Men i boken hör man inte talas om så höga
mål för patienternas behandling (med undantag likväl för kyrkoherde Duline, som inte vill eliminera bort de etiska synpunkterna,
talet om synd, om bättring, om ansvar o. s. v., s. 64). Vi finner många
allmänna, ofta vackra och i och för sig riktiga formuleringar, såsom
talet om »ett meningsfyllt liv», om »ett bättre och sannare grepp om
livet självt», om att »frigöras och danas till en självständig och fri
människa» (Duhne). Och hos ett par av författarna finns antydningar om värdet av människokärlek – vem kan ha något emot
denna1 – och om en människas »ansvar» (inför vem1). Men det
tycks trots detta inte ingå i den medicinska terapin att i samband
med botandet lyfta den lidande upp på ett högre etiskt plan, att
söka befria honom från den självupptagenhet och själviskhet som så
ofta är roten till s å d a n a människors disharmoni och otillfred8-
ställdhet, som gäller och anser sig för »friska», och med vilka psykiatrikerna därför inte ofta får att göra i sin praktik. Men att dessa
senare inte kan föra patienterna fram till något av det som nyss
nämnts, är intet att förvåna sig över. Man leder inte en människa
fram till radikal och bestående sinnesändring på detta djupare plan
utan att själv ha upplevat åtminstone något av det som utsäges i
det gammaltestamentliga ordet: »Herre, du grep mig och vart mig
övermäktig.» Nej det är något annat som i boken krävs av läkaren;
att han ska ha tillägnat sig »den religiösa frigjordheten» (s. 27)
– varmed ingalunda avses frigjordhet g e n o m religionen! -, och
att han ska vara »religiöst orienterad» (s. 28), eller »någorlunda förtrogen med religionens värld» (s. 115); en av läkarna fordrar rent av
att man ska »släppa den gamla spiritualistiska uppfattningen» av
människan, eget nog utan att man därför får »bortförklara de religiösa behoven» (s. 92). Bjerre kräver att läkaren själv ska ha brutit
sönder »det kristna frälsningssystemets cirklar» – återigen fram- 139
..f •.
J. r . – ~-
——~— -.f_ ____:~:.__:··:=:_..:_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __
Litteratur
hålles de nedärvda dogmerna och det teologiska systemet som kärnan
i all kristendom.
Läkaren får enligt Bjerre inte vädja till »tron», ty det blir bara
»det evinnerliga kretsandet kring samma intighet» (s. 197); annars
förklaras det vara patientens ensak om han vill kalla det obestämda
»något» för Gud »eller något annat» (s. 41). Naturligtvis får då inte
heller bön i verklig mening någon plats och begreppet »nåd» är blott
föremål för oförstående överlägsenhet (s. 190, 198), liksom synd och
förlåtelse; ty »synden har i vår tids föreställningar ej samma aktualitet som i en gången tids» (s. 41). Människan ska inte ävlas med
strävan efter »fullkomlighet», det står bara »hindrande i vägen» för
ett tillfrisknande (s. 198). Det hjälper inte stort att en av bokens
teologer fastslår, att religionen måste erkännas »som en sund och
legitim yttring av mänskligt själsliv» (s. 142), när den med åberopande av förment oantastliga vetenskapliga resultat tömmes på det
innehåll varigenom den skulle vara en kraft till förhöjt och renare
liv. Den verkligt personligt tillägnade kristendomen bygger inte
minst på u p p l e v e l s e – öch upplevelsen som kunskapsform på-
stås (s. 149) vara legitimerad av Bergson -, medan psykiatrikerna
snarast blott därför nödgas erkänna religionens egenart, att de inte
kunnat vara blinda för dess allmänmänskliga yttringar; de psykologiserar den mer eller mindre fullständigt (Duhne är på sin vakt
mot denna benägenhet, s. 64).
Vi kan nu ställa den avgörande frågan: År det bara tidsbundna
och umbärliga delar av kristendomen – sådana finns – som skulle
gå förlorade om den nya psykoterapin sloge igenom~ Svaret måste
bli ett bestämt nej.
Till verklig religion hör också h e l g e l s e och r e n h e t. Om dem
hör vi i denna skrift ingenting. De hänförs säkert utan vidare till
det varigenom kristendomen förstört människolivets »sundhet».
Begreppet renhet har i Västerlandet med orätt alltmera kommit att
ensidigt knytas till det sexuella området. Härför bär den officiella
kristendomen utan tvivel skulden. Men på det området har begreppet
dock en av sina viktigaste tillämpningar. Därför måste jag såsom
i viktiga avseenden ganska ansvarslöst beteckna vissa psykiatrikers,
bland dessa Poul Bjerres, behandling av sexualiteten. Kristendomens
renhetskrav utdömes utan vidare som föråldrat; det röjer inte »den
sunda frigjordhet» (Cronholm s. 156) som anses vara det enda riktiga.
Det bör visserligen medges, att kristendomen och kyrkan har åtskillig skuld i fråga om vissa missförhållanden på detta område. Vi
borde, redan utan att se saken ur religiös synpunkt, ha lärt oss inse,
att det är andra ting än de av kyrkan predikade som avgör en
sexuell förbindelses sedlighet, nämligen frågorna om den är förenad
med verklig kärlek eller ej, och om den ingås under vilja och förmåga att ta ansvar. Men det är bedrövligt att finna att dessa moderna
förkunnare inte besinnar att en ung människa aldrig blir en stark
och fast karaktär utan kamp, bl. a. mot de krafter som motståndslöst
vill binda henne vid livets natursida, och utan att öva självdisciplin.
Att bara ge efter för vad naturen pockar på, är inte det råd de unga
140
Litteratur
ska höra. Man talar om en ynglings redan tidiga oemotståndliga
behov av driftens utlösning, för den fysiska och psykiska hälsans
skull. Men varför pekas det inte från läkarhåll på den naturliga
självreglering som sker i samband med drömliven Man vill inbilla
oss att frigörelsen från hämningar och från etiskt-religiösa motiv
för återhållsamhet leder till den åtrådda andliga friheten. I stället
blir resultatet ofta slaveri under neddragande vanor. Lösliga och
ohämmade sexuella förbindelser efter som tillfället bjuder, innebär
personlighetens utminuterande och bortplottrande, ofta till irreparabel skada för den helhjärtade och osplittrade kärlek som kan
beskäras den som i förtröstan på renhetens värde och lön bekämpat
de frestelser som legat på ett för lågt, övervägande fysiologiskt plan.
Grunden för allt fruktbart samarbete är inbördes f ö r t r o e n d e.
Läkarna begär sålunda att prästerna ska hysa förtroende för den
nya själsläkekonsten. Själva anser sig läkarna emellertid intet ha
att lära av prästernas syn på saken – den »religiösa orienteringen»
kan de skaffa sig utan dem -, och därför är uppenbarligen den nya
»mentaliteten» och kristendomens utlämning av sina grundvärden
villkoren för att det krävda förtroendet från prästerna ska återgäldas. Kanhända hoppas man på att kyrka och kristendom snart
ska ge vika för den vetenskap som tar sig uttryck i den nya psykoterapin (vilken för övrigt själv icke saknar en dogmatisk prägel).
Vi får nämligen av en av författarna höra, att »Kristendomens makt
över sinnena har så småningom allt mera avtagit» (s. 147). Denne
bedömare känner allt ganska illa läget hos vårt folk just nu – han
kan gärna kasta en blick också västerut.
Utan tvivel är det riktigt att varje själasörjare behöver psykologi.
Men minst lika värdefull är den människokunskap som förvärvas
genom rik livserfarenhet om olika slags människor, friska och sjuka,
när man kärleksfullt tar del av deras bekymmer.- Den föreliggande
boken bjuder givetvis på åtskilligt av värde. Psykologerna må själva
diskutera de rent fackliga problemen. Men någon »fast grund» (s.
168) för en s å d a n själavård, som verkligen kan tjäna människorna
genom att hjälpa dem att förverkliga livets mening, lägges icke av
det nya institutet.
E f t e r s k r i f t. Sedan ovanstående skrevs, har dr Bjerre ånyo
tagit till orda. Det har skett i en bok som han kallar »Vår tro och
vår förankring» (vilka är »vi»~). Här röjs samma obekantskap med
kristendomens verkliga väsen som i den tidigare boken, liksom även
i övrigt tvärsäkert amatörskap mångenstädes tar sig egenartade uttryck. Och klarheten är icke större än förut. Att k o r s e t i kristendomen är en svår stötesten, bekräftas också här. Därför bör det
undanskaffas. Bjerre väljer en häpnadsväckande utväg. Han menar
sig kunna bevisa, att det kristna korset från början uteslutande var
ett segerns tecken, och att det först var under det av förfall präglade
900-talet som det förvandlades till det kors där en lidande frälsare
ljöt döden för människornas synder. Som enda bevismaterial användes kristusbilderna i konsten. Evangelierna och Paulus och den
141
Litteratur
övriga äldsta kristna litteraturen nämns inte med ett ord. Det hela
är alltför befängt.
Märkligt nog talar en annan anda, en renare idealitet, ur bokens
båda sista uppsatser (»Rilkes gudsvision» och »Genombrottet och den
svenska linjen»). Några citat: »Envar, som söker storma det högsta
med sin viljas kraft kommer till korta. Han undgår ej en punkt,
där han vanmäktig blir ståande med tomma händer. Och med tomt
hjärta.» »Det kommer en stund i alla människors liv då de uppleva
kärleken som det över allting lyftande, allt förnyande.» »När våra
ögon öppnats trotsa vi ej mer: vi tar emot.» »Offret i form av dagliga uppoffringar är en ofrånkomlig förutsättning för den enstaka
människans liv.» (Men därjämte läser man alltjämt sådant som:
»Livet bygger upp sig själv, och förlösningen ligger innesluten i dess
eget väsen.») Här borde en utgångspunkt kunna finnas för förståelsen av kristendomen just som byggande på upplevelsen av en kärlekens i ödmjukhet mottagna kraft. Det är den kraften vi nu måste
hjälpa fram till en maktställning i människornas hjärtan. Och så
långt möjligt ska det ske i samarbete mellan alla ideella krafter;
splittringen berövar oss styrkan. Men samarbetet får icke innebära
svek mot oumbärliga andliga värden.
142

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner