Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

tiTTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1958
I
Det brukar sägas, att litteraturen avspeglar nuet, sett genom diktarnas erfarenhet och temperament. Detta innebär givetvis inte, att dikten skulle
ge en korrekt bild av dagens samhälle
med dess organisationer, intresseriktningar och gruppbildningar. Däremot
kan dikten sägas ge en bild av människan i detta samhälle, av den enskilde i olika belysningar och insnörd
i skilda komplikationer. Ett par ofrånkomliga teman i denna problematik
blir därför temat ensamhet och temat
gemenskap. Visserligen kan man följa
dessa teman så långt tillbaka som helst
– det är ju t. ex. kärlekslyrikens uråldriga och eviga ämne – men de avtecknar sig särskilt tydligt under skeden som är socialt inriktade, t. ex. i
80-talslitteraturen och i nutidslitteraturen.
Anslagen från 80-talsdiktningen
återklingar f. ö. i 1958 års prosalitteratur, eftersom den äldste i raden av
årets diktare, Bo Bergman, är fostrad
i den. Att hans novellsamling Så
länge spelet varar har skrivits av en
gammal man är kanske inte så svårt
att se, men det märks dock inte på
stilkonsten, annat än så tillvida att
man där skönjer höstens klarhet och
skärpa i konturerna. Snarare är det
ett ålderdomens sinnelag som här trä-
der fram. Många av novellerna har karaktär av minnesbilder, av personliga
upplevelser från 30 eller 50 eller rentAv lektor ELOF EHN!r!ARK
av 80 år tillbaka i tiden. I andra fall
märker man ett visst avstånd mellan
diktaren och de skildrade personerna,
det uppstår ett perspektiv som ger
andra proportioner åt förvecklingarna
än de agerande inbillar sig att händelserna har – det vilar liksom ett ålderns lugna bedömande, en ålderns
livsvisdom mellan diktaren och det
diktade. Ibland är det ett minne från
längesedan som oförmodat dyker upp,
tas om hand av tanken och blir alltmer konkret, när det placeras in i rätt
miljö och sammanhang, och som visar
sig innehålla något väsentligt, t. ex. en
svårknäckt moralisk fråga. Somliga av
novellerna kan betecknas med BO-talstermen skizzer, små glimtar eller episoder som belyser en karaktär, ofta
ett ensamt människoöde. En av berättelserna har den klassiska novellens
struktur, dvs. den ger ett helt levnadslopp i förkortning. Den heter Från
gårdssidan och handlar om den ogifta
hemsömmerskan Tilda och hennes
mycket lovande son, som blir offer
för lungsoten. Det är en vardagshistoria av 80-talssnitt, förlagd till 80-talet
och lokaliserad till Klara norra kyrkogata, med utflykter till Haga och Djurgården, Nacka och Sickla och avslutad
med en färd till Norra kyrkogården.
stockholmsskildringen är alldeles livslevande, och levande och tidstypiska
är också bipersonerna, den avdankade
aktören och den fridsamme skräddaren med de revolutionära frihetsdrömmarna. Berättelsen rymmer både
98
ömhet och vemod och den mynnar ut
i en anda av tapper resignation. Den
Bo Bergman som satt orden »Trots
allt» som titel på en diktsamling, har
här vackert och stillsamt hyllat den
tysta tapperhet som det hårda, blinda,
grymma livet inte kan rå på. – En
sak till kan de förödande makterna
inte rå på: skapardriften, lusten att
forma och dana. Också den driftens
folk finns med i boken. I den underfundiga berättelsen Galna Josefa
skymtar den Dostojevski som fick
Raskolnikovs öde i sina skapande händer. I Världserövraren träffar vi på
Don Quixote, som på ett värdshus
blir bekant med en sonettdiktare. Poeten och riddaren av La Mancha, det
är två sorgliga skepnader, båda lika
oförstådda av en sniken värld. De är
utsökt belevade mot varandra, men
när diktaren deklamerar den ena sonetten efter den andra, blir riddaren
otålig, avbryter vid första tillfälle och
börjar vältaligt brodera ut sina bedrifter, tills han märker, att poeten
fallit i djup sömn. Ack, fantasiens
martyrer, hur svårt har de inte! De
kan inte ens lita på sina gelikar. Bo
Bergman har här med fin ironi, som
snart förvandlas till en mild och
världsvis humor, behandlat en mycket mänsklig yrkessjuka. Om konst
och liv, idealism och realism handlar
också Pantomim. Den börjar med frå-
gan: vad är stort och vad är smått?
Den fortsätter med att konstatera, hur
vi oftast griper fel, blir lurade och får
resignera. Men de sista raderna består
av en liten betraktelse kring den skönhetens apoteos som heter Bouchers
Venus triumf och med bekännelsen:
»Vad det är underbart med en värld
som aldrig funnits till!» Kanske har
Bo Bergman sagt allra mest om sig
själv i den skissen.
Serlan den fattiga hemsömmerskan
Tildas tid har stora sociala omvälvningar inträffat. Folkrörelsernas och
organisationernas skede har efterträtt
det gamla patriarkaliska samhället.
Om detta nya handlar Ivar Lo-Johanssons Socialisten, en fortsättning av
den breda självbiografiska sviten. Redan i förra delen, »Författaren», var
cirkeln egentligen sluten, i och med
att Lo-Johansson beskrev, hur romanen »Godnatt jord» tillkom, där han
skildrat sin barndom, vilken den
självbiografiska sviten i sin tur utgick från. Men han har åtskilligt att
tillägga. Han hade velat skriva kollektivromanen om den nya människan i
det nya samhället, men »Godnatt jord»
handlade om statarna i det gamla systemet och om den särling som bröt sig
ut. I Socialistens första kapitel finner
vi honom på väg till Lantarbetarnas
fackförbund vid Norra Bantorget.
Han anmäler sig som frivillig kraft.
Han vill bli en »diktens ombudsman»
i en tid, då enligt hans mening författarna brukade »skriva program om
hur de inte hade några program».
skildringen omfattar åren 1936-44,
fram till den dag då statarväsendet
upphörde och de sista statarlassen
drog ut genom herrgårdsgrindarna.
Förbundets verksamhet följer han genom att resa samman med de ordinarie ombudsmännen, oeh fast han
ständigt är i dispyt med dem, kan Socialisten kallas ett äreminne över deras uppoffrande och ofta otacksamma
värv. Närmast får vi följa samarbetet
med Gösta Netzen genom mellan-Sverige, oftast på cykel och under ideliga resonemanger, förhandlingar och
propagandamöten, inte sällan vid en
vägkorsning eller under en regnskyddande gran. Lo-Johansson tecknar en
hel rad porträtt av pionjärtidens ombudsmän. Alla är de praktiska karlar,
förfarna i de taktiska konsterna, hemmastadda med paragraferna. Lo-JOhansson är idealisten, fantasimänniskan. För honom är socialismen en
ide, en etik. Den skall skänka broderskap i kollektivets form. Därför tycker han inte om att arbetarna skaffar
sig egna hem och blir individualister
på fritiden. Det besynnerliga var i alla
fall, tillägger han, att »jag fann de
kantställda och trilskande människorna – inte de moderna i overalls
och i nya tankar – vara de intressantaste, alldeles som jag fann de
gamla huslängorna vackrare än de nybyggda enfamiljshusen med vattenledning och diskbänk av rostfritt
ståb. Här och var lägger han in små
noveller och i dem kommer den genuine berättaren Lo-Johansson till
tals. Främst står historien om Svettpokalen, som börjar berättas i första
kapitlet och inte tar slut förrän i det
näst sista, en historia om solidaritetens krav och den enskildes betryck
och svaghet. Socialisten har inte samma spänning som svitens övriga delar,
därför att förf. nu är åskådare, inte
centralfigur. Den är en krönika om de
avgörande åren inom Lantarbetarförbundet och därmed Lo-Johanssons
riktiga kollektivroman. Ändå passar
denna kollektivroman helt in i sviten
om en särpräglad individ. Med sina
resonemanger, polemiker och inlagda
berättelser är den i varje mening,
varje andetag Lo-Johanssonsk. Socialisten ger belägg på att också kollektivromanen, för att använda Zolas
klassiska formulering, är ett hörn av
naturen sett genom ett tempera~ent.
Drömmen om broderskap och klassförsoning, idealisten Lo-Johanssons
dröm, är ett huvudtema i Kurt Salomonsons Mannen utanför. Salomonson har i sitt tidigare författarskap i
hög grad framträtt som kverulant.
Nu har något nytt kommit till: en
blick för den sociala och samhällsmoraliska problematiken i maskinernas och intresseorganisationernas tid.
Handlingen är förlagd till ett industrisamhälle nära fjällregionen, där
allting ägs av en koncern. Arbetarna
99
har det ekonomiskt väl ställt, är bilägare och gör semesterresor, men de
betraktar alltjämt bolaget och dess
representanter som sina naturliga fiender. En ny platschef tillträder sin
befattning, och han önskar få till
stånd försonlighet och samarbetsanda.
Det misslyckas kapitalt. Han är på
många sätt hämmad, alltför otillgänglig för att komma till tals med arbetarna på ett naturligt sätt och alltför
vek för att framstå som den självklare
ledaren. Han blir ringaktad av arbetarna och misstrodd av bolaget, han
blir ställd utanför. Hur det går, får vi
inte veta. Salomonson har väl närmast bara velat ställa fram problemet
om hur parterna skall kunna bringas
till naturligt samarbete, hur arbetarna
skall kunna intresseras för produktionen och framför allt, hur klasskillnaden skall kunna elimineras, den
klasskillnad som inte längre gäller rika
och fattiga utan snarare olika bildnings- och utbildningsgrader. Platschefen misslyckades, heter det, därför
att han var :.så totalt obenägen att utnyttja makten i privat intresse». De
ironiska orden utgör en anklagelse,
som Salomonson vill väcka debatt
med. I den problemuppställning, som
mynnar ut i anklagelsen, ligger också
bokens slagkraft. Tyvärr låter förf.
som sagt inte den uppladdade situationen mynna ut i en ordentlig konflikt, som leder till ett verkningsfullt
resultat. I stället koncentreras skildringen till fabrikens och samhällets
vardag, en skildring som dock genom
upplevelsens intensitet ger belägg på
Salomonsons journalistiska talang.
När Lars Ahlin 1943 debuterade med
:.Tåbb med manifestet», var utgångspunkten en tro på de marxistiska ideerna och det berömda manifestets förmåga att ge liv åt ett nytt broderskap.
Den tron ledde till besvikelse. Ahlin
har sedan sökt sig fram på andra vä-
gar, men målet är detsamma. Hans
~· _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _iiiiill_ __
100
ständiga förkunnelse handlar om konsten att leva riktigt, så som det är menat med oss människor. Det enda
som kan rädda oss från snedvridning
och förvanskning, är kärleken. Inför
den faller bepansringen och avslöjas
all falsk självhävdelse. Kärleken ger
oss därmed det enda rätta utgångsläget, nämligen nollpunkten. Från den
kan man börja på nytt och kanske bli
riktig. I Gilla gång är huvudpersonerna enkelt folk, skolvaktmästaren
Lage Julin och hans hustru Berta. Att
vara skolvaktmästare är att tjäna, men
i praktiken också att hålla åtskilliga
trådar i sin hand. Lage är nöjd med
sin ställning, han är något av filosof
och begrundare. Hustru Berta är viljekraftig och befallande, en förmyndarmänniska, van att bli åtlydd, helst
som hon också är stadens kokfru, och
sådana brukar det som bekant krusas
för. Det är också hon som drivit fram
sonen och dottern till studenten och
folkskollärarexamen. Inför världen
kan äktenskapet synas komiskt: den
dominerande frun, den kuschade, timide åkte mannen. Men i själva verket
lever de lyckliga. De har nämligen
förstått kärlekens väsen, förblivit sig
själva. I bokens första två tredjedelar
på 200 sidor beskriver Ahlin i detalj,
hur de är beskaffade och hur deras
samliv gestaltar sig, anatomiskt, fysiologiskt och psykiskt, under mycket
spekulerande, orerande och funderande i en outsinlig ström av ord och
med ett personligt engagemang som
gör, att alla de agerande talar med
Ahlinsk tunga, endast sällan brukande
egna talesätt. Uppsåtet lyckas emellertid, människorna blir grundligt genomlysta och deras vardagliga problem visar sig vara allas våra viktigaste frågor. Därför blir förvecklingen så mycket mer spännande, när
explosionen fyras av och avgrunden
öppnar sig. Dottern tror, att hon skall
få barn med en man, vilken hon inte
längre vill veta av, och tyr sig i stället
till Göran, en yngling som sköter ett
isupplag och som isolerat sig, sedan
han av våda dödat en skolkamrat.
Dotterns situation leder till ett gräl
mellan föräldrarna, och Lage ger
Berta en örfil. I full förtvivlan flyr
han hemifrån. Han finner sitt liv förfelat. Men detsamma menar Berta om
sitt, och på den grunden, från den
nollpunkten kan något nytt och bättre
byggas upp. Den stackars Göran kan
inte heller leva som andra, han :.förkastar sig>, vilket innebär detsamma
som Lage fick göra, när han burit
hand på Berta och dräpt kärleken.
Att förkasta sig betyder att »ta skulden på sig och rätta sig efter den».
Endast på det sättet förs man till upprättelse, dock under förutsättningen
att man är beredd att stanna i förkastelsens ödmjukhet. För båda öpp~
nar sig också det riktiga livet, det
som blommar och bär frukt. För oss,
säger Berta, :.har livet kanske varit
både si och så, men det har alltid
gått sin gilla gång». De har förstått
konsten, heter det, att först gå igenom
det lilla för att sedan låta turen komma till det stora. – Ahlin följer det
receptet också i sitt sätt att berätta.
Boken är fylld av detaljer, t. ex. om
konsten att äta grisfötter eller om de
bransch-svårigheter som kan drabba
en isleverantör. Han skärskådar bipersonerna med samma intresse som
han betraktar protagonisterna, främst
bland de förra lykttändaren Malm,
som tuktar sina begärelser genom att
inte bära stärkkrage på vardagarna,
för då blir han inte insläppt på Runans öfre. På samma sätt förhåller
det sig med dofter och vindar, sol
och regn under romanens junidagar~
Men allt är till för helhetens skull, för
att visa livets rikedom. Det egendom”
liga är, att Ahlin med sin fallenhet
för abstrakta resonemang i strömmande mångordighet samtidigt är en
så frisk tabulerare och så rik gestaltare, Ett kapitel i Gilla gång handlar
om blodet: »Att berätta är att loda i
det framvällande blodet, att sänka sitt
eget blod däri för att kunna förtälja
någon av sagorna om hur blod drypen. Det låter som ett mysterium, en
religiös rit, men innebörden kan tolkas så, att liv är dikt och dikt liv för
Ahlin, att han i sin diktning strävar
att tränga in i själva hjärtat, i det pulserande livets centrum.
En väg till försoning och gemenskap brukar också Per Anders Fogelström söka sig fram mot. Det sker
även i den komiska romanen Expedition Dolly. Dess huvudperson är målaren, idealisten, vegetarianen och saftdrickaren Ville Vilhelmson. Till granne har han den försupne och nedschasade fil. kand. Acke, som låter servitrisen Dolly kläda och föda sig och förse sig med den dagliga kassen pilsner.
När romanen börjar, har Dolly gett
sig av. Acke fördubblar dagsransonen
i sin djupa förtvivlan, men Ville, som
är övertygad om att Acke är det kors
som blivit lagt uppå Dolly, beslutar att
söka upp henne, följande de tecken
Försynen benådar honom med samt
en karta över Stockholm från 1883.
Han får sällskap med den forne klasskamraten Putte, välbeställd jobbare
med frisk livsaptit. I Viiles skrangliga
bil jagar de omkring i det Stockholm,
som Fogelström så väl känner i alla
prång och gränder. Äventyren hopar
sig. BI. a. söker Ville rädda en underskön dam ur en förförares klor, men
damen uppför sig ganska misstänkt,
vilket Ville förklarar så, att hennes åthävor är ett utslag av den diskretion
en så himmelsk uppenbarelse måste
hölja sig i. Putte kommenterar deras
bravader med orden: »Här far vi omkring kors och tvärs och i den allra
bästa välmening slår vi nästan alla
människor vi ser på käften.. Vad är
nu detta? Naturligtvis att Fogelström
101
roat sig med att åstadkomma en
svensk Don Quixote med tillhörande
väpnare och med bilen som Rosinante.
Idealisten och realisten kompletterar
varandra efter det klassiska mönstret.
De kommer på en svensexa, där tonen
är lika rå som hjärtlig, och den är
mycket hjärtlig, de hamnar på 50-
årskalas hos en rödspritsgubbe och de
sammanträffar med skeptikern och
materialisten Bock, som trots allt visar sig vara en tänkande och resonabel medmänniska. Under tiden har
Dolly i all tysthet återvänt till sitt
jobb och även försett Acke med ny
ranson. Men det hindrar inte ruljangsen. Expeditionen trasslar till sig alltmer men samtidigt nystas härvan upp.
Romanen är alltså ett uppsluppet donquixoteri i en säkert och känsligt
fångad stockholmsmiljö, där Dolly
själv, den nästan hela tiden försvunna, visar sig vara den riktigaste
och rejälaste människan och den mest
levande figuren. Men inte bara detta.
Fogelström har för vana att sätta upp
en stoppsignal för de jäktade: tänk efter och besinna! Vad han predikar är
som sagt gemenskap, tillitsfull gemenskap. Idealisten Ville och materialisten Bock kan försonas. Bock säger:
»Viljan och vandraodet har vi gemensamt, och vägen ger mycket mer än
målet.• Gemenskapskravet förverkligas
genom hjälpsamhet. Men, fortsätter
Bock, att enbart hjälpa, det är ingen
konst, bara att ge sin slant och troppa
av, men se att hjälpa till, det kostar
på och det är det som är vår uppgift:
»Det dyraste av allt: engagemang –
och det orkar vi inte med.. Så har
också denna donquixotiad sitt budskap att begrunda. Ty om Expedition
Dolly ser ut som idel tokenskap, så
kan också den sanna samaritiska
barmhärtigheten förefalla tokig i
världens ögon, men det är den som är
värdefull. Hjälps vi åt, går det bättre
att leva, ty, heter det, »det förbannade,
102
smutsiga livet är ändå så vackert, att
det skriker i en vid blotta tanken på
att det så snart skall ta slut».
En annan aspekt på gemenskapsproblemet finner man i Eva W ennerström-Hartmanns En källa. I den lilla
lantarbetarbyn Montegiove i Kalabrien, där man lever vid existensminimum, kurar byborna hop sig inför
ett oväder, som slutar med jordskalv.
Men det blir ingen katastrof. I stället
öppnar sig efter skalvet en källåder,
en välsignad gåva åt den vattenfattiga
trakten. Romanen handlar om hur
människorna hanterar den gåvan.
Omedelbart blir det tvist om äganderätten och strax därefter börjar man
spekulera över om inte händelsen är
att betrakta som ett mirakel och om
inte byn kan bli ett nytt lukrativt
Lourdes. Vid ett tillfälle råkar en tiggarmunk, som man måste hålla sig
väl med, äta ihjäl sig, och i dödsstunden muttrar han något om källan, antingen att Gud bor i den eller också
att en gud bor i den. I senare fallet
måste det vara fråga om hedendom
och då blir källan farlig. Så följer en
rad episoder, som alla leder till olycka
och alla har med källan att göra. Till
slut stenar man igen den och återgår
till vardagens tröstlöshet. I denna koncentrerade roman, där händelserna
följer i naturlig, spontan takt, hinner
förf. ge liv åt en genuin italiensk
miljö och åt bybornas livssyn och
stämningar, där vidskepelse, revoltlust, auktoritetstro och resignation
skiftar i ständig kretsgång. Men det
är också meningen, att läsaren skall
stanna och tänka efter, om vi inte alla
handskas med livets gåvor ungefär
som byborna med källan. Källan, den
livgivande, sätter krafter i rörelse,
som leder till fördärv. Den får inte
skänka vad den är till för att skänka,
därfö1· att människorna inte kan
bruka den rätt. Är det inte så vi handskas med de naturens krafter som uppenbaras för oss? Den lilla byn Montegiove – Jupiters berg, gudaberget –
är som en mikrokosmos. Står vi till
slut kanske alla med tomma händer,
därför att vi så föga förstår att ta
emot, än mindre att behålla, allra
minst att berika livet? Byskolläraren
tror, att man kan gräva fram den tilltäppta källans åder längre ner, men
han får en huvudskakning till svar:
»Vi får aldrig mer en källa som
denna». Det är bokens sista, resignerade ord.
Det är snarlika teman Arne Sand
slår an, när han i Drömboken ger sin
version av den mänskliga förvirringen. Sand är beläst i psykopatologiska och djuppsykologiska materier
och laborerar gärna med en teknik i
flera skikt: en vardagsvärld som blir
en symbolvärld som i sin tur belyser
en värld djupare in. Men jonglerandct
med de många dimensionerna sker på
ett kvickt fabulerande, fantasifullt
och spirituellt sätt. »Jag vill inte konkurrera med det verkliga livet. Nej,
konst, mina vänner, konst är lögn. In
i minsta detalj. Eller har kanske livet
rim eller ens stor bokstav, punkt eller semikolon!» Så talar bokens dominerande person, sångaren och
schlagerförfattaren Singer, numera
till den grad förgäten att han förekommer i radions Gamla skivbekanta.
Han skall framträda i stationssamhället öändan på Upplandsslätten och
blir mottagen av folkbildningskämpen
Alfred i föreningen Kunskapstörst.
Men fast Singer är född i öändan,
kommer ingen publik. Hans egna vill
inte kännas vid honom. Singer tar då
in hos sin ogifta 70-åriga syster. Hon
har från barnsben drivits in i sin livshållning »att dra ihop sig och älska»
och lever nu folkskygg och isolerad
med sina kära elva kattor. Singer inser sin uppgift: att föra henne tillbaka
till livet, leda henne upp i dagsljuset.
Symboliken är uppenbar, det är Orfeu:;temat som varieras. Det förblir
ovisst, om Singer lyckas bättre med
sin syster än den trakiske sångaren
med Eurydike. Arne Sand intresserar
sig nämligen mer för den psykiska
operationen än för utgången, och intresset knyts till Singer, konstnärsmänniskan, fantasimänniskan, genomskådaren, påhittaren och ändå fjaskomakaren. Han är en enorm pratkvarn,
han får drömma en avslöjande barndomsdröm och strax därpå hitta på
en annan dröm för att övertala systern, som blint tror på en drömbok,
vilken Singer i förväg kikat i – men
även det man hittar på, är som bekant avslöjande. Allt detta är skickligt,
fyndigt, mångsidigt belysande. Det är
bara det att Singer blir mer konstruerad än· verkligt levande. Bokens riktigaste människa är i stället den få-
ordiga systern, som tassar så tyst i
sina skumma· rum. I sin tafatthet, sin
ängslan, sin s;kygghet; sina snäva tankecirklar är hon alldeles äkta och
mycket rörande. Drömboken är en roman som man kan ha olika mening
om. Den kan verka utstuderad, förefalla alltför pratsam, tyckas krävande
i sin experimentella symbolism. Men
den är som sagt talangfull, fantasirik
och utan tvekan underhållande.
Om den ensamma, den annorlunda,
den utanförställda handlar också Sara
Lidmans Regnspiran. Ordet betyder
tornsvala, en olycksbådande fågel i
den avlägsna Västerbottensby, som är
Sara Lidmans litterära domän. Egron
och Hanna Stål har fått en dotter på
gamla. dar, och det är om henne,
Linda, som boken handlar. Egron är
läsare, rädd att fångas i det jordiska
och därför ganska arbetsovillig. Fast
han gärna talar om sin räddning undan de oomvändas stigar, tvekar han
dock om var i nådens ordning han befinner sig. Dottern inger nya bekymmer. Han rådfrågar sin Arndt och
handlar med den stränga tuktan som
8-593442 Svens”k Tidskrift H. 21959
103
ligger närmast till hands. Mor och
dotter sluter sig samman mot honom.
Linda har en tygdocka, men den betraktar Egron som ett »beläte» och vill
helst ta den från henne. En dag leker
hon litet vårdslöst med några kycklingar i en låda och en av dem ger
upp andan. I uppflammande ilska griper fadern dockan och kastar den i
elden. Men just då händer det förskräckliga. Kycklingen kvicknar till
och börjar flaxa. Är det ett tecken, ett
mene tekel? Linda vänder sig efter
detta helt ifrån honom, låtsas inte om
honom och önskar honom döden. Hon
blir också sannspådd.. En dag forslas
Egron hem, förblödd av ett yxhugg. I
själva verket går Egron under av en
inre konflikt, en splittring mellan
kravet på offer och behovet av gemenskap, väckelseträngtan och jordisk
vardag, Gud och Mammon skulle han
kanske själv säga. Han kommer tidigt
ur sagan men är egentligen en mer intressant figur än Sara Lidman låter
honom bli. Kanske känner hon sig
inte säker på västerbottensväckelsens
egenart och religiösa underlag (hon
omnämner t. ex. en psalm som inte
var översatt 1913, när händelserna utspelas). – Linda växer upp till något
av bygdens femme fatale. Fadern är
det första offret. Det blir fler. Hon
hör till de särpräglade, de annorlunda.
Dessa annorlunda kompenserar sig
genom att fantisera, drömma, låtsas.
De kämpar med näbbar och klor för
en plats i gemenskapen. Men näbbar
och klor gör ont, ger sår och öppnar
ingen väg in, Linda kan härma folk.
Det gör henne underhållande men
också farlig, eftersom alla kan bli offer. Hon får vidare rykte om sig att
kunna se in i framtiden. Det gör
henne intressant men också skrämmande. Så tyr hon sig till drängpojken Simon, sockenhjonet som har
tjänst i granngården. Det blir två
särlingars barnförälskelse och puber- 104
tetsförälskelse, som börjar i förkrympt
moderslängtan och fortsätter med på-
tagligare ömhet, tills de blir upptäckta
och man naturligtvis tror det värsta.
Linda skulle kunna rädda Simon, men
det låser sig för henne. Han blir överförd till skyddshem. Denna del av berättelsen rymmer de kanske finaste
avsnitten. Ett handlar om hur Linda
lurar Simon att stjäla en halsduk från
Ulrika, dottern i den gärd, där han
tjänar, och hur moran går upp till
Lindas hem för att känna sig för.
Hon blir väl mottagen och ingenting
sägs om ärendet direkt, men genom
antydningar, kringgående rörelser,
lurpassningar och riposter blir ändå
saken klar. Det är styvt berättat. En
annan handlar om byamännens sammanträde och beslut om Simon, en
egentligen makabert instängd scen
men utförd med bister humor. Här
skall nu »byandan» uppenbaras, men
meningarna är delade och de skilda
argumenteringarna blottar ohjälpligt
de talandes inre, drag som de kanske
inte är medvetna om eller som de inte
skulle vilja ha uppenbarade men som
ändå blir det tvärs igenom alla fromma talesätt. Simon straffas som sagt
strängt, men det är så, att man hyser
misstro mot det mjuka i byn. Sinnet
skall raspas och härdas, annars blir
man olycklig när vintern kommer. Så
följer en tid, då Ulrika får fästman.
Det gör Linda än mer orolig. Hon far
omkring i gärdarna för att »se och
bli sedd och finna sin plats» men
ingen bryr sig om henne. Då lär hon
sig spela dragspel och anordnar logdanser. Nu betraktas hon som den
mäktigaste bland ungdomen, men eftersom det är hon som sköter spelet,
blir hon i alla fall »ingen av två».
Bara för att fä litet rättvisa åt sig förför hon Ulrikas fästman, och han
kommer inte tillbaka till någondera.
Ulrika räddar sig in i en drömvärld
och dimvärld och tyr sig till Linda i
en sorts aning om att de båda nu står
utanför. När Linda föder sitt barn,
blir det Ulrika som får samsas med
mormodern att sköta det. Linda skaffar sig fästman själv, men eftersom
också han är en förträngd människa,
blir ingenting ändå vunnet. Byandan
kan emellertid inte fördraga, att Ulrika ensam är ovetande om vad alla
vet i fråga om Lindas barn. Man försöker öppna hennes ögon, stödjande
sig på det trösterika ordet, att sanningen skall göra eder fria. Men Ulrika vill inte veta och söker med alla
medel låta bli att fä veta, tills en uppenbarelsens stund kommer av högsta
lycka och högsta smärta och det blir
dödens stund för henne. Med den episoden slutar boken. Endast Ulrikas
historia har nämligen ett slut, inte
Lindas. Boken behandlar ett mycket
gammalt tema, om diktaren och drömmaren, om den som undfått :.särskilda
gåvor» och därför riskerar att fä
känna sig som trollet som blir utan.
Sara Lidman har gripit tag om det
med en smärtfylld upplevelse och inlevelse och samtidigt utfört det med
en sorts brusande skapardrift. Hon
behöver inte byta miljö eller ändra
språkfärg för att vinna ut nytt ur det
gamla. Hon besitter en egenartad förmåga att skapa liv. Det sker inte så
mycket genom sedvanlig psykologisk
analys utan genom en förrnäga att
skänka vad man kunde kalla psykologisk atmosfär åt figurer och händelser, och i den atmosfären trollar hon
in oss. Ja, man kan verkligen tala om
trolldom. Det finns ett litet fristående
prosapoem i boken, som handlar om
vättarna och som är fyllt av en underfundig visdom. Innerst inne är det
den visdomen, aningen om allt det underliga på djupet, som skänker trollkraften och det vibrerande livet åt
Sara Lidmans författarskap.
Om en utanförstäende handlar
också Per E. Rundquists /rene. Bokens jag är en 20-årig ung man, vilken
slagit sig ner i Paris som författare.
Visserligen har han inte skrivit något
än, men det skall bli endera dan. Under tiden ägnar han sig åt boulevardkaft\ernas alla drycker och kommer
rätt nära sammanbrottet. Så möter
han en fränskild svensk dam, några
år äldre än han själv. Det är !rene.
Om deras kortvariga förbindelse handlar boken. Rundquist söker sig fram
mot det som ligger bakom de yttre
händelserna, vill ge ord åt hur det irrationellas drivfjädrar och spärrhakar
verkar under givna förutsättningar.
Jagformen gör, att det blir mannens
fall som närmast belyses, inte kvinnans. Visserligen träder också !rene
tydligt fram, men hon är samtidigt
som en hägring, något på en gäng åtkomligt och ouppnåeligt. Den skillnaden beror på – antydes det – att
hon älskar men inte han. När förbindelsen inleds, är han rädd för att nyss
ha blivit smittad. Det är en yttre
spärr. Därunder finns andra, framför
allt en famlande osäkerhet, en själslig
undernäring som söker sig utlopp på
skilda vägar. !rene blir »den som han
tycker mest om i världen». Det svarar
illa mot hennes oinskränkta kärlek.
»Kärleken är förfärande stor. Som dö-
den.» Han vill ha !rene till älskarinna,
till syster, till moderlig skyddsande.
Han ser henne i mänga gestalter, vill
se henne som mänga, bara inte som
den enda. Hon förstär men kan inte
släppa honom, vill åtminstone rädda
honom ur alkoholismen till ett produktivt liv. Då det inte lyckas och då
hon själv häller på att sugas ned, får
hon kraft att bryta. »Hon fanns inte
längre». Sä slutar det. Rundquist berättar denna historia med färre symboleffekter än han annars har för
vana, men hela tiden på ett antydande, halvuttalat sätt, som ger uttrycksmöjligheter åt hans nyanserade
skildringskonst och följsamt tolkar
105
det spända och trasiga i huvudpersonens nervliv.
En man på barer är också huvudpersonen i Pär Rådströms Ballong till
månen. Han heter Cyril Berrac, är
engelsman, har av eget förvällande avskedats frän diplomatisk tjänst och
irrar nu omkring i USA. Varför då titeln Ballong till månen? Namnet Cyril
Berrac skall associera till Cyrano de
Bergt\rac, den verklige, han som skrev
satiren »Histoire Comique des t\tats et
empires de la Lune». En sådan mänstat är enligt Berracs erfarenheter
USA. Sambandet knyts ändå fastare,
när historien liksom i Rostands drama
förses med en Roxane, här en ungmö
från Arizona, vilken Berrac under en
vistelse i Italien blir häftigt förälskad
i men som i sin tur älskar hans vän
mälaren Erik. När flickan reser hem,
blir det Berrac som skriver de glö-
dande kärleksbreven, under det att
Erik dricker öl och förälskar sig på
annat häll. Berracs slutliga möte med
sin Roxane i Arizona bildar den ironiska slutvinjetten. Under sin amerikavistelse kommer Berrac i kontakt
med en impressario för kulturella fö-
redragshållare och dennes handfasta
och effektiva kvinnliga sekreterare,
irrar mellan barer, blir själv impressario för ett calypsopar, irrar äter
mellan barer och sitter förmodligen
alltjämt på någon bar. Han krånglar
sig fram men når aldrig riktigt fram,
hans europeiska jag kan aldrig begripa
sig på, aldrig komma i kontakt med
det amerikanska väsendet. Det innebär inte, att han själv är av finare
virke, bara att USA förblir ett främmande land, ett mänlandskap för honom. I och för sig är detta ingenting
märkvärdigt, och satiren mot det amerikanska företer inte några nya aspekter, men Rädström har ett mycket underhållande sätt att berätta. Han kan
formulera kvicka och graciösa aforismer och han jonglerar oberört med
106
hel- och halvkvädna citat ur en belä-
senhet av stor räckvidd. Särskilt underhållande är återblickarna mot Berracs förflutna. Där visar Rådström en
originell fabuleringsförmåga, t. ex. i
historien om besöket hos den aristokratiske översten i Kalabrien. Men under kvickheten och leklynnet varsnar
man ett vemodigt genomskådande, en
obotlig desillusion.. I en värld av allt
maskinmässigare effektivitet blir
människan allt mer ensam.
Än mer uppenbar är pessimismen i
Björn-Erik Höijers Videvisan, som innehåller tre noveller. En av dem handlar om en ung kvinna som, nätt och
jämnt räddad ur· storstadens gungfly
kommer hem till stationssamhället i
norr men där möts av påflugen erotik
frän den förste hon träffar på: den
moderna civilisationen har trängt
fram till ödemarksbyarna. En annan
handlar om en yngling frän landet,
som i storstaden söker upp en bekant
familj hemifrån och först blir imponerad av hus.ets komfort och världsvana men snart· upptäcker det tomma,
osäkra och ängsliga under ytan. Även
titelnovellen är byggd på skarpa kontraster. Under skallgång efter en försvunnen flicka tvingas deltagarna att
på allvar fråga:. varför? vem bär skulden’l Också här varieras temat om den
fula, otäcka verkligheten i motsats till
drömmen om. renhet, längtan efter befrielse. »Sov du lilla vide ung», de
vuxnas värld. är ingenting att vakna
upp till. Flickan är alltså den frånva•
rande men den som alla talar om,
och de som talar om henne, avslöjar
också sina egna drag. Detta är den
psykologiska beräkningen i romanen,
och bakom den ligger i sin tur en erfarenhet och en självrannsakan. Vi får
aldrig grepp om sanningen direkt.
Också den som anförtror sig, drivs att
skarva en smula. Alla som undrar över
flickans öde, ger skilda nyanser åt det
sannolika, men delarna tillsammantagna bildar inte den riktiga sanningen, bara material att dikta fram
mot sanningen. Höijer arbetar här med
en polyfon teknik och han gör det
med en omsorg, som kommer läsaren
att snarare uppmärksamma det tekniska förfarandet än själva budskapet,
så mycket mer som den bakomliggande
händelseförvecklingen är konstruerad med grova kontraster. Budskapet
ligger annars i den tvekan som alla
deltagare i skallgängen innerst hyser:
har jag del i skulden, skulle jag ha
kunnat gripa in och hjälpa?. Det ser
ut, som om Höijer närmast ansluter
sig till prästens ord: :.Bara det· oskä-
liga djuret kan vara utan skuld; vill
vi också vara skuldfria, ja, då måste
vi också bli djur. Men vill vi vara förmer än djuren, då måste vi ta ansvaret, vill säga skulden». Det är något
famlande och osäkert i Höijers förkunnelse, vilken väl strävar mot ett
människokärlekens evangelium i en
sorts förtvivlad ansträngning. Konstnärligt sett har boken sin höjdpunkt i
skildringen av· den nordnorrländska
sommarnatten med dess ljusskiftningar från kvällning till gryning,
med både tystnaden och ljuden, med
doften över myrarna, glittret över
tjärnarna och storskogens dunkla
mystik.
Ett ensamhets- och anpassningsproblem av särskild beskaffenhet har
behandlats av Tore Zetterholm i Duvan. Den ger en inblick i flyktingens
och immigrantens situation. Huvudpersoner är makarna Paul och Annakajsa. Han är tysk flykting med ett
dunkelt förflutet, hon är dotter till en
fängkonstapel, har brutit sig ut ur sin
miljö och lever som frilans för en
veckotidning. Äktenskapet förefaller
lyckligt, helst som Annakajsa undergivet rättar sig efter den despotiske
Paul, vars tidigare liv hon inte bryr
sig om att forska i. Av en tillfällighet
blir Paul igenkänd av en annan flykting, en parasitfigur som omedelbart
sätter igång med utpressning, eftersom han vet, vad den forne naziofficeren Paul gjort sig skyldig till under
kriget. Detta leder till bådas undergång. Paul blir anklagad för mord
och överföres till Tyskland. Annakajsa bryter samman men blir efter
alla konstens regler psykopatologiskt
behandlad för att få sin bindning vid
Paul avreagerad. Detta är ytterkonturerna i boken. Den är komponerad så,
att den första delen nästan helt handlar om honom och den andra delen
nästan helt om henne. Till en början
ser det därför ut, som om Zetterholms
avsikt varit att skildra, hur en tysk
krigsförbrytare efter en ny start i ett
nytt land skulle kunna reda ut sina
problem. Kan han glömma sitt förflutna, kan han bli en annan, kan han
assimilera sig med den nya miljön? De
frågorna blir verkligen ställda men
inte närmare belysta eller klarlagda.
De kan inte heller bli det, så snart utpressningen sätter igång – då gäller
det inte längre anpassning, det gäller
livet dag för dag. Mot slutet kommer
en antydning, att Paul går mot en religiös omvändelse, men om hans innersta får vi ingenting veta. Intresset
förs över till Annakajsa. Den trotsiga,
en smula missanpassade flickan, som
får uppleva sitt livs kärlek och in i
det sista vill tro på sin Paul, råkar in
i en avgörande kris, när hon måste se
honom avslöjad. Det verkar, som om
överpsykiatern till slut hade lyckats
operera bort hennes känslobindning,
men det visar sig vara ett förhastat
antagande. Han har bl. a. använt hypnos och inbillat henne, att hon sköter
om en duva. Det är bokens symbol:
duvan som flyger ut genom fönstret,
är vår längtan, våra drömmar, vårt
rop efter lycka. Vi får ingenting behålla i en tillvaro, som inte är så olik
den fängelsemiljö, där Annakajsas far
i sin småborgerliga inskränkthet har
107
sin fryntliga gärning. Zetterholms roman rymmer både spänning och samhällssatir och dessutom snabbt fångade
stockholmsreportage men den gör ett
splittrat och ofullgånget intryck.
Främst vill den väl gestalta en livssyn,
som förenar pessimism och idealism
men till slut stannar i en frågande
vilsenhet.
Problemet tas upp från andra synpunkter av Olov Hartman i romanen
Innanför. Handlingen är enkel. Huvudpersonen är en kvinna, bokens jag,
gift med naturvetaren Arvid, som speciminerar till professur. Deras enda
barn, Simon, är defekt, har aldrig
kommit ur kolt- och lekåldern, fast
han är tjugo år. Det är från denna
olycka Arvid har flytt in i vetenskapen, och några fler barn vill han inte
ha. Den isolerade hustrun tar en älskare, religionshistorikern Bengt, som
hon inte är kär i. Han blir emellertid
passionerat förälskad i henne. I ett
anfall av sinnesförvirring vill Bengt
skjuta henne, men Simon kastar sig
emellan. Detta ställföreträdande offer
leder till försoning mellan makarna.
Den yttre handlingen i sigtunadirektorns roman rör sig alltså om ett äktenskapsbrott. Men boken är inte alls
på sedvanligt uppbyggelsesätt komponerad med syndafall, änger, bot och
försoning som ledtråd. Olov Hartman
är fri från predikotonfall, från jargongen som alltid leder till ytlighet
eller skyler ytlighet. Han vill tränga
under ytan till den egentliga verkligheten, som för honom handlar om
människans möte med Gud eller
kanske rättare Guds anrop till människan. Utgångspunkten måste då vara,
att man ser verkligheten sådan den
faktiskt är, vilket aldrig innebär en
bedömning enligt konventionell moralism. Vad man finner, är i stället det
som Hartman brukar kalla för djävulskap, och det innebär, att världen är i
händerna på ondskans makter. Befri- —-~—~——–~— ————————-
108
elsen ur denna absolut förtvivlade situation är för Hartman möjlig bara på
ett sätt, genom den kristna tron på försoningen i korsets namn. Härom handlar boken. Den är komponerad så, att
triangeldramats tre personer yttrar
sig i tre olika avsnitt, de båda männen dock bara som bipersoner. Det
psykologiska spelet dem emellan kommer alltså i skymundan liksom analysen av deras inre. Allt koncentreras
till kvinnan, vars monologer får dramatisk intensitet därför att de riktar
sig i opposition mot ett Du. Romanen
Innanför handlar om en människa
som är utanför. Dess första mening
lyder: :.Vad vill Du mig?» Den som
anropas är Gud. Modern med det defekta barnet, den övergivna hustrun,
älskarinnan som inte kan besvara älskarens kärlek, står utanför och tycker
sig genomskåda tillvarons löjliga mekanik. Men bakom sig, i mörkret har
hon förnummit existensen av Någon,
en okänd. Det är han som har sagt sig
vara allsmäktig och allgod men ändå
tillåter så mycket lidande, att det
tycks överskölja hela världen. Hartman tar alltså upp det olösliga teodiceproblemet. I den kristna förkunnelsen brukar man i detta sammanhang
få höra om lidandets renande inverkan, och därmed anses vederbörlig
tröst vara given. Hartman tar problemet på allvar, och det är hans och bokens största förtjänst. De vanmäktiga
frågorna, de bittra anklagelserna förs
fram med lidelsefull intensitet, med
förtvivlad häftighet. Lösningen kan
inte bli förståndsmässig. Den tar formen av religiös upplevelse. När kvinnan i boken får blicken och hjärtat
öppnade för inkarnationens under,
för den lidande Guden, Gud i Kristus,
når hon frid, kommer innanför. Lösningen sker sålunda i den kristna
mystikens tecken, här närmast i sakramental utformning och med korssymbolen i centrum. Svaret är den
kristna paradoxen, Gud innanför lidandet, bärare av lidandet. Därmed
slutar det dock inte. Allra sist vill
Hartroann peka på ännu en erfarenhet: den leende Guden, vilken också
möter oss som uppenbarelse, inifrån.
I det sammanhanget gör han en formulering, som prästerligt sett är mycket
ovanlig men just därför så personlig:
»Öva mig i detta att inte ta mig själv
så högtidligt – inte heller min kristendom. För annars blir ju mitt allvar
inte riktigt allvarligt och min gärning
låses fast i min egen högtidlighet.
öppna mitt ansikte som så gärna sluter sig. Du som blev så mänsklig därför att Du är Gud.»
Mystiken brukar också förr eller
senare smyga in i ett hörn av Olle
Hedbergs diktning. Hans roman för
året, Finns här några snälla barn?,
fortsätter berättelsen om den tuffa flickan Vendela, gift med amerikanen
Charlie Belford, bosatt i Spanien och
nybliven mor till idealbarnet Soledad.
skildringen börjar omedelbart där den
förra romanen slutade, och där den
nya slutar, kan inte gärna Vendelas
historia vara slut. Den nya volymen
är alltså en mellanbok – i alla bemärkelser f. ö. På de 460 sidorna
händer inte mycket: familjeprat, sakkunnigt demonstrerad spädbarnsvård,
badliv vid Medelhavet, ett tråkigt
party och inte mycket mer. Visserligen får vi reda på en del om Charlie,
utöver tidigare uppgifter om hans fysiologiska och anatomiska struktur,
men det mesta i boken är referat av
Vendelas tankevärld, utformat i hennes jargong, där de fula orden alltjämt är påfallande i såväl antal som
saftighet, fast de numera verkar mer
slappt vanemässiga än chockerande. I
det allmänna stillaståendet tillgriper
Hedberg ett uppslag, som han tidigare
använt: att sticka in en fristående berättelse. Den här gången låter han
Vendela skriva en kriminalroman, och
därmed får han tillfälle att återkomma
till de svenska högreståndsmiljöer
som han specialiserat sig på att avslöja med diabolisk dissektionskonst,
till högreståndsläsarnas odelade förnöjelse. Detta sker nu i skildringen av
julfirandet hos miljardören på Gårdinge slott. Allt finns med och allt är
på plats: spetsiga snabbporträtt,
klatschiga karikatyrer i helfigur och
hela det materiella svenska julfirandet i sitt svällande överflöd. Om kriminalskildringar förkunnar Hedberg,
att det intressanta inte bör vara, vem
som är mördaren, eftersom vi alla
har mördaranlag i oss, utan vem som
blir offret. I Vendelas roman är corpus delicti en tom giftflaska, som man
hittar under brännvinsbordet. Vem
blir offret? Eller vem har redan blivit
förgiftad? En tom giftflaska – tomhet
och gift – det kan tänkas som en sinnebild av Hedbergs satiriskt formade
pessimism. Uträkningen med historien
är, att alla misstänker alla och därmed
avslöjar sig själva. Här får Hedberg
rika tillf-ällen att uppvisa avund, skadeglädje, hämndlystnad och dolda
rancuner av skilda slag. Men det finns
ändå en sorts människor som går fria,
de som genomskådat spelet, som inte
längre låter engagera sig. Det är de
utanförstående som hos Hedberg är
de avundsvärda. På ett ställe i boken
heter det, att gästerna på Gårdinge är
som mekaniska leksaker, och den symbolen är betecknande för honom:
»Vad suckar leksakslådan?», »Dockan
dansar.» Vendelas deckare är samtidigt en skildring av henne själv och
hennes barndomserfarenheter, en bekännelse. Förr i tiden stod hon utanför och då var hon arg och olycklig.
Nu är hon lycklig. Men vad bygger
lyckan på? »Den som inte äger något,
är inte rädd att bli bestulen. Ibland
är det nästan så jag tror, att den som
är olycklig inte har något att oroa sig
för». Därför att hon är lycklig, är hon
109
ständigt orolig. Lyckan är så skör, så
sällsynt, så kortvarig enligt all erfarenhet. När man är mycket rädd om
sin lycka och ängslig för den, skymtar döden. Bakom döden skymtar frå-
gan om det hinsides. Och här träder
så den hedbergska mystiken in, fast
bara som ett sus, en aning. Charlie
formulerar vad han kallar »en lustig,
enkel sanning» med orden: »Alla som
kan tänka och inte tror på Gud, känner stark oro.» Efter den proklamationen följer Vendelas kriminalhistoria, varmed romanen slutar. Men på
sista sidan får hennes alter ego där
vid synen av en spansk julkrubba en
känsla av »en häftig glädje och ett
våldsamt avståndstagande», som om
hon för ett ögonblick trodde något,
som hon inte kunde tro, något som
kanske kunde finnas »bortom det förbannade skojet på jorden». Det är romanens slutord och de varierar i Vendelas mun Charlies enkla, lustiga sanning. Kanske finner man här det som
skall bli ledmotivet i fortsättningen.
Årets roman är i varje fall bara anslag
— fast med vidhängande muntration
från de högre ståndens vimsiga och
skenfagra värld.
Att bli förlöst från jordelivets förbannelse – det är den slutgiltiga pessimismens bön. Olle Hedberg har givit ord åt den många gånger. Men det
kan också kännas som en förbannelse
att bli utesluten ur den jordislw gemenskapen, ur den grupp och miljö
som man helt naturligt känt som sin
självklara, vardagliga hemvist. Om
den saken handlar Evert Lundströms
Anselm och månen. Dess tema uttrycks i orden: »Tungor är värre än
stenar. Värre än knogjärn. Varje tunga
var tyngre än stenen, lömskare än
knogjärnet.» Boken berättar om en
helt vanlig människa, kassören Anselm. Han är undfallande men har behov av att hävda sig, vill gärna förklara och försvara sina handlingar
110
men är tafatt, när det verkligen gäller.
Han kan t. ex. inte göra något åt att
hustrun låtit det komma till en onödig
brytning med närmaste grannen. Då
han på en kvällspromenad stannat
för att knyta sitt skoband, råkar han
få syn på en avklädd kvinna i ett fönster. Just i det ögonblicket upptäcks
han av grannfamiljen, som genast
passar på att utnyttja situationen.
Inom kort börjar det viskas om Anselms gubbsjuka. Hur förtalet sprids,
hur Anselm blir alltmer isolerad, hur
också hans lille son får lida för faderns skull, hur han mister sin plats
och inte kan få en ny, eftersom uppsägningen inte går att förklara, hur
han slutligen drivs till hämnd mot
grannen och hur hämnden naturligtvis
också går honom ur händerna, allt
detta berättar Evert Lundström om
utan att höja tonen, bara bistert registrerande förtalets obevekliga och
obarmhärtiga gång och den utestängdes glid mot allt större hopplöshet.
Vad man inte riktigt går med på, är
en så obetydlig orsaks förmåga att utlösa så fruktansvärda följder. Däremot övertygas man av skildringen av
förtalets spridning och offrets reaktioner. Med den demonstrationen har
Evert Lundström dock låtit sig nöja,
vilket innebär, att historien inte fått
något egentligt slut. Att den hämnd
som Anselm berett sig på, brister samman i det psykologiska ögonblicket,
det kan man förstå, eftersom steget
mellan fantasi och handling är så stort
i hans fall, men det innebär, att hela
hans problem står kvar. Boken inskränker sig alltså till en studie över
ett själsligt förlopp fram till en riktigt motiverad men misslyckad utlösning. Däremot släpper Lundström taget om det sociala sammanhang, som
han från början ställt in förloppet i.
Årets prosadiktning ger också exempel på skildringar av speciella
grupper och deras särskilda problem.
Per Olof Ekströms Den vänliga staden
berättar om kvällsgymnasiernas klientel i Stockholm, alltså om unga människor som under dagarna sköter sina
skilda anställningar och på fritiden
ägnar sig åt studier fram mot studentexamen. Man kan inte annat än respektera och kanske rentav beundra
dessa ungdomar, som försakar så mycket och pålägger sig så stora bördor
för att nå ett mål, vilket för dem är
mycket svårare att vinna än för gymnasieungdomen. Ekström har kanske
något svävande begrepp om studentkurserna men han känner väl till dessa
sinsemellan mycket olikartade människor, som förs samman till en grupp
av de gemensamma studierna. Han vet,
hur det känns att läsa på fritid, hur
det kan ta emot, när bekymmer stöter
till eller när den naturliga rekreationslusten griper tag, hur nedslående ett
nederlag kan förnimmas – särskilt
om det är mycket litet som fattas –
men också hur stimulerande en lyckad
tentamen kan verka. Han har vidare
mycket övertygande skildrat trycket
från kamrater på arbetsplatsen, från
dem som menar, att plugghästen sviker gänget och vill bryta sig ut ur
kretsen, och det kanske ännu starkare
trycket från oförstående föräldrar.
Dessutom har han inte utan ett avslö-
jandets glädje gjort elaka beskrivningar av sura och snåla inackorderingstanter. Bokens intresse ligger i
själva uppslaget och i den sakkunniga
skildringen av denna grupp, som hittills inte på allvar kommit med i den
litterära inventeringen. Emellertid blir
förvecklingarna snart koncentrerade
till de huvudagerandes kärlekshistorier med obligatoriska besvär och
trassligheter fram till ett välvilligt
lyckligt slut för paret i centrum, såväl
erotiskt som studiemässigt. Därmed
flyttar denna bok om de fritidsstuderande in i de konventionella romanernas sfär.
Om ett gäng i egentlig bemärkelse
handlar Olle Ohlsons Bortom muren.
Miljön är Karlstad och tidpunkten
1939, just då andra världskriget bryter ut. Jagpersonen är en pojke i mellersta tonåren, som tillbringar sina
kvällar tillsammans med gänget på ett
kafe. De har råd med en mazarin till
fiket, där de resonerar om idrott och
tjejer, tills det blir stängningsdags
och de masar sig iväg, driver i klunga
några kvarter, morsar åt varandra
och kilar hem var och en till sitt. I
denna händelsefattiga, dåsiga vardag
inträffar fyra dödsfall, och det är deras inverkan på tonårspojken som
förf. främst velat skildra. Ett av dem
gäller en flygare, vilken tidigare har
berättat om den svindlande känsla
man erfar, när planet stiger allt högre,
hur man oemotståndligt drivs att
pressa maskinen till det yttersta,
fram till, över och bortom »muren»
som han uttrycker det. Uttrycket blir
till symbol. Instängdheten inom vardagens murar driver ungdomen till
längtan bort och längtan till manlighet. Men muren är även en sinnebild
av hela vår tillvaros begränsning.
Ungdomens problem blir så lätt livsfrågor. Olle Ohlson har en driven förmåga att reportagemässigt levandegöra denna pojkvardag, själva dess
slöa, enformiga, trånga enahanda, och
även den förening av drulighet och
ömtålighet som utmärker dessa tonåringar. Men då han valt att skildra i
jagform, har han bara lyckats till
hälften. Den idiomatiska jargongen
räcker inte ·till för att uttrycka allt
vad pojken enligt förf. skall känna,
och bakom hans tonfall hör man förklararens och analyserarens stämma,
hur ofta än pojken får inskjuta ett
anglosaxiskt >>Om ni förstår vad jag
menar». Onekligen har dock jagpersonen drag som träffar in på genomsnittsungdom för tjugo år sedan och
111
Liven på ungdom av idag, ty innerst
inne är ungdomen sig lik.
Det flitigt socialvårdande samhället
i kontrast till det krav på personlig
integritet och personlig frihet som individen tycker sig ha rätt att ställa,
är ett tema, som på ett originellt sätt
behandlas, eller kanske rättare sagt
tangeras i den egenartade berättaren
Per Olof Sundmans Undersökniugen.
Författare av kriminalromaner brukar
stundom försiktigtvis meddela, att de i
böckerna förekommande personerna
inte äger motsvarighet i verkligheten.
Huvudpersonen i Sundmans nya bok
är nykterhetsnämndens ordförande i
en fjällby. Även jag, framhåller förf.,
är ordförande i min fjällkommuns
nykterhetsnämnd och därför vill jag
klart säga ifrån: »de människor och
de händelser jag berättar om är in i
minsta detalj uppbyggda av mig och
anpassade för min berättelses syfte».
Därjämte citerar han Nykterhetsvårdslagens § 12 om undersökning och bedömning i fråga om missbruk av alkoholhaltiga drycker. Härom rör sig
nämligen berättelsen. Erik Olofsson,
ordförande i kommunalnämnden,
byggnadsnämnden och nykterhetsnämnden, till yrket tummare, har fått i
uppdrag att undersöka, huruvida nykterhetsnämnden har att ta ställning
till ingenjör Arne Lundgrens status i
nykterhetshänseende. Lundgren är
driftschef vid det stora kraftverk,
som just håller på att byggas och som
för några år framåt kommer att sätta
fart på den dittills stillastående fjällkommunen och ge både den och invå-
narna välkomna ekonomiska resurser.
Lundgren är erkänt duktig, men det
har försports, att pan är alkoholmissbrukare och kanske även i andra avseenden till levernet oordentlig. Det
är sålunda ett mycket kinkigt och ömtåligt uppdrag som Olofsson fått hand
om. Romanen skildrar, hur han bär
112
sig åt för att utföra det, men resultatet, rapporten till nämnden och nämndens beslut får man inte reda på. Det
är en annan historia, menar tydligen
Sundman. Den här gången gäller det
ärendets handhavande: kommunens
representant och ordningens bevakare gentemot den enskilde medborgaren, privatmannen. En undersökning
är det fråga om, inte ett förhör – det
är noga med distinktionen. Olofsson
är en man av naturlig klokenskap,
betänksam, van att lyssna, väl förfaren
i paragraferna och ganska hemmastadd i konsten att tas med folk. Men
han är också avundad för sina kommunala framgångars skull, och han vet,
att om han trampar fel, kommer förtalet att ta fart. Som tunnnare är han
»Van att mäta, inte van att tvivla».
»Han tänkte som en tummare: med
muskler och med valkar och mä-
tande.» Så tar han itu med uppdraget,
och vad han lär sig, är detta: »Ju mer
man frågar, desto svårare blir det. Ju
mer man får höra om en person, desto
mindre begriper man.» Det ligger god
människokunskap och likaså en god
portion finurlig humor i Sundmans
sätt att berätta historien om Olofsson
och Lindgren. Olofsson går målmedvetet tillväga, mindre av beräkning än
av inneboende instinkt, han trevar sig
fram i allt snävare cirklar, en smula
osäker inför herrskapsfolk, litet
rädd kanske, utan brådska, hela tiden
med paragrafernas ordalydelse i
minne och deras andemening till rättesnöre och skydd, stillsamt avvaktande men påpasslig, snabb att slå till
vid minsta blotta och framför allt obenägen att döma i oträngt mäl. En undersökning är ju inte en dom eller ett
beslut eller ens ett förslag om åtgärder
utan bara ett utredande av ett fall.
Fallet Lundgren blir också mångsidigt
undersökt och belyst av skilda uttalanden, framför allt oavsiktliga uttalanden. Dessutom avslöjar dessa vittnen åtskilligt om sig själva, och till
slut ger den olofssonska undersökningen, ju längre den framskrider, en
allt tydligare bild av Erik Olofsson
själv. Han skärskådas enbart under
arbetet med sitt uppdrag, men just
därför att det uppdraget tar alla hans
krafter i anspråk, får vi se långt in i
honom. Därmed har Sundman nått sitt
mål, vilket inte är att diskutera ett socialt eller moraliskt problem, fast ett
sådant problem kan sägas utgöra bokens förutsättning, utan att visa, hur
människor bär sig åt, och därmed, hur
de är beskaffade. Han är olik de flesta
men klar i blicken och säker på hand,
och därtill begåvad med en personlig
klang i rösten som det är roligt att
lyssna till.
Att samhällsfrågor och aktuella moraliska frågor går att debattera också
i historiska romaner är en känd sak
– man behöver bara erinra om Rydbergs »Den siste athenaren». Årets
mest betydande historiska roman av
den klassiska strukturen har också ett
samhälleligt budskap. Det är Sven
Edvin Saljes Man ur huse. Handlingen
är förlagd till snapphanetiden, från
Roskildefreden till tiden strax efter
slaget vid Lund, och miljön är en av
snapphanebygderna, Jämse socken i
Blekinge, f. ö. Saljes födelsebygd liksom Harry Martinsons. Att Man ur
huse är en historisk roman av klassisk byggnad innebär, att den ansluter
sig till den typ som Walter Scott lanserade, där romanfigurerna är diktade
gestalter, under det att de historiska
personerna bara skymtar i bakgrunden – så t. ex. Jan Gyllenstierna och
Karl XI hos Salje, liksom lokala berömdheter som storbonden Oluf Persen i Holje – och vidare att det historiska förloppet avspeglar sig i vardagslivet inom ett begränsat område.
Temat i Saljes roman är omvälvningarnas inverkan på vanliga människor,
som bara vill leva i fred i sin torftiga
och mödosamma vardag. Just därför
att det är vardagen som skildras,
måste författaren besitta ordentliga
kunskaper om de alldagliga detaljerna.
Här är också Salje något av en expert.
Han vet, hur en 1600-talsby var organiserad, hur jordbruket bedrevs, hur
stugorna såg ut utan och innan, vad
man åt och drack, hur man var klädd,
hur redskapen var beskaffade etc.,
och all denna kunskap har han förstått att foga in i romanhandlingen
på ett alldels självklart sätt, utan
skymt av museimässigheL – Den historiska utgångspunkten är alltså Roskildefreden 1658 – det minne som
vi hoppade över 1958. För de erövrade provinserna innebar de svenska
segrarna hårda prövningar, och försvenskningen gick inte så smärtfritt
som det ibland har påståtts. Mest utsatta blev de värnlösa bönderna i
gränsbygderna, dit .Jämse kan räknas.
Romanen handlar också om bondeförtryck och bondeplågare. I sin historiska omklädsel kan ämnet förefalla
bekant – det var tema en gång i Mobergs »Rid i natt». Utan större möda
kan man också leta fram beröringspunkter mellan de båda romanerna,
t. ex. konfliktens art, den friska fabuleringen, tidsfärgen och själva den
stilistiska utformningen med kärnfulla
repliker, ålderdomliga vändningar
och dialektala inslag. Men det avgö-
rande är ändå skillnaderna. Hos Moberg var det partisanen, skogslöparen
som var hjälte och frihetskämpe, under det att åldermannen i byn skildrades som en feg anpassling. »Rid i
natb blev på sin tid något av ett förlö-
sande ord. Men nu är det ett annat ord
som måste sägas, menar Salje. I Man ur
huse berättas också om ständiga trakasserier, hotelser och pålagor, om
livsfara för människorna, om existensfara för byn. Männen slits mellan det
danska och svenska. Frikårerna söker
deras hjälp, de svenska myndighe- 113
terna fordrar lydnad och utkräver
straff i form av pålagor, tvångsvärvningar, durchmarscher och inkvarteringar, snapphanarna söker deras
skydd och tiggarna bultar på deras
dörrar. Så flammar upprorsandan
upp, men resultatet blir i detta fall,
att byn håller samman trots alla stridiga viljor. Den som har förtjänsten
av detta är just åldermannen, Torgil.
Sammanhållning, arbetsgemenskap är
ett huvudtema hos Salje. Det som nu
heter organisation i riks- och lokalförbund, det hette då bysammanhållning. Torgil blir sålunda hjälten i boken, den enda riktigt omsorgsfullt
tecknade figuren, en bondehövding
som först tycks likna den traditionelle från så många klassiska bonderomaner men snart blir alltmer individuellt levande, i sina personliga
prövningar, i sin ansvarskänsla, i sitt
fasta beslut att gå mot strömmen, i sin
ensamhet, ja främst i den modiga ensamhet som gör honom till något
tryggt att lita till i nöden. Man ur
huse är en brokig fresk, fylld av livliga scener från en hemsk och blodig
tid. Inte analysen och själspejlingen
utan själva det frejdiga beråttandet är
den främsta artistiska förtjänsten i
detta epos av gammalt gott märke.
Men viktigast av allt är budskapet, bokens predikan om endräkt och sammanhållning. Man kan säga, att det
budskapet klingar samman med tendensen i ett helt annorlunda beskaffat
verk, som behandlats i början av
denna översikt, Ivar Lo-Johanssons
Socialisten – som två skilda melodier i en polyfon sats. Utgångspunkterna är olika, sättet att berätta likaså,
de politiska åsikterna överensstämmer
inte heller. Men i en värld av splittring, ensamhet och övergivenhet har
båda författarna velat mana till sammanhållning inför hot mot värden,
som de anser omistliga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner