Print Friendly

Ledare; Studenterna och studiemedlen

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

studenterna och studiemedlen
Det har nu gått nio år sedan det gamla
systemet med statsstlipendier och statsgaranterade studielån av;löstes a.v det s k studiemedelssystemet, som arbetats fram av
en utredning under Olof Palmes ordfö-
randeskap. När detta infördes hälsades
det allmänt som en v;iktig reform. Alla
vuxna universitets- ooh högskolestuderande tillerkändes rätten att få del av samhällets studiesociaJla stöd. De studerande
frikopplades från föräldraekonomin, som
tidigare varit avgörande för rätten att erhålla statsstipendium. Aterbetalningen
spreds över en lång period, och stödet inflationsskydda:des genom indexreglering.
25 procent av totalsumman skulle betalas
ut som bidrag, resten som lån.
Under de första åren rönte det nya systemet onekligen stor popularitet. Genom
att rätten t~hl studiemedel var generehl –
i prinoip började studiestödet utgå så snart
man skrivit in sig vid en högre utbildningsanstalt – verklade det i hög grad
stimulerande på rekryteringen till högre
studier. Först ef•tel’hand började dess avigsidor att uppenbaras.
Bidragsdelen, som från början utgjorde
25 procent av totalbeloppet, hade – till
skillnad från totalbeloppet – fixerats i
kronor. Sedan 1965 har det legat stil’la.
Det har medfört, att bidragsandeilens andel av totalbeloppet ständigt krympt. Nu
är bidragsdelen nere i ca 16 procent. Som
en följd härav har studieskuldsättningen
ökat. I mitten av 1960-talet var en normal studieskuld efter tre afyra års studier
av storleksordningen 11000 a 12 000 kronor. Idag lämnar de nyexaminerade wkademikerna universiteten med en studieskuld på i genomsnitt över 35 000 kronor.
Inte sällan är den väsentligt högre.
En egen!het för studiemedelssystemet
att återbetalningen skaJ11 ske i fast pen·
ningvärde. Med nuvarn.nde takt i ‘”‘……,.,,,~-•
värdesförsämringen medför detta ofta
att amorteringarna överhuvudtaget ·
märks på skuldsaldot. Sedan årets
teringar gjorts, räknas återstoden upp
inflationen, och det återstår en skuld
är större än före amorteringen!
Systemet är vidare så konstruerat,
det inte uppkommer någon ränta som
avdragsgiil i dekla!rationen. Dessutom
återbetalningsskyldigheten beroende
makes inkomst och förmögenhet:
kan bli återbetaJlningsskyldig trots att
saknar inkomster, om nämligen maken
inkomster av viss storlek. Två mans
teringar belastar idag tusentals unga
demikerfarniljer, trots att endast den
har inkomst, och därcill oft:a i ett
med låg lön.
Under senare år har man från de
derandes sida allt oftare försökt fästa
litikernas uppmärksamhet på denna
veckling. Kan det var.a meningen att
diemedlens värde skall urholkas mer
mer för varje år som går? Kan det
rimligt att bidragsdelens värde
sjunker, så att de som studerar idag
ett väsentligt mindre stöd än de som
derade vid mitten av 1960-talet? Är
växer, samtidigt som ”‘”””””””..,·””-‘
heten räknas i femsiffniga taJl och
digt som många a!ldrig har en chans
f
a
s
d
S’
b
S]
n
arbeten på den nivå och med de inkomster, som utbildningen var avsedd att leda
till?
Regeringen har hittills vägrat att lyssna
till dessa synpunkter. Dess representanter
talar i stället om behovet av reformer
inom vuxenutbildningen, om att det finns
grupper som har det mycket sämre ställt
(vilka?), om att det studiesociala systemet
är det bästa i världen (det ansågs det vara
när det infördes) och – meHan skål och
vägg – om att den förvärvsarbetande delen av befolkningen inte är intresserad av
att bekosta uppehäHet för en massa studenter som bara talar om att göra revolution och kullkasta det kapitalistis’ka samhället. Eller för att uttrycka det mera rakt
på sak: att spendera skattemedel på studenter är från politisk synpunkt dåligt använda pengar. Studenter är bråkiga och
impopulära. De uppfattas – av en oupplyst a!llmänhet – fortfarande som privilegierade.
Den proposition om ändringar i studiemedelssystemet som regeringen beräknas
lägga fram i mitten av mars innebär därför inga väsentliga förändringar. I bästa
fall kommer de accelererande försämringarna att bromsas upp. På återbetalningssidan görs v,issa förbättringarr i syfte att
dämpa skuldtiHväxten. Men höjningen av
studiebidraget blår av allt att döma symbolisk och återställer inga~lunda det ursprungliga realvärdet. Det mesta förblir
med andra ord v.id det gamla.
113
Det är närmast ofattbart att regeringen
vägrar att inse allvaret i den nuvarande
situationen. Det är ovedersägligt att studenterna som kollektiv hMler på att proletariseras. De upplever sig som motarbetade av statsmakterna, deras levnadsstandard sjunker, deras skulder fortsätter att
växa. De går efter avlagd examen ut på
en arbetsmarknad som inte efterfrågar deras tjänster. AHtmer börjar sitt vuxna liv i
avbetslöshet eHer i tillfälliga beredskapsarbeten utan ekonamisk och sociai trygghet.
Varför swktar de ungas intresse för
högre studier? Varför består den sociala
snedrekryteringen? Kan det inte tänkas
sammanhänga med att de studiesociala
förhållandena under studietiden, och de
ekonomiska förhållandena efter studierna
verkar avskräckande på den som står i
en valsituacion? Harr regeringen aldrig
stä:Ht sig frågan vad det beror på, att de
socialdemokratiska kårpartierna numera
är prakciskt taget obefintliga?
Få saker är mera gåtfulla än den socialdemokratiska regeringens försummelser på
det studiesooia!la området. Dess handlande
går stick i stäv både med gamma~! utbildningspolitisk tradition och med vanlig politisk självbevarelsedvift. Det vittnar vältaligt om hur socialdemokratin alltmer
börjat tappa kontakten med förhå:llandena
på viktiga samhällsområden. Det borde
vara sjäivklart att oppositionen också på
detta område tar initiativet t~ll nödvändiga reformer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner