studenterna och studiemedlen Det har nu gått nio år sedan det gamla systemet med statsstlipendier och statsgaranterade studielån av;löstes a.v det s k studiemedelssystemet, som arbetats fram av en utredning under Olof Palmes ordfö- randeskap. När detta infördes hälsades det allmänt som en v;iktig reform. Alla vuxna universitets- ooh högskolestuderande tillerkändes rätten att få del av samhällets studiesociaJla stöd. De studerande frikopplades från föräldraekonomin, som tidigare varit avgörande för rätten att erhålla statsstipendium. Aterbetalningen spreds över en lång period, och stödet inflationsskydda:des genom indexreglering. 25 procent av totalsumman skulle betalas ut som bidrag, resten som lån. Under de första åren rönte det nya systemet onekligen stor popularitet. Genom att rätten t~hl studiemedel var generehl - i prinoip började studiestödet utgå så snart man skrivit in sig vid en högre utbildningsanstalt - verklade det i hög grad stimulerande på rekryteringen till högre studier. Först ef•tel'hand började dess avigsidor att uppenbaras. Bidragsdelen, som från början utgjorde 25 procent av totalbeloppet, hade - till skillnad från totalbeloppet - fixerats i kronor. Sedan 1965 har det legat stil'la. Det har medfört, att bidragsandeilens andel av totalbeloppet ständigt krympt. Nu är bidragsdelen nere i ca 16 procent. Som en följd härav har studieskuldsättningen ökat. I mitten av 1960-talet var en normal studieskuld efter tre afyra års studier av storleksordningen 11000 a 12 000 kronor. Idag lämnar de nyexaminerade wkademikerna universiteten med en studieskuld på i genomsnitt över 35 000 kronor. Inte sällan är den väsentligt högre. En egen!het för studiemedelssystemet att återbetalningen skaJ11 ske i fast pen· ningvärde. Med nuvarn.nde takt i '"'......,.,,,~-• värdesförsämringen medför detta ofta att amorteringarna överhuvudtaget · märks på skuldsaldot. Sedan årets teringar gjorts, räknas återstoden upp inflationen, och det återstår en skuld är större än före amorteringen! Systemet är vidare så konstruerat, det inte uppkommer någon ränta som avdragsgiil i dekla!rationen. Dessutom återbetalningsskyldigheten beroende makes inkomst och förmögenhet: kan bli återbetaJlningsskyldig trots att saknar inkomster, om nämligen maken inkomster av viss storlek. Två mans teringar belastar idag tusentals unga demikerfarniljer, trots att endast den har inkomst, och därcill oft:a i ett med låg lön. Under senare år har man från de derandes sida allt oftare försökt fästa litikernas uppmärksamhet på denna veckling. Kan det var.a meningen att diemedlens värde skall urholkas mer mer för varje år som går? Kan det rimligt att bidragsdelens värde sjunker, så att de som studerar idag ett väsentligt mindre stöd än de som derade vid mitten av 1960-talet? Är växer, samtidigt som "'"''"""''''..,·"''-' heten räknas i femsiffniga taJl och digt som många a!ldrig har en chans f a s d S' b S] n arbeten på den nivå och med de inkomster, som utbildningen var avsedd att leda till? Regeringen har hittills vägrat att lyssna till dessa synpunkter. Dess representanter talar i stället om behovet av reformer inom vuxenutbildningen, om att det finns grupper som har det mycket sämre ställt (vilka?), om att det studiesociala systemet är det bästa i världen (det ansågs det vara när det infördes) och - meHan skål och vägg - om att den förvärvsarbetande delen av befolkningen inte är intresserad av att bekosta uppehäHet för en massa studenter som bara talar om att göra revolution och kullkasta det kapitalistis'ka samhället. Eller för att uttrycka det mera rakt på sak: att spendera skattemedel på studenter är från politisk synpunkt dåligt använda pengar. Studenter är bråkiga och impopulära. De uppfattas - av en oupplyst a!llmänhet - fortfarande som privilegierade. Den proposition om ändringar i studiemedelssystemet som regeringen beräknas lägga fram i mitten av mars innebär därför inga väsentliga förändringar. I bästa fall kommer de accelererande försämringarna att bromsas upp. På återbetalningssidan görs v,issa förbättringarr i syfte att dämpa skuldtiHväxten. Men höjningen av studiebidraget blår av allt att döma symbolisk och återställer inga~lunda det ursprungliga realvärdet. Det mesta förblir med andra ord v.id det gamla. 113 Det är närmast ofattbart att regeringen vägrar att inse allvaret i den nuvarande situationen. Det är ovedersägligt att studenterna som kollektiv hMler på att proletariseras. De upplever sig som motarbetade av statsmakterna, deras levnadsstandard sjunker, deras skulder fortsätter att växa. De går efter avlagd examen ut på en arbetsmarknad som inte efterfrågar deras tjänster. AHtmer börjar sitt vuxna liv i avbetslöshet eHer i tillfälliga beredskapsarbeten utan ekonamisk och sociai trygghet. Varför swktar de ungas intresse för högre studier? Varför består den sociala snedrekryteringen? Kan det inte tänkas sammanhänga med att de studiesociala förhållandena under studietiden, och de ekonomiska förhållandena efter studierna verkar avskräckande på den som står i en valsituacion? Harr regeringen aldrig stä:Ht sig frågan vad det beror på, att de socialdemokratiska kårpartierna numera är prakciskt taget obefintliga? Få saker är mera gåtfulla än den socialdemokratiska regeringens försummelser på det studiesooia!la området. Dess handlande går stick i stäv både med gamma~! utbildningspolitisk tradition och med vanlig politisk självbevarelsedvift. Det vittnar vältaligt om hur socialdemokratin alltmer börjat tappa kontakten med förhå:llandena på viktiga samhällsområden. Det borde vara sjäivklart att oppositionen också på detta område tar initiativet t~ll nödvändiga reformer.