Print Friendly

Ledare; Att både ha bron och slippa den

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

————————………….
LEDARE
ATTBÅDEHABRON
OCH SLIPPA DEN
M
öjligen avundas statsminister Bildt president
Clinton den möjlighet
till kompromiss som
denne tycks ha när det gäller brobygget
till de f d Warszawapaktsstaterna men
som inte står till buds när det gäller en
bro av betong. Partnership For Peace (PFP)
far ersätta det hett eftertraktade NATOmedlemskapet. USA och NATO vill garantera säkerheten för de nya fria staterna
i Öst- och Centraleuropa utan att ge dem
garantier. Det är en öppen fråga om
konststycket lyckas. Det är en gåta att
väst överhuvud taget krånglat till det så
för sig. Det tycks som om alla det förflutnas lärdomar i ett slag förflyktigats.
I nära ett halvsekel upprätthöll det fria
Europa och USA en militär gard med
mycket tydliga säkerhetsgarantier. Därför
är de fria än i dag, därför besegrades ett
välde vars enda styrka var dess militära
makt.
Under hela denna tid vidhöll NATO
att dess militära syften var rent defensiva,
Dess styrkeuppbyggnad, strategi och agerande i krissituationer gav syn för sägen.
Nu när de nya fria statema vill inträda
i pakten, talar Västmakterna om för alla
som vill höra på att detta skulle vara att
provocera Ryssland.
Ryssarna vill gärna höra på och understödjer livligt denna föreställning, som
utmärkt väl passar deras strävan att etablera en ny intressesfår i det ”nära utlandet”. Därmed har provokationsteorin
blivit självuppfyllande, och det är svårt att
se hur väst skulle ta sig ur den.
Man hänvisar från västs sida till den
känsliga situationen i Moskva just nu.
Man vill inte försvåra för reformkrafterna. Samma sak har sagts i varje läge
alltsedan Gorbatjovs ”reformer” började
fl Sovjetunionen att spricka sönder. Alltid har väst sett reaktionära krafter att ta
hänsyn till. Det har också blivit en medveten rysk taktik att hota omvärlden med
R ysslands svaghet.
2 SVENSK T tDSKRIFT
Vad väst i grunden menar med att
”provocera” ryssarna är höljt i dunkel.
Självklart är det provocerande for en regim som tänker erövra ett område om
den hindras från detta. Men om vi misstänker sådana planer bör vi väl skydda
offret? Den nuvarande ryska regimen,
som väl inte har sådana planer, borde heller inte bli stött av att väst vill skydda Polen och Baltikum mot Zjirinovskij?
De öst- och centraleuropeiska ledarna
valde att hålla god min och acceptera
PFP som det bästa möjliga. Innerst inne
hoppas de säkert på att samarbetets dynamik skallleda till allt fastare band, så små-
ningom medlemskap. Det är ett mycket
osäkert hopp.
Den ryska ledningen fann for gott att
förklara projektet acceptabelt, ja även att
man i princip var beredd att delta. Om
detta var djupt känt eller framtvingat av
att man är helt beroende av amerikansk
ekonomisk hjälp är inte lätt att säga. Uttalanden av utrikesminister Kozyrev en
vecka senare om att Ryssland måste behålla trupper kvar i sina grannländer vittnar måhända om en något annorlunda
syn på säkerhetspolitiken än den västliga.
Paraplyför vackert väder
Var därmed hur som helst, så finns det
anledning att sätta några frågetecken for
värdet av PFP. Drastiskt uttryckt är det
en avskräckning som fungerar endast när
den inte behövs; ett paraply for vackert
väder. Det avhåller kanske en anständig
regim som den nuvarande ryska från
äventyrligheter. Men är det tillfyllest for
att hindra en Zjirinovskij att infria sitt
”löfte” att återta Baltikum?
NATO har under sin tillvaro lagt
mycket stor vikt vid att göra säkerhetsgarantierna trovärdiga. Inget mindre än
allianssryrkor på plats ansågs avskräcka
från angrepp om hotet blev akut. Alliansens medlemmar kan knappast tro att nå-
got så lösligt som PFP skulle vara ett
skydd i ett verkligt oväder, och de far
svårt att inbilla andra det. Och även om
PFP utvecklas som tjecker och polacker
önskar, kan utvecklingen av ett ryskt hot
gå mycket snabbare.
Det finns ytterligare ett antal skäl till
att inte lämna de nyligen befriade staterna
utanfOr en handfast säkerhetsgemenskap,
som kanske är viktigare än den hypotetiska risken for angrepp från Ryssland.
Detförsta är restaurationen efter socialismen. Ekonomisk återuppbyggnad kan
bara ske i en säker miljö. Det är inte
lockande for foretagare att investera i ett
område som hotas av invasion utifrån eller omstörtande krafter inifrån. Det tyska
ekonomiska undret skedde i skyddet av
NATO-alliansen.
Det andra är den politiska stabiliteten.
NATO har utryckligen varit en allians av
demokratiska stater, som ställt vissa villkor for medlemskap. Vi ser idag hur
svårt många stater i ”öst” har att finna
sina demokratiska former. Risken for
bakslag är latent. Reella men villkorade
säkerhetsgarantier från väst skulle vara ett
mäktigt argument for att inte avvika från
demokratins väg.
Det tredje är den inbördes freden melSVE N SK TI OS KRI FT 3
lan dessa stater. Den säkerhetspolitiska
integrationen i väst har gjort krig mellan
NATO-stater otänkbart (med cypernkonflikten som undantaget som bekräftar
regeln). I dag växer nationalismen i östra
Europa. I en allt hopplösare ekonomisk
situation, där ingen kan ge trovärdiga löften om snar tillväxt är det frestande att
mobilisera hjordinstinkt, frammana
främlingshat och blåsa upp nationella
myter for att motivera maktanspråk. Ett
utvidgat NATO skulle kunna bidra till
att kontrollera dessa krafter.
Det Jjärde är kontrollen av medlemmarnas utrikespolitik gentemot ickemedlemmar. Detta är en av forsvarspaktens viktigaste fredsbevarande funktioner. I en allians av NATO:s karaktär
tillåts ingen utrikes äventyrspolitik som
skulle kunna störta pakten i krig.
Kanske är PFP bättre än inge,nting.
Kanske invaggar det väst i falsk förtröstan. Effekten beror i mycket på vad som
kommer att bjudas på detta smörgåsbord
och hur serveringen sköts. Men naturligtvis forst och främst på vad som kommer att hända i Ryssland.
Om då en dag det värsta inträffar, att
en totalitär regim tar över i Moskva, trots
all västlig försiktighet, kommer NATO
då i ett slag att ge ”hårda garantier”? Polacker och tjecker har viss erfarenhet av
motsatsen, av appeasement, följt av brådstörtade, for sena ”säkerhetsgarantier”
utan substantiellt innehåll.
Kanske är det redan nu for sent. Den
ryska utrikespolitiken har blivit alltmer
självmedveten. Om det beror på att
Jeltsin vill ha ryggen fri mot Zjirinovskij
eller om det är hans egen innersta inställning spelar kanske mindre roll. Man kan
konstatera att denna politik, med neoimperialistiska drag också ratt genomslag i
Ryska Federationens militära doktrin. I
den ordrika skriften finns här och där
bland snömoset texter av isande klarhet.
Bland källor till extern krigsfara nämns
”utvidgning av militära block och allianser till skada for Ryska Federationens militära säkerhetsintressen.” Och bland faktorer som kan medföra att krigifara utvecklas
till det direkt militärt hot finner vi ”infö-
rande av utländska trupper till Ryska Federationen angränsande staters territorier.”
En ny Hitler är nog inte oundviklig.
Men om han kommer har dagens efterföljare till Chamberlain, Daladier och
Hoare-Laval gjort sitt bästa for att forebereda ett nytt Mi.inchen. I alla händelser
är de på god väg att återställa Jalta-världen och att missa ett unikt tillfålle att
bygga broar till nyuppståndna fria nationer.
4 SvEN sK TIDsKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner