------------------------............. LEDARE ATTBÅDEHABRON OCH SLIPPA DEN M öjligen avundas statsminister Bildt president Clinton den möjlighet till kompromiss som denne tycks ha när det gäller brobygget till de f d Warszawapaktsstaterna men som inte står till buds när det gäller en bro av betong. Partnership For Peace (PFP) far ersätta det hett eftertraktade NATOmedlemskapet. USA och NATO vill garantera säkerheten för de nya fria staterna i Öst- och Centraleuropa utan att ge dem garantier. Det är en öppen fråga om konststycket lyckas. Det är en gåta att väst överhuvud taget krånglat till det så för sig. Det tycks som om alla det förflutnas lärdomar i ett slag förflyktigats. I nära ett halvsekel upprätthöll det fria Europa och USA en militär gard med mycket tydliga säkerhetsgarantier. Därför är de fria än i dag, därför besegrades ett välde vars enda styrka var dess militära makt. Under hela denna tid vidhöll NATO att dess militära syften var rent defensiva, Dess styrkeuppbyggnad, strategi och agerande i krissituationer gav syn för sägen. Nu när de nya fria statema vill inträda i pakten, talar Västmakterna om för alla som vill höra på att detta skulle vara att provocera Ryssland. Ryssarna vill gärna höra på och understödjer livligt denna föreställning, som utmärkt väl passar deras strävan att etablera en ny intressesfår i det "nära utlandet". Därmed har provokationsteorin blivit självuppfyllande, och det är svårt att se hur väst skulle ta sig ur den. Man hänvisar från västs sida till den känsliga situationen i Moskva just nu. Man vill inte försvåra för reformkrafterna. Samma sak har sagts i varje läge alltsedan Gorbatjovs "reformer" började fl Sovjetunionen att spricka sönder. Alltid har väst sett reaktionära krafter att ta hänsyn till. Det har också blivit en medveten rysk taktik att hota omvärlden med R ysslands svaghet. 2 SVENSK T tDSKRIFT Vad väst i grunden menar med att "provocera" ryssarna är höljt i dunkel. Självklart är det provocerande for en regim som tänker erövra ett område om den hindras från detta. Men om vi misstänker sådana planer bör vi väl skydda offret? Den nuvarande ryska regimen, som väl inte har sådana planer, borde heller inte bli stött av att väst vill skydda Polen och Baltikum mot Zjirinovskij? De öst- och centraleuropeiska ledarna valde att hålla god min och acceptera PFP som det bästa möjliga. Innerst inne hoppas de säkert på att samarbetets dynamik skallleda till allt fastare band, så små- ningom medlemskap. Det är ett mycket osäkert hopp. Den ryska ledningen fann for gott att förklara projektet acceptabelt, ja även att man i princip var beredd att delta. Om detta var djupt känt eller framtvingat av att man är helt beroende av amerikansk ekonomisk hjälp är inte lätt att säga. Uttalanden av utrikesminister Kozyrev en vecka senare om att Ryssland måste behålla trupper kvar i sina grannländer vittnar måhända om en något annorlunda syn på säkerhetspolitiken än den västliga. Paraplyför vackert väder Var därmed hur som helst, så finns det anledning att sätta några frågetecken for värdet av PFP. Drastiskt uttryckt är det en avskräckning som fungerar endast när den inte behövs; ett paraply for vackert väder. Det avhåller kanske en anständig regim som den nuvarande ryska från äventyrligheter. Men är det tillfyllest for att hindra en Zjirinovskij att infria sitt "löfte" att återta Baltikum? NATO har under sin tillvaro lagt mycket stor vikt vid att göra säkerhetsgarantierna trovärdiga. Inget mindre än allianssryrkor på plats ansågs avskräcka från angrepp om hotet blev akut. Alliansens medlemmar kan knappast tro att nå- got så lösligt som PFP skulle vara ett skydd i ett verkligt oväder, och de far svårt att inbilla andra det. Och även om PFP utvecklas som tjecker och polacker önskar, kan utvecklingen av ett ryskt hot gå mycket snabbare. Det finns ytterligare ett antal skäl till att inte lämna de nyligen befriade staterna utanfOr en handfast säkerhetsgemenskap, som kanske är viktigare än den hypotetiska risken for angrepp från Ryssland. Detförsta är restaurationen efter socialismen. Ekonomisk återuppbyggnad kan bara ske i en säker miljö. Det är inte lockande for foretagare att investera i ett område som hotas av invasion utifrån eller omstörtande krafter inifrån. Det tyska ekonomiska undret skedde i skyddet av NATO-alliansen. Det andra är den politiska stabiliteten. NATO har utryckligen varit en allians av demokratiska stater, som ställt vissa villkor for medlemskap. Vi ser idag hur svårt många stater i "öst" har att finna sina demokratiska former. Risken for bakslag är latent. Reella men villkorade säkerhetsgarantier från väst skulle vara ett mäktigt argument for att inte avvika från demokratins väg. Det tredje är den inbördes freden melSVE N SK TI OS KRI FT 3 lan dessa stater. Den säkerhetspolitiska integrationen i väst har gjort krig mellan NATO-stater otänkbart (med cypernkonflikten som undantaget som bekräftar regeln). I dag växer nationalismen i östra Europa. I en allt hopplösare ekonomisk situation, där ingen kan ge trovärdiga löften om snar tillväxt är det frestande att mobilisera hjordinstinkt, frammana främlingshat och blåsa upp nationella myter for att motivera maktanspråk. Ett utvidgat NATO skulle kunna bidra till att kontrollera dessa krafter. Det Jjärde är kontrollen av medlemmarnas utrikespolitik gentemot ickemedlemmar. Detta är en av forsvarspaktens viktigaste fredsbevarande funktioner. I en allians av NATO:s karaktär tillåts ingen utrikes äventyrspolitik som skulle kunna störta pakten i krig. Kanske är PFP bättre än inge,nting. Kanske invaggar det väst i falsk förtröstan. Effekten beror i mycket på vad som kommer att bjudas på detta smörgåsbord och hur serveringen sköts. Men naturligtvis forst och främst på vad som kommer att hända i Ryssland. Om då en dag det värsta inträffar, att en totalitär regim tar över i Moskva, trots all västlig försiktighet, kommer NATO då i ett slag att ge "hårda garantier"? Polacker och tjecker har viss erfarenhet av motsatsen, av appeasement, följt av brådstörtade, for sena "säkerhetsgarantier" utan substantiellt innehåll. Kanske är det redan nu for sent. Den ryska utrikespolitiken har blivit alltmer självmedveten. Om det beror på att Jeltsin vill ha ryggen fri mot Zjirinovskij eller om det är hans egen innersta inställning spelar kanske mindre roll. Man kan konstatera att denna politik, med neoimperialistiska drag också ratt genomslag i Ryska Federationens militära doktrin. I den ordrika skriften finns här och där bland snömoset texter av isande klarhet. Bland källor till extern krigsfara nämns "utvidgning av militära block och allianser till skada for Ryska Federationens militära säkerhetsintressen." Och bland faktorer som kan medföra att krigifara utvecklas till det direkt militärt hot finner vi "infö- rande av utländska trupper till Ryska Federationen angränsande staters territorier." En ny Hitler är nog inte oundviklig. Men om han kommer har dagens efterföljare till Chamberlain, Daladier och Hoare-Laval gjort sitt bästa for att forebereda ett nytt Mi.inchen. I alla händelser är de på god väg att återställa Jalta-världen och att missa ett unikt tillfålle att bygga broar till nyuppståndna fria nationer. 4 SvEN sK TIDsKRIFT