Print Friendly

Kristendomen och den västerländska kulturen

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

•,,
KRISTENDOMEN OCH DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN
AVSIKTEN med denna artikel är naturligtvis inte att försöka ge en
sammanfattande framställning av
kristendomens betydelse i den västerländska kulturutvecklingen. Ett
sådant försök skulle vara dömt att
misslyckas redan därför att uppgiften snabbt leder fram till problem,
som åtminstone för närvarande är
olösliga. Möjligheterna att klarlägga de historiska kausalsammanhangen är helt enkelt otillräckliga.
Det mesta man kan göra är att försöka bedöma hur kristendomen
som iderörelse och genom de kristna
samfunden som handlande organisationer har medverkat vid utbildandet av vissa grundläggande och
karakteristiska drag i den allmänna
västerländska kulturutvecklingen.
Att sådana drag kan skönjas i ett
historiskt utvecklingsförlopp beror
på att inom varje kulturkrets vissa
gemensamma värderingar tenderar
att prägla såväl människornas attityder och handlande som samhällets institutioner. Dylika värderingar kan man kalla kulturvärderingar; att viktiga skillnader därvidlag föreligger inom den västerAv docent ERIK ANNERS
ländska kulturkretsen hindrar inte
att det finns värderingar som är
gemensamma i den meningen att
de omfattas av det stora flertalet
människor och kommit att prägla
de grundläggande samhällsinstitutionerna.
Frågan blir då: vilka är de centrala västerländska kulturvärderingarna och vilken betydelse har
kristendomen haft för att just dessa
värderingar har kommit att forma
den västerländska civilisationen?
Det är tydligt att varje diskussion av dylika problemställningar
i viss utsträckning måste bli subjektiv. Urvalet av »centrala» kulturvärderingar blir beroende a\
vederbörandes allmänna ideologisk~
uppfattning. Likaså är det omöjlig’
att diskutera deras historiska bak
grund utan att påverkas av inställ
ningen till dem.
Med dessa självklara reservatio
ner skall här göras ett försök at
redovisa kristendomens betydels’
för vissa västerländska kulturvär
deringar, som ur konservativ syn
punkt framstår som centrala.
Utan all jämförelse viktigast a
#
dessa är de ur den kristna föreställningen om människornas universella broderskap härledda humanitetsvärderingarna. Den kristna
av stoicismen understödda broderskapstanken utgår från att människorna såsom skapade av Gud är
Guds barn. Den faders- och syskonsymbolik, som har utvecklats ur
denna kristna uppfattning är både
dogmatiskt och emotionellt basen
för den kristna kärleken till nästan
och har spelat en avgörande roll
för utbildandet av den kristna attityden till medmänniskorna.
Det är viktigt att framhålla att de
kristna kyrkornas handlande och
över huvud taget det kristna inflytandet trots dessa utgångspunkter
icke alltid har verkat i humaniserande riktning. Ett klassiskt exempel är inkvisitionens grymheter
under senare delen av medeltiden
och början av nya tiden. Ett annat
är de hänsynslösa förföljelserna
mot de icke kristna under tiden
närmast efter det att kristendomen
blivit det romerska imperiets statsreligion. Av särskild betydelse för
Sverige var den brutalisering av
straffrättsskipningen, som blev en
följd av protestantismens krav på
ett återvändande till bibeln som
rättesnöre för tron. Detta krav
ledde till att man kände sig mer
än tidigare bunden också av de
primitiva straffbestämmelserna i
Moseböckerna såsom en av Gud
given lag, den där människorna
icke hade rätt att ändra. Vidare
förekom naturligtvis krass makt- 8- 573442 Svensk Tidskrift H. 2 1957
105
politik och ekonomisk vinningslystnad inom kyrkoorganisationerna
likaväl som inom sekulära organisationer med motsvarande följder
i fråga om förtryck, förföljelse och
exploatering.
Men detta är inte de avgörande
eller ens väsentliga dragen i den historiska bilden. De avgörande framstegen i kampen för människovärdets erkännande skedde genom kristendomens inflytande. Väl nådde
den antika kulturen storartade och
delvis oförgängliga resultat på
många av tankelivets och samhällsorganisationens områden-den grekiska filosofien och den romerska
rätten sträcker sina verkningar in i
vår tid – men den byggde ideologiskt och ekonomiskt på ett system,
för vilket själva föreställningen om
ett oangripligt människovärde var
främmande – nämligen slaveriet.
Under den förkristna antiken var
det i allmänhet självklart att det
fanns och skulle finnas en kategori
människor, vilkas ställning i samhället bedömdes utifrån deras karaktär av ekonomisk nyttighet, av
förbrukningsvara. Slaven hade intet
värde annat än som ett medel för
statens eller andra slavägares syften. Slavarnas rättsliga ställning
varierade visserligen inom olika antika kulturkretsar, men i den för
den fortsatta utvecklingen mest betydelsefulla, den romerska, betraktades slavarna länge väsentligen
som förmögenhetsobjekt – dvs.
slaven stod på samma plan som ett
husdjur. Avel och uppfödning av
106
slavar betraktades också i Rom som
naturliga och var vanliga näringsfång.
Ett karakteristiskt drag i det antika slaverisystemet var att det icke
motiverades av föreställningar om
slavarnas intellektuella eller moraliska underlägsenhet. De kunde ha
kvalificerade uppgifter – t. ex. som
godsförvaltare, fartygskaptener, lä-
kare, sekreterare och konstnärer –
och efter ett frigivande kunde de
under det senare kejsardömets tid
inträda i höga statliga befattningar
t. ex. som kejsarens personliga adnistrativa medhjälpare. Dylika motiveringar, använda intill vår tid i
samband med negerslaveriet eller
som försvar för likartade rättsliga
former av förtryck, t. ex. i Sydafrika, behövdes inte. Slaveriet uppfattades som en självklar och nödvändig samhällelig organisationsform.
Gentemot detta betraktelsesätt
och detta system ställde först stoicismen och sedan kristendomen sitt
budskap om människornas universella broderskap. Den kristna inspirationen var också en ständigt på-
drivande makt när slaveriet steg
för steg undanträngdes och till sist
helt avskaffades. Denna utveckling
var i huvudsak fullbordad redan
under högmedeltiden. Negerslaveriet är en senare företeelse med speciell historisk bakgrund. Medeltidens livegna jordbruksarbetare intog visserligen en ställning, som på
åtskilliga punkter liknade jordbruksslavarnas under antiken –
men det fanns en avgörande skillnad: de tillerkändes var för sig
samma andliga värde som deras
godsherrar. Deras villkor, som gick
tillbaka på redan under antiken utbildade rättsliga former, innebar
bl. a. en rätt till äktenskap och till
vårdnad om barnen, till viss egendom och till en viss om också
mycket begränsad personlig rö-
relsefrihet. Slavarna hade tidigare
av välvilliga ägare kunnat medges i praktiken likvärdiga positioner. Men vad som för dem
var godtyckligt beviljade förmå-
ner, som i regel när som helst
kunde återtagas, var för den livegne en rättighet. Mest slående blev
kanske skillnaden på familjelivets
område. En förbindelse mellan två
slavar kunde alltefter ägarens behag få karaktären av en äktenskapsliknande livsvarig gemenskap
eller en tillfällig avelskombination.
När en livegen kvinna ingick äktenskap inträdde hon – även om
godsherren hade utsett hennes make
– i ett av Gud instiftat förbund
med karaktär av sakrament, som
människor icke hade rätt att upplösa eller kränka. Godsherrarna
kunde missbruka sin makt över de
livegnas personliga förhållanden
och gjorde det ofta. Men det väsentliga var, att de livegnas rätt till en
viss personlig frihetssfär vunnit
principiellt erkännande.
Genom kristendomen uppställdes
vidare en gräns, över vilken godsherren icke fick gå, när det gällde
de livegnas ekonomiska exploatering. Om han själv ville ha hopp
om sin själ måste han inom ramen
för sina möjligheter sörja för att
deras personliga villkor möjliggjorde för dem att tillägna sig det
kristna budskapet och att leva ett
liv i enlighet med kyrkans lära.
Han hade nämligen ett personligt
ansvar för deras andliga välfärd.
Detta betydde att man accepterade
en ny princip beträffande dessa
befolkningsgruppers standard i försörjningshänseende. Under antiken
hade slavarnas materiella förhållanden – givetvis växlande alltefter deras sysselsättning – i regel
bestämts efter vad som var ekonomiskt motiverat, dvs. av husbondens intresse av att underhålla sina
slavar så att ett maximum av prestationer kunde tagas ut av dem.
I princip anlade han alltså samma
syn därvidlag som beträffande sin
boskap. Gick han därutöver var
detta ett uttryck för personlig humanitet eller speciell välvilja; han
var inte bunden av någon allmänt
accepterad ideell princip och kunde
likaväl hänsynslöst utnyttja sin
makt. De medeltida livegna fick det
inte nödvändigtvis eller allestädes
bättre än slavarna under antiken,
beroende på växlande maktpolitiska och ekonomiska förhållanden
under olika perioder och inom olika
områden. Men deras existensförhållanden bedömdes i princip utifrån
en annan utgångspunkt – man kan
uttrycka det så att deras försörjning inte endast bedömdes efter vad
som var ekonomiskt lönande för
107
husbonden utan även efter vad de
själva som människor hade behov
av.
Detta ledde efter hand till en förbättring i deras ställning. Allmänt
kan sägas att kyrkans faktiska
makt liksom inflytandet från en
av kristna ideal bestämd kungamakt betydde mycket för deras situation. I områden och under perioder med bristande kyrkliga maktresurser kunde exploateringen av
de livegna präglas av ytterlig hänsynslöshet. ökat kyrkligt inflytande
medförde i regel en förbättring i
behandlingen av dem. Likaså strä-
vade religiöst inspirerade monarker
ofta efter att skydda de livegna mot
godsherreförtrycket. Ur de kristna
ideerna och de kyrkliga strävandena växte så småningom fram den
kristna patriarkalismen, som från
nya tidens början och fram till slutet av 1800-talet spelat en så stor
roll för förhållandet mellan husbönder och underlydande. För vår
tids människor förefaller denna
patriarkalism främmande, nästan
motbjudande, genom den stora vikt
som däri fästes vid den underlydandes lojalitets- och tacksamhetsförpliktelse liksom vid husbondens
vittgående befogenheter. Men under
dessa århundraden av massfattigdom och ofta återkommande sjukdoms- och hungerkatastrofer utgjorde systemet den viktigaste formen för socialt trygghetsskapande
inom stora områden av samhället.
Det måste förstås mot bakgrunden
av tidsförhållandena och jämföras
108
med vad som fanns före, inte med
vad som kommit efter.
Samma principiella utgångspunkt
– att den enskilda människan
måste ges vissa elementära möjligheter att vinna frälsning – spelade
också en stor roll för de kristna
kyrkornas utomordentligt betydelsefulla socialpolitiska insatser alltifrån medeltiden och fram till vår
tid. Dessa insatser utgick ytterst
inte från en strävan att genom goda
gärningar samla förtjänster, som
kunde räknas tillgodo på den yttersta dagen – ehuru detta sistnämnda betraktelsesätt hade en viss
betydelse, särskilt inom den medeltida katolska kyrkan – utan från
den tanken att människornas universella broderskap innebar en förpliktelse för envar alt efter förmåga sörja för medmänniskornas
bästa, innefattande såväl frälsning
som hjälp i andlig och lekamlig
nöd. Defta innebar dels ett krav på
missionsverksamhet, dels ett krav
på gemensamma uppoffringar för
att hjälpa fattiga och sjuka. Ur
detta senare krav framväxte de
kristna kyrkornas insatser på sjukvårdens och fattigvårdens områden.
Det moderna betraktelsesättet inom
socialpolitiken att det allmänna,
där det är nödvändigt, skall skydda
varje medborgares personliga välfärd genom att ge honom en viss
ekonomisk minimistandard och tillförsäkra honom vård vid sjukdom,
vilket motiveras av medborgarnas
förpliktelse till ömsesidig solidaritet, är intet annat än en sekulariserad version av den kristna motiveringen för socialpolitiken. Att
den sekulariserade versionen historiskt sett har sin rot i den kristna
torde det inte råda någon tvekan
om.
Om de kristna broderskapsideernas inflytande under antiken hade
sin största betydelse genom att de
satte en principiell gräns för exploateringen av människorna genom
slaverisystemet kom deras verkningar att på ett annat sätt leda
till avgörande humanitära framsteg hos de germanstammar i norra
och nordvästra Europa, som under
medeltidens förra del omvändes till
kristendomen. Dessa germanfolk
stod främmande för det medborgarbegrepp, på vilket solidariteten mellan de fria byggde i det romerska
imperiet. Germanernas samhällsorganisation utgick ursprungligen
från ätten och ättesolidariteten. Utöver de lösa band, som tillhörigheten till den gemensamma stammen skapade, existerade hos dem
länge ingen samhörighets- eller gemenskapskänsla mellan ätterna.
Själva folkbegreppet – såsmå-
ningom germanernas högsta politiska enhetsform – med därav följande solidaritetsföreställningar utbildades mycket långsamt, i regel
snabbast hos de germanstammar,
som först fick en närmare och mera
bestående kontakt med den romerska civilisationen. Dessa stammar,
eller folk, utvecklade under intryck
av det romerska inflytandet mera
fasta statliga organisationsformer,
där dock ätterna länge behöll mycket av sin betydelse som samhällets primära gruppbildningar. Men
ännu vid det kristna missionsverkets inriktande på germanstammarna i nordvästra och norra
Europa präglades dessa stammars
samhällsliv av ätternas dominerande roll. Om sydgermanerna kan
sägas ha bildat ättestater, stod
dessa stammar ännu kvar på ättesamhällets nivå. Den enskilda människan i dessa ättesamhällen var
helt beroende av sin ätt, dess skydd
var allt hon hade att lita till. Detta
skydd var emellertid lika ovillkor- . ligt som hennes lojalitet. Utstöttes
hon ur ätten förlorade hon allt
rättsskydd och förvandlades från
samhällsvarelse till vilddjur. Mellan ätterna rådde ursprungligen –
bortsett från samverkansformer
motiverade av eventuell politisk
och militär intressegemenskap –
ett tillstånd i bästa fall av väpnad
vaksamhet, i värsta fall av oförsonlig fejd. Fridstillståndet i samhället
– ett nödtorftigt minimum i fråga
om fredlig samlevnad – upprätthölls av maktbalansen mellan ätterna. Varje föreställning om en
mänsklig solidaritet mellan personer tillhörande skilda ätter, som
motiverade t. ex. hjälp vid fattigdom, sjukdom eller ålderdom, var
främmande för det typiska ättesamhällets människor. Dessa gerstammars samhällsorganisation företedde i själva verket
många likheter med vissa ännu
kvarlevande primitiva folk i olika
109
delar av världen, folk som man
utifrån västerländsk kulturståndpunkt brukar karakterisera som
vildar. I denna mening var också
antikens och den tidigare medeltidens germanfolk länge vildar. De
i Europas historia avgörande framsteg, som det innebar att dessa folk
gjordes till bärare av västerländska
civilisationsideer, skedde främst genom kristendomens missionsverk.
Och den största betydelsen härvidlag hade utbrerlandet av den kristna
iden om ett universellt broderskap.
Om det kristna inflytandet inom
det romerska imperiet framför allt
verkade till ett överbryggande av
den gapande klyftan mellan fria
och slavar – en klyfta som gick
horisontellt i samhället – verkade
det inom de germanska ättestaterna
och ättesamhällena framför allt till
ett överbryggande av de icke mindre
gapande klyftorna mellan ätterna,
som, för att använda samma bild,
kan sägas ha gått i vertikalled.
Slaveriet förekom visserligen – i
mindre omfattning – även hos de
germanska folken och avskaffades
efter kristendomens seger. Utifrån
den synpunkt, som utvecklingen
här bedömes, hade detta emellertid
långt mindre betydelse än ättestatens och ättesamhällets omvandling
genom utbildandet av institutioner,
som byggde på en gemenskapsattityd och en samhörighetskänsla
gentemot alla i kristenheten. Ättesamhället skapade en viss social
trygghet genom att bygga på och
befästa en hänsynslös gruppegoism.
110
Kristendomens seger innebar förvisso inte att gruppegoismen försvann. Men människornas samhällsåskådning och samhällets funktionella struktur stod inte längre i
vägen för en fortsatt utveckling i
riktning mot ökad mänsklig solidaritet.
För vår tids ögon kan det förefalla som om de genom kristendomens inflytande tillkomna framstegen under antiken och förra
delen av medeltiden var blygsamma.
Inför vad som skett i världen de
senaste årtiondena borde det dock
vara lättare att förstå att konsekvenserna av de kristna broderskapsideerHas seger utgör några av
de hittills största och mest avgö-
rande framstegen i det västerländska civilisationsförloppet Även om
det dröjde många århundraden
innan de nya åskådningarna kom
att på ett avgörande sätt prägla de
faktiska förhållandena skapades
genom kristendomens inflytande
den ideologiska och sociala grundvalen för det västerländska humanitära reformverket. Det är just
värderingarna bakom detta reformverk, som utgör den viktigaste skillnaden mellan den västerländska
och andra kulturkretsar, t. ex. den
indiska med dess kastsystem eller
den ostasiatiska med dess intill vår
tid hänsynslösa exploatering av
fattiga och nödställda. Att sekulära
iderörelser-särskilt upplysningen,
1800-talsliberalismen och den reformistiska socialismen – byggt vidare på den av kristendomen skapade grundvalen ändrar inte huvudomdomet. Ty dessa iderörelser
har på det humanitära området
endast skapat sekulariserade versioner av eller anknutit till kristna
grundtankar, som långt tidigare
verkat i samma riktning. Det är
vidare obestridligt att det kristna
inflytandet i humanitär riktning
med utgångspunkt i föreställningarna om ett andligt broderskap,
som förenar alla människor, utgjort själva groningsgrunden för
den västerländska demokratins centrala politiska kulturvärderingar.
Kraven på att ett samhälle skall
präglas av hänsyn till individens
värde och värdighet, av medborgerlig frihet i skydd av rättssäkerhet,
av tolerans och medborgerlig solidaritet, bottnar i sista hand i
humanitära hänsyn. Kyrkorna har
förvisso sällan direkt verkat för utbredandet av t. ex. en toleransattityd i religions- eller livsåskådningsfrågor. Det gör knappast en religiös
rörelse, som uppträder med anspråk att förkunna en genom tron
tillägnad absolut sanning. Men toleransen som västerländsk kulturvärdering framstår historiskt –
vid sidan av vissa sekulära iderö-
relsers strävanden – som en indirekt följd av ett allmänt accepterande av kristendomens centrala
etiska sats: »allt vad I viljen att
människorna skola göra Eder, det
gören I ock dem» liksom av det
kristna evangeliets grundsyn.
På samma sätt förhåller det sig
med de andra politiska kulturvärderingarna. Institutioner, som tillkommit för att skydda individens
frihet och rättssäkerhet eller är uttryck för den medborgerliga solidariteten med nödställda, har sin
yttersta motivering inte i politiska
eller ekonomiska effektivitetshänsyn – fast sådana ofta också anförs- utan i en humanitär attityd.
Detta är viktigt, ty det ger kulturvärderingarna en mycket fastare
förankring: så länge nämligen den
humanitära attityden präglar samhället. Ett exempel. Rättssäkerhet
kan definieras som ett tillstånd i
fråga om lagstiftning och rättsskipning, som gör det möjligt för en
person att överskåda följderna av
sina handlingar i sådan utsträckning att han kan handla tillräckligt planmässigt. Man motiverar då
inte sällan rättssäkerheten med
effektivitetsargument; den förklaras vara fördelaktig såsom ägnad
att skapa en grundläggande förutsättning för ett förnuftigt ekonomiskt handlande. Så länge man
nöjer sig med denna motivering är
det tydligt att rättssäkerhetskravet
lätt kan komma att skjutas åt sidan.
Ty mot det effektivitetsintresse,
som det med en dylik begränsad
motivering är uttryck för, står ofta
andra effektivitetsintressen – t. ex.
önskvärdheten av att statsmakten
snabbt och fullständigt kan genomdriva sina intentioner. I ett samhälle med stark statlig maktkoncentration finns det naturligtvis en
stark tendens att taga större hänsyn till detta statliga effektivitetsin- 111
tresse än till enskilda medborgares
behov av att kunna handla planmässigt i t. ex. ekonomiskt hänseende. Uppfattas däremot rättssä-
kerhetskravet som först och främst
humanitärt motiverat, anser man
att ett övergrepp på rättssäkerheten innebär en kränkning av den
enskilda människans i den mänskliga solidariteten bottnande anspråk
på trygghet i sin personliga livssfär, blir gränsdragningen gentemot t. ex. statliga effektivitetsintressen så mycket fastare.
Med den utgångspunkten vill det
till ytterligt starka skäl för att det
statliga effektivitetsintresset skall
tillåtas göra intrång på den individuella rättssäkerheten. Motsvarande resonemang kan föras beträffande de andra ovannämnda kulturvärderingarna. Det är då uppenbart att den västerländska demokratins politiska grundvärderingar
har sitt yttersta värn och fäste i
den allmänna humanitära attityd,
som dess medborgare tillägnat sig.
Man kan givetvis bestrida de religiösa motiveringarna till denna humanitära attityd, men man lär
knappast kunna förneka kristendomens stora betydelse för dess
existens.
Också på ett annat centralt område, där den västerländska kulturen har en särprägel i förhållande
till andra kulturkretsar – nämligen beträffande värderingen av arbetet – kan man urskilja ett
betydelsefullt kristet inflytande.
I de antika kulturerna – inte
112
minst den grekiska och den romerska – såg man ner på eller
rentav föraktade manuellt arbete.
De människor, som frivilligt eller
av nödtvång sysslade därmed t. ex.
bönder, hantverkare och grovarbetare betraktades i allmänhet som
mindervärdiga även om de var fria
medborgare. I Rom hade t. o. m.
kvalificerade konsthantverkare ett
lågt socialt anseende. Mot denna
inställning framförde kristendomen sin höga värdering av arbetet
oavsett dess karaktär såsom ett led
i människans tjänande – som ett
uttryck för den kristna kärlekstanken. Denna åskådning har varit av
stor betydelse för det materiella
framstegsarbete, som på sin tid
förde den västerländska kulturkretsen högt över alla andra i tekniskt
och ekonomiskt hänseende och lett
till att västerlandet intar en ledande
ställning på dessa områden.
Ett annat inflytande från kristendomen, som på det ideologiska
planet bidragit till detta materiella
framstegsarbete med alla dess förutsättningar i form av intellektuella
prestationer, är att den medverkat
till att ge människorna en aktiv
inställning till det egna livsödet.
Islam är en stillaståendets religion
genom den starkt fatalistiska grundtonen i dess åskådning. Den leder
människorna till en passiv attityd
beträffande både individens och
samhällets möjligheter till utveckling i andligt och materiellt hänseende. Detta visar sig framför allt
i likgiltighet inför fattigdom, sjukdom och lidanden. Kristendomen
har icke detta fatalistiska drag.
Dess grundföreställning om människan som en evighetsvarelse, vilken är föremål för Guds ständiga
ledning och vårdnad, har tvärtom
frambringat en optimistisk och aktiv inställning till både individens
och samhällets möjligheter. Till och
med det kristna munkväsendet –
en kyrklig organisationsform, som
lätt uppammar en steril egocentricitet och passivitet – har i jämförelse med de flesta andra religioners motsvarande former övervä-
gande präglats av denna aktiva
attityd. Detta kristna inflytande
har otvivelaktigt i hög grad bidragit till den i västerlandet utbredda
tilliten till den enskilda människan;
den moderna demokratin bygger
just på denna tillit och är otänkbar i en miljö, där man ser föraktfullt eller pessimistiskt på människans förmåga till moraliskt och
förnuftigt handlande. I det nutida
demokratiska samhället litar man
inte till den upplyste despoten, som
med faderlig hand härskar över
sina undersåtar, eller anförtror det
allmännas angelägenheter åt en särskild grupp människor, som anses
vara i besittning av en högre insikt
och bättre än den enskilde kan bedöma, vari hans sanna välfärd består. Tendenser i den senare riktningen finns – i den socialistiska
statspatriarkatismens form- men
det är anledning att hoppas att de
kommer att trängas tillbaka, allt
eftersom människorna får klart
för sig vilka värden, som här står
på spel.
Än så länge har vi emellertid ett
system, där samhällsinstitutioner
avsedda att garantera individens
frihet och trygghet gentemot staten,
i sista hand upprätthålls genom
trycket från det stora antal medborgare, som engagerar sig för dessa
institutioner. Ett sådant system är
ur historisk synpunkt mycket mera
enastående, än man vanligen föreställer sig. Inte ens under den romerska republikens glansdagar vågade
man lita till de enskilda människornas samhällslojalitet i den omfattning som sker i den moderna demo- ~· kratin. Tilliten till och anspråken
på medborgarna riktade sig i den
romerska republiken till en liten
grupp aristokrater, som genom en
traditionell uppfostran beretts härpå. I vårt nutida demokratiska
samhälle riktar sig denna tillit och
dessa anspråk till alla vuxna medborgare, och man utformar en uppfostran för alla, som skall göra
medborgarna ägnade att motsvara
förtroendet. Resultaten av dessa
djärva strävanden har utfallit olika
i olika länder, men i det stora hela
kan man våga säga att optimismen
visat sig berättigad – även om det
ännu är långt till det stadium, där
verkligheten börjar närma sig den
demokratiska idealbilden.
Att denna politik över huvud taget har kunnat föras, och att den
varit så pass framgångsrik är till
icke ringa del kristendomens förtjänst. Dess oavlåtliga maning till
r
‘~~ .’

rt·
113
laglydnad, plikttrohet och offervilja gentemot det allmänna, har
under gångna sekler lagt den grund
på vilken vår tid kunnat skapa
den västerländska medborgarstaten
samtidigt som dess optimistiska
människosyn starkt inspirerat till
utbildandet av den tillit till människan, som präglar denna samhällstyp, och som varit den ideologiska förutsättningen för medborgarstatens tillkomst.
För att närmare förklara denna
ideologiska verkan av kristendomen är det skäl att precisera på
vad sätt dess människosyn är optimistisk. Inom en annan i västerlandets historia betydelsefull ideströmning, 1700-talets upplysningsradikalism, fanns nämligen också en
optimistisk människosyn, som det
är anledning att noga skilja från
den kristna. Enligt upplysningsradikalismen var människan av naturen och i sitt naturtillstånd god;
att hon onekligen i det samhälle
man hade för ögonen snarast föreföll vara en ond och destruktiv
varelse berodde på att hon blivit
förstörd av olämpliga samhällsinstitutioner. Om blott dessa institutioner förändrades till överensstämmelse med människans ursprungliga och naturliga godhet
skulle hennes goda egenskaper till
fullo träda i dagen och mänskligheten uppnå ett lyckotillstånd. Ju
radikalare man bröt med de olämpliga institutionerna, desto snabbare
skulle detta lyckotillstånd inträda.
Upplysningsradikalismens männi- 114
skosyn, som hade sina historiska
föregångare, har spelat en stor roll
för utbildaodet av vår tids radikala
reformattityd. Under intryck av
modern kultursociologi har denna
attityd emellertid på senaste tid
fått en annan motivering: människan har de egenskaper, som miljön
ger henne. Om samhällsinstitutionerna utformas på ett sätt som är
ägnat att göra människorna fridsamma och altruistiska, så blir människorna också så småningom så-
dana. En åskådning av 1700-talsradikalismens typ utgör självfallet
en mycket stark drivkraft till reformer. De iderörelser, som inspirerats av tron på människans naturliga godhet har också haft stor
betydelse för de hittills uppnådda
civilisatoriska framstegen i västerlandet. Den förhoppningsfyllda och
generösa optimism, som varit den
psykologiskt bärande och stimulerande faktorn i dessa rörelser, har
under de två senaste århundradena
ryckt upp vid sidan av kristendomen som framstegsskapande ideologisk faktor. Å andra sidan bär en
optimism av detta onyanserade slag
inom sig fröet till allvarliga bakslag. Den tillfogades också svåra
avbräck genom det första världskriget. Förhoppningarna om ett
snart förestående permanent fridsoch lyckotillstånd för de västerländska folken störtade samman inför den förskräckande anblicken av
dessa folks stora inbördeskrig i den
mänskliga och materiella massförstörelsens tecken.
I vad mån den sentida variant av
radikal optimism, som menar att
människan såsom från begynnelsen
närmast ett slags råvara helt kan
formas av miljön, är hållbarare, är
ännu för tidigt att säga. Från
kristna utgångspunkter ter sig i
varje fall denna åskådning – låt
oss kalla den miljöradikalismen –
som orealistisk. Ty kristendomen
ser i människan ingalunda vare sig
en ädel vilde förstörd av samhällsinstitutioner, eller en plastisk massa
formbar efter behag, utan uppfattar henne som på en gång biologisk
organism och andlig evighetsvarelse.
Vissa destruktiva egenskaper, som
på det sociala planet yttrar sig i
egocentricitet och aggressivitet tillhör en gång för alla människans
natur. Denna insikt har kommit till
uttryck i den kristna läran om
arvssynden, en lära som blivit hårt
angripen inte minst från de radikala rörelser, som har sina rötter
i upplysningsideerna. Det kan dock
knappast med fog bestridas att
kristendomen här är djupt realistisk; den människa, som försöker
ärligt pröva sina erfarenheter av
andra människor och se in i sitt
eget inre måste få en stark känsla
av hur fast rotade de destruktiva
egenskaperna är i människans egen
natur. Ur dess biologiska grund
tränger det fram ytterligt starka
krav på tillfredsställelse av allehanda behov- om så är nödvändigt också på medmänniskornas bekostnad. Civilisationens historia är
historien om hur människans ego·
p
centricitet och aggressivitet bundits,
balanserats och kanaliserats genom
moral- och rättsregler. Genom
denna sociala process – till viss
grad gemensam för alla kulturkretsar – har man lyckats skapa så
starka hämningar hos individerna
mot att låta egocentriciteten och
aggressiviteten komma till fullt uttryck, som är nödvändigt för att ett
samhällsliv skall kunna bestå. I
form av domstolar och samhälleliga tvångsmedel finns institutionella fördämningar för den händelse de genom uppfostran skapade
hämningar, som underhålls av den
sociala opinionens tryck, skulle
svika. Trots detta händer det oupphörligt att hämningar och institutionella fördämningar är för svaga;
den enskilda människan begår brott,
och hela samhällen kan återfalla
i barbari och bestialitet. Några avgörande förbättringar härvidlag är
inte att vänta på mycket lång tid.
Till skillnad från t. ex. upplysningsoch miljöradikalismen ser kristendomen denna sanning i ögonen.
Ändock uppger den inte hoppet
eller ens ger avkall på sin förtröstansfulla optimism. Denna utgår från föreställningen att människan icke enbart är en animal
varelse, vars intellektuella, sociala
och materiella nivå kanske kan
höjas så småningom så att alla tillhörande detta släkte under sin
korta individuella existens kan få
leva ett något så när drägligt liv,
innan döden gör ett slut på deras
tillvaro. Den bygger på tanken, att
115
människan, varje mänsklig individ,
är en evighetsvarelse. Och den inspireras av tron på en ledande och
vårdande försyn, som hjälper människan att övervinna de destruktiva krafterna inom henne och som
för henne till slutlig gemenskap
med ett för henne ofattbart högre
väsen. Detta väsens karaktär har
den kristna tanken försökt symboliskt uttrycka i orden: »Gud är
kärleken».
Den ursprungliga kristna läran
innehåller många andra tankar, och
det kristna budskapet kan vara
olika utformat i de olika kristna
trosrörelserna. Men de tankegångar,
som ovan återgivits, utgör bärande
moment i den kristna ideologin. De
har haft och har den avgörande
betydelsen för kristendomens förmåga att inspirera till förtröstansfull uthållighet och aktivitet i en
tillit till människans och samhällets möjligheter, som eljest inför
de oavlåtligt förnyade vittnesbörden om människans själviskhet
och ondska skulle te sig ytterligt
djärv.
Utan denna, som det ibland kan
synas naiva och oberättigade förtröstan till människan, kan den
västerländska civilisationens kulturvärderingar icke upprätthållas.
Det kan mycket väl hända att vår
tids sekulariserade humanism kan
ersätta kristendomen som ideologisk grundval härvidlag – till en
tid. Faran ligger i att denna humanism för att motivera sin tro på
människan nödgas framställa henne
•,.
116
som bättre än hon är- och skjuter
åt sidan eller underskattar de destruldiva krafterna inom henne. I
så fall skapas en illusion, vars
sammanbrott inför realiteterna kan
leda till att man i desperation t. ex.
accepterar statsformer av den upplysta despotins typ eller återgår
till hårdare former av social kontroll. Om människorna inte har
fullt klart för sig att t. ex. terrorbombningarna eller massmorden på
judar och polacker under det andra
världskriget, slavlägren i Sovjet,
förtrycket av negrerna i Sydafrika
osv. inte är tillfälliga återfall i
barbari utan vittnesbörd just om
människans konstitutiva egocentricitet och aggressivitet, och att så-
dana vittnesbörd är att vänta även i
framtiden, är risken för en desperat och defaitistisk kulturpessimism stor, när mänskligheten ställs
inför nya katastrofer. I den moderna litteraturen kan man finna
illavarslande uttryck för dylika tendenser. Mera allmänt utbredda
strömningar i denna riktning skulle
otvivelaktigt få avgörande följder
även för samhällslivets politiska
organisationsformer.
I det föregående har kristendomens betydelse för vissa centrala västerländska kulturvärderingar skisserats. Det kan vara
anledning att till slut ställa en speciell fråga, nämligen om de kyrkliga organisationernas betydelse i
dessa sammanhang. Särskild anledning att stanna inför den frågan är
att man därigenom tränger den
historiska verkligheten närmare in
på livet. Kristendomens verkningar
kan inte bedömas enbart genom en
redogörelse för allmänna idehistoriska sammanhang, än mindre genom undersökningar av den teologiska och filosofiska debatten i
västerlandets historia. En iderörelse
kan vara trängd åt sidan i den filosofiska och politiska debatten under
en viss period, ja, rentav betraktas
med förakt av flertalet av denna
periods opinionsbildande bland de
intellektuella. Ändock kan den utöva ett avgörande eller åtminstone
betydelsefullt inflytande bland den
stora massan människor. Exempel
härpå är kristendomens ställning i
1700-talets Europa och marxismens
ställning under de senaste decennierna i västerlandet.
Ett dylikt avgörande inflytande
bland den stora massan människor
har kristendomen genom de kristna
kyrkaorganisationerna utövat i hela
Europa alltifrån sitt genombrott
och sina missionsframgångar i slutet av antiken och under den tidigare medeltiden. Senare har detta
inflytande utsträckts till Amerika
och Australien samt vissa delar av
Afrika och Asien. Verkningarna härav har varit olika från land till land
och från period till period. För att
kunna åskådliggöra hur detta inflytande verkat på den stora massan människor – och detta i stor
utsträckning alldeles oberoende av
olika religiösa och filosofiska rnadeströmningar bland de intellektuella – är det nödvändigt att stanna
inför utvecklingen i ett land, här då
lämpligast vårt eget.
Om man skall försöka göra sig
en bild av kyrkoorganisationernas
insatser är det först och främst
viktigt att hålla för ögonen att folkets stora flertal fram till förra
delen av 1800-talet var analfabeter.
Vad vi kallar tidsdebatten i aktu- .ella refigiösa, filosofiska och politiska frågor hade vidare en motsvarighet först på 1700-talet. Under
denna tid förekom en debatt, som
utspelades inför ett i förhållande
till analfabeternas massa ytterst
fåtaligt skikt. Detta skikt hade i
regel varken möjlighet eller intresse av att föra sina tankar ut
till folket. I den mån så förekom
skedde detta väsentligen i den
muntliga agitationens form. I övrigt nådde tidsideerna endast fram
till de fåtaliga bildade skikten. Man
får alltså inte föreställa sig 1700-
talsupplysningen eller den tidigare
1800-talsliberalismen som folkrö-
relser, vilka mobiliserade folkets
stora flertal till stöd för sina humanitära reformkrav. Dessa reformer
genomdrevs uppifrån av allmänna
humanitära motiv, vilka, som ovan
påpekats, ytterst kan föras tillbaka
på ett indirekt kristet inflytande.
I den mån folkets breda lager anslöt sig till dylika reformkrav torde
detta väsentligen ha berott på ett
inflytande från religiösa strömningar. Ty alltifrån 1100-talet och
till mitten av 1800-talet låg folkets
sociala och etiska fostran i kyrkoorganisationernas händer. Den steg- \L
·,-11;:;~
.
.
.
117
visa civilisationsprocess, varigenom
föreställningarna om människovärdet och det universella broderskapet vann fotfäste bland folkets
stora massa och som efter hand
lyfte upp människorna från vildens
till kulturmänniskans nivå, inte
bara inspirerades och leddes. utan
genomfördes av de kristna kyrkorna. De nådde fram till hela
folket. Från predikstolarna, i församlingsarbetet och genom kyrkornas insatser på undervisningens
och den sociala omvårdnadens fält
trängde de kristna värderingarna
in i människorna, började prägla
deras livs- och samhällsåskådning
och forma deras liv. Från mitten
av 1800-talet har andra ideströmningar och andra krafter trätt fram
vid sidan av kyrkoorganisationerna
som bärande och framstegsskapande faktorer. Men dessförinnan
bar kyrkaorganisationernas insatser upp civilisationsverket. Det
var prästerskapet, framför allt de
glömda generationerna av kyrkoherdar, komministrar och kapellaner, efter hand också frikyrkliga
pastorer, som i ständig närkamp
med vidskepelse och okunnighet,
råhet och snikenhet förmådde att
steg för steg höja den allmänna
etiska nivån – och därmed skapade grundvalen för våra nutida humanitära reformsträvanden.
Tack vare deras gärning kan vi
uppställa långt mer anspråksfulla
målsättningar än de ens vågade
drömma om.
Deras insatser kunde få verkan
118
inte minst därför att kristendomen
ledde till skapandet av nya gemenskapsformer, som slog bryggor
över gruppmotsättningar och sociala skrankor och som drog de enskilda människorna ur isolering
och till mänsklig samhörighet.
Under de århundraden, då kyrkorna
bar upp civilisationsverket, spelade
de kristna församlingarna en roll,
som vi numera knappt kan fatta
– särskilt som vi i vår tid saknar
gemenskapsformer av motsvarande
verkan. Genom sekulariseringen
har församlingarna inte längre nå-
gon motsvarande betydelse för det
stora flertalet människor. sekulariserade gemenskapsformer, som
verkligen förmår att lösa människorna ur personlighetslivets isolering, har i varje fall ännu inte
utbildats i nämnvärd utsträckning.
Åven på den punkten är det anledning att besinna vad kristendomen
en gång gav – och vad den fortfarande kan ge.
Slutligen är det anledning att beröra en punkt, där den svenska
kyrkan fått uppbära mycken kritik.
Denna gäller dess ställningstagande
till1800-talets frikyrkliga och fackliga folkrörelser. Kyrkan intog i
regel en avvisande hållning till
dessa rörelser, där den inte – som
fallet var beträffande flera betydelsefulla frireligiösa strömningar –
direkt bekämpade dem. Sannolikt
har denna kyrkans attityd betytt
mycket för sekulariseringsprocessens snabba förlopp liksom över
huvud taget för att kyrkans ställning i samhället efter hand starkt
försvagats. Inom arbetarrörelsen
kom man i stor utsträckning att
betrakta kyrkan som ett överklassens verktyg, och kyrkans uppträ-
dande tycktes inte sällan ge belägg
för Marx’ doktrin om religionen
såsom ett av överklassen utdelat
»opium för folket». Måhända hade
en större förståelse från kyrkans
sida för vad arbetarna betraktade
som en kamp för större social rättvisa givit kyrkan ett starkare fäste
hos folkets. stora massa.
Men det är egentligen inte svårt
att förstå hur det kom sig att kyrkan så bestämt tog parti för de
bestående samhällsförhållandena.
Ser man nämligen detta ställningstagande mot bakgrunden av kyrkans oerhörda ansvar- till mitten
av 1800-talet hade den en avgö-
rande betydelse för civilisationsverkets upprätthållande – är det
väl förklarligt att den i första hand
ansåg sin uppgift vara att söka bevara det redan vunna. Dess realistiska människosyn och dess insikt
om den ständiga faran för våldsamma utbrott av mänsklig ondska
ledde till stöd åt de bestående institutioner, vilka den betraktade som
en garanti för en lugn samhällsutveckling.
Dess handlingssätt var alltså inte
ett uttryck för trångsynt maktpolitik, snarare för en viss oförmåga
att fatta lägets problematik. Bakom
detta låg kanske i någon mån att
prästerskapet i sin relativt tryggade
ekonomiska och sociala position i
viss utsträckning saknade förstå-
else för de fattigas verkliga läge.
Därtill kom att prästerskapets inställning ännu i slutet av 1800-talet
i huvudsak utformades i agrarsamhällets förhållanden. Eftersom prästerna ofta saknade på självsyn
grundad erfarenhet av industriarbetarnas levnadsförhållanden och
villkor hade de inte sällan svårt
att förstå deras sätt att reagera.
Kyrkans ställningstagande kom givetvis att påverkas av detta. Den
valde då den linje, som syntes
överensstämma med dess traditionella ansvar. Det är lätt att i efterhand säga att mera allvarliga ansträngningar borde gjorts från kyrkans sida för att överbrygga de
t- ~-



~~,:
119
motsättningar mellan kyrka och
folkrörelser, som blev oundvikliga
med denna dess principiella linje.
Vid en dylik kritik förbises att
1800-talets socialistiska arbetarrö-
relser framträdde med ett öppet
eller förstucket revolutionshot, som
i ett visst läge kunde blivit en blodig realitet även i vårt land. Att
kritisera kyrkan för dess hållning
är därför till stor del detsamma
som att förebrå dess företrädare
att de inte hade profetisk förmåga.
När kyrkan slog vakt om rättssamhällets institutioner utgjorde den
därmed en stabiliserande faktor i
samhället och gav på det sättet
sitt viktiga bidrag till en fredlig
och lagbunden samhällsutveckling.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism