Print Friendly

Justitiedepartementets markpolitiska provkök

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JUSTITIEDEPARTEMENTETS MARKPOLITISKA PROVKÖK
»..• vill jag förorda att hela spörsmålet om värdestegringsindragning
underkastas fortsatt utredning. Det
är min avsikt att så snart riksdagen
behandlat de förslag till ändring i
expropriationslagstiftningen vilka
torde komma att framläggas för
densamma föranstalta om att sådan
utredning igångsättes och skyndsamt föres till slut.» (Departementschefen i Kungl. prop. 184/
1949 vid behandling av frågan om
s. k. exploateringsavgifter, sid. 176.)
». . . saknas enligt min mening
tillräckligt underlag för att – – –
i detta lagstiftningsärende föreslå
införandet av en särskild värderingsregel, som skulle begränsa
markägarnas rätt att vid expropriation få ersättning för – – – redan uppkommen värdestegring. Det
är emellertid min avsikt att inom
kort begära bemyndigande att tillkalla en särskild utredning, som
skall ha till uppgift att verkställa
en förnyad undersökning av frågan
om indragning av oförtjänt värdestegring.» (Departementschefen i
Kungl. prop. 218/1953 om zonexpropriation, sid. 78.)
Av PECCATOR
»En generell lösning av problemet att mot varandra kvitta saneringsförluster och vinster förutsätter att s. k. oförtjänt markvärdestegring i framtiden på något sätt
kan förbehållas det allmänna.
– – – Enligt vad som förebådats
– – – kommer denna fråga att
anförtros en särskild utredning.»
(»Saneringsfrågam, SOU 1954: 31,
sid. 91.)
»Utredningen har redan på ett tidigt stadium av sitt arbete varit
inne på tanken att föreslå slopande
av bestämmelserna i 59 och 67 §§
BL om att vissa frågor skall prövas
av K. Maj :t. Emellertid har utredningen avstått härifrån av den anledningen att frågan om indragning av oförtjänt markvärdestegring är föremål för övervägande
inom en särskild kommitte.» (»Förenklad Byggnadslagstiftning», SOU
1957: 21, sid. 116.)
De här ovan gjorda citaten utgöra
en provkarta på de förväntningar,
som knutits till markvärdeutredningen, det av ordförande, 6 politiker och 11 experter sammansatta
teamet, som under december förra
året framlade resultatet av sina mö-
dor. (SOU 1957: 43.) Denna utredning kom i själva verket att under
flera år fungera såsom någon sorts
provkök för allehanda frågor av
markpolitisk natur. Dit remitterades problem, vars lösning icke ansågs möjligt eller opportunt att
omedelbart åstadkomma eller presentera. Tanken var väl härvid att
sedan den stora utredningen utfunderat ett generalrecept i värdestegringsfrågan så skulle åtskilliga
andra anrättningar av mindre vikt
lätteligen låta sig tillredas. För
många stod det emellertid klart, att
dessa förhoppningar icke skulle infrias, ty problemet om generell indragning av markvärdestegring
företer betänklig likhet med andra
problem av klassisk natur, sådana
som frågorna om cirkelns kvadratur och konstruktionen av perpetcum mobile. Åtta tidigare svenska
utredningar ha gått bet på uppgiften att utfinna en rättvis, enkel och
ur kostnadssynpunkt rimlig metod
för indragning till det allmänna av
den vinst, som en enskild person
kan göra till följd av att marken
till hans fastighet erhåller ökat
värde utan att han själv på något
sätt varit därför verksam. Under
sådana förhållanden kanske det är
mera ägnat att förvåna, icke att utredningen ej utmynnat i ett enhälligt förslag, utan fastmera att så
många nya värdefulla synpunkter
genom utredningsarbetet blivit
sammanbragta. Betänkandet innehåller en elegant och intresseväc- 7- 583442 Svensic Tidskrift H. 2 1958
91
kande redovisning av jordäganderättens historia i vårt land. Av särskilt intresse är framställningen av
de förändringar i äganderätten till
stadsjorden, som under 1800-talet
ägde rum. Dessa förhållanden ha
visserligen på sin tid belysts i Prawitz’ bekanta arbete »Tomter och
stadsägor», men här bliva de behandlade mer ingående och i ett
större sammanhang. I betänkandet
visas sålunda, huru under föregå-
ende århundrade den av städernas
borgare samägda odal- och donationsjorden, varå stadsbebyggelsen
huvudsakligen tidigare var uppförd,
successivt förvandlades till tomter
under enskild äganderätt – en liberalistisk utveckling, som till sina
ekonomiska verkningar torde haft
en betydelse jämförlig med den, vilken samtidigt eller dessförinnan
åvägabringades medelst skifteslagstiftningen ifråga om jord på landet. Även markvärdeindragningens
problemställning har i betänkandet
blivit allsidigt och inträngande belyst i en översikt av de olika värdestegringskategorierna. Här beröres
den markvärdestegring, som kan
äga rum till följd av att naturtillgångar upptäckas på en fastighet
och som enligt betänkandet icke
kan anses oförtjänt. Detta attribut
tillägges däremot den värdestegring,
som uppkommer genom att i närheten av fastigheten offentlig investering göres i form av nya kommunikationsleder e. dyl. Med sådan
värdestegring jämställes den, som
icke kan hänföras tillnågot bestämt
——- – – -···– –
92
statligt eller kommunalt företag
utan har sin grund i den allmänna
ekonomiska utvecklingen på en viss
ort eller inom hela landet. Rättsutvidgning omnämnes vidare som en
orsak till oförtjänt värdestegring.
Därmed åsyftas t. ex. det fallet, att
en fastighetsägare i stad enligt ny
stadsplan tillåtes bygga en eller två
våningar högre än enligt äldre
stadsplan, varigenom fastighetsvärdet stiger. Ytterligare beröres
värdestegring uppkommande i samband med markexploatering för tätbebyggelse, samt värdestegring till
följd av att hyresregleringen bortfaller och slutligen värdestegring
genom räntesänkning och genom
försämrat penningvärde.
Betänkandets huvudförslag, betecknat nr l, har till upphovsman
kommittens ordförande, häradshövdingen Anderberg. Detta förslag har
biträtts endast av en kommitteledamot Det Anderbergska projektet
innefattar ett försök till generell
lösning av värdestegringsproblemet.
Förslagsställaren tror sig ha funnit
en ny användbar metod genom att
konstruera ett tvångsinteclmingsinstitut, avsett i princip att gälla alla
fastigheter, som icke endast ha lantbruks- och skogsvärde. Tvångsinteckningen, kallad markvärdehypoteket, skall till storleken bestämmas
för varje fastighet genom att densamma vart femte år värderas. Om
en värdering vid senare tidpunkt
ger ett högre värde än vid den föregående, skall fastigheten belastas
med hypotek motsvarande skillnaden. Ägarens egna förbättringsarbeten samt värdeökning genom inflation skall dock ej medräknas.
Tvångsinteckningen skall förräntas
efter en räntesats som bestämmes
av riksdagen. Genom denna tvångsränta, som skall hälftendelas mellan
stat och kommun, skall sålunda det
allmänna och icke den enskilde
komma i åtnjutande av markvärdestegringen.
Förslag nr 2, avgivet av två av
kommittens socialdemokratiska ledamöter, 5amt förslag nr 3, avgivet
av kommittens tre borgerliga ledamöter, inledas båda med en förkrossande kritik av förslag nr l. Den
skönmålning, som i förslag nr l
givits tvångsinteckningssystemet,
bortskrapas alltså med lika stor intensitet av de båda socialdemokraterna som av de borgerliga. Tvångsinteckningen visas vara en felkonstruktion ur en mängd olika synpunkter. Bl. a. påvisas, att systemet
tillför det allmänna värdeökning
icke endast så vitt gäller marken
utan också ifråga om byggnader,
varför värdeindragningen i konsekvensens namn även borde omfatta
aktier, fartyg och möbler m. m. Vidare påpekas, att kostnaderna för
tvångsinteckningssystemets genomförande skulle uppgå till snart sagt
astronomiska tal. Alldeles bortsett
härifrån är tvångsinteckningen förenad med ett betydande inkomstbortfall för det allmänna, särskilt
för statens vidkommande.
Den i teorien så vackra byggnad,
som Anderberg uppfört, sönderslås
alltså effektivt och obarmhärtigt av
hans kollegor inom kommitten. Vad
ha dessa då själva att föreslå? Den
förnämsta nyheten i det socialdemokratiska förslaget utgöres Hv en
gammal bekant från värdestegringslaboratorierna världen runt, nämligen värdestegringsskatten. Några
nya ideer beträffande utformningen
av denna skatt ha dock icke framförts utan krav har endast ställts
på ytterligare utredning angående
detta alternativ. De borgerliga ha
såsom en nyhet presenterat ett system med s. k. båtnadsbidrag, en
sorts avgifter, som man tänkt sig
skola vid fall av offentlig investering kunna åläggas fastigheter,
vilka därav draga uppenbar fördel.
Även detta system har emellertid
endast skisserats och torde närmare
behöva bearbetas om det praktiskt
skall kunna realiseras.
Markvärdeutredningen torde slutgiltigt visa, att en generell metod
för markvärdeindragning icke låter
sig åstadkomma, om man nämligen
vidhåller kravet att metoden skall
vara på en gång effektiv, rättvis
och billig. Om man icke helt vill
avstå från att lösa problemet, blir
slutsatsen då, att man måste fortsätta på de partiella metodernas
väg och att man är hänvisad till
att bygga vidare på vad som åstadkommits ifråga om markvärdeindragning exempelvis i byggnadslagen och i expropriationslagen. En
sådan partiell reform har i samtliga betänkandets förslag förordats.
Den avser att ge städerna en vid- 93
gad expropriationsrätt och anknyter till det stadgande i expropriationslagen, som tillåter kommun
att tvångsförvärva obebyggd mark,
om kommunen förklarar att marken framdeles skall upplåtas med
tomträtt. Hela kommitten är enig
om att detta stadgande icke rimligen bör begränsas till den obebyggda marken utan att även bebyggd mark för tomträttsupplåtelse
bör kunna förvärvas av det allmänna. Det intressanta med en så-
dan expropriationsform är att kommunen efter expropriationen icke
varaktigt kan behålla byggnaderna
på marken. I tomträttens natur ligger nämligen, att en byggnad på
mark som upplåtes med sådan rätt
samtidigt måste överlåtas till markinnehavaren. Om kommunen får
för tomträttsändamål expropriera
bebyggd mark betyder detta alltså
att. kommunen endast momentant
kan besitta äganderätten till byggnaderna. – Räckvidden av den utvidgade expropriationsrätten för
kommun har av förslagsställarna
nyanserats på olika sätt. De borgerliga ha ansett sig böra förorda en
mera begränsad rätt till sådan expropriation, medan socialdemokraterna givit rätten en vidare innebörd. I huvudsak syfta emellertid
förslagen åt samma håll. Att principiell enighet sålunda kunnat vinnas i den viktiga frågan om tomträttsexpropriation sammanhänger
uppenbarligen med att samtliga
sakkunniga haft anledning närmare
studera de gynnsamma verkningar
94
denna besittningsform medför,
verkningar söm ingalunda voro
åsyftade eller ens kunde förutses,
när tomträttsinstitutet år 1907 av
den då sittande högerregeringen infördes i vårt land. Framför allt för
de större och mellanstora städer,
som stå inför en nödvändig ombyggnad av sitt centrum, har nämligen
tomträtten blivit en önskvärd för
att icke säga nödvändig form av
fastighetsdisposition. Detta sammanhänger med att stadskärnorna
numera icke endast bebyggas i
markytan utan ofta i flera våningar
under denna samt att trafikområ-
den över, i och under markytan
korsa tomterna. Till följd härav
måste man numera då det gäller intensiv stadsbyggnad räkna med en
helt ny dimension både ur teknisk
och juridisk synpunkt, en dimension
som kräver ett mera lätthanterligt
instrument än äganderätten. Detta
instrument utgöres av tomträtten,
som tillåter generalservitut och positiva servitut i en omfattning som
icke är tänkbar ifråga om fastigheter under äganderätt. Förslagsställarna ha vidare uppenbarligen kommit till klarhet om att en besittning
av stadsfastighet med tomträtt för
den enskilde icke innefattar en försämring av hans rättsläge jämfört
med besittning med äganderätt utan
tvärtom i flera hänseenden en förbättring. Vår stadsplanelagstiftning,
som därutinnan icke skiljer sig från
utländsk rätt, ger nämligen icke den
som äger en fastighet och som utsättes för ingrepp genom stads- .,
planeändringar någon reell möjlighet till ersättning. Det är icke ovanligt att köpeskillingen för en fastighet beräknats, icke blott med hänsyn till det bestående husets värde
utan även med hänsyn till att fastigheten enligt den vid köpet gällande stadsplanen vid om- eller nybyggnad skulle kunna förses med
ytterligare en eller två våningar. En
stadsplaneändring kan medföra, att
dessa extra våningar elimineras ur
stadsplanen, varvid en betydande
minskning sker av fastighetsvärdet.
Någon kompensation härför kan
ägaren som nämnt i regel icke på-
räkna. En tomträttshavare kommer
däremot att efter relativt kort tid
kompenseras efter en sådan stadsplaneändring. Han betalar ju för
marken en avgäld och denna avgäld skall just i ett fall som det
nyss angivna sänkas, liksom den vid
förbättring av byggnadsrätten skall
höjas. På samma sätt förhåller sig,
om det allmänna genom en nyanläggning försämrar värdet på en affärs- eller bostadsfastighet. En
spårvägslinje berörande en viss fastighet har till exempel haft hållplats alldeles invid denna. Så nedlägges spårvägslinjen och ersättes
med en busslinje eller en tunnelbana på mycket längre avstånd från
fastigheten. Fastighetens värde
sjunker men ägaren erhåller ingen
ersättning. Hade han däremot varit
tomträttshavare, skulle han kompenserats för värdeförlusten genom
lägre avgäld. Det argument, som anföres mot markvärdestegringsin·-==-!!1!!!!!!~————-,.._–……,…..,….-,————–
dragning överhuvud taget, nämligen att den logiskt förutsätter en
markvärdestegringsersättning till
ägare, av de fastigheter, som lida
skada genom samhällsutvecklingen,
det argumentet bortfaller alltså om
tomträttsinstitutet tillämpas. I
själva verket utgör tomträttsinstitutet icke blott ett medel för samhället att tillgodoföra sig uppenbara
markvärdestegringar utan också ett
medel att åstadkomma rättvisa vid
förändringar i stadsbilden.
Den enstämmighet inom markvärdeutredningen, som sålunda tillkännagivits angående tomträtten,
har verkat förbryllande på en del
gott folk som kommenterat utredningen. På visst borgerligt håll har
det sagts, att tomträtten medför
nackdelar både för kommunerna
och för den enskilde, för kommunerna därigenom att denna besittningsform medför ökad belastning
av kommunernas redan förut hårt
trängda investeringsschema och för
den enskilde därigenom att den icke
ger honom samma svängrum som
den enskilda äganderätten. Härtill
är endast att säga, att i dagens läge
det icke torde vara möjligt för kommunerna att annat än undantagsvis inlåta sig på expropriationer
värdestegringsindragningssyfte.
Detta är emellertid en följd av den
rådande kapitalknappheten, som
även i många andra hänseenden för
närvarande hindrar staten, kommunerna och enskilda från att göra på
lång sikt förnuftiga och vinstgivande placeringar. Men lika litet
95
som man på grund av dessa svårigheter på kapitalmarknadens område känner sig tvingad att avstå
från att planera kapitalkrävande
men förnuftiga tekniska rationaliseringar, lika litet torde man behöva avstå från att använda förnuftet då det gäller att driva markpolitik på längre sikt. Det bör understrykas, att förslaget om vidgad
tomträttsexpropriation icke gör anspråk på att vara en generell värdestegringsindragningsmetod sådan
som tvångsinteckningen. Endast i
klara och uppenbara fall torde expropriationsmetoden kunna komma
till användning. Vad beträffar den
andra invändningen, grundad på
uppfattningen om äganderättens
företräden ur enskild synpunkt
framför tomträtten, så må hänvisas till vad här förut uttalats om
den större trygghet, som råder för
tomträttshavare både då det gäller ändringar i stadsplan och i kommunikationsnät, än som kan garanteras dem, vilka med äganderätt besitta sina fastigheter. Detta viktiga
förhållande lär bland annat ha medfört, att ingen villaägare med tomträtt i Stockholms, Malmös eller Gö-
teborgs förstäder bekajas med
några mindervärdeskomplex inför
villaägare i exempelvis stoeksund
och Djursholm, vilka i regel äga
sina tomter. Det bör också nämnas,
att de stora finansintressena icke
tvekat att bygga på tomträttsmark
i storstädernas centrum. Bland exemplen i Stockholms mitt må nämnas Bonnierkoncernens stora kom- 96
plex vid Torsgatan samt Svenska
Lantbruksförbundets och stockholrus läns Sparbanks nybyggnader
vid Klarabergsgatan. Det bör också
utan att därmed några hemligheter
avslöjas erinras om det stora intresse de stora rikstidningsföretagen visat för tomträttsupplåtelse
för nybyggnader i stockholrus centrala delar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner