Print Friendly

Jan-Olof Sundell; Från kommunism till humanism

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN-OLOF SUNDELL:
Från kommunism till humanism
Fillic Jan-Olof Sundell fortsätter med
denna artikel sin serie ”Politisk litteratur”) som han de senare åren skrivit i
Svensk Tidskrift. De böcker han denna
gång behandlar har antingen att göra
med kommunism eller med dem som bekämpat kommunismen och med sådana
som på olika sätt företrätt demokratiska
ideal. Den första boken tillhör egentligen
det kommunistiska Rysslands krigshistoria. Den sista vill slå ett slag för rättvisa
och tolerans.
Det ryska tsarväldet var ett imperium be·
stående av många folk och nationella mi·
noriteter. I samband med ryska revolutionen lyckades Finland och de baltiska sta·
terna att frigöra sig från det ryska väldet
Denna frigörelseprocess var en
tid, och det var sålunda ibland
heter som kunde avgöra var en
hamnade i samband med den
omvälvning som försiggick i
Ett bidrag till denna historia ger
Germanis i sin våren 1974
doktorsavhandling i historia med
”Oberst Vacietis und die
Schiitzen im Weltkrieg und in der
berrevolution” (Stockholm Studies
History 20, Almqvist & Wicksell).
Vacietis var lett och son till en
hetare. Han hade emellertid genom
och begåvning lyckats göra en
hygglig karriär inom den tsarryska
Otvivelaktigt hade han ändå härvid
rats av sin låga börd och dåliga
ningsstart.
Under det första världskriget kom
cietis att spela en betydande roll vid
ningen av de särskilda lettiska
som mot tsaristisk praxis sattes upp
den ryska armen under den
försvarskampen mot de segerrika tyska
meerna. Efter revolutionen kom
trots att han kände sig som lettisk
nalist, ändå att kvarstanna i rysk
Han uppfattade läget så att det
var bolsjevikerna som ville
letterna frihet och självständighet.
duglighet ledde till att han hösten
till sommaren 1919 tjänstgjorde
d
L
p
rr
L
sk

(
Röda Armens förste överbefälhavare.
De lettiska förband, som ställts upp under tsartiden och spelat en viktig roll i
kriget mot Tyskland, kom till stor del att
kraftigt radikaliseras under år 1917. Att
så många letter kom att delta i det ryska
inbördeskriget på den kommunistiska sidan hade sina historiska förklaringar.
lldningen av det största och mest erfarna
politiska partiet i Lettland, det socialdemokratiska, innehades av bolsjevikerna.
lttternas militära styrkor förblev till
skillnad från stora delar av de rent ryska
förbanden stridsdugliga också efter det
att den gamla armen hade kollapsat. Let·
tema hade också utsatts för ett tvåfaldigt
politiskt förtryck, dels från den tsarryska
Jtgimen men också i socialt och ekonomiskt avseende från den tyskbaltiska
adelns sida. Följden blev att majoriteten
~tter orienterades i radikal och ofta rerolutionär riktning.
Germanis avhandling kommer sannolikt att följas upp av ytterligare en framställning som förs längre fram i tiden.
Hans bok slutar i stort sett med 1918 års
iogång. Den är synnerligen intresseväcbnde som en del av en historia, som hitintills har blivit försummad i alltför hög
grad av historikerna.
Partierna under andra världskriget
Ioom ramen för det stora SUAV-projektt vid historiska institutionen vid
Stockholms Universitet (SUAV = SveJige under Andra Världskriget) finns det
flera forskare som arbetat – och i vissa
197
fall fortfarande arbetar – med att studera
de olika partiernas agerande. Under 1974
har två avhandlingar inom denna grupp
ventilerats, nämligen Yvonne Hirdmans
”Sveriges Kommunistiska Parti 1939-
1945” och Karl Molins ”Försvaret, folkhemmet och demokratin. Socialdemokratisk riksdagspolitik 1939-1945” (båda
Allmänna Förlaget). När detta skrives
har också Kent Zetterbergs motsvarande
studie över folkpartiet hunnit bli färdig.
Hirdman har trots bekymmer med materialet haft hittills unika möjligheter
att penetrera hur situationen tedde sig
för det kommunistiska ledarskiktet. Det
framgår också med all önskvärd tydlighet
vilka svårigheter partiet utsattes för när
det till följd av beroendet av Komintern,
dvs i praktiken Moskva, tvingades att
föra en politik 1939-41, som förvandlade det till en pariagruppering i det
svenska samhället. Den självmordspolitik
man nu förde kunde bara leda till att partiet erhöll ett minskat väljar- och medlemsstöd, vilket också blev följden. Däremot fick man i och med det tysk-ryska
krigets utbrott större möjligheter att rehabilitera sitt skamfilade anseende från
vinterkrigets dagar.
Under slutet av kriget arbetade det
svenska kommunistpartiet med att få till
stånd ett samarbete med socialdemokraterna. Bl a tog sig denna strävan uttryck i
att partiet i sin helhet accepterade arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Men beroendet av Sovjet var inte slut. Det fram·
gick i slutet av fyrtiotalet, då kommunis·
terna efter Pragkuppen 1948 åter frystes
-~———————————————–
J
198
ut av de demokratiska partierna. Graden
av osjälvständighet framgår också av att
det svenska partiets ledning i början av
1949 såg sig nödsakad att ansluta sig till
den doktrin som lanserats av den franske
kommunistledaren Maurice Thorez. Den
gick ut på att vid ett eventuellt krig i Centraleuropa skulle det franska folket känna
solidaritet med Röda Armen och inte
med det egna landets styrkor, alltså en deklaration om potentiell villighet till
landsförräderi.
Molin tar upp den grundläggande konflikten för socialdemokraterna under
samlingsregeringens tid nämligen att på
en gång ta hänsyn till kravet på enighet
med önskemålet att utforma en egen politisk profil, en konflikt mellan enighetsnormer och partinormer för att använda
Molins terminologi. Molin utgår härvid
från den terminologi som Gunnar Sjö-
blom använt sig av i sin avhandling Party
Strategies in a Multiparty System. Där
fastställs målen för ett partis verksamhet
som l) att nå största möjliga parlamentariska inflytande 2) att vinna största möjliga antal väljare och 3) att bevara den
inre sammanhållningen. De här målsättningarna riskerar ibland att kollidera.
Det blev också förhållandet för socialdemokraternas del under slutet av kriget,
när det värsta utländska militära hotet
avtagit.
Under denna tid framkom det två
möjliga vägar att förverkliga socialdemokratins politiska målsättningar, genom samarbete eller konfrontation. Per
Albin Hansson representerade samarbetstanken – han ville som bekant gärna
fortsätta samlingsregeringen även efter
kriget – medan den främste företrädaren
för konfrontationslinjen utgjordes av
den dåvarande partisekreteraren Torsten
Nilsson. Det blev den linje den senalt
förespråkade som segrade.
Detta är sannolikt ganska
Med hänsyn till svensk politisk
var samarbetet i samlingsregeringens form
någonting extraordinärt och måste rimJi.
gen ha utgjort en påfrestning för
nas identitet. Särskilt påtagligt
detta ha varit fallet för ett parti som det
socialdemokratiska, som ju enligt
Erlander medvetet arbetar för att
sera och väcka missnöje med de
liga samhällsförhållandena. Att actxf.JLCIJI
en samlingsregering som
mindre permanent politisk
betydande interna politiska
t
l
l
b
tl
g
ti
()j
kl
gi
V<
för ett stort parti med många olika
ningsriktningar inom sin ram. I det
måste det ha varit lättare att vinna
het för en konfrontations- än en
betspolitik. Molins avhandling ger
livfull och spännande skildring av
grundläggande diskussion inom
mokratin om vilken kurs man skulle
under efterkrigstiden. rru
Den kommunistiska framtiden
Marxismen utmärks i sin teori bl a
bizarr föreställning att det
klasslösa samhället, där kommunismen
dr:
ku
ffi(
der, skall sakna en stat i vedertagen bemärkelse. Man brukar tala om teorien om
statens bortdöende. Hur denna föreställning utvecklas från Marx och Engels
1ia Lenin fram till våra dagar har Daniel Tarschys givit en elegant översikt över
i ”Den kommunistiska framtiden” (studieförbundet Näringsliv och Samhälle).
Tarschys lilla skrift bygger på några centrala delar av hans doktorsavhandling från
1972, ”Beyond the State. The Future Policy in Classical and Soviet Marxism” .
Det som är mest givande hos Tarschys
blir kanske inte hans framställning av
teorin om statens bortdöende utan hans
sätt att visa att Marx och Lenin i så hög
grad framstår som produkter av sin egen
rid, djupt präglade av sin egen tids miljö
och värderingar. Samtidigt är det ofrånkomligt att den kommunistiska ideolo- ~en är mycket ”konservativ”. Den strä-
l’ar efter att bevara de grundtankar, som
utformats om samhället redan av Marx
och Engels för över hundra år sedan, och
detta oavsett om deras tankar är relevanta
for människorna i dagens värld eller ej.
Men också denna konservatism, denna sekulariserade religion, medger ett visst
mått av flexibilitet. En ny ledare eller
grupp av ledare kan tolka ”de heliga
skrifterna” så att de passar hans eller deras dagspolitiska syften. På det viset bidrar också Tarschys skrift till att öka vår
kunskap om och förståelse av kommunismen i vår tid.
199
En bok om Kuba
Om hur ett nutida socialistiskt samhälle
kan te sig handlar en nyutkommen bok av
engelsmannen David Caute. Han hör till
de många intresserade iakttagare som rest
till Kuba för att med egna ögon ta del av
den kubanska revolutionen. Caute, som
tidigare bl a utgivit en uppmärksammad
bok ”The Fellow-Travelers”, behandlad i
en tidigare litteraturöversikt i Svensk
Tidskrift, är emellertid ingen okritisk
beundrare av det nya Kuba. Hans bok
‘”Cuba, Yes?” (Secker & Warburg) är en
till formen ganska opretentiös reseberättelse, elegant och underhållande skriven,
som redogör för erfarenheterna hos en
grupp europeer som besökte Kuba hösten
1972. Caute betecknar sig själv som socialdemokrat av nordisk modell, men det
vore nog bra om de svenska socialdemokrater, som starkast ivrar för Castros
Kuba, skulle kunna räknas till hans klart
demokratiska gruppering. statssekreterare Klackenberg t ex skulle nog ha behållning av att läsa den här boken.
Caute lyckas inom en reseberättelses
ram spränga in åtskilligt om Kubas historia och landets aktuella problem. Han
är på många sätt välvillig men ingalunda
okritisk. Som författare är han särskilt
känslig för tanke- och åsiktsfrihetens
bristande möjligheter att göra sig gällande i ett kommunistiskt samhälle,
också när det gäller Kuba. Caute och hans
medresenärer berövades flertalet av sina
böcker när de reste in till Kuba. Det
framgår senare att man uppenbarligen
från de kubanska myndigheternas sida är
200
mycket obenägen att släppa in okontrollerade influenser utifrån.
Caute återger bl a ett samtal med studentkårens ordförande vid universitetet i
Santa Clara. Denne avslöjade sig som en
väktare över studenternas tankar och
åsikter, och Caute gör en både elegant
och kraftfull plädering för rätten att
tänka och tala fritt i sin bok. Denna hör
till det bästa som skrivits om skillnaden
mellan ett demokratiskt, pluralistiskt
samhälle och ett auktoritärt samhälle, där
ledarna alltid vet att deras åsikt är den
rätta.
Watergateavslöjarna
Den amerikanska pressen har ju ett känt
rykte att vara höggradigt självständig
och oberoende i förhållande till de makthavande. Kanske är detta något av en
skönmålning. Men det har dock ofta i
USA funnits företrädare för en journalistik som sett som en viktig uppgift att
klarlägga missförhållanden, korruption,
politiska övergrepp och andra skumraskmetoder. Den legendariske H L Meneken
är kanske det första namn man tänker på.
Men också i våra dagar har journalister
som David Halberstam, Neil Sheehan
och Jack Anderson spelat en stor roll i s k
muck-raking.
I samband med Watergateaffären har
två unga reportrar vid Washington Post
kommit att sälla sig till denna berömda
skara. Deras namn är Carl Bernstein och
Robert Woodward. Deras berättelse om
hur de arbetade på att söka klargöra omständigheterna kring inbrottet i Water·
gate återfinns numera i bokform med titeln ”All the Presidents Men” (Simon &
Schuster). Titeln är en lätt anspelning!»
Robert Penn Warrens klassiska roman <D
politisk korruption i USA, All the KiDf
Men. Boken finns numera på
(Raben & Sjögren). Bernstein & Woodwards beskrivning av sitt j
detektivarbete ger en märklig insyn
både hur man resonerade på presshåll ad
också indirekt i mentaliteten hos Nix<D
medarbetare.
Humanism i vår tid
När man går från Watergate till Alf
bergs lilla essaysamling ”Humanism
Atomåldern” (Natur och Kultur)
man mer än vanligt, att författarens
dering för nödvändigheten av det
nistiska idealet är viktigare än
sin. I decennier har den legendariske
torn vid arbetarrörelsens
Brunnsvik stridit för vad han
som humanismens ideal. Han
dagens situation på följande sätt:
manismens livssyn är kanske nu mer
någonsin beträngd. Men därför tycks
mig också mer aktuell än
Skulle vi svika och förråda den?
spektiv kan det synas som vore striden
människans sak utsiktslös.
har våldet på sin sida. Det är starkt,
ket starkt på kort men därför inte
det starkaste på lång sikt.”
Eljest är detta en bok som har ett
ganska stillsamt tonläge. Men Ahlberg är
en författare som har läst och sett mycket
under ett långt liv och som tar upp olika
temata. Han behandlar framstående personligheter som psykologen Jung och den
holländske historikern Huizinga men
också Axel Hägerström och Hans Larsson.
Han talar om värdet av historiska studier
i vår alltför historielösa tid. Han har en
liten fin uppsats om Tankar om döden.
Kanske det som fastnar starkast i minnet
är hans skarpsinniga lilla studie om Del- 201
sanningar, där han talar för ett större
mått av relativism, en mindre tro på
stora absoluta sanningar och verklighetsförklaringar, om inte annat som en väg
mot större tolerans mot oliktänkande.
Nog kan det behövas i vår tid. Man kan
bara önska att något av Ahlbergs humanism också får fortleva på Brunnsvik i
framtiden, att den tolerans mot oliktänkande och det avståndstagande från dogmatism, som han själv förespråkar, kommer att få plats i framtidens Sverige.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner