JAN-OLOF SUNDELL: Från kommunism till humanism Fillic Jan-Olof Sundell fortsätter med denna artikel sin serie "Politisk litteratur") som han de senare åren skrivit i Svensk Tidskrift. De böcker han denna gång behandlar har antingen att göra med kommunism eller med dem som bekämpat kommunismen och med sådana som på olika sätt företrätt demokratiska ideal. Den första boken tillhör egentligen det kommunistiska Rysslands krigshistoria. Den sista vill slå ett slag för rättvisa och tolerans. Det ryska tsarväldet var ett imperium be· stående av många folk och nationella mi· noriteter. I samband med ryska revolutionen lyckades Finland och de baltiska sta· terna att frigöra sig från det ryska väldet Denna frigörelseprocess var en tid, och det var sålunda ibland heter som kunde avgöra var en hamnade i samband med den omvälvning som försiggick i Ett bidrag till denna historia ger Germanis i sin våren 1974 doktorsavhandling i historia med "Oberst Vacietis und die Schiitzen im Weltkrieg und in der berrevolution" (Stockholm Studies History 20, Almqvist & Wicksell). Vacietis var lett och son till en hetare. Han hade emellertid genom och begåvning lyckats göra en hygglig karriär inom den tsarryska Otvivelaktigt hade han ändå härvid rats av sin låga börd och dåliga ningsstart. Under det första världskriget kom cietis att spela en betydande roll vid ningen av de särskilda lettiska som mot tsaristisk praxis sattes upp den ryska armen under den försvarskampen mot de segerrika tyska meerna. Efter revolutionen kom trots att han kände sig som lettisk nalist, ändå att kvarstanna i rysk Han uppfattade läget så att det var bolsjevikerna som ville letterna frihet och självständighet. duglighet ledde till att han hösten till sommaren 1919 tjänstgjorde d L p rr L sk fö ( Röda Armens förste överbefälhavare. De lettiska förband, som ställts upp under tsartiden och spelat en viktig roll i kriget mot Tyskland, kom till stor del att kraftigt radikaliseras under år 1917. Att så många letter kom att delta i det ryska inbördeskriget på den kommunistiska sidan hade sina historiska förklaringar. lldningen av det största och mest erfarna politiska partiet i Lettland, det socialdemokratiska, innehades av bolsjevikerna. lttternas militära styrkor förblev till skillnad från stora delar av de rent ryska förbanden stridsdugliga också efter det att den gamla armen hade kollapsat. Let· tema hade också utsatts för ett tvåfaldigt politiskt förtryck, dels från den tsarryska Jtgimen men också i socialt och ekonomiskt avseende från den tyskbaltiska adelns sida. Följden blev att majoriteten ~tter orienterades i radikal och ofta rerolutionär riktning. Germanis avhandling kommer sannolikt att följas upp av ytterligare en framställning som förs längre fram i tiden. Hans bok slutar i stort sett med 1918 års iogång. Den är synnerligen intresseväcbnde som en del av en historia, som hitintills har blivit försummad i alltför hög grad av historikerna. Partierna under andra världskriget Ioom ramen för det stora SUAV-projektt vid historiska institutionen vid Stockholms Universitet (SUAV = SveJige under Andra Världskriget) finns det flera forskare som arbetat - och i vissa 197 fall fortfarande arbetar - med att studera de olika partiernas agerande. Under 1974 har två avhandlingar inom denna grupp ventilerats, nämligen Yvonne Hirdmans "Sveriges Kommunistiska Parti 1939- 1945" och Karl Molins "Försvaret, folkhemmet och demokratin. Socialdemokratisk riksdagspolitik 1939-1945" (båda Allmänna Förlaget). När detta skrives har också Kent Zetterbergs motsvarande studie över folkpartiet hunnit bli färdig. Hirdman har trots bekymmer med materialet haft hittills unika möjligheter att penetrera hur situationen tedde sig för det kommunistiska ledarskiktet. Det framgår också med all önskvärd tydlighet vilka svårigheter partiet utsattes för när det till följd av beroendet av Komintern, dvs i praktiken Moskva, tvingades att föra en politik 1939-41, som förvandlade det till en pariagruppering i det svenska samhället. Den självmordspolitik man nu förde kunde bara leda till att partiet erhöll ett minskat väljar- och medlemsstöd, vilket också blev följden. Däremot fick man i och med det tysk-ryska krigets utbrott större möjligheter att rehabilitera sitt skamfilade anseende från vinterkrigets dagar. Under slutet av kriget arbetade det svenska kommunistpartiet med att få till stånd ett samarbete med socialdemokraterna. Bl a tog sig denna strävan uttryck i att partiet i sin helhet accepterade arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Men beroendet av Sovjet var inte slut. Det fram· gick i slutet av fyrtiotalet, då kommunis· terna efter Pragkuppen 1948 åter frystes -~----------------------------------------------- J 198 ut av de demokratiska partierna. Graden av osjälvständighet framgår också av att det svenska partiets ledning i början av 1949 såg sig nödsakad att ansluta sig till den doktrin som lanserats av den franske kommunistledaren Maurice Thorez. Den gick ut på att vid ett eventuellt krig i Centraleuropa skulle det franska folket känna solidaritet med Röda Armen och inte med det egna landets styrkor, alltså en deklaration om potentiell villighet till landsförräderi. Molin tar upp den grundläggande konflikten för socialdemokraterna under samlingsregeringens tid nämligen att på en gång ta hänsyn till kravet på enighet med önskemålet att utforma en egen politisk profil, en konflikt mellan enighetsnormer och partinormer för att använda Molins terminologi. Molin utgår härvid från den terminologi som Gunnar Sjö- blom använt sig av i sin avhandling Party Strategies in a Multiparty System. Där fastställs målen för ett partis verksamhet som l) att nå största möjliga parlamentariska inflytande 2) att vinna största möjliga antal väljare och 3) att bevara den inre sammanhållningen. De här målsättningarna riskerar ibland att kollidera. Det blev också förhållandet för socialdemokraternas del under slutet av kriget, när det värsta utländska militära hotet avtagit. Under denna tid framkom det två möjliga vägar att förverkliga socialdemokratins politiska målsättningar, genom samarbete eller konfrontation. Per Albin Hansson representerade samarbetstanken - han ville som bekant gärna fortsätta samlingsregeringen även efter kriget - medan den främste företrädaren för konfrontationslinjen utgjordes av den dåvarande partisekreteraren Torsten Nilsson. Det blev den linje den senalt förespråkade som segrade. Detta är sannolikt ganska Med hänsyn till svensk politisk var samarbetet i samlingsregeringens form någonting extraordinärt och måste rimJi. gen ha utgjort en påfrestning för nas identitet. Särskilt påtagligt detta ha varit fallet för ett parti som det socialdemokratiska, som ju enligt Erlander medvetet arbetar för att sera och väcka missnöje med de liga samhällsförhållandena. Att actxf.JLCIJI en samlingsregering som mindre permanent politisk betydande interna politiska t l l b tl g ti ()j kl gi V< för ett stort parti med många olika ningsriktningar inom sin ram. I det måste det ha varit lättare att vinna het för en konfrontations- än en betspolitik. Molins avhandling ger livfull och spännande skildring av grundläggande diskussion inom mokratin om vilken kurs man skulle under efterkrigstiden. rru Den kommunistiska framtiden Marxismen utmärks i sin teori bl a bizarr föreställning att det klasslösa samhället, där kommunismen dr: ku ffi( der, skall sakna en stat i vedertagen bemärkelse. Man brukar tala om teorien om statens bortdöende. Hur denna föreställning utvecklas från Marx och Engels 1ia Lenin fram till våra dagar har Daniel Tarschys givit en elegant översikt över i "Den kommunistiska framtiden" (studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Tarschys lilla skrift bygger på några centrala delar av hans doktorsavhandling från 1972, "Beyond the State. The Future Policy in Classical and Soviet Marxism" . Det som är mest givande hos Tarschys blir kanske inte hans framställning av teorin om statens bortdöende utan hans sätt att visa att Marx och Lenin i så hög grad framstår som produkter av sin egen rid, djupt präglade av sin egen tids miljö och värderingar. Samtidigt är det ofrånkomligt att den kommunistiska ideolo- ~en är mycket "konservativ". Den strä- l'ar efter att bevara de grundtankar, som utformats om samhället redan av Marx och Engels för över hundra år sedan, och detta oavsett om deras tankar är relevanta for människorna i dagens värld eller ej. Men också denna konservatism, denna sekulariserade religion, medger ett visst mått av flexibilitet. En ny ledare eller grupp av ledare kan tolka "de heliga skrifterna" så att de passar hans eller deras dagspolitiska syften. På det viset bidrar också Tarschys skrift till att öka vår kunskap om och förståelse av kommunismen i vår tid. 199 En bok om Kuba Om hur ett nutida socialistiskt samhälle kan te sig handlar en nyutkommen bok av engelsmannen David Caute. Han hör till de många intresserade iakttagare som rest till Kuba för att med egna ögon ta del av den kubanska revolutionen. Caute, som tidigare bl a utgivit en uppmärksammad bok "The Fellow-Travelers", behandlad i en tidigare litteraturöversikt i Svensk Tidskrift, är emellertid ingen okritisk beundrare av det nya Kuba. Hans bok '"Cuba, Yes?" (Secker & Warburg) är en till formen ganska opretentiös reseberättelse, elegant och underhållande skriven, som redogör för erfarenheterna hos en grupp europeer som besökte Kuba hösten 1972. Caute betecknar sig själv som socialdemokrat av nordisk modell, men det vore nog bra om de svenska socialdemokrater, som starkast ivrar för Castros Kuba, skulle kunna räknas till hans klart demokratiska gruppering. statssekreterare Klackenberg t ex skulle nog ha behållning av att läsa den här boken. Caute lyckas inom en reseberättelses ram spränga in åtskilligt om Kubas historia och landets aktuella problem. Han är på många sätt välvillig men ingalunda okritisk. Som författare är han särskilt känslig för tanke- och åsiktsfrihetens bristande möjligheter att göra sig gällande i ett kommunistiskt samhälle, också när det gäller Kuba. Caute och hans medresenärer berövades flertalet av sina böcker när de reste in till Kuba. Det framgår senare att man uppenbarligen från de kubanska myndigheternas sida är 200 mycket obenägen att släppa in okontrollerade influenser utifrån. Caute återger bl a ett samtal med studentkårens ordförande vid universitetet i Santa Clara. Denne avslöjade sig som en väktare över studenternas tankar och åsikter, och Caute gör en både elegant och kraftfull plädering för rätten att tänka och tala fritt i sin bok. Denna hör till det bästa som skrivits om skillnaden mellan ett demokratiskt, pluralistiskt samhälle och ett auktoritärt samhälle, där ledarna alltid vet att deras åsikt är den rätta. Watergateavslöjarna Den amerikanska pressen har ju ett känt rykte att vara höggradigt självständig och oberoende i förhållande till de makthavande. Kanske är detta något av en skönmålning. Men det har dock ofta i USA funnits företrädare för en journalistik som sett som en viktig uppgift att klarlägga missförhållanden, korruption, politiska övergrepp och andra skumraskmetoder. Den legendariske H L Meneken är kanske det första namn man tänker på. Men också i våra dagar har journalister som David Halberstam, Neil Sheehan och Jack Anderson spelat en stor roll i s k muck-raking. I samband med Watergateaffären har två unga reportrar vid Washington Post kommit att sälla sig till denna berömda skara. Deras namn är Carl Bernstein och Robert Woodward. Deras berättelse om hur de arbetade på att söka klargöra omständigheterna kring inbrottet i Water· gate återfinns numera i bokform med titeln "All the Presidents Men" (Simon & Schuster). Titeln är en lätt anspelning!» Robert Penn Warrens klassiska roman <D politisk korruption i USA, All the KiDf Men. Boken finns numera på (Raben & Sjögren). Bernstein & Woodwards beskrivning av sitt j detektivarbete ger en märklig insyn både hur man resonerade på presshåll ad också indirekt i mentaliteten hos Nix<D medarbetare. Humanism i vår tid När man går från Watergate till Alf bergs lilla essaysamling "Humanism Atomåldern" (Natur och Kultur) man mer än vanligt, att författarens dering för nödvändigheten av det nistiska idealet är viktigare än sin. I decennier har den legendariske torn vid arbetarrörelsens Brunnsvik stridit för vad han som humanismens ideal. Han dagens situation på följande sätt: manismens livssyn är kanske nu mer någonsin beträngd. Men därför tycks mig också mer aktuell än Skulle vi svika och förråda den? spektiv kan det synas som vore striden människans sak utsiktslös. har våldet på sin sida. Det är starkt, ket starkt på kort men därför inte det starkaste på lång sikt." Eljest är detta en bok som har ett ganska stillsamt tonläge. Men Ahlberg är en författare som har läst och sett mycket under ett långt liv och som tar upp olika temata. Han behandlar framstående personligheter som psykologen Jung och den holländske historikern Huizinga men också Axel Hägerström och Hans Larsson. Han talar om värdet av historiska studier i vår alltför historielösa tid. Han har en liten fin uppsats om Tankar om döden. Kanske det som fastnar starkast i minnet är hans skarpsinniga lilla studie om Del- 201 sanningar, där han talar för ett större mått av relativism, en mindre tro på stora absoluta sanningar och verklighetsförklaringar, om inte annat som en väg mot större tolerans mot oliktänkande. Nog kan det behövas i vår tid. Man kan bara önska att något av Ahlbergs humanism också får fortleva på Brunnsvik i framtiden, att den tolerans mot oliktänkande och det avståndstagande från dogmatism, som han själv förespråkar, kommer att få plats i framtidens Sverige.