Print Friendly

Gunnar Dahmén; Fred och fredsrörelser

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR DAHMEN:
Fred och fredsrörelser
In kyrkornas fredsaktion, som förbereds
•till hösten, kan bara hajramgång
om den tar avståndfrån Kyrkornas
Världsråds sextiotalsärvda
fånsterinriktning och inte begränsar sig
111 enbart krav, fördömanden och
ltsolutioner,” skriver teollic Gunnar
IJGhmen i sin artikel. Han sätter fingret
)d vissafredsrörelsers svaghet: de är
Jdn början öppet eller dolt politiskt
IJgagerade och styrda. De ställer
llögljudda krav men vägrar att lyssna på
IIItiras argument och kommer då i strid
u mot ett lands berättigade
IJrsvarsvilja. Dahmen granskar en hel
illdproblem kring fredsrörelserna men
lan återkommer till vad enskilda
ildivider uträttat. Namn på många
ltdspristagare -fastän man bland dem
eckså möter överraskningar – säger
trycket mer än namnen på alla
tommitteer för fred.
Den amerikanske kritikern Irving Babbitt har med exempel ända från 1700-
talet velat visa, att fredssträvanden alltid
följts av stora krig. Det låter oroande,
särskilt som stora fredsrörelser i dag går
över världen. Det kronologiska sambandet är påfallande men torde ha den enkla
förklaringen att konflikter och upprustningar väckt också motstånd och fredssträvanden. Det har ingenting med orsak
och verkan att göra. Ändå kan det kanske löna sig att granska några problem
kring fredsrörelserna.
I sin bok ”Kampen för fred” har Per
Anders Fogelström i ett inledande kapitel frågat sig varför fredsrörelserna inte
haft de följder man hoppats på. Trots att
hans historik är skriven för mer än ett
decennium sedan har dess synpunkter
fortfarande aktualitet och nya kan tilläggas. Hans första iakttagelse är att fredsrörelser försvagats av deras sammanhang med engagemang av annat slag. Så-
lunda hade den politiskt-liberala fredsrörelsen i Sverige en syn på religionsfrihet, som upprörde religiöst tänkande
fredsvänner och följden blev en splittrad
fredsfront. I dag har vi en problematik av
annat slag. Vi konfronteras med en
fredsagitation som ser fred som en naturlig följd av att världen blir socialistisk.
Socialism blir det primära. Denna uppfattning förenas med angrepp på kapitalism och nu också med antiamerikanism.
En borgerlig fredsvilja känner helt naturligt inte någon lust att demonstrera för
fred bakom röda fanor.
En illustration till en splittrad fredsfront är det fredsmonument, som var
tänkt att resas i Stockholm men aldrig
blev verklighet. Tanken på monumentet
föddes av unionsfrågans fredliga lösning
272
1905 och konstnären Erik Gellerstedt
skapade en Prometevsgestalt, som på en
hög pelare skulle sväva som en fredens
symbol. På rent konstnärliga bedömningsgrunder väckte förslaget protester
men dessa kom också av att man bland
de fredsgestalter, som i relief skulle
framträda vid sockeln, fann sådana som
Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
Tiden gick och debatten slocknade.
Monumentet fick vänta. När Stockholms
stad vid 1950-talets böJjan skulle bebygga ett område på Söder, lät man krossa monumentet som sedan några decennier slumrat i ett buskage.
Skilda vägar
Mot tanken att vägen till fred skulle gå
över socialism kan man hävda att kapitalismens väg är mera att rekommendera.
Kapitalismen har som världshandel över
gränserna ingenting att frukta mera än
krig. Att vapenhandel skuJJe vara något
som skulle försvinna med kapitalismens
avskaffande är svårt att hävda, när man i
dag ser socialistiska regeringars ohämmade vapenhandel. Det torde för övrigt
vara mycket lättare att hejda privat vapenhandel än statlig. Kapitalismens investeringar skapar höjd levnadsstandard
med sociala följder, som i sin tur undanröjer konflikter och explosiva missförhållanden. Vad kan tala tydligare om
detta än Marshallhjälpen, som gav det
västliga Europa en vida högre levnadsstandard än den kommunism i öst, som
betraktade hjälpen snarast som ekonomisk krigföring. Hur som helst visar det
sig att olika uppfattningar om vägar till
fred skiljer fredsvänner åt även där det
på bägge håJJ finns en ärlig fredsvilja och
i dag en lika djup fruktan för framtidea
om ingenting göres för freden.
Ett annat hinder som försvagat fredarörelsen är att den kommit i konflikt nd
nationella intressen eller intressen, d
kallats nationella. En vapenvägrande J*
cifism betraktades länge som Jandsföni
disk och i kommunistländer är den
fortfarande. Tyska ungdomar i DDR
förbjudna att bära ett märke med
profetiska bibelordet om en tid då
skola smida sina svärd till v•v~u”””‘•
väst respekterar man pacifismen,
pacifisterna borde kanske tänka på
deras åskådning och hållning är
endast därför att det finns andra som
delar den. Även om nu pacifismen
oss är respekterad och inte
som en fara för nationen, kan dess
på nationell avrustning stå i vägen
enad fredsvilja. Försvarsvänner,
önskan om fred är lika stark som
tamas, ser ingen möjlighet att göra
mensam fredsaktion med sådana
vägrar respektera en uppfattning om
starkt försvar som en fredsfaktor.
fronten är bruten.
Nationella intressen eller ;·,,tr..,,..:•
som betraktats som nationella – det
inte aJJtid lätt att skilja dem åt. Men
nar man aJJvar med fredsviljan får
nog vara vaksam, så att inte nationafår täcka rent själviska intressen.
country right or wrong” är inte en
ning som främjar fred. Nationella
som kollektiva intressen kan vara
själviska och hänsynslösa än någon
vid skulle våga stå för. Tanken
socialism skulle kunna neutralisera
tionalismen är inte mycket att
på. Har vi inte ett varnande
nationalsocialismen? Vi borde alltid
ldonalsocialism, eftersom det var en
lltning av nationalism och socialism.
taärnningen nazism kan ge intryck av
det var en historisk engångsföreteelnågot som icke kan komma igen. I
unistländema säger man alltid ”fa- . ” – aldrig nationalsocialism eller
‘sm. Nationalismen har med makt att
och Staten är dess gud. Om vi i
et väljer att tala om patriotism betydet kärlek till landet och folket – en
tåelse för andra folks liknande känsoch en faktor för fred.
ier och ulvar i fårakläder
srörelser har letts fram av utopiska
-Ned med vapnen!- och när målet
allt hängivet arbete bara avlägsnat
har förhoppningarna slagit över i
· ströstan. Vad tjänar det till? Vad kan
fredsorganisation göra? Vad kan en
flen nation göra? Fogelström gör en
örelse med arbetarrörelsen. Även
har letts av utopiska mål men har
at uppnå vissa begränsade mål och
llmnat uppvisa konkreta resultat. Även
• det bara varit steg på vägen har det
t sig att det lönar sig att fortsätta mot
llilet. För fredsvännerna har klyftan
•Dan hopp och verklighet blivit smärt- ‘8111 och förlamande. Vilka förhoppning• knöts inte till Nationernas Förbund
GCh bur djup blev inte besvikelsen? Och
91gotalets pakter – där Kelloggpakten
direkt förbjöd krig! – hur kunde de inte
Wlandlas som värdelösa förbindelser!
16renta Nationerna har också i alltför
;aAnga fall visat sin vanmakt och saknar
arande det stöd som skulle behövas.
får fredsviljan inte uppge hoppet
att denna organisation en gång skall
273
kunna bli en garanti för freden. Man
skall inte glömma att inom organisationens ram bedrivs ett tålmodigt arbete i
fredsforskningens tjänst. Att vi i Sverige
skulle svika FN vore att glömma Dag
Hammarskjöld.
I modem tid har viljan till fred manat
fram också ulvar i fårakläder – fredsinviter och deklarationer som endast har
till syfte att dölja aggression eller i begreppet fred lägga in något helt annat än
vad ordet innebär. Alla ser i Adolf Hitler
en krigshetsare och glömmer hans roll
som fredsapostel. När man under trettiotalet reste i Tyskland och i samtal med
tyskar uttryckte oro för att den alltmer
uppenbara upprustningen kunde innebä-
ra en krigsrisk, fick man alltid samma
svar: ”Wir haben ja einen Fiihrer!” En
ledare, som varit frontsoldat och visste
vad krig var. Diskussion var överflödig,
när man i ledarens person hade en fredsgaranti säkrare än alla pakter. Nog talade Hitler om fred alltid. Redan vid början av maktövertagandet hände sig att
Franz von Papen höll ett krigiskt tal,
som varslade illa om vad som var att
vänta. Men det dröjde inte många dagar
förrän Hitler med ett stort tal skyndade
att undanröja den fruktan Papentalet
väckt. ”Ett lugnande tal” konstaterade
arbetarpartiets dåvarande ledare i England. Men Hitler visste vad han ville:
”Willst du nicht mein Bruder sein,
schläg Ich dir dein Schädel ein” är ett
talesätt långt före honom, men han var
den som handlade därefter.
En Moskvaledd fredsrörelse har med
få avbrott pågått från 40-talets slut. En i
Paris bildad ”Världsfredskommitte” lät
vid sitt andra möte i Stockholm 1951 utfärda ”stockholmsappellen”, riktad mot
274
västmaktemas upprustning. Den var författad av Ilja Ehrenburg och dekorerad
med Picassos fredsduva. Tage Erlander
deklarerade att man i Sverige med starka
olustkänslor bevittnat att vårt land fått
figurera i den internationella kommunistpropagandan. Fredskampanjen fortsatte
dirigerad från Prag, men kraften gick ur
den vid den sovjetiska inmarschen i
Ungern. Men skam den som ger sig. Det
senaste försöket att blåsa nytt liv i den
härrör från ”Folkens världsparlament
för fred” bildat i Sofia 1980. Härifrån
utsändes paroller mot USA, som beskylldes hota freden i världen. Denna
senaste aktivitet från Världskommitten
söker självfallet vinna insteg i den västerländska fredsrörelsen för att den skall
tjäna Sovjets intressen.
Arbetare för fred
Om man hyser tvivel om att det överhuvud är mödan värt att arbeta för fred
eller frågar sig på vad sätt man skulle
kunna ge sitt bidrag att skapa en värld
utan krig, då kan en blick på de nobelska
fredsprisen ge en stimulans. Namnen
och vad de står för visar vilken mångfald
av uppgifter som tillsammans kan skapa
förutsättningar för fred. Alfred Nobel
ville, att priset skulle gå till dem som
”mest eller bäst verkat för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående armeer samt bildande
och spridande av fredskongresser” . Nobel hyste inga utopiska förhoppningar
och lämnade en bred marginal för vad
fredsinsatser kan innebära.
Man kan inte säga annat än att norska
stortinget visat både fantasi och djärvhet, även om kritik icke saknats. Man
finner bland pristagarna
som Bertha von Suttner och Sir
Angell, vilkas röster blev hörda över
hel värld, såväl som för de flesta
namn på diplomater och rättslärde,
ägnat ett livslångt, tålmodigt arbete
att söka utforma regler och lagar för
jedomsförfarande. Där finns
misslösa pacifister som Carl von
sietsky såväl som en George C
som var försvarschef och general
man med visioner för fred. Där
Woodrow Wilson, som stod bakom
tioneroas Förbund, och där finns
män, som i folkförsoningens intresse
mådde sina regeringar att med
förbinda sig till fredliga lösningar av
flikter – en Aristide Briand och en
Stresemann. Där finns i yttre
maktlösa som Martin Luther
Alexej Sakharov och Moder
vilka alla sökt värna om människans
tigheter och därmed undanröja våld
förtryck. Där finns omstridda namn
Henry Kissinger, Le Duc Tho och
nachem Begin. Där finns
Schweizer, som strängt taget icke
fyllde något av villkoren i Nobels
mente men som med sin
”vördnad för livet” ändå ansetts
man vars namn förpliktar till
ningar. Likaväl som individer
med belöning har man också gett
åt institutioner som Röda korset,
Amnesty och FN:s flyktingfond.
Över hela världen rinner i dag upp
den av fredsvilja. Skall de bli en
flod som släcker krigshärdar eller
vatten som rinner ut i sanden?
bars fredsviljan fram av +’r”~”r~”””” ‘
drömmar om en fredlig värld. I dag
mardrömmar som väcker oss.
*«av alla slag sluter upp bakom fredsmisen eller rättare sagt fredsrörellma, som är många och alla långt ifrån
~edliga. Människor som aldrig kunnat
laka sig att offentligt demonstrera samIII under fredsparoller. Alla kategorier
tirinbjudna – läkare för fred, journalislir för fred, präster för fred. Det är en
låt ny situation. Fredsrörelsen går lik• miljörörelsen över eller genom parlfänser. Men partierna vill segla med
*n vind som blåser och helst söka ta
iiiden från de andra. I Örebro på förlllll!llaren sade Ola Ullsten, att fredsrö-
Risen är inte bara en modenyck, som
en och annan ledarskribent på högerboten vill göra den till”. Uoderförstått
Ilpå andra håll vet man bättre. Att socilldemokratin för sin del gör anspråk på
Il företräda fredsviljan är ännu tydlipre.
011 att skapa fred
Om också alla vill fred är det därmed inte
likert att det blir fred. Den pacifism,
11111 under namnet Peace Pledge Union
mpte fram över trettiotalets England
och med stöd av bland andra Lord Cecil,
111 av Nationernas Förbunds grand old
•n, ärkebiskopen av Canterbury och
iven Harold Macmillan åstadkom en
liDminsamling för avrustning, gjorde att
ingen regering vågade tala om upprustDing. Ramsay MacDonald, Stanley Baldwin och Neville Chamberlain skulle seaare av samma fredsvänner beskyllas för
blindhet, underlåtenhet att handla och
lira nog förräderi mot folket. I själva
fa’ket hade de bara rättat sig efter folkets önskemål och bestämda krav.
Dröjsmålet med att skapa skydd mot vål- 275
det gav diktatorerna tid och djärvhet.
Som sista utväg tvingades man att köpa
sig en kortvarig fred på bekostnad av ett
annat lands frihet.
Vi får räkna med skilda uppfattningar
om vägar och medel mot ett gemensamt
fredsmåL Beredda att argumentera med
alla fredsvänner utom med dem, som
med fred menar västvärldens kapitulation, får vi med Alva Myrdal begära en
fredsorganisationernas varudeklaration.
Vi får också vara beredda att självkritiskt granska vad vi menar med nationella intressen. Falklandsstriden har demonstrerat hur nationalism kan blossa
upp och överrösta inbördes djupa motsättningar och rationell bedömning. Nationalismens brandrisker är större än vi
kunnat föreställa oss i vår internationella
värld. Vi måste slutligen i arbetet för
fred göra klart för oss att det finns många
sätt att positivt verka för fred och att
även begränsade mål kan föra framåt.
Svenska ekumeniska nämnden ämnar
till hösten i samband med kyrkornas ulandsvecka starta en namninsamling för
fred och till våren 1983 planeras en större ekumenisk samling för fred , till vilken
kyrkoledare från andra håll i världen
väntas komma. Kyrkohistorien ger dessvärre knappast några belägg för kyrkornas vare sig vilja eller förmåga att stifta
fred men för den skull finns ingen orsak
att inte göra nya försök och hoppas på
framgång. Nathan Söderbloms ekumeniska gärning började som ett försök att
sammanföra kyrkoledare från de krigfö-
rande länderna för att verka för fred och
försoning. Han är en av de få kyrkoledare som fått fredspriset.
Kyrkornas nu förestående fredsaktion
kan räkna med framgång endast om den
276
tar avstånd från Kyrkornas Världsråds
sextiotalsärvda vänsterinriktning och
inte begränsar sig till enbart krav, fördö-
manden och resolutioner. Vad som
krävs för att vinna respekt är att man
erbjuder vägar till fredsarbete även om
det innebär möda och uppoffring. Men
”Fred är billigt”, som förre armechefen
Carl Eric Almgren en gång sade till några
som tyckte att vi inte hade råd med •
bidraga till FN-bataljoner. Även kält
bara uppoffringar är en billig f~.~~.
gentemot ett krigs kostnader. Man”
hoppas att kyrkornas fredsaktion läml
brett utrymme för fredsaktioner – ~
bara uppgifter för såväl pacifister IIi
vänner av ett försvar. 1
1
Resultatet av Svensk Tidskrifts citatinsamling
••
LONTAGARFONDER.
Motiv och
konsekvenser
En argument- och citatsamling
Skriften kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 114 47 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6
Pris: kr 17 inkl moms
…____~_……..JJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner