GUNNAR DAHMEN: Fred och fredsrörelser In kyrkornas fredsaktion, som förbereds •till hösten, kan bara hajramgång om den tar avståndfrån Kyrkornas Världsråds sextiotalsärvda fånsterinriktning och inte begränsar sig 111 enbart krav, fördömanden och ltsolutioner," skriver teollic Gunnar IJGhmen i sin artikel. Han sätter fingret )d vissafredsrörelsers svaghet: de är Jdn början öppet eller dolt politiskt IJgagerade och styrda. De ställer llögljudda krav men vägrar att lyssna på IIItiras argument och kommer då i strid u mot ett lands berättigade IJrsvarsvilja. Dahmen granskar en hel illdproblem kring fredsrörelserna men lan återkommer till vad enskilda ildivider uträttat. Namn på många ltdspristagare -fastän man bland dem eckså möter överraskningar - säger trycket mer än namnen på alla tommitteer för fred. Den amerikanske kritikern Irving Babbitt har med exempel ända från 1700- talet velat visa, att fredssträvanden alltid följts av stora krig. Det låter oroande, särskilt som stora fredsrörelser i dag går över världen. Det kronologiska sambandet är påfallande men torde ha den enkla förklaringen att konflikter och upprustningar väckt också motstånd och fredssträvanden. Det har ingenting med orsak och verkan att göra. Ändå kan det kanske löna sig att granska några problem kring fredsrörelserna. I sin bok "Kampen för fred" har Per Anders Fogelström i ett inledande kapitel frågat sig varför fredsrörelserna inte haft de följder man hoppats på. Trots att hans historik är skriven för mer än ett decennium sedan har dess synpunkter fortfarande aktualitet och nya kan tilläggas. Hans första iakttagelse är att fredsrörelser försvagats av deras sammanhang med engagemang av annat slag. Så- lunda hade den politiskt-liberala fredsrörelsen i Sverige en syn på religionsfrihet, som upprörde religiöst tänkande fredsvänner och följden blev en splittrad fredsfront. I dag har vi en problematik av annat slag. Vi konfronteras med en fredsagitation som ser fred som en naturlig följd av att världen blir socialistisk. Socialism blir det primära. Denna uppfattning förenas med angrepp på kapitalism och nu också med antiamerikanism. En borgerlig fredsvilja känner helt naturligt inte någon lust att demonstrera för fred bakom röda fanor. En illustration till en splittrad fredsfront är det fredsmonument, som var tänkt att resas i Stockholm men aldrig blev verklighet. Tanken på monumentet föddes av unionsfrågans fredliga lösning 272 1905 och konstnären Erik Gellerstedt skapade en Prometevsgestalt, som på en hög pelare skulle sväva som en fredens symbol. På rent konstnärliga bedömningsgrunder väckte förslaget protester men dessa kom också av att man bland de fredsgestalter, som i relief skulle framträda vid sockeln, fann sådana som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Tiden gick och debatten slocknade. Monumentet fick vänta. När Stockholms stad vid 1950-talets böJjan skulle bebygga ett område på Söder, lät man krossa monumentet som sedan några decennier slumrat i ett buskage. Skilda vägar Mot tanken att vägen till fred skulle gå över socialism kan man hävda att kapitalismens väg är mera att rekommendera. Kapitalismen har som världshandel över gränserna ingenting att frukta mera än krig. Att vapenhandel skuJJe vara något som skulle försvinna med kapitalismens avskaffande är svårt att hävda, när man i dag ser socialistiska regeringars ohämmade vapenhandel. Det torde för övrigt vara mycket lättare att hejda privat vapenhandel än statlig. Kapitalismens investeringar skapar höjd levnadsstandard med sociala följder, som i sin tur undanröjer konflikter och explosiva missförhållanden. Vad kan tala tydligare om detta än Marshallhjälpen, som gav det västliga Europa en vida högre levnadsstandard än den kommunism i öst, som betraktade hjälpen snarast som ekonomisk krigföring. Hur som helst visar det sig att olika uppfattningar om vägar till fred skiljer fredsvänner åt även där det på bägge håJJ finns en ärlig fredsvilja och i dag en lika djup fruktan för framtidea om ingenting göres för freden. Ett annat hinder som försvagat fredarörelsen är att den kommit i konflikt nd nationella intressen eller intressen, d kallats nationella. En vapenvägrande J* cifism betraktades länge som Jandsföni disk och i kommunistländer är den fortfarande. Tyska ungdomar i DDR förbjudna att bära ett märke med profetiska bibelordet om en tid då skola smida sina svärd till v•v~u''""'• väst respekterar man pacifismen, pacifisterna borde kanske tänka på deras åskådning och hållning är endast därför att det finns andra som delar den. Även om nu pacifismen oss är respekterad och inte som en fara för nationen, kan dess på nationell avrustning stå i vägen enad fredsvilja. Försvarsvänner, önskan om fred är lika stark som tamas, ser ingen möjlighet att göra mensam fredsaktion med sådana vägrar respektera en uppfattning om starkt försvar som en fredsfaktor. fronten är bruten. Nationella intressen eller ;·,,tr..,,..:• som betraktats som nationella - det inte aJJtid lätt att skilja dem åt. Men nar man aJJvar med fredsviljan får nog vara vaksam, så att inte nationafår täcka rent själviska intressen. country right or wrong" är inte en ning som främjar fred. Nationella som kollektiva intressen kan vara själviska och hänsynslösa än någon vid skulle våga stå för. Tanken socialism skulle kunna neutralisera tionalismen är inte mycket att på. Har vi inte ett varnande nationalsocialismen? Vi borde alltid ldonalsocialism, eftersom det var en lltning av nationalism och socialism. taärnningen nazism kan ge intryck av det var en historisk engångsföreteelnågot som icke kan komma igen. I unistländema säger man alltid ''fa- . " - aldrig nationalsocialism eller 'sm. Nationalismen har med makt att och Staten är dess gud. Om vi i et väljer att tala om patriotism betydet kärlek till landet och folket - en tåelse för andra folks liknande känsoch en faktor för fred. ier och ulvar i fårakläder srörelser har letts fram av utopiska -Ned med vapnen!- och när målet allt hängivet arbete bara avlägsnat har förhoppningarna slagit över i · ströstan. Vad tjänar det till? Vad kan fredsorganisation göra? Vad kan en flen nation göra? Fogelström gör en örelse med arbetarrörelsen. Även har letts av utopiska mål men har at uppnå vissa begränsade mål och llmnat uppvisa konkreta resultat. Även • det bara varit steg på vägen har det t sig att det lönar sig att fortsätta mot llilet. För fredsvännerna har klyftan •Dan hopp och verklighet blivit smärt- '8111 och förlamande. Vilka förhoppning• knöts inte till Nationernas Förbund GCh bur djup blev inte besvikelsen? Och 91gotalets pakter - där Kelloggpakten direkt förbjöd krig! - hur kunde de inte Wlandlas som värdelösa förbindelser! 16renta Nationerna har också i alltför ;aAnga fall visat sin vanmakt och saknar arande det stöd som skulle behövas. får fredsviljan inte uppge hoppet att denna organisation en gång skall 273 kunna bli en garanti för freden. Man skall inte glömma att inom organisationens ram bedrivs ett tålmodigt arbete i fredsforskningens tjänst. Att vi i Sverige skulle svika FN vore att glömma Dag Hammarskjöld. I modem tid har viljan till fred manat fram också ulvar i fårakläder - fredsinviter och deklarationer som endast har till syfte att dölja aggression eller i begreppet fred lägga in något helt annat än vad ordet innebär. Alla ser i Adolf Hitler en krigshetsare och glömmer hans roll som fredsapostel. När man under trettiotalet reste i Tyskland och i samtal med tyskar uttryckte oro för att den alltmer uppenbara upprustningen kunde innebä- ra en krigsrisk, fick man alltid samma svar: "Wir haben ja einen Fiihrer!" En ledare, som varit frontsoldat och visste vad krig var. Diskussion var överflödig, när man i ledarens person hade en fredsgaranti säkrare än alla pakter. Nog talade Hitler om fred alltid. Redan vid början av maktövertagandet hände sig att Franz von Papen höll ett krigiskt tal, som varslade illa om vad som var att vänta. Men det dröjde inte många dagar förrän Hitler med ett stort tal skyndade att undanröja den fruktan Papentalet väckt. "Ett lugnande tal" konstaterade arbetarpartiets dåvarande ledare i England. Men Hitler visste vad han ville: "Willst du nicht mein Bruder sein, schläg Ich dir dein Schädel ein'' är ett talesätt långt före honom, men han var den som handlade därefter. En Moskvaledd fredsrörelse har med få avbrott pågått från 40-talets slut. En i Paris bildad "Världsfredskommitte" lät vid sitt andra möte i Stockholm 1951 utfärda ''stockholmsappellen'', riktad mot 274 västmaktemas upprustning. Den var författad av Ilja Ehrenburg och dekorerad med Picassos fredsduva. Tage Erlander deklarerade att man i Sverige med starka olustkänslor bevittnat att vårt land fått figurera i den internationella kommunistpropagandan. Fredskampanjen fortsatte dirigerad från Prag, men kraften gick ur den vid den sovjetiska inmarschen i Ungern. Men skam den som ger sig. Det senaste försöket att blåsa nytt liv i den härrör från "Folkens världsparlament för fred" bildat i Sofia 1980. Härifrån utsändes paroller mot USA, som beskylldes hota freden i världen. Denna senaste aktivitet från Världskommitten söker självfallet vinna insteg i den västerländska fredsrörelsen för att den skall tjäna Sovjets intressen. Arbetare för fred Om man hyser tvivel om att det överhuvud är mödan värt att arbeta för fred eller frågar sig på vad sätt man skulle kunna ge sitt bidrag att skapa en värld utan krig, då kan en blick på de nobelska fredsprisen ge en stimulans. Namnen och vad de står för visar vilken mångfald av uppgifter som tillsammans kan skapa förutsättningar för fred. Alfred Nobel ville, att priset skulle gå till dem som "mest eller bäst verkat för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående armeer samt bildande och spridande av fredskongresser" . Nobel hyste inga utopiska förhoppningar och lämnade en bred marginal för vad fredsinsatser kan innebära. Man kan inte säga annat än att norska stortinget visat både fantasi och djärvhet, även om kritik icke saknats. Man finner bland pristagarna som Bertha von Suttner och Sir Angell, vilkas röster blev hörda över hel värld, såväl som för de flesta namn på diplomater och rättslärde, ägnat ett livslångt, tålmodigt arbete att söka utforma regler och lagar för jedomsförfarande. Där finns misslösa pacifister som Carl von sietsky såväl som en George C som var försvarschef och general man med visioner för fred. Där Woodrow Wilson, som stod bakom tioneroas Förbund, och där finns män, som i folkförsoningens intresse mådde sina regeringar att med förbinda sig till fredliga lösningar av flikter - en Aristide Briand och en Stresemann. Där finns i yttre maktlösa som Martin Luther Alexej Sakharov och Moder vilka alla sökt värna om människans tigheter och därmed undanröja våld förtryck. Där finns omstridda namn Henry Kissinger, Le Duc Tho och nachem Begin. Där finns Schweizer, som strängt taget icke fyllde något av villkoren i Nobels mente men som med sin "vördnad för livet" ändå ansetts man vars namn förpliktar till ningar. Likaväl som individer med belöning har man också gett åt institutioner som Röda korset, Amnesty och FN:s flyktingfond. Över hela världen rinner i dag upp den av fredsvilja. Skall de bli en flod som släcker krigshärdar eller vatten som rinner ut i sanden? bars fredsviljan fram av +'r"~"r~"""" ' drömmar om en fredlig värld. I dag mardrömmar som väcker oss. *«av alla slag sluter upp bakom fredsmisen eller rättare sagt fredsrörellma, som är många och alla långt ifrån ~edliga. Människor som aldrig kunnat laka sig att offentligt demonstrera samIII under fredsparoller. Alla kategorier tirinbjudna - läkare för fred, journalislir för fred, präster för fred. Det är en låt ny situation. Fredsrörelsen går lik• miljörörelsen över eller genom parlfänser. Men partierna vill segla med *n vind som blåser och helst söka ta iiiden från de andra. I Örebro på förlllll!llaren sade Ola Ullsten, att fredsrö- Risen är inte bara en modenyck, som en och annan ledarskribent på högerboten vill göra den till''. Uoderförstått Ilpå andra håll vet man bättre. Att socilldemokratin för sin del gör anspråk på Il företräda fredsviljan är ännu tydlipre. 011 att skapa fred Om också alla vill fred är det därmed inte likert att det blir fred. Den pacifism, 11111 under namnet Peace Pledge Union mpte fram över trettiotalets England och med stöd av bland andra Lord Cecil, 111 av Nationernas Förbunds grand old •n, ärkebiskopen av Canterbury och iven Harold Macmillan åstadkom en liDminsamling för avrustning, gjorde att ingen regering vågade tala om upprustDing. Ramsay MacDonald, Stanley Baldwin och Neville Chamberlain skulle seaare av samma fredsvänner beskyllas för blindhet, underlåtenhet att handla och lira nog förräderi mot folket. I själva fa'ket hade de bara rättat sig efter folkets önskemål och bestämda krav. Dröjsmålet med att skapa skydd mot vål- 275 det gav diktatorerna tid och djärvhet. Som sista utväg tvingades man att köpa sig en kortvarig fred på bekostnad av ett annat lands frihet. Vi får räkna med skilda uppfattningar om vägar och medel mot ett gemensamt fredsmåL Beredda att argumentera med alla fredsvänner utom med dem, som med fred menar västvärldens kapitulation, får vi med Alva Myrdal begära en fredsorganisationernas varudeklaration. Vi får också vara beredda att självkritiskt granska vad vi menar med nationella intressen. Falklandsstriden har demonstrerat hur nationalism kan blossa upp och överrösta inbördes djupa motsättningar och rationell bedömning. Nationalismens brandrisker är större än vi kunnat föreställa oss i vår internationella värld. Vi måste slutligen i arbetet för fred göra klart för oss att det finns många sätt att positivt verka för fred och att även begränsade mål kan föra framåt. Svenska ekumeniska nämnden ämnar till hösten i samband med kyrkornas ulandsvecka starta en namninsamling för fred och till våren 1983 planeras en större ekumenisk samling för fred , till vilken kyrkoledare från andra håll i världen väntas komma. Kyrkohistorien ger dessvärre knappast några belägg för kyrkornas vare sig vilja eller förmåga att stifta fred men för den skull finns ingen orsak att inte göra nya försök och hoppas på framgång. Nathan Söderbloms ekumeniska gärning började som ett försök att sammanföra kyrkoledare från de krigfö- rande länderna för att verka för fred och försoning. Han är en av de få kyrkoledare som fått fredspriset. Kyrkornas nu förestående fredsaktion kan räkna med framgång endast om den 276 tar avstånd från Kyrkornas Världsråds sextiotalsärvda vänsterinriktning och inte begränsar sig till enbart krav, fördö- manden och resolutioner. Vad som krävs för att vinna respekt är att man erbjuder vägar till fredsarbete även om det innebär möda och uppoffring. Men "Fred är billigt", som förre armechefen Carl Eric Almgren en gång sade till några som tyckte att vi inte hade råd med • bidraga till FN-bataljoner. Även kält bara uppoffringar är en billig f~.~~. gentemot ett krigs kostnader. Man" hoppas att kyrkornas fredsaktion läml brett utrymme för fredsaktioner - ~ bara uppgifter för såväl pacifister IIi vänner av ett försvar. 1 1 Resultatet av Svensk Tidskrifts citatinsamling •• LONTAGARFONDER. Motiv och konsekvenser En argument- och citatsamling Skriften kan beställas från Svensk Tidskrift, Linnegatan 28-30, IV, 114 47 Stockholm Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6 Pris: kr 17 inkl moms ...____~_........JJ