Print Friendly

Frankrike och det tyska kriget

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-”‘: •.
FRANI(RII(E
OCH DET TYSKA PROBLEMET
Av bitr. direktören vid Svenska Institutet SVEN RYNELL
ERFARENHETERNA från mellankrigstiden ha icke kunnat
undgå att stärka fransmännen i övertygelsen, att ledstjärnan för
fransk utrikespolitik måste vara att i varje skede av utvecklingen
söka vinna beaktande för kravet på garantier mot uppkomsten av
ett nytt angreppshot från andra sidan Rhen. Icke ens under åren
närmast efter fientligheternas upphörande kan emellertid Frankrike sägas ha sökt lösningen av det tyska problemet i en varaktig
förlamning av Tysklands politiska och ekonomiska liv. Om Quai
d’Orsay på flera punkter förordat en strängare politik gentemot
den slagne motståndaren än State Department och Foreign Office,
har dess inställning fastmera betingats av en konsekvent strävan
att skapa erforderliga förutsättningar för upprätthållandet av en
effektiv allierad kontroll. Anglo-saxarna ha, menar man på franskt
håll, en olycklig benägenhet att glömma, att eftergifterna under
tjugo- och trettio-talen jämnade vägen för den tyska revanschoch expansionspolitiken. En upprepning av de misstag, som då
begingos, skulle kunna få ödesdigra följder. Försiktighet i fråga
om medgivanden och vaksamhet inför varje tendens till en pånyttfödelse av den gamla tyska nationalismen måste därför prägla de
allierades hållning. En dylik fasthet är inte liktydig med en önskan att fördröja Tysklands återuppbyggnad eller att förödmjuka
tyska folket. Om tyskarna verkligen äro beredda att en gång för
alla bryta med Bismarcks, kejsardömets och Tredje Rikets maktpolitik, måste de tvärtom själva inse, att de allierade tills vidare
icke kunna gå med på att frånhända sig möjligheten att öva
kontroll över landets industriproduktion och inrikespolitiska utveckling.
Den fortgående försämringen av förhållandet mellan Sovjet och
västmakterna har knappast medfört någon förändring i denna
440
«

Frankrike och det tyska problemet
fransmännens allmänna inställning till det tyska problemet. Allteftersom motsättningen mellan öst och väst tilltagit, har emellertid behovet att skapa en tredje kraft i det storpolitiska spelet anmält sig med ständigt växande styrka. Arbetet på det fria Europas
ekonomiska återhämtning måste forceras till det yttersta. Så länge
de västeuropeiska staterna i materiellt hänseende förbli beroende
av en omfattande hjälp från den amerikanska kongressen, komma
de att sakna möjligheter både att i önskvärd utsträckning medverka till upprättandet av en hållbar försvarslinje mot hotet från
andra sidan järnridån och att med större eftertryck hävda egna
synpunkter och intressen gentemot Förenta staterna. Deras militära vanmakt stimulerar Sovjets ledare att fullfölja den aggressiva politik, som förorsakat fredskrisen, och måste inge allvarlig
oro för den fortsatta utvecklingen. I denna situation framstår det
för Frankrike som en tvingande nödvändighet, att fasta grundvalar snarast möjligt läggas för ett närmare ekonomiskt och politiskt samarbete de fria europeiska nationerna emellan, även om
detta skulle betyda, att de enskilda länderna i vissa hänseenden
måste avstå någon del av sin suveränitet till förmån för ett eller
flera överstatliga organ. Som bekant ha också ledande franska
politiker och tidningar från första början visat ett starkt intresse
för att Europa-rådet icke endast skulle bli ett forum för allmänt
hållna diskussioner och deklarationer utan tvärtom en handlingskraftig central instans för en dylik samordning. Englands reserverade inställning till arbetet i Strasbourg har väckt en påtaglig
besvikelse på franskt håll. Frankrike har emellertid inte tvekat
att ensamt taga ledningen för ett stort upplagt försök att få till
stånd en rationell koordinering av Europas nyckelindustrier. Att
Väst-Tyskland måste betraktas som en utomordentligt viktig faktor i detta sammanhang ligger i öppen dag: av hänsyn såväl till
dess läge som till dess industriella kapacitet skulle det ha varit
otänkbart att i längden hålla det utanför en västeuropeisk ekonomisk och handelspolitisk blockbildning. För den franska utrikesledningen har problemet sålunda snarast varit att finna en tillfredsställande formel för en överenskommelse med förbundsrepubliken, som vore ägnad att utgöra en hörnsten i ett sådant block
och som samtidigt inrymde garantier för en fortlöpande internationell kontroll av den tyska industrin. Dessa strävanden innebära minst av allt någon radikal omsvängning i Frankrikes förhållande till Tyskland. Säkerhetspolitiken har icke uppgivits, och
de skäl, som föranlett fransmännen att hittills hitaga en fast håll·
441
..-: ..
Sven Rynell
världskriget. Dessa upprepade försök att öva press på de allierade
kunna icke undgå att stärka fransmännens farhågor för att morgondagens Tyskland i sitt förhållande till västmakterna skall
komma att uppvisa beröringspunkter med den regim, som följde
på Weimar-republiken. Det saknas icke tecken, som tyda på att
man inom vissa tyska kretsar hyser djärva förhoppningar om att
konflikten mellan öst och väst skall göra det möjligt för landet
att förr eller senare få uppleva en utveckling liknande den, som
ledde från Versailles via remilitariseringen av Rhenzonen till Miinchen. Så mycket angelägnare är det därför enligt fransk uppfattning att redan i nuvarande situation på ett otvetydigt sätt klargöra för tyskarna, att de allierade icke ha för avsikt att tolerera
en dylik konjunkturpolitik.
Förbundsrepubliken är en ny och därtill en i hög grad artificiell statsbildning, som tillkommit under trycket av en akut storpolitisk kris och vars vidare utveckling i olika hänseenden måste
bli intimt beroende av en rad ännu helt oförutsebara omständigheter. Även om det förefaller sannolikt, att den kommer att bestå i
sin nuvarande form under en förhållandevis lång tid, finns det
sålunda ingen som helst säkerhet för att dess inrikespolitiska liv
skall kännetecknas av en fortgående konsolidering av den nuvarande ordningen. Det ringa intresse, som en stor del av den
tyska väljarkåren hittills visat för Bonn-parlamentets arbete, synes snarare giva vid handen, att det demokratiska styrelseskicket
alltjämt saknar djupare förankring inom folkopinionen. Man
måste därför tills vidare räkna med att de extremt nationalistiska
och västmaktsfientliga rörelserna under vissa yttre och inre betingelser kunna komma att finna en tacksam jordmån för sin förkunnelse. Sedd mot denna bakgrund ter sig i fransmännens ögon
den rikliga förekomsten av gamla nazister inom förbundsrepublikens administration som en allvarlig erinran om att de ursprungliga planerna på en genomgripande »denazifiering» av det tyska
samhället aldrig kunnat fullföljas. Det förtvivlade tillstånd, vari
Tyskland befann sig i maj 1945, ställde ockupationsmakterna inför
nödvändigheten att utan dröjsmål bygga upp en ny, funktionsduglig förvaltningsapparat. Av lättförståeliga skäl måste de därvid tämligen snart frångå sitt beslut att hålla tyskarna själva
utanför administrationen, och i allt större utsträckning tilldela dem
även ansvariga poster. Bland dem, som sålunda engagerades av de
allierade eller med deras goda minne, funnos emellertid åtskilliga,
som under en längre eller kortare tid tillhört det nazistiska stats- 444

Frankrike och det tyska problemet
partiet. Att avgöra vilka av dem som anslutit sig av egen fri vilja
och vilka som gjort det av tvång eller för att över huvud taget
kunna existera, visade sig vara en praktiskt taget olöslig uppgift, i
all synnerhet som tyskarna icke försummat att före kapitulationen
i görligaste mån undan~kaffa och förstöra komprometterande handlingar. De utrensningsaktioner, som ockupationsmyndigheterna i
de olika zonerna inledde, gåvo också ett föga tillfredsställande
resultat och drabbade ofta, liksom uppgörelserna med krigsförbrytarna, de mindre skyldiga, medan verkligt suspekta element
lyckades klara sig. Trots att denazifieringen ännu omnämnes i det
avtal, som i november 1949 undertecknades i Petersberg utanför
Bonn av de tre överkommissarierna och den tyske förbundskanslern, råder det knappast heller något tvivel om att de allierade för
länge sedan resignerat inför svårigheterna att komma till rätta
med detta problem. östzonens omvandling till en rysk satellitstat,
den växande krigsfaran och Europas kris ha föranlett dem att
endast några år efter fientligheternas upphörande giva Väst-Tyskland en omfattande inrikespolitisk självbestämmanderätt. Men den
demokratiseringsprocess, som vid ockupationens början tänktes
skola föregå varje omprövning av landets status, har ebbat ut i en
tysk lag av den 9 december 1949, enligt vilken gamla aktiva nazister
på lindriga villkor erhålla full amnesti.
Samtidigt ha de stora tyska landavträdelserna till Sovjetunionen
och Polen och ryssarnas framfart i öster fått återverkningar inom
förbundsrepubliken, som måste sägas ha avsevärt ökat risken för
omsvängningar i folkopinionen till ytterlighetsriktningarnas förmån. Alltsedan 1945 strömma dagligen skaror av flyktingar från
andra sidan järnridån över gränsen mellan den ryska och de allierade zonerna. Enligt försiktiga beräkningar har Väst-Tyskland på
detta sätt fått ett befolkningstillskott, som uppgår till mer än
femton procent av dess totala folkmängd. De åtgärder, som myndigheterna vidtagit för att inordna flyktingarna i produktionslivet, ha icke kunnat förhindra, att arbetslösheten antagit skrämmande proportioner. I flera delstater har ett proletariat av hemlösa och vinddrivna människor uppstått, som numerärt är starkt
nog för att spela en framträdande roll vid de regionala valen och
som under överskådlig tid måste förbli ett farligt ferment i samhällskroppen. Därtill kommer, att flyktingarnas öde och de utomordentligt komplicerade problem, som denna massinvandring medfört, ständigt giva ny näring åt den allmänna bitterheten över
Tysklands stympning och klyvning. Å ven om tyskarna i dagens
445
Sven Rynell
situation känna en stark intressegemenskap med det allierade
blocket, är det sålunda icke säkert, att de allt framgent skola avstå från att försöka utnyttja motsättningen mellan öst och väst
för att åvägabringa en återförening av de båda rikshalvorna.
Landets enande uppfattas inom samtliga lä~er och klasser som ett
centralt mål för förbundsrepublikens politik, den nuvarande inre
jämvikten är i hög grad labil, och den fortsatta utvecklingen kan
under vissa omständigheter leda till att man inom allt vidare
kretsar blir beredd att betala t. o. m. ett mycket högt pris för enhetstankens förverkligande.
Med hänsyn till att det tyska problemet i politiskt avseende
rymmer så många ovissa faktorer, har Frankrike alltsedan krigets
slut ansett sig böra fästa särskild vikt vid att en effektiv kontroll
upprätthålles över Väst-Tysklands ekonomiska liv, och då naturligtvis i första hand över den tunga industrin. Fransmännen ha
också alltid betraktat internationaliseringen av Ruhr på obestämd
tid som en av ockupationsmakternas mest betydelsefulla uppgifter
och ha med eftertryck reagerat mot de åtgärder och förslag från
anglo-saxisk sida, som åsyftat att giva tyskarna en mera vidsträckt självbestämmanderätt i fråga om stål- och kolproduktionen.
Den allierade kontrollen skall och bör emellertid enligt fransk uppfattning icke utgöra ett hinder, utan tvärtom en förutsättning för
en verkligt konstruktiv politik. När Schuman betecknar försoningen med Tyskland som ett av Frankrikes främsta utrikespolitiska mål, är detta inga tomma ord. Man inser till fullo på franskt
håll, att det för Europas tillfrisknande är av fundamental betydelse, att de båda länderna lyckas göra slut på sin sekellånga
schism och etablera ett förtroendefullt och omfattande samarbete.
Men alla strävanden i denna riktning måste bygga på lösan sand,
om tyskarna skulle få möjlighet att bryta sig ur gemenskapen och
ställa sin enorma produktionskapacitet i andra intressens tjänst.
Säkerhetskravet är minst av allt oförenligt med en ärlig vilja att
mildra ockupationstrycket, underlätta den tyska återhämtningen
och bereda Bonn-republiken en plats i den västeuropeiska nationskretsen; fastmera gäller det att »det ena göra och det andra icke
låta». Hur långt man hoppas kunna nå på denna väg, visar den
franska regeringens förslag om en gemensam förvaltning av
Frankrikes och Tysklands stål- och kolindustrier under ledning av
ett likaledes gemensamt kontrollorgan – en pool, till vilken som
bekant även andra europeiska stater inbjudits att ansluta sig. I
och med framläggandet av denna plan har Schuman så tydligt
446
Frankrike och det tyska problemet
man gärna kan begära ådagalagt sin beredvillighet att reglera
frågan om Ruhr-kontrollen på ett sätt, som också tyskarna måste
finna helt tillfredsställande. Föga mera än fem år efter det att de
nazistiska ockupationstrupperna lämnat Paris, är Frankrike berett att upprätta en ekonomisk union med förbundsrepubliken. Genom att utesluta varje möjlighet till en diskriminering av den
tyska industrin inom poolens ram har det på en väsentlig punkt
tillmötesgått Bonn-regeringens anspråk på likaberättigande. Om
Schuman-planen kan förverkligas i en form, som icke alltför mycket avviker från den ursprungliga, skulle detta samtidigt betyda,
att risken för en pånyttfödelse av de gamla rhen-westfaliska trusterna och kartellerna eliminerades och att Väst-Tyskland i ekonomiskt hänseende bleve fast sammanknutet med kontinentens
västra stater. Sedan den samordning av de västeuropeiska nationernas produktionsliv väl genomförts, som är det franska förslagets innersta syfte, funnes det sålunda knappast längre anledning
befara, att tyskarna skulle känna sig frestade att försöka inaugurera en ny Rapallo-politik. Därmed skulle några av de allvarligaste
hindren för en fransk-tysk försoning vara undanröjda och en
säker grund ha lagts för det samarbete, som enligt Schumans egna
ord vid planens offentliggörande »skall leda till att varje krig
mellan Frankrike och Tyskland blir icke blott otänkbart utan
också omöjligt rent praktiskt sett». – I vad mån dessa högt ställda
förhoppningar skola visa sig motiverade, förefaller ännu synnerligen ovisst, särskilt som England, främst av hänsyn till det brittiska samväldet och av fruktan för övermäktig kontinentaleuropeisk
konkurrens, icke velat ansluta sig till poolen. Under alla förhållanden står det emellertid fast, att Schuman-planen är ett av de mest
konstruktiva initiativ, som någon regering tagit efter kriget, och
att den markerar en första, viktig etapp på vägen mot ett varaktigt
samförstånd mellan Frankrike och förbundsrepubliken.
Redan i sina första kommentarer till det franska erbjudandet
underströk Adenauer betydelsen av att Saar inbegripits i den föreslagna stål- och kolunionen. Härigenom skulle, framhöll han, frå-
gan om förvaltningen av detta område icke vidare behöva förorsaka några meningsskiljaktigheter mellan de båda länderna. Alltsedan dess har Bonn-regeringen också avhållit sig från att anklaga
Frankrike för att vilja annektera Saar. Den våldsamma reaktion,
som avtalet mellan Frankrike och Saar-regeringen av den 3 mars
i år utlöste inom förbundsrepubliken, hade emellertid en alltför
påtaglig symtomatisk innebörd för att man på franskt håll skulle
.;_ •,
Sven Rynell
kunna undgå att uppfatta den som en erinran om nödvändigheten
av att även i nuvarande situation fasthålla vid det traditionella
säkerhetskravet. Detta avtal innebar enligt fransk mening intet
som helst brott mot de överenskommelser rörande Saar-området,
som träffats av de allierade redan 1947, och kunde sålunda icke
rimligtvis giva tyskarna anledning att betvivla uppriktigheten i
Schumans kategoriska uttalande i augusti 1949: »Påståendet, att vi
skulle ha för avsikt att förvandla Saar till ett icke-tyskt eller
rentav till ett franskt land, är fullkomligt absurt.» Frankrike
måste med andra ord tolka den tyska proteststormen som ett illavarslande tecken på att Bonn-republiken alltjämt hoppades kunna
draga fördel av motsättningen mellan öst och väst för att tilltvinga sig eftergifter från de allierades sida. Därmed är också
sagt, att denna kris i de fransk-tyska förbindelserna bidragit till
att stärka fransmännen i övertygelsen, att den allierade samförståndspolitiken icke bör eller får inrymma en forcerad begränsning av kontrollmöjligheterna.
Ånnu vid tiden för valen till förbundsdagen i Bonn skulle den
franska pressens hållning ha kunnat sammanfattas i orden »vaksamhet och villrådighet». Fransmännen inregistrerade’ noggrant
alla inslagen av nationalism i valrörelsen men visade sig samtidigt ytterst villrådiga, så snart det blev fråga om hur Frankrike
borde förhålla sig för att om möjligt länka utvecklingen i en ur
allierad synpunkt önskvärd riktning. På regeringshåll har man
icke förblivit rådlös. Schuman har utpekat en handlingslinje, vars
grundprincip är »säkerhet och samarbete». Dessa bägge led betinga varandra: säkerheten gentemot Tyskland skall delvis vinnas
genom samarbete med Tyskland.
Det råder knappast något tvivel om att den franska utrikesledningen ursprungligen räknat med att kunna avvakta resultatet
av förhandlingarna kring Schuman-planen, innan den skulle behöva i andra avseenden ompröva sin tyska politik. Den skärpning
av den storpolitiska krisen, som inträtt i och med Korea-krigets
utbrott, har emellertid ställt de allierade inför nödvändigheten att
utan dröjsmål mobilisera alla resurser för att upprätta en hållbar
försvarsfront i Europa. I vilken utsträckning Frankrike i detta
läge skall visa sig berett att medverka till en ytterligare modifikation av förbundsrepublikens status, torde främst bli beroende av
två faktorer: tyskarnas eget uppträdande och de anglo-saxiska staternas vilja att stödja och underlätta den samordning av VästEuropas nyckelindustrier, som ur fransk synpunkt framstår som
448
—~-~—-‘-··- .

Frankrike och det tyska problemet
den naturliga- och säkraste- grundvalen för varje mera definitiv uppgörelse med Bonn-regeringen. Å ven om fransmännen omsider skulle finna en beväpning av Väst-Tyskland i någon form
oundviklig, lära de dock vid de fortsatta förhandlingarna om
Europas försvarsproblem och den amerikanska rustningshjälpen
komma att energiskt fasthålla vid kravet, att Frankrike skall bli
starkare först.
18.9.1950.
449

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism