Print Friendly

Förtrycket kan inte försvaras

Av Christian Holm | 15 mars 2013

Okritiska Chavezhyllningar har synts i svenska medier den senaste veckan. Utan att alls reflektera över det faktum att oppositionella förtrycks och fängslas, mediafriheten inskränkts, korruptionen och brottsligheten har ökat lavinartat och att ett land med enorma oljetillgångar befinner sig på randen till ekonomisk kollaps. Att det dessutom finns kollegor i Sveriges Riksdag som uttrycker stöd för såväl förtrycket som förtryckaren är anmärkningsvärt, skriver Christian Holm, ledamot i riksdagens utrikesutskott.

Den femte mars, på dagen exakt sextio år efter den sovjetiske diktatorn Josef Stalins död, meddelade den politiska ledningen i Venezuela att landets president Hugo Chavez gått ur tiden. Även om de båda presidenterna kommer från olika tidsepoker och har en hel del olikheter finns även en del likheter. Den allvarligaste är deras auktoritära ledarstil och de konsekvenser detta får för demokrati och individuell frihet.

Chavez drev sitt socialistiska reformprojekt som han kallade den Bolivarianska revolutionen med målet att införa 2000-talets socialism i såväl Venezuela som övriga Latinamerika. Genom vissa reformer i sitt eget land och med såväl politiskt som ekonomiskt stöd till en lång rad andra odemokratiska ledare runt om i världen, inte minst i Latinamerika, skulle detta mål nås.

Den senaste veckan har hyllningarna i svenska medier till den avlidne presidenten i Venezuela genomsyrat svenska medier. Den kritiska granskningen av situationen i Venezuela lyser tyvärr med sin frånvaro och Chavez framställs oftast på ett heroiskt sätt. På sin höjd nämns att det finns de som ifrågasatt honom och hans metoder. Exemplen är många, men jag väljer att exemplifiera med några av de mest graverande inläggen.

Hugo Chávez är död, skriver Kajsa Ekis Ekman i ett debattinlägg på DN-Kulturdebatt och på ett i det närmast historierevisionistiskt manér får hon Chávez att framstå som en frälsare snarare än den auktoritäre förtryckare han var. Aftonbladet Kulturs Kalle Holmqvist utmålade Hugo Chavez som en av de största frihetshjältarna. I andra medier har porträtt presenterats av Chávez där försök görs att pressa fram bevis på att han genomfört bra reformer.

Okritiskt utan att alls reflektera över det faktum att oppositionella förtrycks och fängslas, mediafriheten inskränkts, korruptionen och brottsligheten har ökat lavinartat och att ett land med enorma oljetillgångar befinner sig på randen till ekonomisk kollaps på grund av en ansvarslös ekonomisk politik och ett omfattande ekonomiskt stöd till världens diktaturer. 2012 mördades närmare sextio personer per dag i Venezuela, vilket per månad är fler än vad som dog i kriget mellan Israel och Hamas 2008/2009. Därutöver finns betydande brister i valen som därmed inte kan anses vara demokratiska.

Den nu avlidne presidenten som Ekman, Holmqvist och deras vänner nu sörjer har genom åren uttalat sitt stöd till en rad stats- och regeringschefer runt om i världen. Gemensamt för dessa var att de alla var eller är diktatorer. Khaddafi i Libyen, Assad i Syrien, Lukasjenko i Vitryssland, Ahmadinejad i Iran, Castro i Kuba, Ortega i Nicaragua och Mugabe i Zimbabwe för att nämna några, men det verkar inte vara relevant i många svenska journalisters argumentation.

Tyvärr är det inte bara journalister som rör sig i demokratiskt grumliga vatten i sin argumentation. Vänsterpartiets Hans Linde har uttalat sig i media och anser att Chavez på ett konstigt sätt svartmålas som en diktator av oss på den högra sidan av den politiska skalan i Sverige. Lars Ohly (V) har twittrat om att Venezuela är mer demokratiskt än USA.

Att Hugo Chávez är död är ett faktum, men frågan är om det innebär att Venezuela nu ges möjlighet att ta steg i en mer demokratisk riktning. Kan detta vara början på slutet av den Bolivarianska revolutionen och införandet av 2000-talets socialism? Det är av stor vikt att omvärlden nu tar chansen att ställa krav på regimen att uttala och ge ett genuint stöd till landets frihetsförsvarare.

Jag är själv engagerad i Jarl Hjalmarsonstiftelsen som arbetar med demokratiutveckling runt om i världen, där vi bland annat har ett nära samarbete med den demokratiska oppositionen i Venezuela. Det innebär också att jag själv har vänner i Venezuela som tyvärr har suttit fängslade som politiska fångar eller som för tillfället väntar på domslut.

Oturligt nog är de inte ensamma. Inget land och ingen ledare någonstans kan försvaras då de håller politiska fångar. Jag blir gärna utmålad för att inte hylla en icke-demokratisk ledare som ligger bakom förtryck i många former. Men det är anmärkningsvärt att det finns kollegor i Sveriges Riksdag som uttrycker stöd för såväl förtrycket som förtryckaren.

Kajsa Ekis Ekman och Kalle Holmqvist sörjer Chávez bortgång, men många i Venezuela har haft sorg i fjorton år. Fjorton år där deras frihet beskurits, landets ekonomi utarmats, där korruptionen eskalerat och där otryggheten har skenat iväg.

För att citera den norske debattören och författaren Kristian Tonning Riise som studerat Venezuela noggrant och skrivit boken Diktator i forkledning: Myndigheterna i Venezuela har förklarat sju dagar med landssorg efter president Hugo Chavez bortgång. För många har landssorgen redan varat i över 14 år.

carlos_christian_julio_2































Carlos Graffe, Christian Holm, Julio Cesar Rivas Catillo. Christian Holm tillsammans med två oppositionspolitiker i Venezuela som tidigare varit fängslade och nu avvaktar dom med långa fängelsestraff av den enda anledningen att de arbetar för oppositionen och vill ha ett demokratiskt Venezuela.

Christian Holm (M) är ledamot i riksdagens utrikesutskott.

Läs mer om Venezuela:
Veckan som gick (8/3) ett bildreportage om Chavez
Varför gullar de med Chavez? (8/1 2010) av Fredrik Segerfeldt
Röd Tornado (6/11 2009)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner