Print Friendly

Förenta Nationernas generalförsamlings möte hösten 1947

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FÖRENTA NATIONERNAs
GENERALFÖRSAMLINGs MÖTE HÖSTEN 1947
INTRYCK OCH ERFARENHETER
EFTER min hemkomst från Förenta Nationernas Generalförsamlings möte i höstas har jag många gånger blivit utfrågad om
min Ui>Pfattning hur det egentligen står till med Förenta Nationerna, vad man kan vänta sig av den kommande utvecklingen
och vilken roll på gott och ont som Generalförsamlingens senaste
möte egentligen kan ha spelat i denna utveckling; vart det egentligen bär hän med hela institutionen. Kan den verkligen komma
att få något inflytande på världspolitiken, särskilt i dessa oroliga
tider, eller ha vi endast att vänta en upprepning av Nationernas
Förbunds öde, en ny besvikelse till de många andra~ Frågan är
lika betydelsefull som den är svår att besvara. Att nöja sig med
allmänna fraser om Förenta Nationernas nödvändighet för den
moderna kulturens bestånd, om att det gäller för de olika medlemsstaterna att realisera de förhoppningar, som knutits vid förbundet, och om plikten att se optimistiskt på dess framtid må
vara förbehållet förbundets koryfeer och de professionella entusiaster som utgöra försångarna till alla internationella s. k. rörelser, strävanden och institutioner. Ett vederhäftigt och uttömmande svar på frågan skulle i själva verket innebära en analys
av villkoren för folkens sammanlevnad och de grundläggande
faktorerna för staternas, särskilt stormakternas, utrikespolitik,
där Förenta Nationerna alltid, så länge institutionen existerar,
måste inta en dominerande ställning, och av vilka dess verksamhet
väsentligen blir en återspegling liksom dess möjligheter att leva
och spela en roll. Verksamheten inom Förenta Nationerna, som
på sin tid inom Nationernas Förbund, är en viktig form för
modern diplomati och internationell politik och kan därför endast
bedömas från denna utgångspunkt. För min del måste ett svar
begränsas till några allmänna intryck och erfarenheter från Generalförsamlingens senaste möte och till den belysning som dessa
l
..
J
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
till äventyrs kunna ge åt Förenta Nationernas nuvarande sätt att
arbeta.
För dem av oss som tidigare varit ombud också vid Nationernas
Förbunds generalförsamlings möten i Geneve är nog det mest
påfallande och varaktiga intrycket den stora skillnaden i atmosfär, arbetsmetoder och arbetsresultat mellan Nationernas Förbund i Geneve och Förenta Nationerna i Flushing och Lake
Success. Delvis kanske denna beror på att institutionerna i
Geneve under årens lopp mognat och därmed övervunnit svårigheter och brister, som man ännu inte lyckats få bukt med under
de två år som Förenta Nationerna haft på sig. Dessutom får man
ju komma ihåg, att även om Förenta Nationerna existerat i två
år, så var 1947 organisationens första egentliga arbetsår. Under
1946 hade man fullt upp att göra med att organisera Förenta
Nationernas yttre apparat. Delvis beror nog skillnaden emellertid
på mera djupliggande förhållanden av både yttre och inre art.
Jag skall inte fördjupa mig i de understundom ganska allvarliga svårigheter som de för närvarande ytterligt otillfredsställande lokalförhållandena föra med sig. Detta får man ju hoppas
hör till det snart övergående. 1949 väntar man att Förenta
Nationernas väldiga byggnadskomplex mitt på Manhattan i New
York skall stå färdigt, och då skall man sålunda åtminstone icke
som nu under Generalförsamlingens möten behöva tillbringa timtal varje dag på bilfärder för att nå samlingslokalerna. 1948 återigen skall, väsentligen just på dessa grunder, Generalförsamlingens tredje ordinarie möte enligt redan fattat beslut förläggas
till Europa. Vad man däremot aldrig kan ändra på, äro de väldiga avstånd vid minsta förflyttning, det besvärliga klimat och
den allmänna atmosfär av jäkt och oro som förläggningen i den
för flertalet långt bort belägna jättestaden New York för med sig.
Men som sagt de värsta olägenheterna av de lokala förhållandena
få väl liksom en del annat under dessa första mera provisoriska
år räknas till barnsjukdomarna, innan institutionen nått mognad
och stadga.
Vad som aldrig kan komma att försvinna helt och hållet och
som utgör den kanske mest framträdande skillnaden mellan N.F.
i Geneve och F.N. i New York är emellertid det mekaniska och
opersonliga som kännetecknar Förenta Nationernas organisation
och arbetssätt i jämförelse med tillvaron och arbetsformerna i
Geneve. Detta beror nämligen till stor del på den nuvarande institutionens väldiga omfattning.
2
..
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
Vid Generalförsamlingens möten samlas i Flushing och Lake
Success 4-5,000 människor från alla världens hörn, däribland
delegationer från 57 suveräna stater, tidnings- och radiofolk m. m.,
vartill kommer Förenta Nationernas administration på ett par
tusen personer. Redan omfattningen och sammansättningen av
denna människomassa gör den personliga kontakten begränsad
och försvårar de sammanträffanden, uppgörelser och kompromisser, som i hög grad präglade verksamheten i Geneve och som äro
särskilt nödvändiga i en internationell församling. De i och
för sig föga tilltalande cock-tail-parties, som på amerikanskt
maner utgjorde den väsentliga umgängesformen, växte ut till
folkförsamlingar, där man ungefär lika gärna kunde försöka att
träffa och samtala med personer, som på någon av New Yorks
järnvägsstationer.
Det kan ju hända att detta åtminstone i en viss utsträckning
kan bli bättre under årens lopp, om deltagarna i större utsträckning bli vana vid verksamhetens villkor och vid samvaron med
varandra. Vad man väl aldrig kan komma ifrån är att den stora,
heterogena och lösligt hopkomna massan deltagare i de olika förhandlingarna nödvändiggör en organisation, som lätt får en rutinmässig och mekanisk karaktär, om apparaten skall kunna fungera.
Som det är för närvarande har denna omständighet med fog
kunnat av intresserade iakttagare framhållas som en ingalunda
betydelselös skillnad mellan arbetsförhållandena i Förenta Nationerna och i Nationernas Förbund.
Förenta Nationerna har sålunda under Generalförsamlingens
möten blivit en väldig resolutions- och voteringsmaskin, där
resolutionsförslagen efter att ha passerat utskott – vartdera
bestående av representanter för samma 57 delegationer, som utgöra Generalförsamlingen – med ty åtföljande debatter slutligen
hamna på Generalförsamlingens bord för att, ofta efter ytterligare
utdragna debatter, som sällan ge något nytt, undergå vederbörlig
votering och antingen förkastas eller införlivas med den stora
samlingen av Generalförsamlingens resolutioner. På denna väg
fram till voteringsmålet består resolutionsförslagens behandling
oftast i manövreringar utifrån från början offentligt intagna positioner, och härom röra sig också i stor utsträckning debatterna,
vilka ej sällan i oändlighet upptagas av olika procedurfrågor,
som flitigt begagnas i syfte att fördröja, hindra eller försvåra
ärendenas gilla gång, om man ur taktiska eller andra synpunkter
finner detta lämpligt. Och det gör man otvivelaktigt ofta. Denna
3
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
form av taktik befordras kraftigt av de svårtolkade procedurreglerna och ett ytterst besynnerligt och svåröverskådligt voteringsförfarande, jämte i synnerhet utskottsordförandenas ofta
bristande erfarenhet och auktoritet samt icke minst frånvaron av
utskottssekretariat med den parlamentariska rutin, som exempelvis vi i våra riksdagskamrar äro vana vid. Offentligheten, inte
bara vid Generalförsamlingens möten utan även vid utskotts- och
kommitteförhandlingar, där allmänheten släpps in och talarna
yttra sig inför öppna ridåer, har i sin mån bidragit till förhandlingarnas ej sällan föga matnyttiga karaktär.
Debatterna stå i regel icke på samma nivå som i Nationernas
förbunds generalförsamling. De påminna ej sällan mera om talekonsten vid Interparlamentariska unionens eller liknande internationella resesällskaps överläggningar. Endast undantagsvis
fingo de en mera dramatisk spänning. Vid höstens möte var det
ju särskilt ryssarna och deras bundsförvanter, som bestodo knalleffekterna. Att de skulle ha bidragit till en skyndsam och effektiv
behandling av ärendena eller till uppnåendet av verkliga resultat
torde väl ingen kunna påstå.
Dessa inlägg inneburo i viss mån en ny teknik vid internationella förhandlingar, den totalitära folkmötestekniken, som i icke
ringa grad satte sin prägel på generalförsamlingens och utskottens sammanträden väsentligen däri, att talaren från mer eller
mindre hållbara utgångspunkter, vilka återupprepas om och om
igen, undan för undan eldar upp sig till en ilska – som till en
början kan göra intryck, innan man kommit underfund med, att
samma tillvägagångssätt och till och med samma gester upprepas
vid olika tillfällen – en ilska vilken utmynnar i skymfande tillmälen och hotelser mot föremålet för utbrottet. Den ryske huvuddelegaten Vysjinskis första tal väckte till att börja med ett oerhört
uppseende och utgjorde otvivelaktigt en sensationell överraskning.
Nog hade man erfarenheter- bl. a. från utrikesministrarnas förhandlingar – av det förfall som den öppna, demokratiska diplomatien lett till i fråga om den internationella samvarons former;
men detta överskred dock det värsta man hittills hört eller läst
och skedde samtidigt på ett kallblodigt och tydligen väl övervägt
sätt. Allehanda gissningar gjordes om syftena med den sovjetryske huvuddelegatens anföranden och sätt att uppträda. Var
det, som somliga trodde, avsett för »inre konsumtion» i Ryssland
eller var det en propaganda, som man i obekantskap om förhållandena i utlandet trodde skulle kunna verka nyttigt för den kom- 4
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
munistiska saken där; var det, som andra menade, ett led i den
ytterligare aktivisering och expansion av den ryska utrikespolitiken, vilken fick sitt uttryck i »Kominform» :s upprättande,
eller ett led i en kommunistisk beredskap inför en »naturnödvändig» utveckling a la Lenin mot inbördes konflikter och katastrofer
inom de »kapitalistiska» staterna, var det kanske början till en
sprängning av Förenta Nationerna eller bara ett sätt att försöka
skrämma, särskilt deltagarna i generalförsamlingen, där sovjetstaterna befunno sig i en besvärlig minoritetsställning~ Om det
sista var avsikten, bedrog man sig emellertid. När det som vanligt inte kom något svar på frågorna från den på den ryska gåtan
vilande röda sfinxen – kanske helt enkelt därför att det inte
fanns något svar hos sfinxen – blev inställningen närmast densamma som hos en av medlemmarna i Säkerhetsrådet, vilken, när
vi talade om denna företeelse, anförtrodde mig, att han under ett
års tid ständigt frågat sig, vad egentligen den sovjetryska delegaten där menade med sitt uppträdande, men att han nu hade
tröttnat på att göra sig en så uppenbarligen meningslös fråga.
Man lugnade sig alltså allmänt så småningom, när det befanns
att åtminstone för tillfället ingenting annat kom ut av dessa mer
eller mindre låtsade utbrott än den allmänna otrevnaden i atmosfären samt långdragenheten och intresselösheten i förhandlingarna.
Också i utskotten och i andra sammanhang förekommo liknande
oerhört långdragna, och, när man en gång hört dem, ganska
intresselösa anföranden. Den ryske huvuddelegaten följdes även
i detta avseende troget av de mindre profeterna från de sovjetryska satellitstaterna. Icke sällan ställde de till bråk i Politiska
kommitten, särskilt med ordföranden med en för den kommunistiske revolutionären typisk brist på känsla för »that manuers are
the making of man». Allt detta hindrade naturligtvis i sin mån
förhandlingarna, och gjorde att de i onödan drogo ut på tiden.
Ett dylikt inslag fanns ju inte i Geneve och medförde att i sin
mån göra kontrasten mellan förhandlingarna där och i Förenta
Nationerna mycket påfallande.
Denna och all annan tidsspillan samt förhandlingarnas långdragenhet överhuvud taget har haft med sig åtskilliga konsekvenser av föga önskvärd beskaffenhet. Bl. a. ha förgrundsfigurerna
inom den internationella politiken, särskilt utrikespolitikens ledare
inom olika stater, naturligen haft svårt att vara närvarande och
deltaga i dylika tillställningar under månadtal, långt ifrån sina
5
..
f .:··.
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
hemstäder. Det var ju också påfallande, att under 1947 års ordinarie möte varken Molotov eller Bevin ansåg sig kunna offra den
tid, som krävdes för att leda sina delegationers arbete. Men även
den amerikanske utrikesministern, Marshall, syntes knappast alls
till, sedan han en gång avlevererat sitt första stora tal, något som
allmänt beklagades icke minst på amerikanskt håll, då han med
sin auktoritet säkerligen skulle ha kunnat påverka utskottsarbetet
och förhandlingarnas gång, icke minst genom personlig kontakt
med andra ledare av de olika delegationerna.
Administrationens effektivitet och sätt att fungera måste alltid
bli avgörande för en internationell institution sådan som Förenta
Nationerna. Om administrationen är ryggraden inom en enskild
stat, är detta ännu mycket mera fallet i en internationell organisation, som är uppbyggd på medlemskap av suveräna stater med
skilda politiska strävanden, olika traditioner och olika kultur,
vilka det gäller att samordna till så mycken gemensamhet som
möjligt i fråga om mål och medel, så att inte verksamheten stannar av. Inom Förenta Nationerna ha vi dessutom inte bara
Generalförsamlingen, närmast motsvarande ett slags parlament,
utan även Säkerhetsrådet, som ej kan betraktas som en regering,
och en rad samverkande, delvis självständiga organ, som Ekonomiska och sociala rådet, Trusteeship Council, Internationella
Arbetsbyrån, Unesco och många andra »specialized agencies». Det
sammanhållande och planerande arbetet måste i stor utsträckning vila på administrationen, i avsaknad av en institution motsvarande den enskilda statens regering, liksom det är administrationen, som måste se till att de program, varom man kunnat ena
sig eller åtminstone fattat beslut, verkställas, oaktat alla de svå-
righeter som uppenbara sig i detta sammanhang. Det är utan
vidare tydligt, att detta är en enastående krävande och ofantligt
svår uppgift av i mycket annan natur än administrationen av en
enskild stat. Den internationella administrationens, de internationella sekretariatens, problem äro därför icke blott ytterst
betydelsefulla utan också mycket intressanta. Den internationella
institutionens livskraft beror på hur de lösas. De kunde ganska
väl studeras vid generalförsamlingens budgetarbete.
Det föreföll, åtminstone under Generalförsamlingens möte, som
om den stora administrationen inom Förenta Nationerna egentligen såg sin uppgift vara att se till att ärendena i vederbörlig
ordning matades fram inom mekanismen till den slutliga vote- 6
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
ringen, på sätt jag tidigare har beskrivit, under det att man omsorgsfullt undvek att på något sätt påverka utgången – vilket
kanske kan vara förklarligt men knappast försvarligt – eller att
hjälpa till med att åstadkomma lösningar.
Administrationen inom Nationernas Förbund stod ju på en hög
nivå och fungerade, såvitt en iakttagare kunde förstå, på ett effektivt sätt, vilket onekligen hade ett synnerligen hälsosamt inflytande på organisationens verksamhet. Givetvis finns det också
mycket framstående förmågor inom Förenta Nationernas administration, men i genomsnitt förefaller personalens kvalitet icke
ligga på samma nivå som i Geneve, och den administrativa maskinen arbetar ganska gnisslande och trögt. Detta kan ha flera
orsaker men en av de väsentliga är nog, som också erkändes inom
administrationen själv, att hela denna personal sammanförts på
en orimligt kort tid, att man ännu inte hunnit göra ett effektivt
urval över hela linjen och inte nått de mest praktiska formerna
för arbetet. Vad man nog inte heller kunde undgå att märka var,
att det dominerande inflytandet från amerikansk administrativ
praxis ej alltid varit uteslutande välgörande. Hur som helst är
det nog otvivelaktigt att Förenta Nationernas administration för
närvarande arbetar tungt och i många fall ineffektivt. Pappersrasslet och den specifikt amerikanska byråkratien, som understödjes av en alltför långt gående differentiering av uppgifterna
på olika, sins emellan inte alltid samarbetande kontor och
avdelningar, kan lätt förkväva initiativandan och arbetsglädjen.
Detta kan även medföra att apparaten på sina håll mal tomt,
under det att den på andra håll överanstränges genom en väldig
arbetsbörda. Löneskalan och andra standardiserade arbetsvillkor
föreföllo ej sällan olämpliga ur rekryteringssynpunkt. Allt detta
är som sagt endast ett allmänt intryck, och det skulle vara mycket
otacksamt, om man inte erkände den goda och tillmötesgående
hjälp delegaterna fingo från administrationen. Att problemet som
sådant föreligger erkändes emellertid allmänt; och de administrativa frågorna liksom personalfrågorna utgjorde ett ständigt föremål för överläggningarna under utskottssammanträdena, särskilt
i samband med budgetbehandlingen. Det kanske dock får observeras, att dessa diskussioner inte sällan hade till utgångspunkt
andra syften än höjandet av administrationens effektivitet, nämligen främst nedbringandet av kostnaderna, som särskilt under
nuvarande dollarbrist utgjorde ett allvarligt bekymmer för många
medlemsstater, men också intresset för den s. k. geografiska för- 7
..
i ….: ·.
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
delningen. Den senare innebar väsentligen ett svartsjukt övervakande särskilt från latinamerikanska och asiatiska medlemsstater av den proportion i vilken deras landsmän skulle komma
till användning inom Förenta Nationernas administration. Denna
något naiva form av nationalism gör sig liksom beträffande språkfrågorna alltid mycket bred i en internationell organisation. Man
kan knappast säga, att den egentligen bidrar till högre effektivitet
hos administrationen. Själva förläggningen medför också särskilda svårigheter för rekryteringen. Det är inte alltid lätt att
få en ung man med goda förutsättningar och därför vanligen
goda framtidsutsikter inom det egna landets karriär att överge
detta land med hela dess miljö och att låta sig själv och sin familj
omplanteras i det oftast avlägset belägna New York. Detta var
en svårighet som man ej hade att räkna med på samma sätt
beträffande Nationernas Förbunds administration i Geneve. Hur
som helst borde väl ändock dessa administrativa svårigheter åtminstone i vissa och mycket viktiga avseenden kunna räknas till
kategorien övergångssvårigheter, som med tiden, om organisationen får leva, bör kunna väsentligen övervinnas eller åtminstone
minskas. Jag vill emellertid ännu en gång understryka, att de
administrativa svårigheterna för närvarande i hög grad tynga
och besvära Förenta Nationernas verksamhet, men att de med
tiden borde kunna åtminstone delvis övervinnas.
Om rekryteringen och urvalet av personalen är en av förutsättningarna för en god internationell administration, är en självständig, auktoritativ och aktiv ledning en annan, icke mindre
viktig. Förenta Nationernas grundstadga har här ett bestämt
formellt företräde framför Nationernas Förbunds genom att den
uttryckligen tillägger generalsekreteraren viktiga, såväl politiska
som administrativa ledande uppgifter. I praktiken har emellertid
hans ställning kringskurits; och genom resolutioner och på annat
sätt har Generalförsamlingen också blandat sig i rent administrativa åtgöranden och därmed ställt till oreda inom organisationens
verksamhet. Om dylikt »parlamentariskt» självsvåld kan vara
betänkligt inom en stat är det, av anledningar som jag tidigare
framhållit, dubbelt betänkligt inom en internationell institution.
Från den svenska delegationen berördes vissa sidor av denna
fråga redan i generaldebattens början, utan att spörsmålet dock
synes ha väckt ett intresse motsvarande dess vikt, även om det
svenska resolutionsförslaget godtogs. Den faktiska utvecklingen
här, liksom i så många andra avseenden beträffande Förenta
8

-~—- ~————————-~
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
Nationernas administration, ligger i gudarnas, d. v. s. stormakternas, knän. Och därmed är väl det mesta sagt om den saken, som
kan sägas för närvarande.
J ag har i det föregående försökt att på vissa punkter göra en
jämförelse av mina intryck från Geneve och från Flushing och
Lake Success, egentligen för att få en lämplig bakgrund för erfarenheterna från Generalförsamlingens möte i höstas rörande
vissa hos den nuvarande organisationen för fred och säkerhet
inneboende drag, för den prägel som dessa givit verksamheten
och för de möjligheter till förändringar och förbättringar, som
man kan våga att hoppas på i fråga om de onekligen mycket stora
och besvärande svårigheter, vilka nu äro förknippade med själva
apparaten och dess sätt att arbeta.
Generalförsamlingens höstsession utmärkte sig, som jag tidigare har sagt, för en tidsspillan och långdragenhet, som blev
ytterst påfrestande och som kanske utgjorde det personligen mest
intensiva intrycket för den enskilde delegaten. Det var väl knappast någon, som hade tänkt sig att också i höstas Generalförsamlingens möte skulle dra ut på tiden i sådan utsträckning som faktiskt blev förhållandet. När Förenta Nationernas andra ordinarie
möte öppnades den 16 september, hade generalsekreteraren Trygve
Lie med hjälp av sina tidsstudieexperter kommit till den bestämda
uppfattningen, att denna gång skulle Generalförsamlingens möte
icke under några förhållanden kunna överskrida sex veckor, det
sannolika var att sessionen skulle bli kortare. I själva verket tog
den nära 11 veckor; och då hade ändå icke behandlats de ämnen,
som ansetts vara huvudpunkterna på den provisoriska föredragningslistan, nämligen frågan om vetorätten – som hänsköts till
den senare nämnda Interimskommitten för vidare studium –
kontrollen över tillverkningen av atombomben, nedrustningen,
vilka inte alls kommo upp ens till diskussion, m. m. Men i stället
hade det tillkommit ärenden och omständigheter, som icke alltid
voro så lätta att förutse för Trygve Lie och hans experter.
Det var framför allt de former som den rysk-amerikanska spänningen tog sig under Generalförsamlingens andra ordinarie möte,
som kommo att prägla hela denna session och kanske också att
mer än de interna svårigheterna göra den så långrandig och
besvärlig. Detta är också ett exempel på, att verksamheten inom
Förenta Nationerna egentligen endast kan bli en återspegling av
9
..

Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
det utrikespolitiska läget ute i världen och framför allt av förhållandet mellan stormakterna. Upptakten gavs av två uppseendeväckande anföranden redan under sessionens första dagar. Den
17 september, dagen efter sessionens öppnande, kom den första
stora överraskningen, nämligen den amerikanske utrikesministern
Marshall’s tal. Till sin form var detta lugnt och värdigt, sakligt
och rakt på sak, kanske en smula militäriskt korthugget. Men
innehållet var onekligen någonting av en krigsförklaring, åtminstone mot Sovjetrysslands metoder inom Förenta Nationerna
och speciellt mot bruket och missbruket av vetorätten. Det amerikanska resolutionsförslaget gick ut på att upprätta ett nytt organ
för Förenta Nationerna, den sedermera så mycket omdebatterade
och omtalade Interimskommitten eller »Lilla Generalförsamlingen», vilken skulle fungera mellan Generalförsamlingens sammanträden 1947 och 1948 och vara sammansatt på samma sätt som
denna, d. v. s. av representanter för samtliga medlemsstater, och
äga dess befogenheter.
Vysjinski’s stöt kom redan nästa dag i hans första 90-minuterstal, där han introducerade ett resolutionsförslag, enligt vilket
Förenta Nationerna skulle fördöma »warmongering», krigshetsen,
och nämnde Förenta staterna, Grekland och Turkiet, som de nationer vilka framför andra ägnade sig åt denna krigshets. Den
sovjetryske delegationschefen ville uppmana alla regeringar att
»vidtaga mått och steg för att förebygga och undertrycka krigshets». Närmast gjorde hr Vysjinskis anförande intrycket av att
vara en s. k. avledande offensiv mot den offensiv från amerikanskt
håll, som förmodligen väntades i Moskva redan före mötets början.
Fortsättningen blev desso lik.
Vad de stora frågorna, »major topics», beträffar gick behandlingen av dem sin gilla gång och ungefär på enahanda sätt. Den
ådagalade i långdragna förhandlingar, först inom den politiskt
tongivande Politiska kommitten och sedan i Generalförsamlingen
samma oöverkomliga spänning mellan de båda ledande stormaktsgrupperna. Förenta staterna föreslog en resolution, Sovjetryssland motsatte sig den utan att kunna hindra, att resultat, olika
i olika fall, uppnåddes med den nödvändiga 2/a majoriteten, mot
vilket i samtliga fall Sovjetryssland och dess satelliter avgåvo
sina sex röster. Detta block som alltså bestod av Sovjetunionen,
Ukraina, Vitryssland, Polen, J ugoslavien och Tjeckoslovakien var
isolerat och kunde inte hindra generalförsamlingens beslut. Vysjinski klagade i upprörda ordalag ideligen över det »minoritets- 10
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
förtryck» som majoriteten på detta sätt utövade, utan att dock på
något sätt försöka att finna någon framkomlig väg. Det hela
slutade med, att de sex sovjetistiska staterna förklarade sig ämna
bojkotta de organ, som generalförsamlingen beslutat tillsätta, och
förklarade t. o. m., att deras medlemsavgifter icke skulle få användas för bestridande av de kostnader, som verkställigheten av
ifrågavarande beslut kunde medföra.
I denna ständiga motsättning mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen kommo de andra medlemsstaterna, inbegripet till
och med de övriga ständiga medlemmarna av Säkerhetsrådet,
nödvändigtvis att spela en mera underordnad roll. Man önskade
ofta sakliga förändringar i de framlagda förslagen utan att anse,
att de borde direkt avslås; det kan också på sina håll ha förelegat
en önskan att icke alltför prononcerat ta parti i en strid, som i
alla fall ytterst var en återspegling av den stora motsättningen
och den måhända kommande konflikten mellan de båda väldiga
kontinentala stormakterna. Till hela denna grupp av medlemsstater, som ehuru till sammansättning ofta varierande, faktiskt
utgjorde majoriteten och som sökte sig fram efter »the Middle
Way» hörde otvivelaktigt de nordiska staterna och sålunda också
Sverige. De nordiska staterna voro ingalunda, såsom det understundom vid kritiska betraktelser i hemmapressen har framställts,
några isolerade »teckenförbidande neutrer». I själva verket kan
man nog säga, att de enda stater, som utom U. S. A. intogo en
genomgående utpräglad och avgjord ställning, voro de sex sovjetstater, varom jag nyss talat. De latinamerikanska staterna utgjorde en svårberäknelig men understundom ganska avgörande
faktor, som vederbörande måste räkna med. Särskilt gällde detta
personval, där ett latinamerikanskt block lätt blev formerat och
gav utslaget i latinamerikansk riktning. I övrigt kunde man ofta
förvåna sig över sammansättningen av den grupp medlemsstater,
som inte önskade utan vidare gå den ena eller den andra vägen.
Den utgjordes i icke ringa utsträckning av länder, som stodo
Förenta staterna i övrigt mycket nära, såsom Storbritannien och
Frankrike samt medlemmarna av det brittiska samväldet, där
framför allt Kanada, Sydafrika och Australien ej sällan spelade
en avgörande roll. Uppträdandet av en dylik mellangrupp, med
olika sammansättning i olika fall, kom att bli avgörande för ärendenas behandling och gång, framför allt på grund av bestämmelsen om 2/a majoritet. Frågan om hur många medlemsstater som
skulle avhålla sig ifrån att rösta blev nämligen av stor betydelse,
11
•’-}
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
då antalet dylika »abstentions» kunde bli avgörande för möjligheten att uppnå 2/a majoritet av det totala antalet röstande. Såväl
vid Generalförsamlingens möte som vid kommittesammanträdena
uppgavs också alltid vid tillkännagivandet av voteringsresultaten
även antalet »abstentions», och de röstande kommo sålunda att
bestå av tre grupper, de som röstat ja, de som röstat nej och de
som förklarat, att de avhållit sig ifrån att rösta, av vilka den sista
ofta var mycket talrik. På sistone förekom till och med en fjärde
grupp, nämligen de som inte ville ha antecknat att de avstått
från att rösta och som sålunda avstodo från att avstå. Till dessa
senare hörde sådana delegater, som icke voro närvarande, vilket också förekom. Att den svenska delegationen i en del fall
sällade sig till den grupp, som förklarade sig avstå från att rösta,
var sålunda inte så ovanligt eller besynnerligt som man på sina
håll velat göra gällande; men att alltför ofta begagna denna utväg har onekligen sina sidor.
Resultatet av det nu skildrade läget blev, att en hel del ändringar i de ursprungliga förslagen kommo att genomföres för att
få med delegationer, vilka tillhörde »the J\'[iddle Way»-gruppen
och ej sällan gick man ganska långt i uppmjukningen för att inte
få för många »abstentions» eller till och med nejröster. Då de ursprungliga amerikanska förslagen i vissa fall till en början blevo
ganska kärvt framförda, kom slutresultatet att framstå såsom en
onödig prestigeförlust för en så dominerande stormakt som Förenta
staterna. Terrängen hade inte heller alltid tillräckligt sonderats,
inte ens beträffande Förenta staternas allierade och närmaste vänner. Man frågade sig nog emellanåt, också i den amerikanska
pressen, om State Department i Washington alltid visat sig fullt
berett på den roll, som Förenta staterna efter all isolering av
olika slag från europeiska frågor, nu måste spela i världens
affärer.
Hur som helst, slutresultatet av de utdragna förhandlingarna i
kommitteer, särskilt då i Politiska kommitten, och Generalförsamlingen beträffande de mera viktiga ärendena blev som sagt ofta,
att Förenta staterna icke fick obeskuret igenom vad de från början tycktes sikta på.
Endast beträffande ett av dessa ärenden – jag förbigår tillsvidare Palestinafrågan – nåddes paradoxalt nog fullständig enighet efter allt hetsigt talande, och det var beträffande det ryska
resolutionsförslaget rörande krigshetsen, som visserligen avslogs,
men där man dock uppnådde en skäligen intetsägande concordie- 12
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
formel till förmån för »peace-mongering», som en del tidning’lkorrespondenter uttryckte det, föreslagen av Australien, Kanada
och Frankrike. Förenta staterna hade uppmanat Politiska kommitten att helt förkasta alla dylika förslag och framstod ingalunda som vidare belåtna med utgången, under det att Vysjinski
skickligt försökte turnera saken därhän, att den sovjetryska delegationen fått igenom just vad den från början egentligen avsett!
Om vi alltjämt förbigå Palestinafrågan, var det egentligen två
aktuella storpolitiska frågor som blevo föremål för generalförsamlingens förhandlingar, den grekiska och den koreanska. Båda
behandlades på det moraliskt-politiska planet med de motiveringar
och uttryckssätt, som äro säregna för Förenta Nationerna i dylika
fall, liksom de på sin tid voro det för Nationernas förbund. Man
talade mest om vikten av att säkerställa de små ländernas frihet
och självständighet; men hur detta skulle gå till tedde sig diametralt olika från de båda maktgrupperingarnas .intressesynpunkter. Härmed har jag naturligtvis ej velat förneka, att känslan för
dylika värden även kan ha spelat en roll, men att tro att den varit
avgörande är kanske icke fullt realistiskt. Om Grekland direkt
eller indirekt skulle komma under ryskt herravälde, betyder detta
ett världspolitiskt jordskred med verkningar långt över Europa
och världen, och en liknande politiskt-geografisk ställning har på
sitt håll Korea. Det är ju inte onaturligt, om de engagerade stormakterna fästa en viss vikt vid detta, även när de manövrera
inom Förenta Nationerna.
I fråga om både Grekland och Korea fingo Förenta staterna
igenom sina förslag om tillsättande av kommissioner från Generalförsamlingen, om också med vissa, ehuru ej vidare betydelsefulla
uppmjukningar. Formellt skall Balkankommissionen ingripa i
gränstvisterna mellan Grekland och dess tre nordliga grannar,
och Koreakommissionen övervaka allmänna val som grundval för
en regering i Korea.
Det kanske längst syftande av de amerikanska förslagen var
det tidigare omnämnda, av Marshall vid sessionens början framlagda om upprättandet av en interimskommitte av Generalförsamlingen för att behandla frågor av vikt rörande freden och
säkerheten. Det diskuterades under flera veckor av en subkommitte tillsatt av Politiska kommitten, bestående av ett begränsat
antal delegater, där den svenska delegationen ej var representerad.
Emot en bestämd opposition från U. S. A. beslöt en majoritet av
dessa delegerade, ledd av Frankrike, att föreslå väsentliga be- 13
..! …: ·.
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
gränsningar i Interimskommittens befogenheter. Subkommittens
förslag godtogs av Politiska kommitten och blev sedermera Generalförsamlingens beslut. Enligt detta finns det inte mycket kvar
av möjligheter till självständig verksamhet vid sidan av Säker·
hetsrådet. Hur dessa anordningar komma att te sig i praktiken
är en fråga, som kanske inte är så lätt att besvara. De kunna
komma att utgöra en utgångspunkt för medlemsstater, som önska
aktioner utanför det av vetot bundna säkerhetsrådet.
Vysjinski vidhöll i ett av sina tal att Interimskommitten var
ett sätt att försöka komma förbi Säkerhetsrådet, som påminde
honom om munken, som ville äta fläsk under fastan och därför
kallade grisen för fisk. Detta är, utbrast herr Vysjinski, alls inte
någon fisk utan ett stort fett svin. Vilken möjlighet griskultingen
kan ha att växa till sig inom det trånga utrymmet, är som sagt
ännu svårt att veta. Aktioner av Förenta Nationerna kunna endast
igångsättas av Säkerhetsrådet. Vid ett väpnat angrepp mot en
medlemsstat kan visserligen en grupp medlemsstater hjälpa den
angripne, intill dess att säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder.
Att de av Förenta staterna genomförda anordningarna skulle
medföra användningen av denna paragraf i grundstadgan förefaller dock mindre troligt. Däremot är det ej otänkbart att enskilda medlemsstater kunna hos dem få ett moraliskt stöd för
eventuella åtgärder. Men här kan 2/a majoriteten, som vi sett vid
senaste Generalförsamlingen, åstadkomma mycket bekymmer och
många besvärligheter, så att Förenta Nationerna, för att tala med
en amerikansk kolumnist, med stora och lilla generalförsamlingen
fått stora och lilla huvudvärken.
Komma vi så till sist till den fråga, där 1947 års möte av
Generalförsamlingen verkligen åstadkom ett uppseendeväckande
och säkerligen för framtiden ödesdigert resultat, nämligen frågan
om Falestinas delning och upprättandet av en judisk och en arabisk stat i Det Heliga Landet. Palestinafrågan var otvivelaktigt
det ur såväl storpolitiska som andra synpunkter mest intressanta
ärendet på föredragningslistan. Liksom beträffande de övriga
ärendena skall jag emellertid inskränka mig till att erinra om
själva behandlingen vid höstens generalförsamling. Till grund för
denna låg en från alla håll uppskattad, förträfflig utredning av
Förenta Nationernas Palestinakommitte, vars arbete som bekant
letts av en svensk, justitierådet Sandström. Utgångsläget föreföll
sålunda gynnsamt för en tekniskt tillfredsställande behandling av
ärendet. Denna sköttes icke av Politiska kommitten utan av en
14
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
särskilt utsedd »ad hoc-kommitte», vars ledning dock knappast
visade sig vuxen uppgiften. Behandlingen av Palestinafrågan
under höstmötet måste nog också ge anledning till allvarliga
tvivelsmål om institutionens förmåga att på ett effektivt sätt
behandla ett så viktigt och komplicerat ärende som detta och på
de ledande männens kapacitet att gå i land med de praktiska
problem, som äro förknippade med världspolitikens stora och avgörande frågor.
Det stod från början klart att en ovillkorlig förutsättning för
ett resultat var, att Förenta staterna och Ryssland kunde enas.
På denna avgörande punkt fick man emellertid intet besked,
förrän en lång och dyrbar tid förflutit. Denna användes inte på
något nyttigt sätt utan i ren passivitet. Det enda av betydelse som
hände under dessa veckor var en förklaring den 26 september
inför ad hoc-utskottet av den brittiske kolonialministern Creech
Jones, att Storbritannien förbehöll sig rätt att nedlägga mandatet,
att det ämnade draga tillbaka sina trupper från Palestina och att
det icke var berett att aktivt medverka till genomdrivandet av en
lösning, vilken ej gillades av båda parterna i målet. Denna utomordentligt viktiga deklaration borde givetvis omedelbart ha givit
anledning till att ad hoc-kommitten framför allt inriktat sig på
frågan om hur ett eventuellt principbeslut skulle kunna verkställas, »the implementation». Detta underströks också mycket klart
redan från början i ad hoc-utskottet från den svenska delegationen.
När så de båda stora funno det lämpligt att bekänna kort,
ryckte presidiet i ad hoc-kommitten upp sig och föreslog tillsättandet av ett antal underutskott, som till sist begränsades till två,
och en »förlikningsgrupp». Subkommitteerna blevo av ordföranden mycket olämpligt sammansatta, den ena bestod helt av anhängarna till majoritetsförslaget inom utredningskommitten, den
andra av anhängarna till reservationen, d. v. s. arabiskt orienterade
delegater. De båda subkommitteerna hade helt olika uppgifter och
arbetade alldeles oberoende av varandra, utan något som helst
försök till samarbete, vilket väl även med den givna sammansättningen av underutskotten knappast skulle ha blivit vidare fruktbärande. Av »förlikningsgruppen» hörde man aldrig någonting.
När man sent omsider i sessionens tolfte timme kom fram till
ett principbeslut, hade man alltså icke kommit mycket längre
beträffande verkställigheten än när man fick reda på hur Förenta
staterna och Sovjetunionen ställde sig i princip till det Sandströmska delningsförslaget.
2- 4854 Svensic 1’idslcrift 1948 15
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
I debatten den 26 november måste från svenskt håll konstateras,
att den då föreliggande planen icke uppfyllde den nödvändiga
förutsättningen av ett effektivt och praktiskt system för dess
genomförande, och man kan nog ej annat än instämma i den
franska representantens vid samma tillfälle framförda besvikelse
över det sätt varpå ad hoc-utskottet handlagt hela frågan. Tillkomsten av två underutskott med motsatta uppgifter hade varit
ägnad »par sa nature meme, a accentuer l’ecart des deux positions
plusqu’ a essayer de les rapprocher». Församlingen vore nu ställd
inför valet att antaga en delningsplan, ägnad att medföra svårigheter, eller att icke fatta något beslut alls i frågan, vilket »kanhända innebure kaos». Tveksamheten inför avgörandet var mycket stor inom generalförsamlingen, och utan U. S. A:s energiska
stöd hade erforderlig majoritet icke uppnåtts.
Jag har uppehållit mig så ingående med denna procedur, då
den tyvärr är belysande för vad som kan förekomma på den »inre
fronten» inom Förenta Nationerna. Denna under nära två månader i onödan utdragna och resultatlösa behandling av en så central sak som verkställigheten av Palestina-beslutet är ganska
nedslående, i all synnerhet som man samtidigt måste konstatera
att förutsättningarna för en samförståndslösning genom sättet för
ärendets handläggning sannerligen icke ökades, utan snarare än
mer minskades – även om man villigt måste medge, att de
icke voro särskilt stora från början. Varje försök att på ett
tillfredsställande sätt lösa Palestina-problemet var förmodligen
dömt att misslyckas, så som detta i realiteten hade utvecklat
sig, men det går ej att förneka, att situationen i hög grad förvärrats, därigenom att verkställigheten av Förenta Nationernas
beslut ej på något sätt säkerställts. Man kommer nog därför inte
ifrån, att behandlingen av Palestina-frågan i Förenta Nationerna
utgjorde ett mycket tydligt tecken på brister och svagheter inom
organisationen, främst kanske av personlig art, men även andra.
Själva principbeslutet innebar däremot- vad man än kan ha för
mening i själva sakfrågan- ett exempel på att Förenta Nationerna
kan vara i stånd att »lösa» synnerligen komplicerade internationella
problem, men endast under en förutsättning, nämligen att stormakterna uppnå enighet. Ur den synpunkten är Palestinabeslutet
ett skolexempel på nödvändigheten av en sådan enighet som
villkor för att Förenta Nationerna överhuvud taget skall kunna
fungera. Utvecklingen i Palestina, sedan principbeslutet fattades,
ger emellertid ej vid handen, att Förenta Nationerna med detta
16
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
principbeslut blivit befriat från problemet; snarare bekräftar den
ordet, att våra synder följa oss efter.
Bokslutet för Förenta Nationernas Generalförsamlings andra
ordinarie möte blir uppenbarligen något magert, och det är icke
förvänande att de iakttagelser rörande Generalförsamlingens sätt
att fungera, som gjorts under hösten 1947, medfört en ganska allmän besvikelse. Det kan emellertid ifrågasättas, om inte häri
ligger en viss överdrift, kanske beroende på de överspända förhoppningar, som man tidigare gjort sig. Man kanske inte heller
gjort klart för sig att Förenta Nationernas verksamhet ingalunda
är begränsad till bara Generalförsamlingen och Säkerhetsrädet
samt deras olika organ. J ag erinrar bl. a. om alla de områden,
där olika kommissioner och »specialized agencies», varom jag
tidigare talat, varit verksamma.
Givetvis kan inte Förenta Nationernas framtid bedömas
uteslutande med utgångspunkt från misslyckanden och framgängar i dess dagliga arbete i Generalförsamlingen, Säkerhetsrådet och i institutionens centrala administration. Det samlade
intrycket från Generalförsamlingens möte i höstas är emellertid
att Förenta Nationerna och ej minst Generalförsamlingen funktionerar illa för närvarande; hela mekanismen är för stor och
tung och verkar alldeles för långsamt och ineffektivt med oändlig
tidsspillan och onödigt ianspråktagande av tid och arbetskraft
samt utan tillräckligt stöd av en smidig och kraftig administration. Delvis beror detta, som jag förut framhållit, på omständigheter, vilka väl kunna tänkas vara av övergående natur och
som kunna förändras med tiden. Vad man emellertid framför
allt inte får förbise är att roten och upphovet till svårigheter och
besvärligheter också i fråga om Förenta Nationernas interna
arbete dock väsentligen ligga utanför organisationen och bero på
hela det nuvarande, spända och oroliga internationella läget. Det
är det paradoxala i alla dylika sammanslutningar av suveräna
stater, vilken form de än få, att de endast kunna funktionera på
ett tillfredsställande sätt under något så när normala internationella förhållanden men inte när man tycker att de borde som
bäst behövas. Så var fallet med Nationernas förbund och så är
fallet med Förenta Nationerna. Det är bristen på balans och därmed bristen på enighet mellan stormakterna, som omöjliggjort
eller försvårat resultat inom Förenta Nationerna, liksom den utanför Förenta Nationerna omöjliggjort resultat vid de direkta freds- 17
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
förhandlingarna mellan stormakterna. Detta bestyrktes i stort
och smått under höstens generalförsamling och ligger i sakens
natur.
Förhandlingarna och verksamheten inom Förenta Nationerna
utgjorde endast en avspegling av det internationella läget med
dess motsättningar. De avspeglade de motsättningar, som fört till
två fientliga läger i Balkan, som uppdelat Korea mellan Sovjetryssland och Förenta staterna, som delat upp Tyskland och Österrike mellan Ryssland och de tre västmakterna. Man kan ej komma
förbi detta endast genom att samla delegater i en internationell
organisation, den må vara av vad slag som helst. Man får inte
glömma, att Förenta Nationerna, som består av suveräna medlemsstater, i grund och botten ej kan vara annat än ett forum
för förhandlingar mellan dessa, en mer eller mindre lyckad form
för modern diplomati, med egendomliga inslag av vår tids parlamentariska sedvänjor. Förenta Nationerna grundades på förutsättningen av enighet mellan de dåvarande stora fem och de nuvarande dominerande tre eller två stora nationerna, Förenta staterna och Sovjetryssland samt Storbritannien. Men enighet mellan stormakter kan inte föreligga, när någon eller några av dem
sträva efter mål som icke äro förenliga med någon slags form av
status quo eller maktbalaus. Lika litet som en internationell organisation av vare sig Förenta Nationernas eller Nationernas Förbunds typ kan, hur den än må vara konstruerad, förhindra krig
mellan stormakter, lika litet kan den i ett sådant läge som det
nuvarande- närmast karakteriserat av att de olika stormakterna
söka utröna hur långt motsidan tål kallt stål – åstadkomma
resultat, vilka förutsätta en vilja och en förmåga till samgående
och kompromiss som inte finns.
I Nationernas Förbund krävdes ju fullständig enighet i Generalförsamlingen, och varje medlemsstat, liten eller stor, hade sålunda
vetorätt. Bakom detta låg nödvändigheten av att i en världsomfattande samling av suveräna stater åstadkomma resultat
genom kompromisser och överenskommelser eller eljest konstatera.
att dylika resultat inte kunde uppnås. Detsamma gäller nu i fråga
om Förenta Nationerna, där man inskränkt enhällighetskravet till
medlemmarna av Säkerhetsrådet i och med att man lagt makten
i händerna på stormakterna, under det att man i Generalförsamlingen i allmänhet nöjer sig med 2/a majoritet. Vetot i Säkerhetsrådet är sålunda en påminnelse om nödvändigheten för främ;;t
stormakterna att komma överens. När det begagnas på det sätt som
18
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
Sovjetryssland nu gjort och gör, betyder det att i nuvarande läge
föreligger en sådan brist på möjlighet till samförstånd mellan
stormakterna, att något Tesultat icke i regel kan uppnås. Tror
man, att man skall kunna göra Förenta Nationerna mera handlingsdugligt och effektivt genom att avskaffa vetot, är detta en
illusion; det betyder att man vänder sig mot ett symptom. Om
det världspolitiska läget vore annorlunda beskaffat, skulle återigen fTågan om vetot bli fullständigt betydelselös.
Man kan otvivelaktigt säga, att Ryssland i icke ringa utsträckning haT missbrukat sin vetorätt, framför allt i fråga om det sätt
varpå den använts även då det ej alls gällt sanktioner av något
slag. Det är mycket möjligt att Ryssland inte önskar lösa några
andm problem än sina egna, och likaså att det gärna begagnar
varje tillgängligt medel, inklusive Förenta Nationerna, för att
trassla till och göra alla andra problem än dem som Ryssland
betraktar som sina egna svårare. Men detta är i så fall endast
ett bevis på att Ryssland inte önskar ett samaTbete utan föredrar
en utveckling som vi andra måste betrakta som olycklig och ödesdiger. Detta hjälps ju inte genom att man tar bort vetorätten.
Det är mycket sannolikt att Förenta NationeTna i nuvarande läge
skulle ha mycket lättare att fatta beslut utan denna vetorätt, men
det betyder också, att oTganisationen kommer att arbeta utan
Sovjetrysslands medverkan, och att de problem som denna brist
på samverkan framkallaT alltjämt förbli olösta. Det vill m. a. o.
säga, att Förenta Nationerna faktiskt skulle delas upp på ett sätt,
som icke skulle öka enigheten utan leda till en organisation, som
kanske lämpligen borde anta namnet Oförenta Nationerna.
Det mest markanta draget hos förhandlingaTna inom generalförsamlingen hösten 1947 var ju Förenta staternas strävanden att
i olika former – fTån förslaget om Interimskommitt{m, Balkanoch KoreakommissioneTna till försöken att genom uttalanden från
GeneralföTsamlingen förmå säkerhetsrådet att ta upp till förnyad
behandling sådana frågor vilka blockerats av veto i Säkerhetsrådet, som exempelvis frågan om inval av nya medlemmar o. s. v.
– mobilisera Generalförsamlingen för att de facto utvidga dess
formellt begränsade funktioner till att komplettera det vetobundna Säkerhetsrådet med Generalförsamlingens och dess organs
verksamhet. Som vi sett lyckades dessa strävanden i viss utsträckning men åtföljdes omedelbart av vägran från Sovjetunionen och
dess satelliter att medverka vid beslutens verkställighet. Detta är
ju mycket belysande för situationens reella innebörd. Vad en dylik
19
..
Förenta Nationernas Generalförsamlings möte
eller kanske ännu mera utvidgad bojkott kommer att få för följder
är väl för närvarande ganska svårt att förutsäga. Uppenbart är
emellertid, att den offensiv och de ansträngningar som under 1947
års generalförsamling gjorts från amerikansk sida att med förbigående av säkerhetsrådet åstadkomma ett större mätt av effektivitet i Förenta Nationernas verksamhet samtidigt betytt att
Sovjetryssland och dess satelliter i samma män blivit utskilda
från denna verksamhet. Detta behöver emellertid ej tyda på en
förestäende sprängning av Förenta Nationerna genom ett utträde
av Sovjetblockets medlemsstater. Hittills förefaller det, som om
ryssarna ej ville ta de risker, som ett dylikt utträde kunde medföra. Man får också räkna med den skrämseltaktik, som visat sig
vara ett väsentligt inslag i Sovjetunionens nuvarande politik.
I så fall kommer väl Förenta Nationerna alltjämt på ena eller
andra sättet att »muddle through». Vi få hoppas, att Förenta
Nationerna på detta sätt skall överleva och fä behövligt andrum,
till dess att någon sorts provisorisk och begränsad balans mellan
stormakterna och deras strävanden skall kunna ge institutionen
större möjligheter till ökad effektivitet i dess verksamhet.
Gösta Bagge.
20

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner