Print Friendly

Fiske i grumligt vatten

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Fiske 1 grumligt vatten
Finlands president hr Urho Kekkonen
är en man med starka nerver. Först anordnade han i djupaste hemlighet ett
sammanträffande med regeringschefen
Kosygin, ett möte som undanhölls inte
bara allmänheten utan enligt bestämda
uppgifter i det längsta även Finlands
statsminister och helt och hållet landets
utrikesminister. Sedan gav han efter
mötet en presskonferens, där han meddelade, dels att han blivit övertygad om
att ledningen i Moskva varit enig om
sina åtgärder mot Tjeckoslovakien, dels
att han funnit att Sovjetunionens politik går ut på fred och vänskapliga förbindelser inte bara med Finland utan
med alla folk.
Hr Kekkonen har alltså själv blivit
övertygad om den ryska enigheten beträffande Tjeckoslovakien – enighet
om att landet skulle militärt underkuvas, enighet om att de tjeckiska ledarna
skulle gripas av rysk säkerhetspolis och
föras till Moskva för att där fysiskt och
psykiskt misshandlas. Men hr Kekkonen kan ej övertyga andra. Det förefaller strida mot mänskligt förnuft och
tron på någon mänsklig värdighet att
föreställa sig att samtliga de ledande i
Kreml varit eniga. Hr Kosygin själv
tillbringade ju någon vecka i Karlsbad
för att söka tala tjeckerna tillrätta och
för att åstadkomma en kompromiss
mellan hrr Novotny och Dubcek, mellan stalinismen och den nya tiden. skulle han verkligen av fullt hjärta ha gått
med på att tvisten löstes med hjälp av
stridsvagnar? Det står i varje fall i motsats mot allt vad man hör om honom.
Skulle å andra sidan militären, som otå-
ligt tyckte sig se Warszawapakten försvagas, ha gått med på att låta krisen
förlöpa i osäkerhetens tecken utan att
vilja göra en maktdemonstration? Det
är högst osannolikt. En hård strid måste ha stått mellan olika ledare och fraktioner i Moskva innan man fattade det
för Sovjetunionens anseende förödande beslutet att Tjeckoslovakien skulle
betvingas med våld, om så krävdes.
Lika litet blir man övertygad om
existensen av den sovjetiska viljan till
fred och vänskap, sedan man sett hur
denna vilja tagit sig uttryck alltsedan
masken kastades i augusti. Vad som innan dess hänt var, att kommunistpartiet i Sovjetunionen och Röda armen
var för sig såg sina positioner hotade.
Röda armen dominerar Warszawapakten. Inom denna hade Rumänien redan
i viss utsträckning brutit sig loss, något
som med hänsyn till landets belägenhet
och relativt ringa militära betydelse
kunde bäras, visserligen med irritation.
Tjeckerna hade länge betraktats som
paktens säkraste medlemmar. Bland
dem hade Röda armen inte ens behövt
ha trupper stationerade, något som
t. ex. är helt nödvändigt i Östtyskland,
som sedan 1945 är militärt besatt, och
i Polen, där man i alla fall anser sig
behöva skydda vissa kommunikationslinjer. Att den nya andan i Tjeckoslovakien medförde tendenser att vilja frigöra landet från paktens tvång var oacceptabelt. Röda armen tvekade ej att
tillgripa militära medel för att återställa av Moskva önskad ordning. Politikerna, eller en del av dem, fick ge med
Slg.
Det bör observeras, att i detta läge
fanns förutsättningar för att samtidigt
göra upp med Rumänien. Sedan man
genom övervåldet mot Tjeckoslovakien
inför hela världen förstört bilden av sig
själv som fredens förespråkare, kunde
ett ingrepp mot ytterligare ett annat
land icke spela större roll. Att ett överfall på Rumänien planlades förefaller
otvivelaktigt. Men en lugnare politisk
ledning i Kreml tycks ha fått övertaget.
För det ryska kommunistpartiet låg
förhållandena annorlunda till. Att nå-
got yttre hot mot Sovjetunionen och
dess försvarssystem ej föreligger vet
varje förnuftig människa. I varje fall
kommer ett sådant hot i dag ej från
väster. Partiet kände sig hotat inifrån.
Ingen har undgått att lägga märke till
med vilken knappast dold entusiasm
ungdomar, särskilt universitetsungdom,
i Polen och Östtyskland följde frigö-
relseprocessen i Tjeckoslovakien. Hrr
Gomulka och Ulbricht åtog sig att hejda utvecklingen, men skulle de ha lyckats? I Moskva måste man ha insett,
med full rätt, att en frigörelse i satellitländerna måste få återverkningar i Sovjetunionen. Reaktionen mot detta perspektiv framgår av de avskyvärda, för
all västerländsk rättskänsla stötande
domarna i Moskva i oktober i år mot
den unge Litvinov och andra. Fem års
förvisning till Sibirien för protester mot
419
våldet i Tjeckoslovakien, fastän formellt för »Störande av ordningen på
Röda torget»: en sådan manifestation
för fred och vänskap bör ej glömmas.
Den samtidigt framdirigerade vilda
propagandan mot imperialismen och
särskilt mot Västtyskland är naturligtvis ur kommunistisk synpunkt berättigad. Det måste vara både stötande och
förvirrande att finna, att den unga generationen, född under och efter segeråren då nazismen slogs ned, ej är helt
indoktrinerad, att den är mottaglig för
något som kallas frihet, att den är emot
konformiteten, att den – hädiska tanke! – är emot auktoriteten. Ett kommunistparti kan ej acceptera konkurrens. En sådan strider icke bara mot
dess ställning inom en stat, som det behärskar. Viktigare är, att den ifrågasätter partiets rätt att uppträda som bärare och förkunnare av den ena och saliggörande sanningen, alltså partiets ideologiska grundvalar. Propagandstormen borde ej förvirra någon. Bakom
detta uppvirvlade moln av hotelser och
fördömanden gömmer sig osäkerhet och
fruktan.
Men hotelserna skall ej underskattas.
Hur desperat den, till sist samfällt ansvariga, ledningen i Moskva kan bli, visade överfallet på Tjeckoslovakien. I en
annan situation och vid en annan gräns
kan felbedömningarna bli desamma
men resultaten förfärande. Tilliten till
den sovjetiska ledningens omdöme har
blivit skakad. Att Sovjetunionen vill
fred skall ej förnekas, men fred på egna
420
villkor, i sista instans en fred framtvingad med våld. Det skall icke döljas
att resultaten av hr Kekkonens fiskafänge motsågs under en dag av dyster
och osäker väntan.
Ur hr Kekkonens mun fick man lugnande besked. Finlands önskan om samförstånd med sin stora granne har betygats vara oförändrad, något som ingen betvivlat eller önskat annorlunda.
BORGERLIG SAMVERKAN
Om detta ytterligare blivit understruket, har det dramatiska sammanträffandet haft någon mening. Men det har
också antytts, att samtalen med hr Kosygin haft betydelse för hela Norden.
Hr Kekkonens maktfullkomlighet när
det gäller Finlands utrikespolitik är
känd. Den är hans lands ensak. Men
han har intet mandat att tala för Norden.
Den engelske politikern Arthur ]. Balfour, som själv var känslig för liberala
tänkesätt och vid olika tillfällen samarbetade med liberala fraktioner, skrev
en gång ett pessimistiskt ord om ”this slippery whig, whom it is so difficult
to differ from, and so impossible to act with”. Det skall snart visa sig, om
svensk höger och svensk liberalism kunna samverka i sina strävanden att
befästa det borgerliga samhället. Kan icke ett sådant samarbete komma till
stånd, då minskas förvisso möjligheterna att upprätthålla ett samhälle, som
väsentligen skapats genom konservativa och liberala krafter och som de båda
meningsriktningarna ha ett gemensamt intresse att konservera och liberalisera.
Svensk Tidskrift 1938

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner